Vägen till museet går via besökaren…. (eller: det participatoriska paradigmskiftet?)

Touch-skärm förhöjd med taktilt gränssnitt, Moesgaard museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

“Deltagarism”. Har nyligen lärt mig ett nytt ord, efter att ha läst helgmagasinet “Två dagar” (1), i morgontidningen “Göteborgs-Posten” (2).

Artikeln “Uppdrag: fånga besökaren” handlar om nutida museer som inte längre är “dammiga och tysta utan har blivit en upplevelseattraktion”, där du som besökare är tänkt att delta (3). Underrubriken är: “En förbättrad upplevelse, eller publikfrieri som gått för långt?”.

Med korta glimtar från några valda västsvenska museer, som ligger i framkant med konst- och kulturhistoriska utställningar, beskriver artikelförfattaren Johanna Ohlson hur museer i allt högre grad inkluderar besökares upplevelse och aktiva deltagande i verksamheten. Ohlson gör även kopplingen till att museer i Sverige har höga besökssiffror jämfört med andra länder inom EU.

“..mest tongivande bland trenderna i museivärlden är det som kallas deltagarismen. En tanke som bygger på att besökaren ska vara delaktig. På ett eller annat sätt. Besökaren får tycka till, vara med och skapa, eller helt enkelt vara den som berättar historien. Det kan handla om att trycka på en knapp eller sitta med i en referensgrupp. Det gäller att ta tillvara den kunskap som finns utanför museets väggar och om att inte längre jobba med envägskommunikation.” (4)

Tyvärr är online-artikeln endast öppen för prenumeranter. Men roligt att tidningens läsare kan få se detta vid frukostbordet…Det är sällan dagspressen skriver om museer, och museivetenskapliga perspektiv, på detta sätt, vilket är välkommet.

Omslag från Göteborgs-Postens tidningsbilaga 'Två dagar' och artikeln 'Uppdrag: fånga besökaren'.

Begrepp som speglar relationer
Uttrycket “deltagarism” kan ha ett ursprung och betydelse som jag inte känner till. Min första tanke var att fundera på “-ism”? Vad betyder det?
“Aktivism”, “populism” och “ålderism” är alla uttryck för en sorts ytterligheter, vilka ibland kan vara negativt laddade (5).

Jag hittar inte “deltagarism” i SAOL, på Wikipedia eller i sökningar i andra morgontidningars arkiv. Ohlson ger tyvärr ingen hänvisning varifrån hon har hämtat begreppet. Inga av de intervjuade i artikeln använder heller ordet.

Musei- och kulturområdet umgås hela tiden med begrepp, som betecknar utveckling i relation till en omvärld, ett omgivande samhälle.

“Tillgänglighet” är ett exempel, ett typiskt etablerat begrepp. “Inkludering” är ett annat lite mer tillspetsat och mer samtida uttryck.
“Interaktivitet” var länge ett hett ord bland museer, kanske mest syftande på digitala tillämpningar. “Spelifiering”, “medskapande” eller “samskapande” kan ses som en gren av denna utveckling.

“Brukardialog”, “publikutveckling” och “crowdfunding” är ytterligare företeelser som markerar hur offentliga institutioner söker olika nya vägar att utvecklas, genom att praktiskt involvera sina brukare i olika sammanhang.

Det är därför alltid spännande att hitta begrepp som kan matcha de ofta dominerande anglosaxiska uttrycken, inom t ex museologi, lärande, interaktionsdesign osv. Uttryck som i sin tur kan vara inlånade från olika kunskapsfält och områden, som t ex (digital) spelutveckling.

Hur användbart är begreppet “deltagarism”? Vad betyder det?
Innebär det att besökarperspektivet inom museikommunikation uppfattas som en tillfällig “trend”, ett mode? Uppfattas det till och med som en “ytterlighet”, rentav en “extremism”?!

“MitTDC, Spotify, Viasat, Netflix, HBO. Det er blot nogle af de tjenester, som den moderne medieforbruger benytter sig af. Vi ser tv ‘on demand’, når vi ikke lige har travlt på de sociale medier med at ‘dele’, ’like’, ’blogge’, ’tweete’ eller ’instagramme’. Og når vi går i teatret eller på museum bliver vi i stadig højere grad positioneret som ’brugere’. Seeren, lytteren, udstillingsgæsten, læseren er blevet en ’deltager’ – en aktiv medskaber af indhold” (6)

“Dogm” eller möjlighet, eller både och?
Ordet verkar i detta fall närmast vara ett inlån från Danmark: mellan 2014-16 pågick forskningsprojektet “Deltagerisme: dogme og mulighedsfelt” (7), bekostat av Statens Museum for Kunst (8), med samtidskonstmuseet Arken (9), utanför Köpenhamn, som initiativtagare.

Projektet ville med utgångspunkt från det samtida digitala, sociala livet granska vad “delande” och “deltagande” innebär i praktiken, för konstmuseer i synnerhet. Avsikten var dessutom att granska eventuella nackdelar med utvecklingen:

“– Problemet uppstår om besökaren är den som ska producera kunskapen, och sen också konsumera den. Då finns ju en risk att han eller hon inte blir klokare än sin egen erfarenhet, och vi kommer inte vidare, säger Camilla Jalving, museumsintendent på Arkens konstmuseum utanför Köpenhamn och som också leder forskningsprojektet.” (10)

Forskningsprojektet inkluderade ett par seminarier och summerades sedan som en antologi 2017, i ett temanummer av Arkens konstpublikation “Bulletin” (11).

I texterna får läsaren en lite mer utvecklad bild av begreppet “deltagarisme”. Temanumret är förresten dessutom skrivet på engelska och begreppet i fokus är här “Participation”..

“The increasing role of participation is linked to new technology and new forms of art practice, but also to new cultural policies, the experience economy, and increasing demands on cultural institutions to justify their existence../..Participation is therefore not as simple as ‘taking part’. On the contrary. To participate is also to take part in new forms of consumption and behaviour that are firmly anchored in the politics and ideology that form us as subjects.” (12)

Jaktutställning på Berlins naturhistoriska museum, 1925. Foto: Bundesarchiv, Bild 102-01060 / Georg Pahl / CC-BY-SA 3.0

Besökare i hands-on utställning om älgars liv och sinnen. Foto: Paul Henningsson, musedia

En av texterna slår fast att begreppet “participation” delvis används på olika sätt inom musei- och kultursektorn. Vilket bidrar till svårigheter att hitta en entydig definition, och därför också entydig tillämpning av begreppet:

“..three dominant discourses within the field of art and museology can be outlined: a ‘democracy’ discourse, a ‘museum’ discourse, and an ‘art’ discourse.” (13)

Bakom de tre “skolorna”, eller riktningarna, ser Jalving för det första en radikal demokratisk-politisk uppfattning om upphävandet av institutionen och dess ensidiga makt/organisation, till ett jämlikt samskapande mellan medborgare och “experter”. Några av dessa tankar har bland annat utvecklats av medieforskaren Nico Carpentier.

För det andra, en pragmatisk, tillgänglighetsbaserad skola, där “participation” är en form av verktyg för att skapa ett innehåll vid t ex museer som är relevant för sina besökargrupper. Vilket uppnås i form av olika dialogbaserade metoder och aktiverande inslag i t ex utställningar. Rötterna finns inom konstruktivistiska pedagogiken, med profilutövare som Ben Gammon, Lynda Kelly och Nina Simon, med flera.

För det tredje, “Participation” relaterar till en konstfilosofisk riktning, som diskuterar en förändrad syn av det traditionella fysiska konstverkets tillkomst och upplevelse, mot sk processbaserade verk. En förändring som även påverkar hur konst till exempel visas i utställningssammanhang:

“..the artist is conceived less as an individual of discrete objects than as a collaborator and producer of situations; the work of art as a finite, portable, commodifiable product is reconceived as an ongoing or long-term project with an unclear beginning and end; while the audience, previously conceived as a ‘viewer’ or ‘beholder’, is now repositioned as a co-producer or participant” (14)

Tillbaka till rötterna..
“Deltagarism” kan alltså vara ett sätt att sammanfatta, eller ge namn åt förändringar mot större besökaroreintering och brukarmedverkan, som pågår parallellt inom kultursektorn i stort.
Där även arkiv, kulturmiljövård, bibliotek och även naturvägledningsverksamheter kan ingå, utöver museerna.

Processen har pågått under lång tid och “rörelsen” är inte ny i sig.
T ex i Sverige i början av 90-talet arbetade bland andra Kulturrådet (15) med strategier för vad som kallades “vidgat deltagande” i kulturlivet (16), vilket innebar att ge fler människor möjlighet att både kunna ta del av och själva utöva kultur.

Ett mer nutida praktiskt exempel är kunskapsprojektet “FunkTek” (17), som involverade personer med funktionsvariation vid utvärdering och produktion av museiutställningar, för att skapa en ny typ av brukarsamarbete.

Vart tar all skräp och plast vägen? Berättelser med "skräpfigurer" skapar samtal med barn på brittiskt vetenskapscenter. Foto: Paul Henningsson, musedia

En viktig pusselbit i utvecklingen av vad som kan kallas “deltagarism” på dagens museer, upplever jag, är science centerrörelsens utveckling, från 1960-talet och framåt.
I dess strävan efter demokratisering av naturvetenskapsområdet, “Public Understanding/Awareness of Science” (18); att skapa rum för dialog mellan allmänhet och vetenskapssektor (med vissa baktankar om hållbarhet: att även få återväxt till högskolor och naturvetenskapliga yrken, bland nyfikna unga…)

Framförallt avsikten att skapa pedagogisk kommunikation, som bjuder in allmänheten att likt en forskare själv utforska, uppleva fysiska och observerbara fenomen, samt skapa sammanhang/mening kring dessa, i en egen vardag (19). Detta som ett sätt att komma närmare, få ny förståelse, genom att vara del av en aktiv upplevelse.
Hands-on, minds-on, hearts on!

Även framväxten av “Interpretation”-fältet, vilket startade professionellt redan i mitten av 1900-talet, är en del av avsikten att inte endast “presentera” natur- och kulturarvets uttryck. Utan istället involvera alla som brukar den, genom direkt kontakt med de berättelser som betyder något för förståelsen och upplevelsen av miljön.

“Interpretation” vilar på en självklar besökarkommunikativ grund och syftet är att ge något mer än endast “information” om djurliv eller historien. Multisensorisk tvåvägskommunikation är medlet och målet. Det handlar om att “göra skillnad” (20). På så sätt en nära, multimodal kusin till “Public Awareness of Science”-fältet.

Trams, fördumning och pekpinnar!
Nu är det inte alla som applåderar utvecklingen….
Några av undertonerna i debatten om “deltagarism” är kritiska. Eller egentligen mycket negativa.

Bland vissa museiprofessionella, kritiker och journalister finns uppfattningen att orientering mot besökares upplevelser, interaktiva verk och målgruppstänkande i förmedling och marknadsföring, leder till en trivialisering, kommersialisering och utarmning av museers egentliga syfte. En “eventkultur” eller “underhållningskultur” börjar ta över museirummen (21).

Även i den senaste tidens debatt i svensk media om museer och kulturarv, har det hörts fräna toner om plakat-utställningar, pekpinnar och “barnsliga” inslag.

Museer som tappar sitt “egentliga” fokus på “forskning” om föremål, och istället för “fakta” visas politiskt färgade åsikter (22).

Dessa uttryck påminner om den svepande debatten på 90-talet om “fördumning”, “dumbing down” (23), som började höras under den tidiga vågen av digitala och “interaktiva” inslag i museerna .

Vissa kulturkritiker menade att inslag av digital multimedia förolämpade och underskattade besökarna. Istället för att öppna ingångar till konst- och kulturarvet, begränsade tekniken besökarnas egna fria upplevelser och associationer.  En poänglös iscensättning av “interaktivitet”:

“…lights and noise to get them interested. This undermines the value of reflection and serious thought, the silent contemplation of objects and ideas. It treats interaction as end in itself. The objective of the exhibit, and its measure of success, is how many visitors come and whether they get involved. If the visitor is pressing a button, if they are involved in an interactive process, it doesn’t seem to matter what the process is that they are involved in.” (24).

Digitalt, eller snarare “multimedia”, var under den första digitala “museivågen” för många synonymt med “interaktivitet” och “virtualitet”. Det var dessutom ofta frågan om fasta inslag i utställningar, t ex multimediakiosker eller “sökbara” databasapplikationer, det vill säga datorskärmsbaserade gränssnitt.

Tyvärr stimulerade en del av dessa tillämpningar varken besökares nyfikenhet, eller baserades på interaktiv kommunikation. Där användaren hade möjlighet att inte endast “välja”, utan också kunde manipulera eller påverka innehållet.

Pekskärmskiosk med bilddatabas i kulturhistorisk museiutställning 2001. Foto: Paul Henningsson, musedia

Den fortsatta utvecklingen av Internet, sociala medier och mobil kommunikation har medfört att gränser mellan tid och rum lösts upp, samtidigt som både kommunikationssätt och kommunikationskanaler har vidgats för att inte säga fragmenterats.

Idag kan museibesökare sampublicera bilder eller filmer av sina upplevelser, tillsammans med museipersonalens bildurval, i sociala medier.

Möjligheterna är dessutom flera att arbeta digitalt för att skapa interaktiv kommunikation. Där även traditionellt “analoga” berättartekniker såsom scenografi, serierutor, med mera, används för att skapa tilltal och relation med användare.

I de mest lyckade, men samtidigt de kanske mest extrema exemplen, kan även nyare teknik för Virtual Reality innebära mycket hög inlevelse för användare, tack vare de suggestionstekniker som uttrycket baseras på.

Fast trots dessa möjligheter och trots uppenbara kopplingar till publikvänligare kommunikation, är tillämpningar av tekniken inte givna.
I artikeln “Uppdrag..” menar en intervjuad museichef att de är alltmer försiktiga med att utnyttja digitala kommunikationsformer. De till och med väljer att helt avstå från IKT i sin förmedling:

“Vi tror att barn, eller snarare alla, kan uppleva en trötthet på skärmar. Att de känner ett behov av något annat. Vi försöker våga vara analoga, att ta ett steg tillbaka lite. Vi gör det vi är bra på. Och det är en annan typ av stimulans”. (25)

Absorbera mera
Efter att ha läst mer och funderat ett par varv till, undrar jag vad motsatsen till “deltagarism” kan vara? “Avståism”?

Knappast något önskvärt för någon. Inte ens för de som flaggar för faran för “eventkultur”, eller en allt mindre föremålsforskning…

Om vi ser begreppet “deltagarism” som en översättning av engelskans “Participation”, så är ett problem, vilket togs upp i antologin Arken Bulletin, att begreppet har många definitioner, beroende på hur och var det används. “Participation” tycks användas som beteckning för ett par faktorer som råkat sammanfalla, men som varken behöver vara relaterade till varandra eller som delvis bara visar ytliga likheter med varandra.

I hjärtat av användar- och besökarorienteringen finns ett fokus på “upplevelse”, men även det ordet kan tolkas olika beroende på inställningar till det. Som en “häftig ploj” utan varaktigt värde. Eller som ett naturligt återkommande moment i hur vi erfar och lär, i livets alla situationer.

Kanske vinddraget från människor som passerar en konstinstallation, utan att ta del av det, kan kallas ett “deltagande”….eller inte.

Att hänga tavlor, för att försöka förutse eller på förhand regissera uppmärksamheten hos besökare, kan också ses som ett exempel på “upplevelseinriktning”.
Men utan att besökarpersoner även involveras i själva hängningen/placeringen av verken, kan vi ju endast anta vad som skulle fånga eventuell uppmärksamhet. Upplevelsedesign är intimt förknippad med aktiv brukarmedverkan i “produkten”…(26)

Avslutningsvis är jag inte helt säker på om “deltagarism” är den bästa svenska översättningen av andemeningen i “Participation”?
En näraliggande synonym, som används ännu oftare i det anglosaxiska musei- och konstområdet är begreppet “Engagement”.

“Engage” betyder på svenska bland annat att vara “djupt inbegripen” i något, vilket jag uppfattar i museisammanhang syftar på avsikten att som sagt involvera besökare/brukare i något: att ägna mer tid åt, bli mer absorberad av det som kommuniceras. Och därmed få mer rikare upplevelse, kanske till och med nytt intresse för något? Och att lära sig något nytt, på samma gång?

Att “delta” är i jämförelse något mer flyktigt. Jag upplever att det fortfarande finns en liten distans i uttrycket och det är inte givet att “deltagaren” är särskilt aktiv. Man kan ju vara passivt deltagande…

Skriv ett vykort till utställningens medverkande berättarpersoner.  "Aswat", Världskulturmuseerna Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Vidare tror jag att mycket av kritiken mot en “deltagande” kultur, “larm” om fördumning, utarmning och underhållning, bygger på missuppfattningar och ren okunskap.

Enligt min mening kan endast förmedlad “fakta” om museiföremål resultera i lika ytlig eller fördummande “kunskap”, som en “designad upplevelse” kan ge.
Som människor söker vi intuitivt efter meningen, sammanhanget för allt vi möter. Men vissa av oss behöver höra, andra behöver göra, en tredje behöver läsa, en fjärde känna, en femte vill upprepa och så vidare… Vill vi kommunicera med barn, behövs ett tilltal baserat på hur barn uppfattar och orienterar och interagerar med sin omvärld…

Själv är jag den förste att förhålla mig kritisk till forcering av digitala tillämpning inom museiområdet.. Allra mest om tekniken skapar fler barriärer för användaren, än vad den överbryggar. Men det betyder ju inte att digitalt stödd interaktivitet i sig är detsamma som “underhållningskultur” i negativ betydelse.

Det handlar dels om att tillämpa tekniken med rätt kunskap om besökssituationen, dels hitta en balans mellan materialet, innehållet, berättelsen, mediet, budgeten (!) och brukaren.

Läget kompliceras lite med tanke på att behållningen av ett besök, om vi här kan kalla det “upplevelsen”, redan påbörjas innan vi kommer i kontakt med platsen/miljön, och fortsätter även under en tid därefter. Det vill säga, “deltagarism” sträcker sig längre utanför museernas och konsthallarnas entréer, egentligen, in i våra dagliga liv..

Där ligger en utmaning, att skapa så kallade sömlösa led mellan olika situationer som användare befinner sig i, både i den fysiska och digitala världen (som inte alltid är känd av oss som arbetar med t ex museiutbud).

Det handlar framförallt om att inte tro att det går att skapa nya beteenden. Framgången för nya tjänster, digitala eller inte, behöver baseras på den befintliga praktiken hos användaren, för att upplevas som berikande av sina brukare (27).

Den kanske största utmaningen är att besvara frågan: hur blir vi som museer “responsiva” till vår omvärld, i hela organisationen, både fysiskt och digitalt?

En början, för att hitta balansen mellan innehåll, teknik och uttryck är att öppna upp för dialog mellan alla som kan vara berörda, intresserade eller delaktiga, till att bli medaktörer, medskapare, “tillsammansgörare”.
Det participatoriska paradigmskiftet har bara börjat!

“Uppdrag: fånga besökaren”

The Art of Taking Part. Arken Bulletin 2107

Se även:
Immersion in Museums: AR, VR or Just Plain R?

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Kommentera artikeln!

“Museum in a Box”

K-bloggen (1), Riksantikvarieämbetets (2) blogg, skriver om ett av MuseiTekniks favoritämnen; “smart objects”, fysiska föremål som förstärks med hjälp av digital teknik!

I det inspirerande projektet “Museum in a box” (3) kan skolor och föreningar få utforska tredimensionella kopior av föremål i samlingarna på ett nytt sätt.

När användaren placerar ett valt föremål på en sändarpunkt vid lådan startas ljud- eller videoklipp som berättar om föremålet eller hämtar information från webben om detsamma.
Konceptet kombinerar föremålskopior skapade med hjälp av 3D-skrivare (4), RFID-teknik (5) samt taktil pedagogik.

“Museum in a box” kan vara ytterligare ett sätt för ett museum att att levandegöra samlingar, som antingen ännu inte visas i utställningar, eller som råkar finnas på en ort dit det kan vara svårt att resa med skolan/klassen.

 

Museum i en låda

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt14: Museipedagogik16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

Utställningsdesign för Instagram-användare

“It’s interesting to see, like, I go to the SFMOMA and everyone’s just trying to get Instagrams. You know, like is that what art is becoming. Is like, what you’re experiencing and sending out into the world?” (1)

Digitala livsstilsmagasinet “Wired” (2) skriver om en ny trend inom upplevelsedesign: besöksattraktioner utvecklade specifikt med tanke på aktiva Instagram (3)-fotograferande besökare (4).

Miljöer som “Color Factory” (5) eller “The Museum of Ice Cream” (6), båda i USA, präglas av enkelhet, färg, form, ljusa miljöer och lek. Kvalitéer som  eftersöks alltmer, enligt undersökningar bland unga vuxna människor som besöker större konstmuseer och söker samvaro och upplevelse. Vilket inkluderar aktivt fotande och filmande med egna smarta mobiler (7). De nya “Instagramvänliga” museerna har på kort tid blivit mycket populära.

En ny dimension av The Museum XP?
Utan att själv ha besökt miljöer som “The Museum of Ice Cream” och liknande, funderar jag på vad utvecklingen vill säga för “the museum experience” (8), för publikutveckling, liksom för den digitala tekniken som komponent i museiupplevelsen?

Att världstädernas ikoniska museer som t ex Guggenheim (9), Tate Modern (10) och Louvren (11) lockar med konst och arkitektur i världsklass, är inte något nytt.

Det vittnar ju ständiga turistströmmar om och för många av oss är utlandsresor synonyma med just besök på mer eller mindre berömda museianläggningar – där vi kan se och komma nära berömda föremål.

Samtidigt, det estetiska värdet hos världsunik konst, liksom den speciella (estetiska) inramningen vid de ikoniska museerna, är företeelser som blivit mycket populära publika arenor för bild-delning via sociala medier, vid sidan av andra populära offentliga miljöer som t ex restauranger (12).

Installationsverket “The Rain Room” (13), som öppnade 2012 på The Barbican (14) i London och senare visades vid MoMA (15) i New York, hör till en av de mest avfotograferade konstmiljöerna över tid, på just Instagram (16).

Del av användares bildflöde taggat som #moic på The Museum of Ice Cream:s webbplats

Bilden och brukaren, tiden och rummet
Att med sin mobilkamera placera sig själv i bild, i interaktion med ett verk, tycks ha många betydelsenivåer. Bilden blir ytterligare en del av att verkligen ha “varit där”, en överföring av det fysiska ögonblicket till bild/film.
Samtidigt är bilden inte endast ett dokumentärt “minne”: vid delning i sociala medier får bilden/klippet många funktioner/betydelser: ett uttryck, en berättelse, ett påstående, en hälsning, en bekräftelse – en visuell kommentar i en pågående flervägskommunikation med andra.

En tredje aspekt är vilken effekt Instagram-användandet har i rummet.
Personer som aktivt agerar och skapar medvetna kompositioner med sig själva och sällskap i bild, innebär ett form av utagerande beteende, som även påverkar upplevelsen hos de som inte är delaktiga i momentet.

Instagram-användarkulturen har fört med sig en ny form av performativitet in i utställninsgrummet. Där interaktionen med miljön eller ett visst mediainslag skapar en egen narrativitet (17). Men som också styrs av att användaren väljer ett agerande/beteende anpassat för den sociala mediekommunikationen.

Fenomenet kan jämföras med “Flipperspelseffekten” (The Pinball Effekt) på vetenskapscentra, där vissa besökare främst far runt för att hitta och trycka på knappar, snarare än att absorberas av det vetenskapliga innehållet i de individuella stationerna. Besöket formas av användarens/besökarens aktiva beteende-strategi (18).

En uppdatering av “The Kodak moment”?
Att synas och finnas i Instagram kan bland mycket aktiva användare sägas vara förknippad med den livsstil som du har valt.

Som aktiv användare i Instagram och liknande tjänster, bekräftas både den egna livsstilen/identiteten genom det ständiga “livsflödet”, liksom det blir en bekräftelse av “online-tjänsten” i sig. (Man kan vända på det och fråga sig: hur hade aktiva Instagrammare gjort, utan att ha tillgång till Instagram eller liknande plattformar?)

Frågan är som sagt om det även leder till att preferenser påverkas av den aktiva mobila digitala användningen? Som att efterfråga och vilja söka sig till platser som “passar” för Instagram-komponerade visuell bildkommunikation, vilket utvecklingen “Color Factory” är ett exempel på.

Man kanske kan tänka sig att museiutställningar kan komma att inkludera “stråk” för sociala medie-aktiva besökare. Ungefär som traditionella “vuxna” utställningsmiljöer ibland har förhöjts med “barnspår”, med viss media och form som tilltalar barn.

“Kodak moments” (19) hette det en gång i tiden, under den analoga film-åldern, efter en berömd filmtillverkares namn. Vilket t ex kunde omsättas som uppskyltning av särskilda fotovänliga ytor vid sevärdheter, eller som markeringar i miljön vid populära utsiktspunkter osv.

Förhöjd upplevelse eller inte?
Men vad händer med det självstyrda, informella och kontinuerliga lärandet, hos aktiva sociala medie-användare?
Några av de undersökningar som citeras i artikeln “Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?”, pekar på att unga museibesökare vill bli “underhållna” snarare än “bildade”. Samt att aktivt fotande ledde till att besökare mindes mindre om utställda föremål, jämfört med de som ej fotade i lika stor utsträckning  (20).

Detta tycks motsäga, på ett för mig lite förvånande sätt, tidigare museologiska diskussioner om mobilers och mobilkamerors potential för aktivt meningsskapande, enligt konstruktivistiska synsätt (21). Liksom mina egna erfarenheter att unga tvärtom uppskattar de ofta unika upplevelser att se och uppleva något utöver det vanliga, till exempel vid museibesök.

Ur presentationen 'New Models for Mobile Learning in Museums' Foto: Shelley Mannion/British Museum

Innan den mobila utvecklingen nådde det globala genomslag som den har idag, med många miljoner användare av smarta mobiler, så var museibesökare främst hänvisade till de digitala inslag som hade placerats där av utställningsmakarna.

Dessa inslag utgjorde något mer av traditionellt kontrollerade/regisserade upplevelser, likt andra medier som sammanställts för ett visst uttryck i rummet. Användaren var så att säga hänvisad till vad som hade valts ut att visas på skärminstallationen..(vilket inte nödvändigtvis innebar att besökaren uppfattade eller använde innehållet som det var tänkt..).

Idag kan vi med egna smarta mobiler söka annan information, agera, regissera oss själva och lyssna på musik och chatta. Ännu mer oberoende av vad museets utställningsmakare har förväntat sig att vi ska uppleva i samband med ett besök…
Var (och hur) möts museets innehåll och besökarna, i denna Instagram-förhöjda ekologi?

Mobilförbud på museer är knappast möjligt eller önskvärt. Men det förekommer i skolor och även på vissa restauranger..(21)

“Whether you’re in a space like the Museum of Ice Cream or the Museum of modern Art you’re going to find people looking at exhibits through their phones../Is it an experience that makes us think and reflect and see the world differently? Or is it an experience that amounts to that little square photo you post online?” (22)

Artikeltipset kom via IdeK på Facebook!

MuseiTekniks läsare önskas God jul och Gott nytt digitalt år!

Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

Ny lärandemodell för kulturarvsupplevelser?

Skum trappa vid park... Foto: Paul Henningsson, musedia

Kulturbyggnader hotade av pyroman? Människor och platser som försvinner, ur historien? Hemliga meddelanden i mail och bloggar…mystisk person skuggad av ungdomar med surfplattor? Vad är det som pågår?!

Kanske handlar det om skolungdomar som deltar i “Berättelsemaskinen” (1)..en ny pedagogisk plattform baserat på sk transmedialt lärande (2), att arbeta med spelinfluerat problembaserat lärande, i olika medier och material samtidigt:

“Berättelsemaskinen grundas i en innovativ idé som ska vidareutvecklas så att hela skolsverige, nordiska och europeiska marknaden kan uppleva och designa transmediala digitala berättelser för lärande. Målet med projektet är att skapa en produkt som på ett enkelt sätt kan lyfta lärandet utanför klassrummet och uppmuntra till deltagande, engagemang och mediaproduktion både på och utanför lektionstid.”
(3)

Bakom “Berättelsemaskinen” står det rikstäckande kunskaps- och tjänsteföretaget Lin Education (4), vilka arbetar för att förbättra skolundervisningen med hjälp av nya verktyg, en förening av pedagogik, digitala verktyg och innovativa tjänster.

Det pedagogiska konceptet testas nu på ett par skolor i Sverige, bland annat i Lund och i Mölndal tillsammans med lokala museer och arkiv (5).

En pilotversion av “Berättelsemaskinen” provades tidigare i år med några högstadieklasser i Botkyrka och baserades på en deckargåta om en just svårfångad fiktiv pyroman, som måste stoppas (6).
Med hjälp av två spelledare fick ungdomar via ledtrådar reda på en blogg där en mystisk person lämnade hotfulla meddelanden om nedbränning Problemet var att personen skrev i gåtor och det gällde att lista ut platserna och att ta sig till dem för att få reda på lösningarna på gåtorna…svaren, liksom miljöerna, måste i sin tur dokumenteras i bild, text och film, för att hinna stoppa pyromanens framfart..(7)

Bild av ett inlägg i Lin Educations flöde på Twitter om 'Berättarmaskinen'

Begreppet “transmedial” är ursprungligen hämtat ur boken “Playing with power in movies, television, and video games.” (8) från 1991 av Marsha Kinder (9). Författaren beskriver ett medialt fenomen där kommersiella spel, filmer och TV-serier utnyttjar olika medieformat, vilket förlänger och spinner vidare “berättelseprodukten” från den ursprungliga utgåvan. Uttrycket har sedan vidgats till “Transmedia Storytelling” (10) och transmedialt lärande, i den digitala tidsåldern, där just möjligheten finns att vara mera del av berättarsammanhanget, genom att med digitala verktyg kunna publicera och modifiera innehållet som växer fram (11).

Upphovsmakarna till “Berättelsemaskinen” ser många pedagogiska vinster med greppet; att skapa verklighetsnära utforskande av närmiljön, att kunna förflytta undervisningen utanför klassrummet, att arbeta med olika upplevelse- och lärostilar, att låta elever bli aktiva utförare och del av sitt lärande – att helt enkelt arbeta mer lustfyllt, vilket skapar mer motivation för att lära sig saker.

Projektet har fått utvecklingsmedel ur Vinnovas digitaliseringssatsning (12) och pågår mellan åren 2015 och 2017.

Bokomslag till boken: 'Playing with power in movies, television, and video games' där författaren Marsha Kinder lanserar begreppet *Transmedia'

Upplägget är kanske inte helt obekant inom kulturarvskommunikation och museer. Det finns flera beröringpunkter med t ex konstruktivistiska lärandeperspektiv, samt med intepretation-filosofin; att via fler sinnen beröra och erbjuda interaktion med berättelser om en plats.

Konceptet kan dessutom jämföras med IKT-begrepp som “mixed reality” (13), där syftet är att gifta ihop digitala med fysiska upplevelser, liksom med “blended learning” (14), blandade lärmiljöer, som handlar om att lära med hjälp av såväl analoga som digitala pedagoger, källmaterial och verktyg, online såväl som offline.

Jag tycker det är mycket spännande att Lin har börjat utvecklat en modell, där kulturarv och museer är en medvetet vald komponent och där ansatsen är att skapa interaktivt lärande med både analoga och digitala resurser. En modell som också kommunicerar på ett sätt som är relevant, för den tänkta målgruppen..

Det skulle vara kul att kunna ta del av ungdomarnas egna ord, kring upplevelserna och upplägget. MuseiTeknik hoppas kunna återkomma till “Berättelsemaskinen” och även till liknande projekt! Har du som läsare något som du vill dela med dig av? Bidrag är som vanligt välkomna, på adressen: museiteknik(&)mail.com

“Berättelsemaskinen”


Se även:
Storyline.se 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 09: Alternativa gränssnitt14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off

Meningsskapande i ett digitalt landskap

“Learning is not a simple matter of transferring information. It is an active process in which people construct new understandings of the world around them through active exploration, experimentation, discussion and reflection. If we ‘go digital’ simply to deliver information, we are missing the revolutionary potential of new technology to transform learning.” (1)

I en tänkvärd gästblogg-artikel (2) på EPALE, Electronic Platform for Adult Learning in Europe (3) argumenterar Dimitra Christidou, projektledare vid NCK, Centrum för Kulturarvspedagogik (4), för behovet att inom museivärlden se IKT som en del av ett utvecklat lärande.

Museer och kulturarvsorganisationer, menar hon, behöver bättre kunskaper för att både utveckla pedagogiska arbetssätt, liksom att lära sig mer om brukare:

“..museums need to learn more about their users before designing these online resources. By knowing more about our visitors, we can design digital learning scenarios that are relevant to them. /..to critically reflect upon and rethink our digital interventions to be benefit-led, by creating relevancy to our audiences, both existing and potential, online and on-site.” (5)

Besökare som ser på filmklipp i utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia


Multimodalitet och lärostilar

Christidous perspektiv ansluter till den konstruktivistiska synen på lärande, etablerat inom museifältet av bland annat forskare som Hein (6) och Hooper-Greenhill (7). Konstruktivism ger en heltäckande bild av den informella lärandets process, vad som är dess kvaliteter.

Vi har alla med oss våra egna erfarenheter, attityder och kunskaper, vid kontinuerlig interaktion med omvärlden; i vardagen, på resor, i studier och arbete, under fritidsumgängen etc. Både social, kulturell och rumslig interaktion präglas och påverkas av detta förhållande. Vilket alltså kan inkludera bruk av kulturarv, musei- och utställningsbesök, bokläsning, filmtittande och så vidare.

Till grund för beskrivningsmodeller om hur museibesökare skapar mening och förståelse genom upplevelse, ligger decennier av empirisk forskning inom ett brett museifält: via studier av observerbara målgrupper som familjer, ströbesökare och så vidare. Eller studier av vad deltagare gör och upplever i publika program, vid kulturhistoriska besöksmål, utställningar, via metoder som t ex konversationsanalys, videodokumentation och liknande (8).

Förskolegrupp på London Zoo. Foto: Paul Henningsson, musedia

Denna forskning har bidragit till att forma en förståelse, referesram, för hur informella lärandeprocesser fungerar, vilket i konstruktivistisk anda (!) successivt kan addera studier av tillämpning av (hur) digitala medier tillämpas, t ex just i utställningssammanhang.

Studier visar t ex att digital IKT innebär en stor potential i att erbjuda och stötta multimodalitet, växlingar mellan olika typer av material i utställningssammanhang, analoga som digitala, samt medge växlingar som “anropar” olika förmågor hos användare (9).

Utställningar som t ex erbjuder fler modaliteter (10), olika sinnesupplevelser, talar i sin tur till fler upplevelse- och lärandestilar hos besökare, vilket ju är positivt (11).

I de fall vi som lärande individer också kan påverka, välja, kombinera de sätt som vi ges möjlighet att uppleva saker och ting, ökar möjligheterna för att också hitta en lärande-stil som passar den individuella färdigheten och verkar gynnsamt för vårt egna lärande. Inom interaktionsdesign är just vikten av att få feedback, samt begriplig feedback, en av hörnstenarna inom lyckad kommunikation mellan användare och maskin/teknik/tjänst/produkt…

Museikommunikation kan därför med hjälp av digital IKT bli “responsiv”. Inte bara i betydelsen anpassa sig beroende på individers privata val av den digitala hårdvaran (läs: datorer, surfplattor eller mobiler). Utan också bli responsiv för behov och erfarande-variationer hos olika brukare.

Fast motsägelsefullt nog, så förenklas inte vårt lärande om digital IKT, av att modaliteter inom IKT fragmenteras mer och mer. Med en mängd möjligheter som finns att individualisera vår kommunikation med omvärlden, samt att interagera med olika typer av informationsbärare.

Lägereld….eller megafon?

En utmaning i att utveckla digitala media, baserat på perspektiv om lärande, tror jag ligger i att observera, beskriva och analysera det lärande som pågår i spannet mellan senare tidens sociala medier och mobila kommunikation (12).

Det här är en intressant kommunikationssfär, eftersom det kombinerar olika saker: valfria rörelseförhållanden inom en spatial/fysisk rumslighet, liksom samtidiga multimodala kommunikationsmöjligheter, i “ändlösa” nätverk (13). Oberoende av vad vi gör eller befinner oss, finns en möjlighet att via digital teknik kunna sätta oss i förbindelse med fritt vald information och upplevelser liksom att ha kontakt med andra personer, även i realtid.

På det sättet ligger den senaste IKT-utvecklingen, åtminstone i teorin, mycket nära det som brukar beskrivas som “self-paced” eller “self-directed learning”, dvs självstyrt lärande (14).

Utdrag ur onlinekonversation på Naturhistoriska riksmuseets Facebook-sida.

Funderar vi vidare, t ex på begreppet “social” i uttrycket “sociala medier”, konnoterar det en närhet till den sociala kommunikation och tvåvägsutbyte, som ju är ett bärande begrepp för förståelsen av konstruktivistiska perspektiv på lärande. Där utbyte och interaktion mellan sociala individer och grupper, är centralt för hur våra sinnen konstruerar förståelse och genererar meningsskapande.

Hur väl överensstämmer den konstruktivistiska modellen med användares meningsskapande strategier i mobilt tillgängliga, digitala sociala nätverk?

Fungerar sociala medier som “lägereldar” för oss människor, en miljö för samhörighet, delande och berättande? Eller fungerar de snarare som “megafoner”, en vidareutveckling av massmedielandskapet, fast nu med en mängd individuella avsändare? Vad påverkar denna utveckling? Och vad innebär mobilanvändares beteende i det fysiska rummet, kopplat till den interaktion som sker via mobilen i t ex sociala mediekanaler?

I detta fall innebär tidiga besökarstudier kring bärbara elektroniska museiguider nästan en form av grundforskning för andra kunskapsfält; flera studier har påvisat att besökare hamnar i en form av “bubblor”, avskärmade från andra besökare och omgivande miljö, vilket påverkar det sociala utbytet och formandet av mening hos grupper av besökare (15) (16).

Situationen kan jämföras med studier av mobiltelefonanvändande inom familjer, samt vuxen- och barninteraktion.

Forskning visar att barn upplever bristande kontaktbarhet och frånvändhet hos mobilskärmsabsorberade föräldrar. Upptagenhet med smarta mobiltelefoner uppfattas till och med som ett sjukdomstillstånd, där vuxna upplevs bete sig som deprimerade personer (17).

Hur påverkas museibesök och lärande hos museibesökares som har blivit beroende av följa informations- och kommunikationsflöden via privata mobiler? Vilken typ av användning och interaktion prioriteras i fysiska rum, som nu förhöjs av sociala medier och mobilkommunikation?

Besökare med iPad på Etnografiska museet, Stockholm. Foto: Paul Henningsson, musedia


Mot ett informellt digitalt lärande

“Educators involved in adult learning in museums need to be supported in shaping a better understanding of how digital technologies and tools can facilitate and enhance the learning processes, based on pedagogical underpinnings. ../..we need to be educated in educating how digital technologies can create and sustain the relevance of museum collections to users.” (18)

Jag delar helt och hållet Christidous argument, lika mycket som jag gärna “bekänner” mig till den konstruktivistiska synen på lärande…!

Fast samtidigt, “digital” är inte någon entydig företeelse, utan spänner över en mängd olika nivåer, vilket också påverkar hur vi förstår det “digitala livet”, som en del av ett lärande. På liknande sätt är heller inte “lärande” något som kan definieras enkelt (19)

Museer och museers lärande är även del av ett samhälle, där det finns motstridiga intressen och till och med öppet (ideologiskt) motstånd mot att betrakta museer som platser som utmanar och kritiskt ifrågasätter historiebilder och vetenskap (20).

Diskussionen slutar ju inte här…men den digitala utvecklingen väcker nya frågor om upplevelse- och lärande, utifrån sociala och kvalitativa beskrivningsmodeller..

OK Computer: When museums meet digital

Se även:
Museum Participation: New Directions for Audience Collaboration

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off

Ny handbok: “Museums and Visitor Photography”

Person som fotograferar inomhusmiljö med smart mobiltelefon (CC0)

“Over one trillion photographs were taken last year… Photography is profoundly redefining the museum experience – inside and online.” (1)

Digitalkameror, kameror i smarta mobiltelefoner och sociala mediekanaler – inom besökarstudier, museipedagogik samt IKT och lärande, växer nu intresset allt större för museibesökares fotande och digitala bildflöden, som nytt forskningsfält.

I nya skriften “Museums and Visitor Photography” (2), publicerad av förlaget MuseumsEtc (3) presenteras internationella erfarenheter av både praktiska projekt och aktuell forskning på området.

Projekt och studier vid museer, konsthallar och besöksmål visar att det digitala och mobila fotograferandet har positiv betydelse för besökares upplevelser och lärande och kan ge möjligheter att utveckla kommunikationen med nya målgrupper. Med rätt förutsättningar kan digitalt fotande och delande bland annat:

* stärka social interaktion och gruppdynamik hos besökare
* uppmuntra besökare att utforska och interagera med miljöer och föremål
* motivera besökares lärande
* bidra till att utveckla innehåll i utställningar och online-samlingar
* kommunicera med nya och/eller särskilda målgrupper

Skriften kan beställas direkt från förlagets webbplats (4).

Fotograferande besökare i arkeologisk utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia
“Museums and Visitor Photography”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Comments Off

Museer på väg, digitalt

I januari i år startade en ny ettårig utbildning riktad till musei- och kulturarvssektorn: “Digital Identity” (1). En kurs i att skapa ett nytt, strukturerat arbetssätt, för att via digitala medier bjuda in olika användargrupper att interagera med kulturarvsinnehåll.

Antikvarier, intendenter, pedagoger och kommunikationsansvariga vid fyra museer i Stockholm deltar i utbildningen, som arrangeras av IdeK (2), en ideell förening som vill verka för innovation, design och kommunikation i kulturarvssektorn.

MuseiTeknik kontaktade en av de ansvariga bakom utbildningen, Kajsa Hartig, ordförande i IdeK och digital utvecklare vid Nordiska museet (3) i Stockholm, för att höra mera.
Vad handlar “Digital Identity” om?

- Kärnan i utbildningen “Digital Identity” är att stärka organisationernas digitala identitet, dvs. den röst och den identitet man kommunicerar i sociala digitala kanaler, berättar Kajsa.
- I ett vidare perspektiv handlar utbildningen om kommunikation i kampanjform i digitala kanaler, med särskild fokus på storytelling och sociala medier. Utbildningen ges under ett helt år för att ge deltagande organisationer möjlighet att förankra nya metoder i verksamheterna. På så sätt möter utbildningen behovet av långsiktighet och nytänkande.

Pictogram av person med flagga. Illustration: K Fiske [Public Domain]

Integrera teknik  i organisationen
Bakgrunden till kursen är de olika föredrag och kortare kurser om digital kommunikation och förmedling, som IdeK har arrangerat tidigare. T ex inspirationsdagar om WordPress (4) samt diskussionsträffar via Twitter (5).

Träffarna har enligt Kajsa visat att det finns behov av att arbeta mer övergripande samt att förankra den digitala kommunikationen i organisationer på ett bättre sätt. Digital teknik handlar inte endast om teknik, utan innebär ett paradigmskifte för museers sätt att verka.

- Det handlar om att hitta en röst i sociala digitala kanaler, en gemensam ton och ett gemensamt budskap i flera kanaler och via flera individer, fortsätter Kajsa. – Utbildningen täcker in allt från förståelse för kanalerna, planering och förberedelser till faktiskt genomförande och utvärdering.

- Ett moment handlar om storytelling och innehåll, hur man genom det skapar ett relevant och intresseväckande innehåll. Det kan handla om föremål i samlingarna, eller om ämnen som är aktuella för museet (6). I utbildningen ingår övningar för att formulera enkla berättelser anpassade för digitala kanaler, men också övningar för att kunna skapa berättelser utifrån större mängder digitalt innehåll till exempel med hjälp av verktyget Storify (7), berättar Kajsa vidare.

Metodverktyg för digital strategi
Utbildningen, som hålls på engelska, leds av onlinestrategen och konsulten Abhay Adhikari (PhD) (8) från Storbritannien. Han har utvecklat metodverktyget “The Digital Identity Framework” för att skapa digitala strategier i medelstora till större organisationer, med ledorden “People. Content. Engagement. Participation.” (9).

“The trend to use storytelling as social media strategy is growing. One of the reasons for this is the ease with which content can be produced and shared online. But content by itself doesn’t make the story. In fact, many organisations are now over-producing content to keep up with the frenetic pace of discussions online. This strategy isn’t sustainable in the long term. Nor is it suitable for meaningful engagement. “ (10)

Adhikari är en uppskattad inspiratör och bland uppdragsgivarna finns brittiska Channel 4 (11), Science Museum (12) i London och tidningen The Guardian (13).

Pictogram av person med avvägningsinstrument. Illustration: K Fiske [Public Domain]

Mindre envägskommunikation

Stockholms stadsmuseum (14) är ett av de fyra deltagande museerna. Tekniska museet (15 ), Historiska (16) samt Naturhistoriska riksmuseet (17 ) är alla tre centralmuseer.

När detta skrivs har deltagarna redan hunnit träffas ett par gånger, samt påbörjat arbeten med skarpa digitala projekt, som ett led i den praktiska utbildningen.

Vilka har varit kursdeltagarnas förväntningar? Hur arbetar de som deltar med digital kommunikation idag och vad hoppas de få ut av utbildningen? Tove Frambäck, projektledare vid Naturhistoriska riksmuseet deltar i utbildningen tillsammans med ett par kollegor:

- Museet använder idag Internet och sociala medier som en marknadsföringsplats där vi ber våra besökare att komma hit, berättar Tove. Som också menar att det är värdefullt att delta som ett team i utbildningen, eftersom alla har olika erfarenheter av digitala medier.

Sigrid Crafoord Dahlback, webbansvarig på Naturhistoriska riksmuseet, berättar vidare för MuseiTeknik: – Jag ser fram emot att få ett nytt sätt att arbeta. En förändrad produktionsprocess, där vi skapar innehållet en gång och sedan publicerar det där det behövs och om det behövs.

Kollegan och vetenskapskommunikatören Martin Testorf lägger till: - Att kunna se längre än att bara publicera digitalt material. Vad skapar delaktighet och organisk spridning? Hur kan man rigga organisationen för ett sådant arbete? undrar Martin.
- Digitalt berättande är annorlunda än analogt, traditionellt berättande. Att kunna kombinera fler medier på ett lite mer lekfullt sätt, även med rörlig bild, menar museipedagogen Charlotte Ek.

Tove fortsätter: – Vad utbildningen ger, kanske kan leda till att tänka utanför boxen och i så fall generera andra och spännande infallsvinklar och samarbeten. -Det blir tydligt att vi går mot att verksamhet blir kommunikation och kommunikation blir verksamhet, menar Martin.  - Det är viktigt att det inte bara handlar om kommunikation och marknadsföring. Innehåll och kontext är det som betyder något, kommenterar Sigrid.

Personer som agerar tillsammans. Modifierad illustration av K Fiske [Public Domain]

En annan deltagare i “Digital Identity” är Lin Annerbäck, antikvarie och curator vid utställningsenheten på Stockholms stadsmuseum (18). Hon ser också behov att hitta nya arbetssätt som kommer hela museet till del:

- Vi har arbetat en del med ITK och digitala medier i våra utställningar, berättar Lin för MuseiTeknik.
- Använt digitala berättelser, filmer, ljud kopplat till rörelsesensorer etc för att skapa spännande och informativa utställningar, men det har oftast varit en envägskommunikation.

-Museet har också närvaro på sociala medier främst via vår kommunikationsenhet, men det är många i personalen som har privata konton vars innehåll nästan bara rör arbetet. – Jag ser mest fram emot nya arbetssätt för oss på Stadsmuseet att interagera med besökarna och att kunna nå nya målgrupper via digitala verktyg, summerar Lin.

Snabbfotade insatser för yrkesverksamma
Att en utbildningsinsats för kulturarvssektorn arrangeras av en ny och oberoende aktör, hör inte till det vanliga i Sverige. Hur förhåller sig utbildningen till det utvecklingsarbete som drivs av organisationer som Sveriges Museer (19)? Där t ex kollegiala workshops för en kommande branschvision för museer lyfter både digital kommunikation och medskapandeprocesser (20). Tror Kajsa Hartig att dessa och andra etablerade branschorgan kommer att inspireras av “Digital Identity”-initiativet?

- Organisationer som Sveriges museer och Riksutställningar genomför alla utbildningsinsatser i olika form, till exempel workshops eller konferenser. Men det ligger nog inte i någon av deras uppdrag att bedriva längre utbildningar.. Fördelen med IdeK är att föreningen både kan genomföra mer omfattande utbildningar och just fördjupa sig i det digitala området. Att föreningen har möjlighet att vara flexibel och snabbt anpassa till nya behov och möjligheter, resonerar Kajsa.

- Fast utbildningar är inte IdeK:s enda funktion. Omvärldsbevakning är ett viktigt område. Vi vill också inspirera till mer nätverkande och kunskapsutbyte, inom och även utom kulturarvssektorn, bland annat genom informella träffar och samtal till exempel på Twitter, avslutar Kajsa.

De deltagande museerna bjöds in direkt av utbildningsarrangörerna, eftersom de har valt att arbeta aktivt med sociala medier.  IdeK planerar även ett par komprimerade versioner av utbildningen i Stockholm men förhoppningsvis även på fler orter. Redan den 7-8 maj arrangeras en workshop om digital strategi och sociala medier (21) på Naturhistoriska museet (22) i Göteborg.

Pilot som ger mersmak
Jag upplever att flera spännande delar sammanfaller i programmet “Digital Identity”, vilket ska bli intressant att följa vidare.

Framförallt är det väldigt färskt att introducera en IKT-utveckling som tar sin utgångspunkt i människor, inte i tekniken i sig. Professionella utvecklingsmöjligheter för kulturarvsbranschfolk är alltid välkommet! I synnerhet inom digital förmedling och som rör det egna IKT-lärandet…

Organisations- och processförändringar är inte nya, inte heller “Storytelling”, vilket Abhay Adhikari själv skriver (23). De senaste åren har vi sett flera exempel på innovativa, process- och kreativa entreprenörsbaserade, med den berömda kaospilot-tanken (24) som något av en banbrytare. Normkritiska betraktelsesätt, kring genus, exkludering av sociala och kulturella grupper har på senare tid också gett näring åt genomlysning av hur organisationer arbetar, rekryterar och kommunicerar med sina användare.

Jag tror att det är viktigt att utveckla en infrastruktur som är generisk, så att den kan tillämpas och formas efter olika typer av musei-/minnesarvsorganisationer. Att hitta strategier för kommunikation över webben, som alltmer flyter samman med både sociala medietjänster och ett mobilt liv, är viktigt. Samtidigt får det inte osynliggöra det stora antalet människor som är ointresserade eller t om väljer bort sociala medier och webbanvändning…icke uppkopplade kan också vara brukare av minnesarvet!

I den färska rapporten om unga och medier från Medierådet (25) redovisas t ex observationen att användare av mobiler reserverar dessa för privat kommunikation. Medan surfplattor och vanliga datorer utnyttjas för andra webbaktiviteter. Som att t ex förkovra sig, kolla in underhållning, upplevelsebaserade webbplatser med mera. Kanske kan vara något att fundera omkring?

Strategier kring berättande behöver också integreras i hela förmedlingskedjan och även inkludera ett medvetandegörande av lärande i dessa miljöer… Digitala strategier behöver dessutom integreras med lika medveten kommunikation i analoga medier. Både av tillgänglighetsskäl, men också för att museers stora värde ligger i att vara fysiska rum, med föremål och människor som möjliggör – åtminstone potentiellt – upplevelser med olika sinnen! Eller sammanfattat med ett annat ord: interpretation!

IDEK - logotyp

IdeK: Att utforska en digital identitet för kulturarvet – utbildningsprogrammet Digital Identity lanseras i Sverige 2015.

IdeK

The Digital Identity Project@Facebook

Se även:
Toolkit for Reimagining Children’s Museums

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier13: Museivetenskap17: IKT & lärande Comments Off

Online-kurser i interpretation

Taktil modell av slottspark. Foto: Paul Henningsson, musedia
Hur kommuniceras historier om en plats på ett intresseväckande och levande sätt? Hur formulerar man text för olika besökargrupper och vad avgör om kommunikationen lyckas? Vad är egentligen “interpretation”?

Internationella konsulten John Veverka & Associates (1) erbjuder i samarbete med e-learningföretaget CPD4Education (2) introduktionskurser på webben i interpretation. Kurserna är för alla med anknytning till arbetsfältet natur-och kulturarv, museer och besöksmål.

Här finns möjlighet för intresserade orientera sig i teori och metod inom den anglosaxiska skolan av dialogbaserad, levandegörande förmedling.

Webbkurserna, som är på engelska och “asynkrona”, dvs självstudiebaserade, ger deltagare tillgång till kursmaterialet under 90 dagar.

Den ena kursen, “Introduction to Interpretive Services” (3) syftar till att deltagare ska kunna tillämpa sina kunskaper i ett eget projekt, direkt efter avslutade kursmoment.

Kurs nr 2, “Planning Interpretive Panels – that are actually ‘interpretive’” (4), vill ge fördjupning kring utformning av innehållsskyltar i utställningar och besöksmål.
Kursmaterialet innehåller bl a skillnader mellan “information” respektive “interpretation”, samt hur man förbereder och utformar copy-text för pedagogisk interpretation. Vilket ju inte är begränsat till fysisk skylt/tryck, utan också kan användas för olika typer av digitala mediabärare.

Anmälan till kurserna görs på CPD4Educations webbplats (5). En kostnadsfri provkurs visar hur kursupplägget kan se ut, för övrigt en kurs om podcasting vilket jag skrev lite om nyligen..

Digital installation: "Gör ditt eget 1700-talsporträtt". Foto: Paul Henningsson, musedia
Kursförfattaren John Veverka & Associates (6) är en ledande interpretation-konsult och internationellt verksam utbildare, med bas i Nordamerika. Hans e-tidning “InterpNews” (7) ger värdefull branschorientering inom förmedling. Tidigare nummer har bland annat handlat om: “Crafting experiences that are relevant to visitors”, “After the Interpretive Plan – 10 Priorities for Interpretive Design”, “Using Geocaches to Spread Interpretive Messages to New Audiences”.

Till MuseiTekniks läsare hälsar John att bidrag till “InterpNews” är välkomna! För att skicka artikelbidrag och/eller prenumerera kostnadsfritt på tidningen, skicka ett mail till: jvainterp@aol.com

Thanks, John and good luck with the new training model!

CPD4Education Courses: Museums, Galleries and Heritage Professionals

John Veverka & Associates

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 12: Interpretation14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off