Nyårskrönika: 00-talet, IKT och museiförmedling..

Multimediarum - utställningen HIV/AIDS, Världskulturmuseet 2004. Foto: Paul Henningsson 

Press och media summerar som bäst 00-talet, millenniets första decennium.
Vad har då hänt inom området IKT och museiförmedling, under tvåtusentalets första årtionde?

Tio år är kanske inte så lång tid, sett till museernas flerhundraåriga historia.
Men om 1990-talet var en pionjär-/ experimentperiod inom museivärlden, så har 2000-talet hittills präglat av en mera medveten tillämpning av IKT, med högre förståelse för dess möjligheter och problemställningar inom museikommunikation.

Ett par saker har utmärkt sig under de tio år som just har passerat.
MuseiTeknik ger här sitt försök till summering..

Millenieboomen. Vem kan glömma den? Årtiondet startade med firandet av millennieskiftet och en internationell museiboom, dessutom.  I Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Tyskland, Österrike, Spanien med flera länder invigdes många nya museer och upplevelsecentra efter skiftet 1999/2000. Andra institutioner byggdes om vid samma period.

Bakom de stora europeiska satsningarna låg visioner om museer som resurser för lärande, men också som viktiga delar av en växande upplevelse- och turistekonomi. Projekten präglades ofta av genomarbetad, modern design. Formspråket spelade över huvud taget en stor roll i flera millennieprojekt.  Museer sågs som "ikoner" i samhället, i den fysiska miljön och som "landmärken" för att markandsföra städers och regioners identitet, en tendens som fortsatt under årtiondet.

Interaktivitet, please. De nya millennieanläggningarna innehöll ju även stort inslag av IKT. Om 1990-talet präglades av modeordet "virtualitet", så etablerades "interaktiva utställningar" i det bredare museimedvetandet under 2000-talets första år – gärna med hjälp av digital multimedia.
 
Tankar om interaktiv pedagogik och upplevelsebaserat lärande som grundlagts inom science center-rörelsen utforskades alltmer av andra museikusiner, av kulturhistoriska besökmål och konstmuseer.

IKT hittar definitivt sin plats i utställningsrummet under 00-talet i och med de många millennieprojekten, vilka höjde ribban och inspirerade andra till liknande satsningar.

Efter stängning av The Big Idea, Skottland. I golvet en tidskapsel från millenniet insamlat av skolbarn.

Platt fall. Fast bara ett par år in på det nya decenniet kom en dipp; de nya museernas konjunkturnedgång och kris för de stora millennieprojekten. Flera anläggningar tvingades stänga, då de präglats av orealistiska besökarkalkyler, svag marknadsföring och outvecklad styrning. Andra kämpade vidare, med bantat eller omskapat innehåll. Utvecklingen var tydlig i Storbritannien, Irland och USA men syntes även på andra håll i Europa. 

I branschen talades det om överetablering och urvattning av interaktivitets-begreppet. IKT-satsningar är kostnadskrävande och andra såg stora tekniksatsningar som vilseledande, dränerande och problemframkallande inom museiverksamheter.

Portaltänkande. Medan flera stora projekt buklandade, fortsatte ett träget arbete på nätet, som ett resultat av alla digitaliseringsprojekt som inletts tidigare under 1990-talet.

DSPACE - webbdatabasverktyg för kulturorganisationer

Vid millenniets början satsades mycket på webbportaler och sammanlänkning av olika digitala resurser. Nätet etablerade sig nu på allvar som en plattform för museers tillgängliggörande, identitetsbyggande och pedagogiska utveckling. Millennieanläggningarna fick även sin motsvarighet i flera satsningar på onlineutställningar och genomarbetade läromaterial kring kulturarv.

Begrepp som syndikering, "digital objects" och "digital surrogates" markerade en strävan att på mer dynamisk och resurseffektiv väg slussa digitala material genom olika kanaler, för olika parallella syften, både utanför och innanför museernas egna väggar: för databaser och onlinesamlingar, i format för digital publicering, samt digitalt innehåll förberett för utställningar.

Nätbesökarna började också ses som "användare", inte enbart besökare. Djupare analys av webbstatistik och användarstudier i museers webbprojekt började också bli vanligare under 00-talet.
Fast en stor del av museisamlingarnas webbinnehåll hamnade trots millennie-satsningarna inom "the hidden webb", dvs utanför Google – som annars är en av 00-talets stora IKT-aktörer.

Målgrupper och klyftor. Det faktum att människor i den industrialiserade världen har mer fritid än förr, reser mer och har större tillgång till digitala verktyg ställer nya krav på museer, samtidigt som konkurrensen om enskilda besökares uppmärksamhet blir kännbar.
Museerna får svårare att hävda sin traditionella roll som unika upplevelsemiljöer. Var och en av oss har större utbud och skapar i högre grad våra egna upplevelser, baserat på eget intresse och vår egna lust att utvecklas. Dessa frågor präglade musiekonferenser under årtiondet.

Under 2000-talets början lyftes även frågor om museer och mångfald fram. Om tillgänglighet alltid har stått i fokus för museer, så spetsades frågan ytterligare genom begrepp som "social inclusion", en kvalitativ breddning av målgrupper, tilltal och framförallt publiksamarbete i museers utställningar, utbud och program.

I ett IKT-perspektiv innebär detta dels möjligheten att med digitala verktyg nå nya och andra målgrupper än tidigare.  Men samtidigt ett perspektiv på att ny teknik även kan fjärma andra grupper från tillgång till information och upplevelser.  I takt med att IKT får en ökad spridning i samhället,  så ökar  även de digitala klyftorna mellan olika grupper i samhället.
Att erbjuda användarvänliga, mångfaldiga medier, som även tar hänsyn till olika behov, ger museer en ny social dimension på tillämpningen av IKT, något som uppmärksammats mera under decenniet som gått.

Nordic Handscape, Danmark

Kulturupplevelse i fickan. Trots viss västerländsk kris inledningsvis för utställningstunga satsningar, innehöll decenniets första år ocks
å digital innovation inom museiförmedling.

En bit in på 2000-talet producerades många skarpa lösningar med digitala museiguider för handdatorer och mobiltelefoner, efter tidiga prototyp-försök på 90-talet. De digitala besöksguiderna flyttade öven utomhus, ett resultat av möjligheter med trådlösa kommunikations- och positioneringstekniker.

Den bärbara "smarta" guiden gav ytterligare näring till tanken om att skräddarsy individuella museiupplevelser, vilket kan ses som ytterligare steg bort från det massmediala "publik"-tänkandet ärvt från 1800-talets museiinstitutioner, och steg mot att i rimligare utsträckning gå individuella besökares behov (och förväntningar) till mötes.

Om Internet och interaktiva utställningar präglats av PC-datorer så innebär de bärbara teknikerna, som t ex mobiltelefoner och MP3-spelare, nya förutsättningar för dynamisk förmedling, i var mans ficka. 00-talets utveckling av bärbara digitala guidetekniker innebar även att området interaktionsdesign, MDI och etnografiska användarstudier i större utsträckning upptäckte och intresserade sig mer för museer och museiliknande miljöer, som platser/arenor för interaktiv kommunikation, speldesign och "mixed reality".

Mångfald av berättelser & berättare. Vidgandet av oo-talets digitala kommunikation, från stationära datormaskiner och lagringsmedier, till nätverk och trådlös mobil kommunikation, gick hand i hand med utveckling av öppen programkod, "Open source". Det vill säga användarutvecklade program, fria att nyttja för andra användare, distribuerade genom "communities" på nätet.

"Open source" präglade millenniets första decennium och attraherade även vissa museiverksamheters intresse, även om det inte skedde i större skala (ännu).

Digitala berättelser - Horisonter, Världskulturmuseet

Inte bara datorprogram började utvecklas utanför traditionella programvaruföretag.  Även innehåll på nätet började under 2000-talets början anta mer användarstyrda, sociala former.

WikiPedia, det kollektiva uppslagsverket online, uppstod som ytterligare ett IKT-fenomen i tiden som ställde frågan om kunskap och vetenskap och "ägande" av information. En fråga som kunde överföras till museernas, bibliotekens och arkivens traditionella roller. Vem sitter på kunskap? Vem förmedlar vad, till vem – för vem?

Om millennieboomen och den efterföljande krisen präglade decenniets början, så har "sociala medier" utan tvekan präglat de sista årens utveckling av IKT. Bloggar, kompisnätverk, mikrobloggar, fotodelningssidor, sociala bokmärken, användartaggar..under 00-talet övergick Internet från traditionell avsändare-utgivare-format och statiska hemsidor, till dynamiska flöden av texter, inlägg och material skapade och delade mellan de som brukar nätet – "web 2.0".

Vad detta innebar för museerna är kanske än så länge för tidigt att säga. Troligen kommer utvecklingen att fortsätta och gå bortom traditionellt marknadsföringstänk, till aktivt utbyte med olika intressegrupper och kanske t om delat värdskap kring webbpublikationer. Det vill säga en utveckling mot nätet som digitala "torg" för samtal, där museer erbjuder sina platser och sin kunskap, bredvid andra.

En av fördelarna med att finnas tillgänglig i nätets stora gratis-communities, är möjligheten att finnas nära brukare – både befintliga och potentiella. Och möjligheten att arbeta med olika "digital objects" som dessutom hittas av allmänna söktjänster såsom Google och som inte behöver byggas från grunden, till stora kostnader.

Interaktiv utställningsmonter. Royal Observatory, Greenwhich i London.

Kommande decennium… Vad står på tur för museiförmedling med hjälp av IKT?
Det går säkert att göra framåtskrivningar av pågående trender som vi har sett, t ex rörande bärbara och mobila medier, liksom nya tillämpningar av sociala medieverktyg under åren som kommer. Samtidigt är framtiden ständigt okänd, och det är alltid svårt att säga vad som eventuellt blir avgörande, medan man själv är en del av sin egen samtid..

IKT påverkar mänskliga vanor och mänskliga beteenden..kanske framförallt innebär utvecklingen av IKT nya verktyg och samtidigt nya miljöer för lärande. Denna utveckling har på kort tid blivit märkbar även för museiorganisationer.

Hur väl IKT kan integreras i hela tänkandet inom en organisation, utan att drivas för sakens skull utan snarare efter de behov och frågor som uppstår, kan vara en mätare på hur utvecklingen kommer att gå vidare inom museerna.

En annan fråga kan vara: ska museer vara "alternativ" (eller till och med stå för motstånd) till teknik- och mediasamhället, genom att bland annat visa "äkta" fysiska föremål? Dessa tankar hörs, ibland.

Dr Puentedura (1), grundare av kunskapskonsultbyrån Hippasus (2), har utvecklat en modell över tillämpningsfaser av IKT inom skola och pedagogik. Han ser åtminstone fyra faser, där IKT går från att ersätta ett tidigare analogt utförande/media, till att helt nya arbetssätt utvecklas genom att nya verktyg också utvecklas (3).
Kanske befinner sig museisamhället under 00-talet mellan steg 1 och 2,  i framtiden på väg mot steg 3?

- Datorerna ersätter något gammalt (skrivmaskin)
- Datorerna effektiviserar (man använder nya funktioner som inte fanns i skrivmaskinen)
- Modifiering (man utformar lärprocesserna annorlunda pga datorerna)
- Omdefinierar sitt uppdrag (helt nya arbetssätt pga det nya verktyget) Samverkar, konstruerar, innovation, verktyg och perspektiv, levande dokument…
(4)

Sinziana Ravini skriver i sin krönika över konståret 2009, i Göteborgs-Posten (5) den 5 januari, att pedagogik kommer att spela en större roll för framtidens konstutställningar. Att producera utställningar kommer att bli mer lekfullt, mer demokratiskt/publikinvolverande och med inslag av "populärkändisar" som gästproducenter av utställningar.

Hon skriver även:
&q
uot;Vi kommer också att få en motreaktion till det pedagogiska och övermedialiserade utställningsrummet. Pierre Hyughe gjorde nyligen en performance som endast visades för 40 specialinbjudna personer, en form som definitivt flörtar med de hemliga sällskapens sociala former."

Åter till visningar av privata kabinettsamlingar? Eller en platt, gränslös nätverksvärld? Eller..?
God fortsättning på ett nytt decennium önskar MuseiTeknik!

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 18: Diverse Comments Off

Tekniska störningar

På grund av tekniska problem med en av Blogsome:s servrar har denna och många andra bloggar inte varit tillgängliga de senaste dagarna. Felsökning pågår för närvarande och under tiden kan det hända att sidan då och då darrar, beklagar detta!
/Red

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat18: Diverse 1 kommentar

Tillgängliggörande..

© Cartoonstock.com:'It's a painting. There is no sound' (Shirvanian)

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 18: Diverse Comments Off

“Is it the cafés, the absence of swearing… maybe even the art?”

Familjevänliga, med masserande effekt för våra hjärnor och hjärtan, trygga platser och dessutom plånboksvänliga i ekonomiska kristider…känns beskrivningen igen?

Brittiska journalisten Hugo Rifkind går i sin krönika på jakt efter sanningen bakom det kraftigt stigande antalet besökare på landets museer den senaste tiden (1). "..when it comes to attendances, family-friendly is what works. Consider: Tate Liverpool (bright, breezy) up 67 per cent; Merseyside Maritime Museum (likewise) up 69 per cent; The Lady Lever Art Gallery (austere, heavyweight) down 16 per cent." (2) Tvärtemot vad många fnyst om banalisering av museiinnehåll, "dumbing down exhibitions" (3), ser Rifkind något som liknar en "dumbing up theory" och citerar chefen för British Museum (4) i London, Neil MacGregor:

"..museum numbers are up because people are getting cleverer…’There is a huge desire,’ MacGregor says, to understand and to address complexity, and to spend the time that it takes to do so.” For the museum’s Babylon exhibition (which ends tomorrow), the average dwell-time was an hour. For Hadrian, it was an hour and 40 minutes. For the current exhibition on Shah Abbas, it is about an hour and a half. It is not true, MacGregor says, that we live in an era of dropping attention spans." (5) Smilframkallande läsning inför helgen och en bra, populär sammanfattning av teorier inom nyare museologi..

"..the whole point of collections is that “they are there to contextualise our past”. We have to view them, he said, “in terms of the stories they can tell. People often think that collections themselves are the point, and don’t need to be explained.” (6)


"How we learned to dumb up and chill out"

Times Online: "Why museums have become our home from home"

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling18: Diverse Comments Off

Kulturutredningen 2009

Till slut fick alla möjlighet att ta del av den omskrivna och omdiskuterade kulturutredningen, regeringens översyn av Sveriges kulturpolitiska inriktning (1). Den 12 februari 2009 presenterades kulturutredningen för kulturministern (2).

Utredningen omfattar närmare 900 sidor totalt, presenterat i tre delar: "Grundanalys", "Förnyelseprogram" samt "Kulturpolitikens arkitektur" (3).

Eftersom produkten är politisk, finns det förstås olika slags kommentarer till utredningen. Morgontidningarnas kultursidor har kommenterat, medlemmar av den oberoende skuggutredningen (4) har uttalat sig. Och från kultursektorn har reaktioner kommit mot utredningens antydningar om sponsring, entreprenörskap och kulturens "samhällsnytta" (5).

Positiva röster finns också, även om de kanske inte hörts i lika stor utsträckning. Kulturutredningen öppnar t ex för behov av en nationell bibliotekspolitik (6), något som t ex Danmark och andra grannländer har kommit betydligt längre med och som bl a resulterat i satsningar på innovativ IKT och lärande (7). Kanske skulle detta också kunna bana vägen för en nationell museipolitik, efter liknande modell?

För närvarande finns en översyn av de statliga museerna och den statliga museipolitiken, vilken författats parallellt med kulturutredningen. Rapporten "Kraftsamling – museisamverkan ger resultat" (10) överlämnades till kulturministern av chefsutredare Christina von Arbin (11), ett par dagar efter den stora kulturutredningen.

I museikoordinatorns förslag finns dock ingen direkt satsning på förnyelseprogram inom riksmuseerna, utan snarare en konsolidering, samordning och effektivisering med fokus på museers "kärnområden" (12  ).  (Kärnområden – som definerades redan i 1974 års kulturproposition? Och som nuvarande utredningar skulle ersätta?)

Tankar om användare?
Oavsett vad man anser om kulturutredningens förslag och innehåll, är det intressant att se den som en kulturmätare.

Den första fråga jag ställde mig var; för vem finns kulturen? Vilka är målgrupperna, användarna? Hur beskrivs de? Dessa begrepp förekommer inte i utredningen, vilket skapar ett sorts kansli-tekniskt vacuum. "Kultur" och "kulturpolitik" tycks givet och problematiseras inte i sig.

I utredningens sammanfattning deklareras att samhället har förändrats sedan 1970-talet (då en tidigare kulturproposition antogs,  vilken varit gällande sedan dess). 2000-talets kulturpolitik behöver därför utformas för att "passa dagens medborgare" (13).

"Vi menar att kultur-politik ska ha medborgarnas perspektiv överst på agendan." (14)

Detta låter onekligen positivt – att låta en verksamhet utgå från grupper (i detta fall "medborgarna" som de facto är det offentliga samhällets finansiärer) utanför den egna organisationen. Fast vem känner sig som "medborgare" under ett teater- eller utställningsbesök?

Orden "medborgare" och "medborgarna" förekommer över 45  gånger i dokumenten. På ett ställe nämns "Internetanvändare"…

Visserligen är kulturutredningen en statlig produkt.
Men att genomgående främst betrakta människor som "medborgare" är stramt, distansskapande och känns långt från ett modernt nätverkssamhälle som delar tjänster, upplevelser och kunskaper. Är "medborgare" verkligen ett begrepp som förnyar kulturens roll i samhället?

Intressant nog lyfts också "folkbildning" fram på flera ställen i utredningen. "Folkbildning" är visserligen en nordisk demokratisk tradition, men representerar också en top-down bild, en enkelfilig bild av kunskap som sprids ut till en kollektiva massa (underförstått invånare, medborgare), för dess egna bästa. Hur relevant är begreppet "folkbildning" i ett peer-to-peer-länkat samhälle på 2000-talet?
Ännu en referens till 1974 års samhälls-, människo- och kultursyn?

Slår in öppna dörrar
En märklig del i utredningen, med MuseiTekniks glasögon sett, är avsnittet "Kulturvanor och undersökningar av kulturvanor" i Grundanalys-delen (15). Där behandlas sk fritids- och kulturvaneundersökningar från 1960-talet och framåt:

"En del av de nya resultaten presenteras i det följande.Men vi ska också ta upp frågan om hur  undersökningarna utförs och vilka kunskaper de egentligen ger." (16)

Det är en märklig text, som (låt gå) ger lätta pikar mot förmynderi i efterkrigstidens kulturpolitik och "intresset" för människors fritidsvanor utanför arbetstid.

Dels behandlas ämnet undersökningar av "kulturvanor" utan att exemplifiera de många publikundersökningar som gjorts och löpande görs vid kulturinstitutioner över hela landet – stora som små. Dels saknar framställningen helt och hållet det etablerade samtida sociokulturella perspektivet på det livslånga l&au
ml;randet, som inte delar upp vare sig fritid, arbete eller studier.

Avsnittet mynnar ut i en vag tes, som ger sken av att utredningskommittén har gjort en sensationell
insikt:

"Håller vi på att få en kulturpolitik för en allt större grupp äldre och välutbildade människor, medan vi lämnar andra grupper i sticket? ..//Här finns utrymme för angelägen forskning. Det finns risk att klyftan djupnar mellan de som tar del av kulturen och de som inte gör det." (15 )

Utredningen tycks alltså ha missat att det inte är frågan om en risk, utan ett faktum. Samt att forskningen på området redan är verksam och utvecklingsarbeten redan är igång, som en följd av 1990- och tidiga 2000-talets rapporter. Förstudierna till Mångkulturåret innehåller t ex många referenser..

Finns det någon kunskap och insikt som är etablerad, så är det den att kulturinstitutionerna tyvärr inte når alla önskade grupper i samhället och därför behöver utveckla kontakten med målgrupper..inte minst icke-brukare.. Med andra ord, öppna dörrar i sakfrågan (men det kvarstår hinder att ta sig in på institutionerna).

Kulturutredningens underton är att "kulturmätningar" är otillräckliga och ej ger rätt kunskap för att besluta om kulturinsatser och behov, eftersom de inte är kopplade till samhällekonomiska förändringar.

Det är riktigt, men man behöver skilja på makro- och mikrostudier, dvs vilka metoder som krävs vid
vilka situationer. En konsthall eller ett regionbibliotek behöver inte genomföra rikstäckande "medborgarundersökningar" för att stämma av hur väl program och utbud uppfattas av brukarna. Om något, så behöver den här typen av undersökningar förekomma i större utsträckning än vad de gör idag. Inte minst mer kvalitativa undersökningar av brukarförväntningar, förkunskaper, intressen och attityder. Hur hade utredningskommittén uppfattat begreppet "kundundersökning" ?

Med tanke på att delar av kulturprofessionen har reagerat negativt mot utredningens ökade fokus på
"samhällsnyttig kultur", vore det ju trist om debatten nu slår slint, så att kultursektorn går på defensiven mot marknadsföring och utvärdering, att "samhällsnytta" tolkas mekaniskt just på det sätt som kulturen värjer sig mot.

Det är ju inte "konsten" som ska utvärderas, det är hur väl man lyckats skapa kanaler att förmedla konsten till olika målgrupper som behöver stämmas av kontinuerligt. Den sk. "publiken" är organisk, föränderlig och då behöver även verktyg följa med och följa upp. Den gamla devisen "Build and they will come" har aldrig varit tillräcklig, ännu mindre i dag!

Om varken våra kulturpolitiker eller professionella kulturutövare har grundkoncepten klara, finns det en risk för att den angelägna frågan om målgruppsorientering och publikutveckling aldrig lyfter, utan stannar i en positioneringsdebatt.

För att skapa kultur som känns angelägen för "medborgarna" behövs resurser, tid, kunskaper och utbildning i nya arbetsmetoder på kulturinstitutionerna. Detta lyfts tyvärr inte fram i kulturutredningen.

Var finns IKT?
Avslutningsvis, det kanske mest paradoxala är att kulturutredningen på flera ställen yrkar på större omvärldsförankring och medvetenhet inom kultursektorn, vilket i sig också är positivt. Bland annat i samverkan med skola, vikten av att fördjupa möjligheten till estetiskt skapande för enskilda samt att kultur måste vara tillgänglig för alla.

Men hur uppdaterad i omvärldsperspektiv har utredarna själva varit? Den centrala roll som IKT idag har för t ex lärande (både det formella och informella), för estetiska skapandeprocesser och för tillgängliggörande av information och miljöer (assistive technology) finns inte med som aktiv del av utredningens analys och länkas inte till kulturen.

Om kulturen skall samverka med områden där digital kommunikation är i fokus, då måste kulturen också lyftas digitalt! Här ligger kanske den största besvikelsen med utredningen; frånvaron av visioner kring IKT och kultursektorn. Som alltså inte blir bättre av ett förvaltningsperspektiv och outvecklat användarfokus..

Kulturutredningen kan upplevas som en utredning, eller kanske just en översyn, snarare än ett dynamiskt förnyelseprogram. Alltför många av förslagens bärande delar är endast antydda, vilket möjligen kan utvecklas vidare i fortsatta signalerade utredningar.

På senaste numret av tidningen DIK-forums (17)  
omslag syns för övrigt kulturutredningens ordförande Ewa Swartz Grimaldi, med undertexten: "Kulturdebatt. Ewa Swartz har sagt sitt."

Frågan blir då, hur öppnas en debatt där man har satt en punkt..

Betänkande av Kulturutredningen  (SOU 2009:16)
Skuggutredningen
Kraftsamling – museisamverkan ger resultat  (SOU 2009:15)

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 18: Diverse Comments Off

“Jurassic Park”: tekniknostalgi?

Scen ur Jurassic ParkFredagen den 21 juli visade SVT filmen "Jurassic Park" regisserad av Steven Spielberg (1). Filmen hade premiär 1993 och nådde stora kommersiella framgångar, världen över.

Tekniskt och grafiskt sett var det en film som inte bara var tidig med att utnyttja avancerad VR/3D-teknik, för att gestalta dinosaurierna i "urtidsparken", utan kanske ännu viktigare; det gjordes mycket trovärdigt.

Efter den första filmen kom sedan två uppföljare. Idag kan "Jurassic Park" säkert räknas som en modern filmklassiker (2).

Det är lätt att se filmens "appeal"; en postmodern mix av klassisk Hollywood-exotism, katastrof-film, larger-than-life-scenografi och familjeäventyrsfilm. Men även en skräckfilm, samt med en stor dos av modernistisk dystopi, en "naturvetenskap- som- slår- slint"-film.
Vi känner igen manusgreppen från många titlar; från klassiska "King Kong" och "Godzilla", via "Indiana Jones" och "Tillbaka till framtiden", till "Alien" och "Matrix" (för att nämna några få).

Dinosaurier är i sig ett tidlöst och ständigt fascinerande ämne. "Jurassic Park" bidrog säkert till att locka unga att leta efter böcker om urtidsdjur, se andra filmer och att gå till naturhistoriska museer.

Under filmens gång påminns jag om allt detta, samtidigt som det naturligtvis också känns att den har ett antal år på nacken.

Det är nästan lite rörande, hur filmen på olika ställen i inledningen närmast instruerar åskådaren om att ny teknik verkligen är "ny" och kan göra "nya" saker; som ett eko från det tidiga 90-talets datorannonser. När flickan i filmen sätter sig i en av de automatstyrda guidebilarnas framsäten utbrister hon:
"Wow! An interactive CD-rom! Just click on the screen and it tells you more!"

Filmen är samtidigt ett intressant porträtt av en museiliknande institution i sig. En allegori över ett museum som försöker "morfa" sig själv med teknikens hjälp, till att bli något som den aldrig varit tidigare. Med en optimal rekonstruktion av historien, som vi kan se, känna, dofta och ta på. Själva.

Det är spännande att höra hur de inbjudna forskargästerna i filmen, som är de första besökarna tillsammans med professorns barnbarn, kommenterar sina upplevelser under "förhandstitten" i det nya besökscentrat. Det första häpnadsväckande mötet med en 9 meter hög växtätande (="fredlig") varelse, är nästan paradisisk. Det råder ingen tvekan om att detta är en upplevelse utöver det vanliga, en svindlande kontakt med förhistorien.
 
Centret har självklart "allt" i teknikväg; "No expenses spared!". Pedagogiskt och scenografiskt fångas och roas besökarna av uppvisningen, även om det blir lite brutalpedagogiskt när besökarna plötsligt spänns fast i hörsalsstolarna medan auditoriet roterar för att visa centrets olika utställnings- och forskaravdelningar..allt ackompanjerat av grundaren och forskaren Hammonds förtjusta kluckande.

Den småputtriga konversationen inuti de automatstyrda bilarna är också träffsäker; t ex gruppmedlemmarnas besvikelse över att inte se något av de utlovade dinosaurierna, som bilhögtalarens automatiska guideröst glatt "förevisar". Besökarna får av säkerhetsskäl naturligtvis inte ströva fritt – det här är en intervallstyrd, linjär guidad visning!
En attraktion av världsklass måste tänka på jämnt visitor flow..

Sedan går förstås allt åt pipan. "Tekniken" fallerar och dinosaurerna löper amok. Den tidigare banbrytande forskaren Hammond har förblindats av sina egna visioner och sina egna garantier om experimentets säkerhet. Dr Grant upptäcker att dinosaurierna börjat spontan-reproducera sig själva, på grund av att deras DNA delvis rekonstruerats med en tvåkönad grodart..
Först när en person dödats och Hammond nästan mist sina barnbarn, är han beredd att överge sin stolta skapelse.

Finns det en sensmoral här? Forskarsamhället skall förstås inte ägna sig åt oetisk kloning? Att programmerare är hackers med dolda agendor och är inte helt pålitliga (trots att de jobbar in-house) ? (3). Att personer som söker ära och berömmelse genom att grunda museer är suspekta?

Filmen får mig att fundera på IKT och förmedling, men också drömmen om att rekonstruera historiska verkligheter (4).

Hur sårbar är egentligen en utställning som till övervägande del litar på digital teknik för att bära upp nyckelbudskap och stimulera kommunikation med sina besökare/brukare?
Exploratoriums (5) interaktionsdesigners observerade under sin uställningsproduktion att om 10% av interaktiva installationer i en utställning råkar vara ur funktion, så upplever besökare att samtliga monterinstallationer är trasiga, trots att 90% kanske är i gång… (6)

Trots att detta bara är en film, och inte på riktigt, kan man fråga sig om museer har något att vinna, genom att studera sina kommersiella kusiner? Och vad som är "på riktigt" är kanske mest intressant i sammanhanget.

Vad är det som museer vill "återskapa", analogt-virtuellt och/eller digitalt-virtuellt, i ett "vetenskapligt-seriöst" namn, men som besöksattraktioner är betydligt skickligare på att gestalta, för en bredare publik? (7)
Vad i en upplevelse är "autentiskt"? "Sann kunskap" om ett föremål, eller "upplevelsen" av samma kunskap, förmedlad?
Jag försöker föreställa mig det minst givna svaret, för att se vad frågan då blir..

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 08: VR & Augmented Reality18: Diverse Comments Off