Utställningsdesign för Instagram-användare

“It’s interesting to see, like, I go to the SFMOMA and everyone’s just trying to get Instagrams. You know, like is that what art is becoming. Is like, what you’re experiencing and sending out into the world?” (1)

Digitala livsstilsmagasinet “Wired” (2) skriver om en ny trend inom upplevelsedesign: besöksattraktioner utvecklade specifikt med tanke på aktiva Instagram (3)-fotograferande besökare (4).

Miljöer som “Color Factory” (5) eller “The Museum of Ice Cream” (6), båda i USA, präglas av enkelhet, färg, form, ljusa miljöer och lek. Kvalitéer som  eftersöks alltmer, enligt undersökningar bland unga vuxna människor som besöker större konstmuseer och söker samvaro och upplevelse. Vilket inkluderar aktivt fotande och filmande med egna smarta mobiler (7). De nya “Instagramvänliga” museerna har på kort tid blivit mycket populära.

En ny dimension av The Museum XP?
Utan att själv ha besökt miljöer som “The Museum of Ice Cream” och liknande, funderar jag på vad utvecklingen vill säga för “the museum experience” (8), för publikutveckling, liksom för den digitala tekniken som komponent i museiupplevelsen?

Att världstädernas ikoniska museer som t ex Guggenheim (9), Tate Modern (10) och Louvren (11) lockar med konst och arkitektur i världsklass, är inte något nytt.

Det vittnar ju ständiga turistströmmar om och för många av oss är utlandsresor synonyma med just besök på mer eller mindre berömda museianläggningar – där vi kan se och komma nära berömda föremål.

Samtidigt, det estetiska värdet hos världsunik konst, liksom den speciella (estetiska) inramningen vid de ikoniska museerna, är företeelser som blivit mycket populära publika arenor för bild-delning via sociala medier, vid sidan av andra populära offentliga miljöer som t ex restauranger (12).

Installationsverket “The Rain Room” (13), som öppnade 2012 på The Barbican (14) i London och senare visades vid MoMA (15) i New York, hör till en av de mest avfotograferade konstmiljöerna över tid, på just Instagram (16).

Del av användares bildflöde taggat som #moic på The Museum of Ice Cream:s webbplats

Bilden och brukaren, tiden och rummet
Att med sin mobilkamera placera sig själv i bild, i interaktion med ett verk, tycks ha många betydelsenivåer. Bilden blir ytterligare en del av att verkligen ha “varit där”, en överföring av det fysiska ögonblicket till bild/film.
Samtidigt är bilden inte endast ett dokumentärt “minne”: vid delning i sociala medier får bilden/klippet många funktioner/betydelser: ett uttryck, en berättelse, ett påstående, en hälsning, en bekräftelse – en visuell kommentar i en pågående flervägskommunikation med andra.

En tredje aspekt är vilken effekt Instagram-användandet har i rummet.
Personer som aktivt agerar och skapar medvetna kompositioner med sig själva och sällskap i bild, innebär ett form av utagerande beteende, som även påverkar upplevelsen hos de som inte är delaktiga i momentet.

Instagram-användarkulturen har fört med sig en ny form av performativitet in i utställninsgrummet. Där interaktionen med miljön eller ett visst mediainslag skapar en egen narrativitet (17). Men som också styrs av att användaren väljer ett agerande/beteende anpassat för den sociala mediekommunikationen.

Fenomenet kan jämföras med “Flipperspelseffekten” (The Pinball Effekt) på vetenskapscentra, där vissa besökare främst far runt för att hitta och trycka på knappar, snarare än att absorberas av det vetenskapliga innehållet i de individuella stationerna. Besöket formas av användarens/besökarens aktiva beteende-strategi (18).

En uppdatering av “The Kodak moment”?
Att synas och finnas i Instagram kan bland mycket aktiva användare sägas vara förknippad med den livsstil som du har valt.

Som aktiv användare i Instagram och liknande tjänster, bekräftas både den egna livsstilen/identiteten genom det ständiga “livsflödet”, liksom det blir en bekräftelse av “online-tjänsten” i sig. (Man kan vända på det och fråga sig: hur hade aktiva Instagrammare gjort, utan att ha tillgång till Instagram eller liknande plattformar?)

Frågan är som sagt om det även leder till att preferenser påverkas av den aktiva mobila digitala användningen? Som att efterfråga och vilja söka sig till platser som “passar” för Instagram-komponerade visuell bildkommunikation, vilket utvecklingen “Color Factory” är ett exempel på.

Man kanske kan tänka sig att museiutställningar kan komma att inkludera “stråk” för sociala medie-aktiva besökare. Ungefär som traditionella “vuxna” utställningsmiljöer ibland har förhöjts med “barnspår”, med viss media och form som tilltalar barn.

“Kodak moments” (19) hette det en gång i tiden, under den analoga film-åldern, efter en berömd filmtillverkares namn. Vilket t ex kunde omsättas som uppskyltning av särskilda fotovänliga ytor vid sevärdheter, eller som markeringar i miljön vid populära utsiktspunkter osv.

Förhöjd upplevelse eller inte?
Men vad händer med det självstyrda, informella och kontinuerliga lärandet, hos aktiva sociala medie-användare?
Några av de undersökningar som citeras i artikeln “Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?”, pekar på att unga museibesökare vill bli “underhållna” snarare än “bildade”. Samt att aktivt fotande ledde till att besökare mindes mindre om utställda föremål, jämfört med de som ej fotade i lika stor utsträckning  (20).

Detta tycks motsäga, på ett för mig lite förvånande sätt, tidigare museologiska diskussioner om mobilers och mobilkamerors potential för aktivt meningsskapande, enligt konstruktivistiska synsätt (21). Liksom mina egna erfarenheter att unga tvärtom uppskattar de ofta unika upplevelser att se och uppleva något utöver det vanliga, till exempel vid museibesök.

Ur presentationen 'New Models for Mobile Learning in Museums' Foto: Shelley Mannion/British Museum

Innan den mobila utvecklingen nådde det globala genomslag som den har idag, med många miljoner användare av smarta mobiler, så var museibesökare främst hänvisade till de digitala inslag som hade placerats där av utställningsmakarna.

Dessa inslag utgjorde något mer av traditionellt kontrollerade/regisserade upplevelser, likt andra medier som sammanställts för ett visst uttryck i rummet. Användaren var så att säga hänvisad till vad som hade valts ut att visas på skärminstallationen..(vilket inte nödvändigtvis innebar att besökaren uppfattade eller använde innehållet som det var tänkt..).

Idag kan vi med egna smarta mobiler söka annan information, agera, regissera oss själva och lyssna på musik och chatta. Ännu mer oberoende av vad museets utställningsmakare har förväntat sig att vi ska uppleva i samband med ett besök…
Var (och hur) möts museets innehåll och besökarna, i denna Instagram-förhöjda ekologi?

Mobilförbud på museer är knappast möjligt eller önskvärt. Men det förekommer i skolor och även på vissa restauranger..(21)

“Whether you’re in a space like the Museum of Ice Cream or the Museum of modern Art you’re going to find people looking at exhibits through their phones../Is it an experience that makes us think and reflect and see the world differently? Or is it an experience that amounts to that little square photo you post online?” (22)

Artikeltipset kom via IdeK på Facebook!

MuseiTekniks läsare önskas God jul och Gott nytt digitalt år!

Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Kommentera artikeln!

Ny lärandemodell för kulturarvsupplevelser?

Skum trappa vid park... Foto: Paul Henningsson, musedia

Kulturbyggnader hotade av pyroman? Människor och platser som försvinner, ur historien? Hemliga meddelanden i mail och bloggar…mystisk person skuggad av ungdomar med surfplattor? Vad är det som pågår?!

Kanske handlar det om skolungdomar som deltar i “Berättelsemaskinen” (1)..en ny pedagogisk plattform baserat på sk transmedialt lärande (2), att arbeta med spelinfluerat problembaserat lärande, i olika medier och material samtidigt:

“Berättelsemaskinen grundas i en innovativ idé som ska vidareutvecklas så att hela skolsverige, nordiska och europeiska marknaden kan uppleva och designa transmediala digitala berättelser för lärande. Målet med projektet är att skapa en produkt som på ett enkelt sätt kan lyfta lärandet utanför klassrummet och uppmuntra till deltagande, engagemang och mediaproduktion både på och utanför lektionstid.”
(3)

Bakom “Berättelsemaskinen” står det rikstäckande kunskaps- och tjänsteföretaget Lin Education (4), vilka arbetar för att förbättra skolundervisningen med hjälp av nya verktyg, en förening av pedagogik, digitala verktyg och innovativa tjänster.

Det pedagogiska konceptet testas nu på ett par skolor i Sverige, bland annat i Lund och i Mölndal tillsammans med lokala museer och arkiv (5).

En pilotversion av “Berättelsemaskinen” provades tidigare i år med några högstadieklasser i Botkyrka och baserades på en deckargåta om en just svårfångad fiktiv pyroman, som måste stoppas (6).
Med hjälp av två spelledare fick ungdomar via ledtrådar reda på en blogg där en mystisk person lämnade hotfulla meddelanden om nedbränning Problemet var att personen skrev i gåtor och det gällde att lista ut platserna och att ta sig till dem för att få reda på lösningarna på gåtorna…svaren, liksom miljöerna, måste i sin tur dokumenteras i bild, text och film, för att hinna stoppa pyromanens framfart..(7)

Bild av ett inlägg i Lin Educations flöde på Twitter om 'Berättarmaskinen'

Begreppet “transmedial” är ursprungligen hämtat ur boken “Playing with power in movies, television, and video games.” (8) från 1991 av Marsha Kinder (9). Författaren beskriver ett medialt fenomen där kommersiella spel, filmer och TV-serier utnyttjar olika medieformat, vilket förlänger och spinner vidare “berättelseprodukten” från den ursprungliga utgåvan. Uttrycket har sedan vidgats till “Transmedia Storytelling” (10) och transmedialt lärande, i den digitala tidsåldern, där just möjligheten finns att vara mera del av berättarsammanhanget, genom att med digitala verktyg kunna publicera och modifiera innehållet som växer fram (11).

Upphovsmakarna till “Berättelsemaskinen” ser många pedagogiska vinster med greppet; att skapa verklighetsnära utforskande av närmiljön, att kunna förflytta undervisningen utanför klassrummet, att arbeta med olika upplevelse- och lärostilar, att låta elever bli aktiva utförare och del av sitt lärande – att helt enkelt arbeta mer lustfyllt, vilket skapar mer motivation för att lära sig saker.

Projektet har fått utvecklingsmedel ur Vinnovas digitaliseringssatsning (12) och pågår mellan åren 2015 och 2017.

Bokomslag till boken: 'Playing with power in movies, television, and video games' där författaren Marsha Kinder lanserar begreppet *Transmedia'

Upplägget är kanske inte helt obekant inom kulturarvskommunikation och museer. Det finns flera beröringpunkter med t ex konstruktivistiska lärandeperspektiv, samt med intepretation-filosofin; att via fler sinnen beröra och erbjuda interaktion med berättelser om en plats.

Konceptet kan dessutom jämföras med IKT-begrepp som “mixed reality” (13), där syftet är att gifta ihop digitala med fysiska upplevelser, liksom med “blended learning” (14), blandade lärmiljöer, som handlar om att lära med hjälp av såväl analoga som digitala pedagoger, källmaterial och verktyg, online såväl som offline.

Jag tycker det är mycket spännande att Lin har börjat utvecklat en modell, där kulturarv och museer är en medvetet vald komponent och där ansatsen är att skapa interaktivt lärande med både analoga och digitala resurser. En modell som också kommunicerar på ett sätt som är relevant, för den tänkta målgruppen..

Det skulle vara kul att kunna ta del av ungdomarnas egna ord, kring upplevelserna och upplägget. MuseiTeknik hoppas kunna återkomma till “Berättelsemaskinen” och även till liknande projekt! Har du som läsare något som du vill dela med dig av? Bidrag är som vanligt välkomna, på adressen: museiteknik(&)mail.com

“Berättelsemaskinen”


Se även:
Storyline.se 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 09: Alternativa gränssnitt14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off

Meningsskapande i ett digitalt landskap

“Learning is not a simple matter of transferring information. It is an active process in which people construct new understandings of the world around them through active exploration, experimentation, discussion and reflection. If we ‘go digital’ simply to deliver information, we are missing the revolutionary potential of new technology to transform learning.” (1)

I en tänkvärd gästblogg-artikel (2) på EPALE, Electronic Platform for Adult Learning in Europe (3) argumenterar Dimitra Christidou, projektledare vid NCK, Centrum för Kulturarvspedagogik (4), för behovet att inom museivärlden se IKT som en del av ett utvecklat lärande.

Museer och kulturarvsorganisationer, menar hon, behöver bättre kunskaper för att både utveckla pedagogiska arbetssätt, liksom att lära sig mer om brukare:

“..museums need to learn more about their users before designing these online resources. By knowing more about our visitors, we can design digital learning scenarios that are relevant to them. /..to critically reflect upon and rethink our digital interventions to be benefit-led, by creating relevancy to our audiences, both existing and potential, online and on-site.” (5)

Besökare som ser på filmklipp i utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia


Multimodalitet och lärostilar

Christidous perspektiv ansluter till den konstruktivistiska synen på lärande, etablerat inom museifältet av bland annat forskare som Hein (6) och Hooper-Greenhill (7). Konstruktivism ger en heltäckande bild av den informella lärandets process, vad som är dess kvaliteter.

Vi har alla med oss våra egna erfarenheter, attityder och kunskaper, vid kontinuerlig interaktion med omvärlden; i vardagen, på resor, i studier och arbete, under fritidsumgängen etc. Både social, kulturell och rumslig interaktion präglas och påverkas av detta förhållande. Vilket alltså kan inkludera bruk av kulturarv, musei- och utställningsbesök, bokläsning, filmtittande och så vidare.

Till grund för beskrivningsmodeller om hur museibesökare skapar mening och förståelse genom upplevelse, ligger decennier av empirisk forskning inom ett brett museifält: via studier av observerbara målgrupper som familjer, ströbesökare och så vidare. Eller studier av vad deltagare gör och upplever i publika program, vid kulturhistoriska besöksmål, utställningar, via metoder som t ex konversationsanalys, videodokumentation och liknande (8).

Förskolegrupp på London Zoo. Foto: Paul Henningsson, musedia

Denna forskning har bidragit till att forma en förståelse, referesram, för hur informella lärandeprocesser fungerar, vilket i konstruktivistisk anda (!) successivt kan addera studier av tillämpning av (hur) digitala medier tillämpas, t ex just i utställningssammanhang.

Studier visar t ex att digital IKT innebär en stor potential i att erbjuda och stötta multimodalitet, växlingar mellan olika typer av material i utställningssammanhang, analoga som digitala, samt medge växlingar som “anropar” olika förmågor hos användare (9).

Utställningar som t ex erbjuder fler modaliteter (10), olika sinnesupplevelser, talar i sin tur till fler upplevelse- och lärandestilar hos besökare, vilket ju är positivt (11).

I de fall vi som lärande individer också kan påverka, välja, kombinera de sätt som vi ges möjlighet att uppleva saker och ting, ökar möjligheterna för att också hitta en lärande-stil som passar den individuella färdigheten och verkar gynnsamt för vårt egna lärande. Inom interaktionsdesign är just vikten av att få feedback, samt begriplig feedback, en av hörnstenarna inom lyckad kommunikation mellan användare och maskin/teknik/tjänst/produkt…

Museikommunikation kan därför med hjälp av digital IKT bli “responsiv”. Inte bara i betydelsen anpassa sig beroende på individers privata val av den digitala hårdvaran (läs: datorer, surfplattor eller mobiler). Utan också bli responsiv för behov och erfarande-variationer hos olika brukare.

Fast motsägelsefullt nog, så förenklas inte vårt lärande om digital IKT, av att modaliteter inom IKT fragmenteras mer och mer. Med en mängd möjligheter som finns att individualisera vår kommunikation med omvärlden, samt att interagera med olika typer av informationsbärare.

Lägereld….eller megafon?

En utmaning i att utveckla digitala media, baserat på perspektiv om lärande, tror jag ligger i att observera, beskriva och analysera det lärande som pågår i spannet mellan senare tidens sociala medier och mobila kommunikation (12).

Det här är en intressant kommunikationssfär, eftersom det kombinerar olika saker: valfria rörelseförhållanden inom en spatial/fysisk rumslighet, liksom samtidiga multimodala kommunikationsmöjligheter, i “ändlösa” nätverk (13). Oberoende av vad vi gör eller befinner oss, finns en möjlighet att via digital teknik kunna sätta oss i förbindelse med fritt vald information och upplevelser liksom att ha kontakt med andra personer, även i realtid.

På det sättet ligger den senaste IKT-utvecklingen, åtminstone i teorin, mycket nära det som brukar beskrivas som “self-paced” eller “self-directed learning”, dvs självstyrt lärande (14).

Utdrag ur onlinekonversation på Naturhistoriska riksmuseets Facebook-sida.

Funderar vi vidare, t ex på begreppet “social” i uttrycket “sociala medier”, konnoterar det en närhet till den sociala kommunikation och tvåvägsutbyte, som ju är ett bärande begrepp för förståelsen av konstruktivistiska perspektiv på lärande. Där utbyte och interaktion mellan sociala individer och grupper, är centralt för hur våra sinnen konstruerar förståelse och genererar meningsskapande.

Hur väl överensstämmer den konstruktivistiska modellen med användares meningsskapande strategier i mobilt tillgängliga, digitala sociala nätverk?

Fungerar sociala medier som “lägereldar” för oss människor, en miljö för samhörighet, delande och berättande? Eller fungerar de snarare som “megafoner”, en vidareutveckling av massmedielandskapet, fast nu med en mängd individuella avsändare? Vad påverkar denna utveckling? Och vad innebär mobilanvändares beteende i det fysiska rummet, kopplat till den interaktion som sker via mobilen i t ex sociala mediekanaler?

I detta fall innebär tidiga besökarstudier kring bärbara elektroniska museiguider nästan en form av grundforskning för andra kunskapsfält; flera studier har påvisat att besökare hamnar i en form av “bubblor”, avskärmade från andra besökare och omgivande miljö, vilket påverkar det sociala utbytet och formandet av mening hos grupper av besökare (15) (16).

Situationen kan jämföras med studier av mobiltelefonanvändande inom familjer, samt vuxen- och barninteraktion.

Forskning visar att barn upplever bristande kontaktbarhet och frånvändhet hos mobilskärmsabsorberade föräldrar. Upptagenhet med smarta mobiltelefoner uppfattas till och med som ett sjukdomstillstånd, där vuxna upplevs bete sig som deprimerade personer (17).

Hur påverkas museibesök och lärande hos museibesökares som har blivit beroende av följa informations- och kommunikationsflöden via privata mobiler? Vilken typ av användning och interaktion prioriteras i fysiska rum, som nu förhöjs av sociala medier och mobilkommunikation?

Besökare med iPad på Etnografiska museet, Stockholm. Foto: Paul Henningsson, musedia


Mot ett informellt digitalt lärande

“Educators involved in adult learning in museums need to be supported in shaping a better understanding of how digital technologies and tools can facilitate and enhance the learning processes, based on pedagogical underpinnings. ../..we need to be educated in educating how digital technologies can create and sustain the relevance of museum collections to users.” (18)

Jag delar helt och hållet Christidous argument, lika mycket som jag gärna “bekänner” mig till den konstruktivistiska synen på lärande…!

Fast samtidigt, “digital” är inte någon entydig företeelse, utan spänner över en mängd olika nivåer, vilket också påverkar hur vi förstår det “digitala livet”, som en del av ett lärande. På liknande sätt är heller inte “lärande” något som kan definieras enkelt (19)

Museer och museers lärande är även del av ett samhälle, där det finns motstridiga intressen och till och med öppet (ideologiskt) motstånd mot att betrakta museer som platser som utmanar och kritiskt ifrågasätter historiebilder och vetenskap (20).

Diskussionen slutar ju inte här…men den digitala utvecklingen väcker nya frågor om upplevelse- och lärande, utifrån sociala och kvalitativa beskrivningsmodeller..

OK Computer: When museums meet digital

Se även:
Museum Participation: New Directions for Audience Collaboration

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off

Ny handbok: “Museums and Visitor Photography”

Person som fotograferar inomhusmiljö med smart mobiltelefon (CC0)

“Over one trillion photographs were taken last year… Photography is profoundly redefining the museum experience – inside and online.” (1)

Digitalkameror, kameror i smarta mobiltelefoner och sociala mediekanaler – inom besökarstudier, museipedagogik samt IKT och lärande, växer nu intresset allt större för museibesökares fotande och digitala bildflöden, som nytt forskningsfält.

I nya skriften “Museums and Visitor Photography” (2), publicerad av förlaget MuseumsEtc (3) presenteras internationella erfarenheter av både praktiska projekt och aktuell forskning på området.

Projekt och studier vid museer, konsthallar och besöksmål visar att det digitala och mobila fotograferandet har positiv betydelse för besökares upplevelser och lärande och kan ge möjligheter att utveckla kommunikationen med nya målgrupper. Med rätt förutsättningar kan digitalt fotande och delande bland annat:

* stärka social interaktion och gruppdynamik hos besökare
* uppmuntra besökare att utforska och interagera med miljöer och föremål
* motivera besökares lärande
* bidra till att utveckla innehåll i utställningar och online-samlingar
* kommunicera med nya och/eller särskilda målgrupper

Skriften kan beställas direkt från förlagets webbplats (4).

Fotograferande besökare i arkeologisk utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia
“Museums and Visitor Photography”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Comments Off

Museer på väg, digitalt

I januari i år startade en ny ettårig utbildning riktad till musei- och kulturarvssektorn: “Digital Identity” (1). En kurs i att skapa ett nytt, strukturerat arbetssätt, för att via digitala medier bjuda in olika användargrupper att interagera med kulturarvsinnehåll.

Antikvarier, intendenter, pedagoger och kommunikationsansvariga vid fyra museer i Stockholm deltar i utbildningen, som arrangeras av IdeK (2), en ideell förening som vill verka för innovation, design och kommunikation i kulturarvssektorn.

MuseiTeknik kontaktade en av de ansvariga bakom utbildningen, Kajsa Hartig, ordförande i IdeK och digital utvecklare vid Nordiska museet (3) i Stockholm, för att höra mera.
Vad handlar “Digital Identity” om?

- Kärnan i utbildningen “Digital Identity” är att stärka organisationernas digitala identitet, dvs. den röst och den identitet man kommunicerar i sociala digitala kanaler, berättar Kajsa.
- I ett vidare perspektiv handlar utbildningen om kommunikation i kampanjform i digitala kanaler, med särskild fokus på storytelling och sociala medier. Utbildningen ges under ett helt år för att ge deltagande organisationer möjlighet att förankra nya metoder i verksamheterna. På så sätt möter utbildningen behovet av långsiktighet och nytänkande.

Pictogram av person med flagga. Illustration: K Fiske [Public Domain]

Integrera teknik  i organisationen
Bakgrunden till kursen är de olika föredrag och kortare kurser om digital kommunikation och förmedling, som IdeK har arrangerat tidigare. T ex inspirationsdagar om WordPress (4) samt diskussionsträffar via Twitter (5).

Träffarna har enligt Kajsa visat att det finns behov av att arbeta mer övergripande samt att förankra den digitala kommunikationen i organisationer på ett bättre sätt. Digital teknik handlar inte endast om teknik, utan innebär ett paradigmskifte för museers sätt att verka.

- Det handlar om att hitta en röst i sociala digitala kanaler, en gemensam ton och ett gemensamt budskap i flera kanaler och via flera individer, fortsätter Kajsa. – Utbildningen täcker in allt från förståelse för kanalerna, planering och förberedelser till faktiskt genomförande och utvärdering.

- Ett moment handlar om storytelling och innehåll, hur man genom det skapar ett relevant och intresseväckande innehåll. Det kan handla om föremål i samlingarna, eller om ämnen som är aktuella för museet (6). I utbildningen ingår övningar för att formulera enkla berättelser anpassade för digitala kanaler, men också övningar för att kunna skapa berättelser utifrån större mängder digitalt innehåll till exempel med hjälp av verktyget Storify (7), berättar Kajsa vidare.

Metodverktyg för digital strategi
Utbildningen, som hålls på engelska, leds av onlinestrategen och konsulten Abhay Adhikari (PhD) (8) från Storbritannien. Han har utvecklat metodverktyget “The Digital Identity Framework” för att skapa digitala strategier i medelstora till större organisationer, med ledorden “People. Content. Engagement. Participation.” (9).

“The trend to use storytelling as social media strategy is growing. One of the reasons for this is the ease with which content can be produced and shared online. But content by itself doesn’t make the story. In fact, many organisations are now over-producing content to keep up with the frenetic pace of discussions online. This strategy isn’t sustainable in the long term. Nor is it suitable for meaningful engagement. “ (10)

Adhikari är en uppskattad inspiratör och bland uppdragsgivarna finns brittiska Channel 4 (11), Science Museum (12) i London och tidningen The Guardian (13).

Pictogram av person med avvägningsinstrument. Illustration: K Fiske [Public Domain]

Mindre envägskommunikation

Stockholms stadsmuseum (14) är ett av de fyra deltagande museerna. Tekniska museet (15 ), Historiska (16) samt Naturhistoriska riksmuseet (17 ) är alla tre centralmuseer.

När detta skrivs har deltagarna redan hunnit träffas ett par gånger, samt påbörjat arbeten med skarpa digitala projekt, som ett led i den praktiska utbildningen.

Vilka har varit kursdeltagarnas förväntningar? Hur arbetar de som deltar med digital kommunikation idag och vad hoppas de få ut av utbildningen? Tove Frambäck, projektledare vid Naturhistoriska riksmuseet deltar i utbildningen tillsammans med ett par kollegor:

- Museet använder idag Internet och sociala medier som en marknadsföringsplats där vi ber våra besökare att komma hit, berättar Tove. Som också menar att det är värdefullt att delta som ett team i utbildningen, eftersom alla har olika erfarenheter av digitala medier.

Sigrid Crafoord Dahlback, webbansvarig på Naturhistoriska riksmuseet, berättar vidare för MuseiTeknik: – Jag ser fram emot att få ett nytt sätt att arbeta. En förändrad produktionsprocess, där vi skapar innehållet en gång och sedan publicerar det där det behövs och om det behövs.

Kollegan och vetenskapskommunikatören Martin Testorf lägger till: - Att kunna se längre än att bara publicera digitalt material. Vad skapar delaktighet och organisk spridning? Hur kan man rigga organisationen för ett sådant arbete? undrar Martin.
- Digitalt berättande är annorlunda än analogt, traditionellt berättande. Att kunna kombinera fler medier på ett lite mer lekfullt sätt, även med rörlig bild, menar museipedagogen Charlotte Ek.

Tove fortsätter: – Vad utbildningen ger, kanske kan leda till att tänka utanför boxen och i så fall generera andra och spännande infallsvinklar och samarbeten. -Det blir tydligt att vi går mot att verksamhet blir kommunikation och kommunikation blir verksamhet, menar Martin.  - Det är viktigt att det inte bara handlar om kommunikation och marknadsföring. Innehåll och kontext är det som betyder något, kommenterar Sigrid.

Personer som agerar tillsammans. Modifierad illustration av K Fiske [Public Domain]

En annan deltagare i “Digital Identity” är Lin Annerbäck, antikvarie och curator vid utställningsenheten på Stockholms stadsmuseum (18). Hon ser också behov att hitta nya arbetssätt som kommer hela museet till del:

- Vi har arbetat en del med ITK och digitala medier i våra utställningar, berättar Lin för MuseiTeknik.
- Använt digitala berättelser, filmer, ljud kopplat till rörelsesensorer etc för att skapa spännande och informativa utställningar, men det har oftast varit en envägskommunikation.

-Museet har också närvaro på sociala medier främst via vår kommunikationsenhet, men det är många i personalen som har privata konton vars innehåll nästan bara rör arbetet. – Jag ser mest fram emot nya arbetssätt för oss på Stadsmuseet att interagera med besökarna och att kunna nå nya målgrupper via digitala verktyg, summerar Lin.

Snabbfotade insatser för yrkesverksamma
Att en utbildningsinsats för kulturarvssektorn arrangeras av en ny och oberoende aktör, hör inte till det vanliga i Sverige. Hur förhåller sig utbildningen till det utvecklingsarbete som drivs av organisationer som Sveriges Museer (19)? Där t ex kollegiala workshops för en kommande branschvision för museer lyfter både digital kommunikation och medskapandeprocesser (20). Tror Kajsa Hartig att dessa och andra etablerade branschorgan kommer att inspireras av “Digital Identity”-initiativet?

- Organisationer som Sveriges museer och Riksutställningar genomför alla utbildningsinsatser i olika form, till exempel workshops eller konferenser. Men det ligger nog inte i någon av deras uppdrag att bedriva längre utbildningar.. Fördelen med IdeK är att föreningen både kan genomföra mer omfattande utbildningar och just fördjupa sig i det digitala området. Att föreningen har möjlighet att vara flexibel och snabbt anpassa till nya behov och möjligheter, resonerar Kajsa.

- Fast utbildningar är inte IdeK:s enda funktion. Omvärldsbevakning är ett viktigt område. Vi vill också inspirera till mer nätverkande och kunskapsutbyte, inom och även utom kulturarvssektorn, bland annat genom informella träffar och samtal till exempel på Twitter, avslutar Kajsa.

De deltagande museerna bjöds in direkt av utbildningsarrangörerna, eftersom de har valt att arbeta aktivt med sociala medier.  IdeK planerar även ett par komprimerade versioner av utbildningen i Stockholm men förhoppningsvis även på fler orter. Redan den 7-8 maj arrangeras en workshop om digital strategi och sociala medier (21) på Naturhistoriska museet (22) i Göteborg.

Pilot som ger mersmak
Jag upplever att flera spännande delar sammanfaller i programmet “Digital Identity”, vilket ska bli intressant att följa vidare.

Framförallt är det väldigt färskt att introducera en IKT-utveckling som tar sin utgångspunkt i människor, inte i tekniken i sig. Professionella utvecklingsmöjligheter för kulturarvsbranschfolk är alltid välkommet! I synnerhet inom digital förmedling och som rör det egna IKT-lärandet…

Organisations- och processförändringar är inte nya, inte heller “Storytelling”, vilket Abhay Adhikari själv skriver (23). De senaste åren har vi sett flera exempel på innovativa, process- och kreativa entreprenörsbaserade, med den berömda kaospilot-tanken (24) som något av en banbrytare. Normkritiska betraktelsesätt, kring genus, exkludering av sociala och kulturella grupper har på senare tid också gett näring åt genomlysning av hur organisationer arbetar, rekryterar och kommunicerar med sina användare.

Jag tror att det är viktigt att utveckla en infrastruktur som är generisk, så att den kan tillämpas och formas efter olika typer av musei-/minnesarvsorganisationer. Att hitta strategier för kommunikation över webben, som alltmer flyter samman med både sociala medietjänster och ett mobilt liv, är viktigt. Samtidigt får det inte osynliggöra det stora antalet människor som är ointresserade eller t om väljer bort sociala medier och webbanvändning…icke uppkopplade kan också vara brukare av minnesarvet!

I den färska rapporten om unga och medier från Medierådet (25) redovisas t ex observationen att användare av mobiler reserverar dessa för privat kommunikation. Medan surfplattor och vanliga datorer utnyttjas för andra webbaktiviteter. Som att t ex förkovra sig, kolla in underhållning, upplevelsebaserade webbplatser med mera. Kanske kan vara något att fundera omkring?

Strategier kring berättande behöver också integreras i hela förmedlingskedjan och även inkludera ett medvetandegörande av lärande i dessa miljöer… Digitala strategier behöver dessutom integreras med lika medveten kommunikation i analoga medier. Både av tillgänglighetsskäl, men också för att museers stora värde ligger i att vara fysiska rum, med föremål och människor som möjliggör – åtminstone potentiellt – upplevelser med olika sinnen! Eller sammanfattat med ett annat ord: interpretation!

IDEK - logotyp

IdeK: Att utforska en digital identitet för kulturarvet – utbildningsprogrammet Digital Identity lanseras i Sverige 2015.

IdeK

The Digital Identity Project@Facebook

Se även:
Toolkit for Reimagining Children’s Museums

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier13: Museivetenskap17: IKT & lärande Comments Off

Online-kurser i interpretation

Taktil modell av slottspark. Foto: Paul Henningsson, musedia
Hur kommuniceras historier om en plats på ett intresseväckande och levande sätt? Hur formulerar man text för olika besökargrupper och vad avgör om kommunikationen lyckas? Vad är egentligen “interpretation”?

Internationella konsulten John Veverka & Associates (1) erbjuder i samarbete med e-learningföretaget CPD4Education (2) introduktionskurser på webben i interpretation. Kurserna är för alla med anknytning till arbetsfältet natur-och kulturarv, museer och besöksmål.

Här finns möjlighet för intresserade orientera sig i teori och metod inom den anglosaxiska skolan av dialogbaserad, levandegörande förmedling.

Webbkurserna, som är på engelska och “asynkrona”, dvs självstudiebaserade, ger deltagare tillgång till kursmaterialet under 90 dagar.

Den ena kursen, “Introduction to Interpretive Services” (3) syftar till att deltagare ska kunna tillämpa sina kunskaper i ett eget projekt, direkt efter avslutade kursmoment.

Kurs nr 2, “Planning Interpretive Panels – that are actually ‘interpretive’” (4), vill ge fördjupning kring utformning av innehållsskyltar i utställningar och besöksmål.
Kursmaterialet innehåller bl a skillnader mellan “information” respektive “interpretation”, samt hur man förbereder och utformar copy-text för pedagogisk interpretation. Vilket ju inte är begränsat till fysisk skylt/tryck, utan också kan användas för olika typer av digitala mediabärare.

Anmälan till kurserna görs på CPD4Educations webbplats (5). En kostnadsfri provkurs visar hur kursupplägget kan se ut, för övrigt en kurs om podcasting vilket jag skrev lite om nyligen..

Digital installation: "Gör ditt eget 1700-talsporträtt". Foto: Paul Henningsson, musedia
Kursförfattaren John Veverka & Associates (6) är en ledande interpretation-konsult och internationellt verksam utbildare, med bas i Nordamerika. Hans e-tidning “InterpNews” (7) ger värdefull branschorientering inom förmedling. Tidigare nummer har bland annat handlat om: “Crafting experiences that are relevant to visitors”, “After the Interpretive Plan – 10 Priorities for Interpretive Design”, “Using Geocaches to Spread Interpretive Messages to New Audiences”.

Till MuseiTekniks läsare hälsar John att bidrag till “InterpNews” är välkomna! För att skicka artikelbidrag och/eller prenumerera kostnadsfritt på tidningen, skicka ett mail till: jvainterp@aol.com

Thanks, John and good luck with the new training model!

CPD4Education Courses: Museums, Galleries and Heritage Professionals

John Veverka & Associates

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 12: Interpretation14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off

Twitter-möten om “Visitor Meaning Making”

National Association for Museum Exhibition

Högsommar och högtryck för nätdiskussioner…NAME, The National Association for Museum Exhibition (1), en förening under organisationen American Alliance of Museums (2), höll nyligen aktiva diskussionsmöten via Twitter (3), för medlemmar och andra intresserade Twitter-användare.

Realtidschatten rörde ämnet “Meaning Making” (4), vilket även var tema för senaste numret av NAME:s tidskrift “Exhibitionist” (5). Särskilt artikeln “Meaning-Making in Nine Acts” (6), av Peter Samis och Mimi Michaelson, har väckt mycket intresse.

Författarna har i ett forskningsprojekt “ONLY CONNECT: Visitor-Centered Museum Interpretation” (7) försökt ta reda på vad som utmärker innovativa exempel på museiförmedling (interpretation). Särskilt med tanke på hur förmedling idag vilar på många olika medier. Inte minst digitala.

Besökare ritar digitala självporträtt som visas i konstutställningen "California People". Foto: © Oakland Museum of California

I artikeln sammanfattar de nio fallstudier, museer och miljöer som de upplever särskilt stimulerar “Meaning Making”-processer hos besökare och brukare av kulturarvsinnehåll:

“It is the museum staff’s role to design for a multiplicity of experiences, to make sure that the broadest number of people can find their way into the objects we present. All of these approaches offer visitors multiple ways to connect and move inside a story. They also remind us of something more: the primacy of experience itself-be it aesthetic, emotional, intellectual, playful, spiritual, or a combination thereof.” (8)

I Twitter-diskussionerna medverkade museer från fallstudierna som panel, med Samis som moderator.
Diskussionen finns dels som sammanfattning i kortformat (9), dels arkiverat i sin helhet för riktigt intresserade (10). Artikelförfattarna planerar dessutom en bok med resultatet från forskningsprojektet och vidare diskussioner.

Svenskt begrepp saknas?
Live-möten vid ett visst datum, via sociala medier, är ett spännande grepp. Det har gjorts tidigare och är heller inte olikt hur t ex distansutbildning via nätet kan fungera, med nätseminarier och diskussioner via chatt.

Jämfört med museikonferenser, där sociala mediaflöden i realtid via t ex Twitter kan beröra om allt möjligt och i värsta fall leda till informationströtthet, så upplever jag att tema-chattar som NAME:s webbträff blir mer fokuserade. Liknande Twitter-träffar för museimänniskor i Sverige har t ex arrangerats av föreningen IdeK-labbet (11), senast nu i våras.

Hoppas att vi får se mer av detta och andra sätt att utnyttja ny teknik för levande professionella diskussioner också på nätet. T ex mellan fysiska möten och konferenser och utan geografiska begränsningar (under förutsättning att man har och kan och är intresserad av att prova Twitter och liknande verktyg…). En form av “meaning making” inom yrket, att också reflektera kring sin egna användning av IKT och kommunikation…

Vad som fångade mitt intresse för NAME-chatten var egentligen en artikel nyligen, i den lokala morgontidningen…I en sommarserie skriver olika journalister om västsvenska besöksmål. Journalisten Malin Lindroth fångade sin egen upplevelse vid ett besök på Varbergs fästning (12) och Hallands kulturhistoriska museum (13).

Museets satsning på dramatiserade filmer, projicerade direkt på mörka fuktiga fästningsmurar, får högt betyg av Lindroth: “Bra dialog och laddade scener som handlar mer om att gestalta liv än att leverera historiska fakta lyckas väl med det svåra att skaka liv i historien.” (14)

Hennes besök slutar med att hon högt uppe på fästningsmurarna ser ut över det mörknande havet, och undrar hur många före henne som också lagt sina händerna på den råa muren vid kanonerna, vid exakt samma punkt som hon själv..

Bild ur film-trailern "Varbergs fästning 1612". © Hallands kulturhistoriska museum, 2012

Det är inte ofta “Meaning Making” präglar recensioner av museiutställningar. För övrigt skrivs det inte många artiklar på kultursidorna om kulturhistoriska förmedlingsprojekt heller, för den delen..

Själva begreppet “Meaning Making” är ett relativt färskt begrepp, som tyvärr ännu saknar motsvarighet på museisvenska..

Visst är det bra att besökssiffror är höga och det finns en mängd anlendingar att gå på museer. Där även café och avkoppling i miljön också har upplevelsevärden.

Men egentligen handlar väl “Meaning Making” om själva essensen, egentligen, för att ge alla olika möjligheter till interaktion med kulturarvsinnehåll? Det som driver oss i förmedlingssektorn?

Plus ett begrepp för att beskriva och förstå det som besökarna upplever och tar med sig, dvs hur användare skapar sammanhang ur det som museet valt att skildra.
Förståelsen för dessa processer är också ett praktiskt redskap: att ta reda på vilka frågor allmänheten ställer kring det du vill kommunicera och att ta intryck av detta, t ex vid utställningsproduktion.

Vilka fem musei- utställnings- eller platsbesök har berört dig och dina medbesökare särskilt den senaste tiden? Varför tror du det? Kommentera gärna här under vad begreppet “Meaning Making” betyder för dig! Eller om du har förslag på en bra översättning till svenska! Fortsatt skön sommar…

“..museums all over the world are faced with the opportunity to re-invent themselves and their relationships with their publics../as professionals it is our challenge to open ourselves up to the questions of others….We must constantly reconsider our own discourse and actively seize the opportunities our publics offer to become more relevant to their lives.” (15)

Besökare i utställning vid Grimetons världsarvsplats, Halland. Foto: Paul Henningsson, musedia

“Meaning-Making in Nine Acts” 

“Meaning Making Chat” 
“Meaning Making Chat – Full Tweet Archive”

NAME

The Exhibitionist

Se även:
Projekt IKON

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat07: Webb & sociala medier12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off

Besökares meningsskapande via Instagram

Nätupplagan av tidningen Göteborgs-Posten (1) (2) skriver den 17 april om en ny studie av museibesökare och användning av den sociala fotodelnings-tjänsten “Instagram” (3).

I artikeln intervjuas Beata Jungselius och Alexandra Weilenmann, två av forskarna som medverkat i ett samarbetsprojekt mellan Institutionen för tillämpad IT (4) samt Linnécentret för forskning om lärande (5), båda vid Göteborgs universitet (6).

Forskningsprojektet som heter “Mobila teknologier och sociala medier i kulturinstitutioner” (7), undersöker hur sociala medier används av besökare vid museer och science centers, som en del av personers upplevelser och meningsskapande:

- Tidigare användes klassiska kameror för att dokumentera platser och aktiviteter, för att sedan dela med oss av dem till våra närmaste. Sedan kom mobilkamerorna, och i takt med att de utvecklats, samtidigt som Facebook och Instagram slagit igenom, så har vårt sätt att dela med oss av våra upplevelser förändrats. (8)

Forskningsprojektet MobSoMe, LETStudio Göteborgs universitet

Ett femtontal personer medverkade i en undersökning som genomfördes 2012 på Naturhistoriska museet i Göteborg (9). Studien inkluderade intervjuer och observationer av deltagarna i undersökningen, samt uppföljning av användarnas egna publicerade material på bland annat Instagram.

“Based on an analysis of 222 instagrams created in the museum, as well as 14 interviews with the visitors who created them, we unpack the compositional resources and concerns contributing to the creation of instagrams in this particular context. By re-categorizing and re-configuring the museum environment, instagrammers work to construct their own narratives from their visits.” (10)

Användares digitala förväntningar
“Instagram at the museum” är med och bryter ny mark genom att utforska den nya digitala miljö som växer fram i sociala mediakanaler. Där användare själva publicerar material som kommentarer eller tillägg till kulturellt och historiskt material.

Ämnet är aktuellt och det finns flera läsvärda undersökningar av museibesökares bruk av mobila och sociala medier, före, under och efter sina musei- och utställningsbesök.

Studien “Engaging Museum Visitors through Social Media: Multiple Case Studies of Social Media Implementation in Museums” (11) ger en bra översikt över forskning, artiklar och fallstudier främst vid konstmuseer, hämtade från bland annat USA och Australien.

“..social media enables the audiences to interact with curators directly. The process actually empowers audiences as content creators and curators act as facilitators. While the process deepens visitor’s experiences with the exhibition and museum, the inclusion of the audience’s voice in exhibition development raises a challenge to the autonomy of the curator.” (12)

I rapporten “Understanding the Mobile V&A Visitor” (13), sammanfattas intervjuer med besökare på Victoria & Albert Museum (13) om deras mobila, digitala och museala vanor:

“Visitors’ expectations for mobile are focussed around ease of access, content that is tailored to their interests and needs and an offer that at least covers the ‘basics’ – hours, prices, what’s on etc. This highlights the need to design experiences from a user needs and motivations perspective rather than a technology perspective. /..The most immediate opportunities tap into what visitors are already doing: taking pictures and searching to discover information. Respondents were also positive about the idea of music relating to a period or place. Other opportunities – creative activities such as drawing, or games – would be more appropriate as part of bigger strategy to connect with specific audiences.” (14)

Nya upplevelser för besökare på museer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Musei-social hybridmiljö?
De nya digitala möjligheterna att själv göra urval, verbalisera och visualisera egna intryck och reflektioner och dela dem med många andra, är väldigt spännande.

En ny typ av upplevelsemiljö håller på att skapas, där traditionella uppdelningar mellan “museiperson” och “besökare”, “fysiskt” och “virtuellt”, “stationärt” och “mobilt” samt “online” och “offline” blir mindre fasta.

Gemensamt för andra besökarstudier av digitala tillämpningar, är att de ofta har tagit sin utgångspunkt i museernas egna digitala output på olika sätt. T ex i syfte att förbättra applikationer, eller för att utvärdera deras pedagogiska avsikter.

I den sociala webben förskjuts perspektivet naturligt till användare och deras utgångspunkter.
Och som är viktigt att lära av, för att förstå hur användare relaterar till museinnehåll, vilket också gjordes i Instagram-studien ovan.

Begrepp som användargenererat innehåll (User Generated Content) och medskapande (Co-creation)
beskriver förhållningssätt till teknologi och digital information och kommunikation. Men de är också överförbara på hela “museipraktiken”, dvs hur museer kommunicerar med olika grupper av användare oavsett plats eller media.

Sociala medier – del av en större helhet
Hur museer upplevs via social mediakommunikation kan därför ses som ett vidgat undersökningsfält för besökarstudie-området, som nu får ett nytt “stoff” av besökarfeedback att bearbeta och tolka.

Sociala webbflöden bör t ex vara av intresse för sk “Longitudinal Studies” (15) som studerar lärande-effekter över tid. Där bland annat deltagar-dagböcker och uppföljande telefonintervjuer är analoga metoder för att kartlägga besökares eventuella återkopplingar till sina upplevelser. Annan forskning kan också ge jämförande erfarenheter, som t ex användarstudier kring kollaborativa digitala studie- och arbetsplattformar (16), en annan typ av social webb-applikation.

Jag tror att utvecklingen av den sociala digitala delningsmiljön även måste relateras till museiupplevelsen i stort. Till de processer som påverkar när, hur och varför vi interagerar med museers utbud.

Talar vi t ex om “utställningsbesök”, är det naturligt att föreställa sig att besökaren upplever utställningen när hon befinner sig inne i den. Det finns forskare som lyfter fram att musei- och utställningsupplevelsen (och interaktionen) inleds före en person faktiskt besöker en plats samt fortsätter och fördjupas tiden efter hennes besök.

Detta sker enligt fem överlappande steg: “Attraction”, “Entry”, “Engagement”, “Exit” och “Extension” (17) – fritt översatt: väckande av intresse, färd-ankomst, aktiv närvaro, avslut-avfärd, vidgad återkoppling.

Idén är inte ny utan har formulerats på andra sätt, t ex i Falk/Dierkings klassiker “The Museum Experience” (18)

musedia: Upplevelseprocessen vid musei- och utställningsbesök

musedia: Experience Mapping kombinerat med "Museum Experience"-modellen

Vad som är intressant är att den digitala besökarutvecklingen pågår i “tredjepartsmiljöer”, ofta kommersiellt grundade webbtjänster som Facebook, Pintrest, Youtube och Instagram.

Frågan är om detta påverkar användarnas interaktioner med olika material? Skulle det vara någon skillnad i kommunikationen och interaktionen om brukare tilläts “komma in” och medskapa direkt i museernas egna digitala samlingar? Vilka erfarenheter har ditt museum eller kulturorganisation av detta?

Instagram at the museum: Communicating the museum experience through social photo sharing

MobSoMe

Se även:
Engaging Museum Visitors through Social Media: Multiple Case Studies of Social Media Implementation in Museums

Studie av mobilguider och sociala medier i utställningar

What do visitors say about using mobile devices in museums?

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form07: Webb & sociala medier10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Comments Off