Hur använder museibesökare digitala utställningsinslag?

Besökare vid föremålsmonter med integrerad pekskärmsstation. Foto: Paul Henningsson, musedia

Kommunikation och interaktion mellan individer i grupp, rumslig utformning och miljö, attityder, förväntingar och färdigheter…

Hur besökare använder digitala inslag i utställningssammanhang påverkas av sociala och rumsliga faktorer.

Och hur saker fungerar tekniskt och vad vi därför antar att även besökare ska uppfatta, hantera eller lockas av, stämmer inte alltid överens….detta menar en grupp forskare vid University College London (1) och Institute of Education (2) i London, som under ett drygt år observerat och videodokumenterat grupper av besökare vid Natural History Museum (3) samt Victoria & Albert Museum (4).

Det officiella namnet på projektet är “Cross-disciplinary frameworks for studying visitor experiences with digitally mediated museum exhibits” (5).

Förhandsresultatet av undersökningen presenteras nu på V&A:s blogg om digital förmedling (6).

I ett mail om bloggnyheten skickat till e-postlistan MCN-L (7), sammanfattar bloggredaktören Andrew Lewis några lärdomar av studien:

“It has interesting take-aways for people working in museum digital media, interactive and learning roles about

* how group dynamics between group members of families and between strangers affect usage
* how physical interactions play an important role (e.g. through non-verbal communication affect, the urge to touch and interact physically with people and objects, etc
* how visitors’ extensive experience of their everyday digital devices influences their ability to use things we provide
* How space, atmosphere and mood affect expectations
* ergonomics and how physical comfort and natural expectations affect the design of interactives at a human scale (e.g. positioning of screens)
* factors associated with motivations and flow”

Familjebesökare undersöker AR-bokinstallation, Museet för Søfart. Foto: Paul Henningsson, musedia

Utan att ha tagit del av hela undersökningen, som kommer att presenteras senare i år, upplever jag ändå att forskningsgruppens slutsatser stämmer överens med klassiska lärdomar från besökarstudier. Liksom vad tidigare interaktionsforskningsgrupper har utforskat om hur besökare upplever och brukar digitala inslag, samt faktorer som påverkar interaktioner med både innehåll och teknik.

Det vill säga, att bilden av hur besökare brukar olika mediatekniker och artefakter är en komplex helhet. Där vi ofta väljer att fokusera på upplevelser av tekniska detaljer som t ex en föremålstext, en interaktiv skärmpresentation eller mobilguide osv.

Besökares beteenden är ett fascinerande område. I detta fall hade personer som deltog i undersökningen dessutom bärbara smarta videokameror på sig, av typen “Autographer” (8), vilket ger en extra nivå på dokumentationen (“trackingen”) av deras besök.

Autographer - The World's First Wearable Camera

Intressant nog kan projektet delvis ses som en fortsättning av ett tidigare genomfört projekt vid Umeås samt Stockholms universitet (9) (10). Professor Carey Jewitt i ovanstående studie, medverkade även med inriktningen besökare och digitalt lärande (11) i forskningsarbetet “Museet, utställningen besökaren. Meningsskapande på en ny arena för lärande och kommunikation” (12).

What can we learn from watching groups of visitors using digital museum exhibits?

DigitalMuseums · Exploring visitor experiences with digitally mediated museum exhibits

Se även:
Configuring reception : (Dis-)Regarding the ‘spectator’ in museums and galleries

Visitor experiences in museums, galleries, libraries, zoos and botanic gardens.

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar10: Research15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Besökares meningsskapande via Instagram

Nätupplagan av tidningen Göteborgs-Posten (1) (2) skriver den 17 april om en ny studie av museibesökare och användning av den sociala fotodelnings-tjänsten “Instagram” (3).

I artikeln intervjuas Beata Jungselius och Alexandra Weilenmann, två av forskarna som medverkat i ett samarbetsprojekt mellan Institutionen för tillämpad IT (4) samt Linnécentret för forskning om lärande (5), båda vid Göteborgs universitet (6).

Forskningsprojektet som heter “Mobila teknologier och sociala medier i kulturinstitutioner” (7), undersöker hur sociala medier används av besökare vid museer och science centers, som en del av personers upplevelser och meningsskapande:

- Tidigare användes klassiska kameror för att dokumentera platser och aktiviteter, för att sedan dela med oss av dem till våra närmaste. Sedan kom mobilkamerorna, och i takt med att de utvecklats, samtidigt som Facebook och Instagram slagit igenom, så har vårt sätt att dela med oss av våra upplevelser förändrats. (8)

Forskningsprojektet MobSoMe, LETStudio Göteborgs universitet

Ett femtontal personer medverkade i en undersökning som genomfördes 2012 på Naturhistoriska museet i Göteborg (9). Studien inkluderade intervjuer och observationer av deltagarna i undersökningen, samt uppföljning av användarnas egna publicerade material på bland annat Instagram.

“Based on an analysis of 222 instagrams created in the museum, as well as 14 interviews with the visitors who created them, we unpack the compositional resources and concerns contributing to the creation of instagrams in this particular context. By re-categorizing and re-configuring the museum environment, instagrammers work to construct their own narratives from their visits.” (10)

Användares digitala förväntningar
“Instagram at the museum” är med och bryter ny mark genom att utforska den nya digitala miljö som växer fram i sociala mediakanaler. Där användare själva publicerar material som kommentarer eller tillägg till kulturellt och historiskt material.

Ämnet är aktuellt och det finns flera läsvärda undersökningar av museibesökares bruk av mobila och sociala medier, före, under och efter sina musei- och utställningsbesök.

Studien “Engaging Museum Visitors through Social Media: Multiple Case Studies of Social Media Implementation in Museums” (11) ger en bra översikt över forskning, artiklar och fallstudier främst vid konstmuseer, hämtade från bland annat USA och Australien.

“..social media enables the audiences to interact with curators directly. The process actually empowers audiences as content creators and curators act as facilitators. While the process deepens visitor’s experiences with the exhibition and museum, the inclusion of the audience’s voice in exhibition development raises a challenge to the autonomy of the curator.” (12)

I rapporten “Understanding the Mobile V&A Visitor” (13), sammanfattas intervjuer med besökare på Victoria & Albert Museum (13) om deras mobila, digitala och museala vanor:

“Visitors’ expectations for mobile are focussed around ease of access, content that is tailored to their interests and needs and an offer that at least covers the ‘basics’ – hours, prices, what’s on etc. This highlights the need to design experiences from a user needs and motivations perspective rather than a technology perspective. /..The most immediate opportunities tap into what visitors are already doing: taking pictures and searching to discover information. Respondents were also positive about the idea of music relating to a period or place. Other opportunities – creative activities such as drawing, or games – would be more appropriate as part of bigger strategy to connect with specific audiences.” (14)

Nya upplevelser för besökare på museer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Musei-social hybridmiljö?
De nya digitala möjligheterna att själv göra urval, verbalisera och visualisera egna intryck och reflektioner och dela dem med många andra, är väldigt spännande.

En ny typ av upplevelsemiljö håller på att skapas, där traditionella uppdelningar mellan “museiperson” och “besökare”, “fysiskt” och “virtuellt”, “stationärt” och “mobilt” samt “online” och “offline” blir mindre fasta.

Gemensamt för andra besökarstudier av digitala tillämpningar, är att de ofta har tagit sin utgångspunkt i museernas egna digitala output på olika sätt. T ex i syfte att förbättra applikationer, eller för att utvärdera deras pedagogiska avsikter.

I den sociala webben förskjuts perspektivet naturligt till användare och deras utgångspunkter.
Och som är viktigt att lära av, för att förstå hur användare relaterar till museinnehåll, vilket också gjordes i Instagram-studien ovan.

Begrepp som användargenererat innehåll (User Generated Content) och medskapande (Co-creation)
beskriver förhållningssätt till teknologi och digital information och kommunikation. Men de är också överförbara på hela “museipraktiken”, dvs hur museer kommunicerar med olika grupper av användare oavsett plats eller media.

Sociala medier – del av en större helhet
Hur museer upplevs via social mediakommunikation kan därför ses som ett vidgat undersökningsfält för besökarstudie-området, som nu får ett nytt “stoff” av besökarfeedback att bearbeta och tolka.

Sociala webbflöden bör t ex vara av intresse för sk “Longitudinal Studies” (15) som studerar lärande-effekter över tid. Där bland annat deltagar-dagböcker och uppföljande telefonintervjuer är analoga metoder för att kartlägga besökares eventuella återkopplingar till sina upplevelser. Annan forskning kan också ge jämförande erfarenheter, som t ex användarstudier kring kollaborativa digitala studie- och arbetsplattformar (16), en annan typ av social webb-applikation.

Jag tror att utvecklingen av den sociala digitala delningsmiljön även måste relateras till museiupplevelsen i stort. Till de processer som påverkar när, hur och varför vi interagerar med museers utbud.

Talar vi t ex om “utställningsbesök”, är det naturligt att föreställa sig att besökaren upplever utställningen när hon befinner sig inne i den. Det finns forskare som lyfter fram att musei- och utställningsupplevelsen (och interaktionen) inleds före en person faktiskt besöker en plats samt fortsätter och fördjupas tiden efter hennes besök.

Detta sker enligt fem överlappande steg: “Attraction”, “Entry”, “Engagement”, “Exit” och “Extension” (17) – fritt översatt: väckande av intresse, färd-ankomst, aktiv närvaro, avslut-avfärd, vidgad återkoppling.

Idén är inte ny utan har formulerats på andra sätt, t ex i Falk/Dierkings klassiker “The Museum Experience” (18)

musedia: Upplevelseprocessen vid musei- och utställningsbesök

musedia: Experience Mapping kombinerat med "Museum Experience"-modellen

Vad som är intressant är att den digitala besökarutvecklingen pågår i “tredjepartsmiljöer”, ofta kommersiellt grundade webbtjänster som Facebook, Pintrest, Youtube och Instagram.

Frågan är om detta påverkar användarnas interaktioner med olika material? Skulle det vara någon skillnad i kommunikationen och interaktionen om brukare tilläts “komma in” och medskapa direkt i museernas egna digitala samlingar? Vilka erfarenheter har ditt museum eller kulturorganisation av detta?

Instagram at the museum: Communicating the museum experience through social photo sharing

MobSoMe

Se även:
Engaging Museum Visitors through Social Media: Multiple Case Studies of Social Media Implementation in Museums

Studie av mobilguider och sociala medier i utställningar

What do visitors say about using mobile devices in museums?

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form07: Webb & sociala medier10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Comments Off

Att förena upplevelser av fysiska och digitala verkligheter

Häromveckan blev jag inbjuden till att medverka i en diskussionspanel på konferensen “Truly Digital” (1) som hölls i Stockholm. Temat för dagen var hur professionell nordisk kultur och konst formas av IKT-utvecklingen. Vilka är möjligheterna för att skapa och uppleva kultur inom de digitala mediakanalerna?

Konferensen spände över ett brett fält, främst samtida konst och kulturproduktion, men behandlade även museer och kulturvårdande verksamheter. Ett 70-tal personer – bl a kulturproducenter, förläggare, administratörer och konstnärer – deltog i konferensdagen på anrika kultur- och nöjespalatset Hotel Rival (2) på Söder.

Även om programmet både var fullmatat och hade ett brett fokus, lyckades konferensen spegla en sorts “baslinje” över digitala satsningar inom kulturområdet. Från upphovsrättsliga frågor till kreativ digital gestaltning, samt nya samarbetsformer vid finansiering av kulturprojekt.

Jag upplevde framförallt att en breddning av begreppet “digitalisering” blir mer aktuellt. Ett begrepp som inom kultursektorn ofta har varit synonymt med elektronisk lagring och spridning av olika sorters kulturgods (“content”). Men som i en social mediavärld ju även innebär en “digitalisering” av vår kommunikation. Liksom av den potentiella kommunikationen och medskapandet med olika brukare och intressegrupper.

Scen ur teaterföreställningen "Lise och Otto", av Kista Teater. Foto: Rebecca Medici

Axplock av presentationer
Två representanter från Kista teater (3) presenterade på ett inspirerande sätt utforskandet av nya gränser för dramatiskt berättande. Med bland annat fjärruppkopplade skådespelare, mobil-teater och interaktiva scenframställningar.

För organisationen Suptopia (4) i Alby är infrastrukturen för skapande kultur det centrala. Där är digitaliserad kommunikation ofta en given komponent hos de aktörer och producenter som arbetar under Suptopia:s paraply. Liksom många gånger en förutsättning för organisationens egna kommunikation med sina internationella samarbetspartners.

Sörmlands landsting (5) har i ett samarbete med konferensens arrangörer Fabel kommunikation (6) utforskat fenomenen “Crowd Funding” (7) (8) som en alternativ modell för finansiering av regionala kulturprojekt.
I den meningen kan “digitalisering” också rymma utforskande av nya relationer med medborgare och samhällsgrupper, medbestämmande, påverkan och insyn i verksamheter via digitala sociala nätverk.

Forskningschef Pelle Snickars, slutligen, från Kungliga biblioteket (9), påminde om ett sorts “digitalt memento mori” vid presentationen av sin nya bok “Myten om Internet” (10). Vilka är villkoren för kulturkommunikation i samtidens digitala media? Har den “gränslösa” tekniken sin egna gräns?

Användarbegreppet inte entydigt
Dokumenterade scenframställningar via nätklipp, inscannade fotografier och handskrivna brev, information om kulturarvsföremål…hur väl lyckas digitaliserings-satsningar inom kulturområdet att nå ut till användarna?

Detta diskuterades under kortare panel på eftermiddagen. Som utöver undertecknad även bestod av inbjudna representanter från Digisam (11), Europeana (12) och Digitaltmuseum.se (13).

Med tanke på de olika nivåerna på digitaliseringsverksamhet är det en fråga om olika nivåer av “användare” av digitaliserat material. Det menade bland andra Rolf Källman, Digisam, som svar på en av panelmoderatorns frågor.

Bilden av en “användare” är ofta någon ur “allmänheten”. Men det kan också vara akademiska forskare. Eller varför inte digitala entreprenörer som utvecklar nya applikationer för turistsektorn? (14)

Skärmbild av webbdatabasen digitaltmuseum.se

Hallwyllska museet, Pressrum: Dräkter från Downton, Herrskap och tjänstefolk i fakta och fiktion

Europeana t ex, som samarbetar med minnesinstitutioner över hela Europa, arbetar med en principiellt tillgängliggörande, baserat på vår mänskliga rättighet att vid behov kunna ta del av kulturarvet. I denna mening kan Europeanas användare ses som ett “kollektiv”, vilket i sin tur förstås innefattar en mängd olika användargrupper.

Hur används material och vad upplever användare? När det gäller webbmaterial kan det vara svårt att urskilja individuella gruppers behov och förväntningar, enbart genom studier av webbstatistik. Vi kan t ex mäta att webbesökare spenderar längre tid på vissa sidor. Men inte säkert veta varför, utan att dessutom intervjua besökarna. Fast hur (trans-)nationella kulturarvsportaler bör resonera, för att göra urval för kvalitativa användarstudier, är inte helt självklart…

För ett museum, däremot, är det ofta lättare att identifiera och nå olika grupper såsom tonåringar osv. Och att ha närmare publikkontakt. Samtidigt som museer ofta också riktar sig till “alla” (vilket är en del av problematiken).

En del museer börjar numera arbeta för att synas på andra platser även utanför den egna byggnaden, på andra offentliga platser där människor är i rörelse. Det är inte lika vanligt att digitala material blir synligt på andra välbesökta webbplatser, vilket skulle kunna utvecklas mer i syfte att hitta användargrupper.

Just  nu visar t ex Hallwylska museet (15) en utställning med dräkter från drama-serien “Downtown Abbey” (16) som nu visas i svensk TV. Tänk om de i samarbete med tv-kanalens webbplats kunde flagga för utställningen om den mycket populära serien samt om husets egna historia…

Den klassiska sändaren och mottagaren
Frågor som rör praktisk publikutveckling och att studera hur användare brukar olika digitala resurser, är något som berör både kulturvårdande och den kulturskapande sektorn.
Och där finns en befintlig diskurs att ösa ur, med teoreier och metoder: besökarstudier samt mer strategisk “audience development”, vilket för övrigt börjar uppmärksammas i bredare sammanhang (17).

I det sammanhanget är uppfattningar om kulturverksamhet bland grupper som *aldrig* besöker eller tar del av material minst lika intressant, som att kartlägga responsen hos de som besöker/nyttjar kulturupplevelser (18).

Bilannons från 1960-talet. Källa: Wikimedia commons CC0

En extra utmaning tror jag ligger i att båda företeelserna, dvs IKT samt användarorienterat arbetssätt, fortfarande är nya för många inom kulturområdet.

En del deltagare kommenterade att de upplever stor stress kring digital kommunikation. En stress över att finnas i de sociala medierna och att ha de rätta kunskaperna kring verktygen, vilket det ofta råder osäkerheter kring. Handlar det om att bara göra något, vad som helst, eller att göra det på rätt sätt?

Ytterligare en osäkerhet består i att hela frågan om vem som kan betecknas som “användare” håller på att förskjutas. I klassisk mediavetenskap fanns t ex tydliga definitioner av “producent” respektive “konsument”. Men dessa gränser luckras upp i den digitala medievärlden, en process som ibland kallas “prosumption” (19).

Därför är det intressant att många kulturverksamheter fortfarande utgår från lika traditionella modeller att “nå ut” med sina bestånd, t ex via sociala medier.
Här kanske det krävs en ny sorts digital pedagogik, för att utveckla mer av tvåvägskommunikation med målgrupper. Vilket också ställdes som fråga till panelen. Det är en spännande fråga.

Vad hindrar användarorientering?
Under konferensdagen hörde jag dessutom resonemang som ofta går igen inom kulturområdet, angående synen på “publik” och “besökare”.

Att involvera besökare i verksamheter ses som bra och viktigt. Men det saknas pengar och tid att ägna sig åt det. Och hur ska studier göras för att inte bara bli en massa “tyckanden” (kanske “kritik”) från “publiken”?

Vissa konstutövare upplever interaktivitet med publik som irrelevant eller t om störande för den egna skapandeprocessen. En del väljer också aktivt bort “det digitala” från sitt egna skapande…
Och de som inte nyttjar IKT kan också vara användare av kultur på andra sätt och så vidare, och så vidare..

Den sociala medieutvecklingen har visserligen hjälpt till att fokusera på användarfrågor (och i förlängningen: “digital audience development”, dvs att behålla och utveckla nya målgrupper i digitala media).

För kultursektorn finns utmaningen att överbrygga sitt statiska digitaliserade bestånd med användning av dynamiska sociala mediekanaler. Liksom att förena den fysiska verkligheten (föremålet/verket) med en digital verklighet.

Genom att involvera sina användare i att “läsa av” den fysiska verkligheten med hjälp av digitala tekniker, öppnas för meningsskapande, lärande processer:

– I dag var vi på teater och under föreställningen tog barnen kort som vi sedan publicerade på klassens blogg som en serie. Häromdagen gick vi runt i närområdet och tittade på trafikskyltar och med hjälp av en gps-app kunde vi logga vår rutt och sedan se hur vi hade gått. Det viktiga är att inte låta IT ersätta den verkliga upplevelsen, utan hela tiden kombinera de två. När det tillför något i undervisningen är IT-användning väldigt berikande. (20)

Organisationer behöver aktivt intresse
Frågan om användare och utvärdering av deras eventuella interaktion med digitala kulturresurser är alltså mycket stor…

Det var mycket positivt att arrangörerna lyfte in frågan på den första konferensen. Kultur och IKT hamnar annars ofta i tekniska diskussioner kring t ex upphovsrättsfrågor eller standardformat.

Jag tror att användarperspektivet är viktigt att lyfta fram i en kommande nordisk strategi för digitala kulturvägar. Här finns kanske möjlighet att bygga vidare på andra europeiska IKT-deklarationer, som kopplat ihop kultur och lärande? (21)

För att bli verkningsfullt utvecklingsverktyg behöver i alla fall bilden av “användaren” medvetandegöras, synliggöras hos alla som är verksamma inom en organisation. Först när användarperspektivet är en integrerad del av en organisation och dess ledning kan den bli en naturlig del av t ex arbete med digitala verktyg.

Truly Digital – A Nordic Ecosystem for the Arts

Se även:
A New Approach to Measuring Impact for Digitised Resources: do they change people’s lives? 

…samt några tidigare artiklar:
Digitalisering bortom “webbnärvaro”
Fyra perspektiv på sociala medier
Seminarium om digitalisering och förmedling
“Historymapping” – digitala berättelser och minnen

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Comments Off

Bokrecension: “Conversations with Visitors”

Produktiva förlaget “MuseumsEtc” (1) publicerar flera titlar med färska ämnen för musei- och besöksmålssektorn: spel i museiförmedling, att utveckla upplevelser för barn- och familjebesökare, interaktiva utställningar, samtidsdokumentation och samlingar med mera.

Förlaget, som är baserat i Edinburgh, arbetar efter modellen begränsade upplagor, parallell-publicering  med pappersböcker och e-boksformat, samt aktiv insäljning av nya titlar genom förhandsbeställningar..

Boken “Conversations with Visitors: Social Media in Museums” (2) kom ut i januari och väckte min nyfikenhet, eftersom detta verkligen är ett dynamiskt område inom museiförmedling som toppar flera museikonferenser..och just nu utvecklas praktiskt, inte minst, online.
Så..hur speglas ämnet i bokform?

Jag får lite av just konferenskänsla när jag börjar läsa skriften, som är en antologi där de olika texterna samlats efter tre temarubriker: “Strategy”, “Analysis” och “Case Studies”.

Lustigt nog är inte redaktören för samlingen omnämnd.. Det är mycket möjligt att delar av texterna har hämtats från seminarier, eftersom ett par författare har medverkat i minst en konferens kring mobiler,design och lärande som hölls i Danmark häromåret. Några texter refererar dessutom till det innovativa “EGO Trap” (3), ett AR-projekt med mobiler som fram tills nyligen funnits på vetenskapscentret “Experimentarium” (4) utanför Köpenhamn.

De flesta av texterna är annars skrivna av IKT-utvecklare och forskare, men innehåller också bidrag från musei- och arkivpersoner.

Betoningen ligger på praktiska tillämpningar och reflektioner och färre inslag av teoretiska resonemang. Ett stort plus är att erfarenheter från t ex Skandinavien och Polen har inkluderats, där annan liknande litteratur ofta hämtar exempel från Storbritannien och USA.

“Conversations with Visitors” är kanske inte en skrift man streckläser, utan snarare plockar upp då och då. Som en del av egna utflykter i sociala medier och tillsammans med jämförande erfarenheter med andra kollegor.

För trots huvudindelningarna, så flyter texterna ihop något, med analyser av fallstudier samt beskrivningar av metoder för utveckling av olika sociala media-tillämpningar.

Jag fastnade främst för texterna skrivna av Dana Allen-Greil, Beck Tench, gruppen Katz, Goldman och Foutz och slutligen bidraget från Timpson.

Beck Tench ger praktiska tips för “data mining” (5) av Twitter (6)-flöden. Hur sökningar i Twitters enorma databas av inlägg kan göras, för att skaffa sig kunskap om vilka museers Twitter-användare är och vilka ämnen som kommenteras. Ett verktyg för att utveckla “digitala besökarstudier”..

Angreppssättet fortsätter hos Dana Allen-Greil som i “Measuring, Analysing and Reporting” beskriver ett arbetsverktyg för vad som på engelska kallas “metrics” (prestationsmått eller indikatorer på svenska). En metod som hon i en annan text redovisar med exempel hämtat från National Museum of American History (7).

NMAH:s syfte- och målformuleringar har omsatts i den sociala mediemiljön i form av fyra begrepp, för att kunna utvärdera (och lära av) effekterna av insatserna online: “Visibility”, “Exchange”, “Being Human” och “Resources Spent”.

Vart och ett av begreppen innehåller delmål, som kan läsas av på olika sätt t ex via Twitter- och bloggflöden   (se de tre kolumnerna i figuren nedan).

Texten “Mobile Phones for Informal Science Center Learning” av forskargruppen James E Katz, Kate Haley Goldman och Susan Foutz, ger en spännande bild av hur mobila inslag används av besökare i utställningar.

Gruppen utvärderade under 2009-2010 besökares interaktion med olika mobila applikationer i vetenskapscentret Liberty Science Center (8) i New Jersey, USA.

Bland annat visade sig de mobila guiderna vara förvånansvärt lågt utnyttjade bland besökare, totalt sett. Olika faktorer påverkar vad som får besökare att utföra aktiva moment eller inte, med medhavda telefoner. Särskilt bland familjebesökare, som är vanliga grupper vid vetenskapscentra:

“Visitors who were aware of SNSE but did not use the system had diverse reasons for choosing not to do so, including:

• Using their phone in the museum was not appealing (44%)
• Being focused on child-care (17%)
• Not wanting to pay a fee for the call (15%)
• Not wanting to do a particular activity (9%)
• Being unclear about what the activity was (9%)
• Not knowing how to use their phone to do the activity (6%).

Despite the fact that provocative questions were asked as part of the signage to encourage mobile phone use as part of the SNSE exhibit, it was not clear to the visitor that the mobile phone-provided information was actually germane to what the visitor wanted to know about the exhibit. The stimulus to prompt the user to engage the service may not have been sufficiently compelling in light of the obstacles to use and the lack of social cuing to obtaining exhibit information via the mobile phone.”  (9)

Slutligen, Corey Timpson, från Canadian Museum for Human Rights (10) beskriver utvecklingsprocesser kring IKT-koncept hos ett museum som är under uppbyggnad.

Hur kan framtida utvecklingar för förmedling inom det digitala området säkras? Svaret är enligt museets utvecklingsgrupp att fokusera strategiskt på digitala innehållsformat, enligt principen “lagra rätt från början – sprid i olika format”.

“Planning for ubiquity means acknowledging that the popular technology of today will be replaced with the technology of tomorrow. Not only is this an expectation, this is a key variable in the CMHR planning strategy. 

Building a data architecture than ensures the proper cataloging, preservation, administration, and delivery of data, according to standards is fundamental.

A clear and strict separation between content and presentation is crucial. This will enable the changing of the device without affecting the content, and or the editing of the content..//.. Effort can then be spent on actually dialoguing or interacting with the audience through their preferred means no matter how these means evolve.” (11)

Skriften kan beställas som tryckt pocketbok eller e-bok direkt från förlagets webbplats (12).

“Conversations with Visitors: Social media in Museums”

MuseumsEtc

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier10: Research13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

Noll koll? Att utvärdera behållning av kulturbesök

“Kultur och fritid, vare sig det handlar om museum, stöd till enskilda kulturprojekt eller badhus, tillmäts ett stort värde för fortsatt tillväxt och för möjligheterna att lägga grunden till ett gott liv för medborgarna.. “(1)

I höstas presenterade Timbro (2) rapporten “Noll Koll. Bristande uppföljning av kommuners kulturverksamhet.” (3), en undersökning av hur ett antal valda svenska kommuner arbetar med utvärdering av kultur- och fritidsverksamheter för kommuninvånare.

Timbro är ett oberoende forskningsinstitut, som drivs med stöd från Stiftelsen Fritt Näringsliv (4), med målsättning att utveckla idéer samt opinionsarbete kring kring marknadsekonomi och fritt företagande.

I rapporten presenterar författarna Robert Stasinski, curator och journalist samt Sofia Hansson, nationalekonom, en undersökning av fem svenska kommuners utvärdering av sina egna kulturinsatser. Författarnas poäng är att betydande skattemedel satsas på kulturområdet, ofta med ofta ambitiösa målformuleringar,men att ingen mätning egentligen görs av dess effekter:

“Många politiker och kulturarbetare har en tendens att rygga tillbaka när kulturens verkningar ska mätas och kläs i ord. Men givet att man tycker att det är angeläget att skattemedel investeras i kultur- och fritidssatsningar bör man också vara noga med att pengarna används klokt och effektivt. Missbrukade eller illa använda resurser är enbart till det samlade kulturutbudets nackdel. Även om det till synes verkar omöjligt att mäta och utvärdera något så komplicerat som kultur i termer av kvalitet och användning, finns det en växande forskningslitteratur som ger stöd i detta arbete.” (5)

Noll koll. Omslag på rapport publicerad av Timbro [Kultur]

“Noll koll” är som sagt inte helt ny, men ändå intressant att läsa för den som är intresserad av verksamhetsutveckling inom det offentliga kulturområdet. Särskilt som den behandlar utvärdering, eller snarare den genomgående avsaknaden av uppföljande utvärderingar av kommunal kulturverksamhet.

Det är viktigt och framförallt lärorikt för kommunal (dvs offentlig) personal/organisation att följa upp utfallet av egna satsningar. Det handlar om att stämma av innehåll, utformning och fortsatt planering av de kulturella tjänsterna. Stasinski och Hansson påpekar att det är märkligt att kulturinsatser inte följs upp på de sätt som sker inom t ex skolans område.

I rapportens inledning listar även författarna ett par frågor som bör ställas kring utformning av innehåll och marknadsföring till olika målgrupper. Fast resten av rapporten riktar enbart in sig på vikten av kontroll av spenderade skattemedel inom kultursektorn. Vad kulturen kostar i skattepengar menar författarna är en utbredd undran också hos allmänheten, enligt Timbros egna undersökning (hur den egna studien utförd av Demoskop (6) har gjorts och vilka frågor som har ställts, redovisas dock inte i texten).

Här menar jag att diskussionen snabbt blir platt och rentav märklig, genom att “spenderade skattemedel” underförstått ses som ett generellt mått på innehåll och kvalitet hos ett visst kulturutbud.

Budgetstyrning är i första hand en administrativ indikator, inte en brukarnära upplevelse av kulturens värden. Vill man veta hur kultur bidrar till att höja livskvaliteten för brukare, hur väl invånarna och samhället mår, behöver man i första hand utgå från människor – inte spenderade kronor.�
Vi talar om faktorer som t ex lärande, färdigheter, identitetsskapande, kulturell mångfald; kvalitativa egenskaper som kräver kvalitativa undersökningar för att dokumenteras/förstås.

Så innan man talar om eventuell kontroll av kommunal kulturbudgetering, måste man först ta reda på vilka brukarna och icke-brukarna är, vad de upplever och förväntar sig, hur de brukar befintliga utbudet och vad de eventuellt saknar med mera. När man har en bild av vilka brukarna och icke-brukarna är, vilka man skulle vilja nå, hur och varför, först då är det aktuellt att definiera de eventuella medel som behövs för att möta egenskaper hos tänkta målgrupper och deras behov. Budget är ett medel, inte ett mål i sig.

Så visst, författarna har rätt i att medvetenhet om utvärdering saknas. Men det saknas i första hand kunskaper om socio-pedagogiska utvärderingsmetoder. Ekonomisk utvärdering svarar inte på frågan om kvalitet på innehållsupplevelsen hos “medborgaren”.. Det blir lite som att sätta grimma före häst…

Det är märkligt också att “Noll koll” inte alls lyft frågan om digital kultur – hur kommuner använder nätet för att både leverera och marknadsföra sitt kulturinnehåll. För att inte säga skapa mötesplatser för kulturverksamheter via t ex sociala medier, och hur detta eventuellt ska följas upp och utvärderas.

Här på MuseiTeknik har jag då och då kommenterat det olyckliga i hur pendeln svänger i musei- och kulturområdet, här på hemmaplan. Museer har länge varit introverta och fokuserat på sina samlingar, snarare än att intressera sig för sina besökare. Plötsligt fokuserar politiker på snabbt ökade publiksiffror. Och vi får en event-/happening-kultur som skapar ideliga “besökstoppar” men inte bygger långsiktiga relationer med olika målgrupper.

Debatten om museibesökare förenklas och fördjupas tyvärr inte av krav på ökad “kulturekonomisk” kontroll av spenderade skattemedel. För museernas del skapas ett gap mellan ett traditionellt föremålsfokus på ena sidan och åsiktsgrupper som kräver “hårda” resultat på den andra. Som vanligt kommer besökaren i kläm (ingen pratar med henne) och professionella diskussioner om “audience development” uteblir.

Tyvärr saknar vi tradition att göra kvalitativa studier av t ex museibesök eller kulturaktiviteter, vilket också medför att ord som “utvärdering” känns främmande. Många värjer sig därför för sådana begrepp, eftersom det uppfattas just förenklande eller kontrollerande, när själva kulturbegreppet ofta associeras med vidd och öppenhet.

Då är det skönt att vända sig till konkret hjälp i form av “The Guide to Researching Audiences” (7), en serie dokument publicerade av brittiska “Strategic Content Alliance” (8), en sammanslutning av kultur-, media och utbildningsorganisationer som samverkar för att placera brukarorienteringsfrågor i centrum av kunskapsproduktion och förmedling.

Guiden ger praktiska riktlinjer för publik- och brukarundersökningar, främst riktad till organisationer som saknar tidigare erfarenheter av målgruppsstudier. Här betonas dessutom målgruppsarbete inom digitala produktioner, samt hur man kan förhålla sig till studier av fysiska och virtuella brukare. Hear, hear!

“Noll koll. Bristande uppföljning av kommuners kulturverksamhet.”

“The Guide to Researching Audiences”

Se även:
Myndigheten för kulturanalys

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Generic Learning Outcomes – utvärderingsmodell som vinner gillande

Akademikerfacket för kultur och kommunikation, DIK (1), delar ut sitt stipendium för år 2011:s bästa kulturuppsats till Anna Jönsson och Emma Peterson (2), för sin masteruppsats "Det angelägna museet – GLO ett språk för förändring?" (3).

Uppsatsen, som skrevs inom ABM-programmet vid Lunds universitet (4), undersöker tillämpningar i Sverige av den pedagogiska utvärderingsmetodiken "Generic Learning Outcomes", utvecklad av brittiska Museum, Libraries & Archives Council (5), inom utvecklingsprojektet "Inspiring Learning for All" (6).

Ur DIK:s motivering:
"Uppsatsen Det angelägna museet – GLO ett språk för förändring behandlar ett ämne som är aktuellt och efterfrågat i kultursektorn och angeläget för stora delar av det kulturpolitiska fältet. Jönsson och Peterson angriper problematiken och diskussionen om hur man kan mäta kultursektorns verksamheter med en väl genomförd analys som återkopplar till frågeställningarna. Uppsatsen är föredömligt välskriven och väldisponerad där författarna visar på mognad och kritisk distans till sitt ämnesområde utan att förlora i engagemang." (7)

Besökare vid Ale stenar. Foto: Paul Henningsson, musedia

Del av utställningar på Sjäfartsmuseet, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

GLO-metoden, som nyligen kompletterades med GSO; "Generic Social Outcomes" (8), är ett verktyg för att på ett identifiera, dokumentera, beskriva och förstå de lärprocesser som präglar brukares interaktion med kultur och kulturarv. 

Den ger möjlighet att kartlägga och påvisa praktiskt, hur brukare lär inom informella lärandesammanhang. Detta är ett område som allmänt är mindre utforskat än det formella lärande-området, och därför ett spännande verktyg för att också dela med sig och inspirera kollegor, samarbetsparter och beslutsfattare med. I och med att utvärderingsverktyget bygger på universella kriterier, så kan modellen användas brett och även vid jämförelser av publika pedagogiska verksamheter.

Sedan uppsatsen skrevs, har författarna haft chansen att medverka vid olika museipedagogiska sammanhang, bland annat inom Cresco-programmet (9).

- Den feedback vi fått hittills är att det är uppskattat med den teoretiska bakgrunden till GLO uppsatsen ger, och några av våra informanter uttrycker också att det är roligt och intressant att se sin fortbildning utifrån, via våra ögon, berättar Anna Jönsson för MuseiTeknik.

Ung besökare som utforskar en experimentstation. Foto: Paul Henningsson, musedia

Nationellt GLO-projekt museum/skola
Ytterligare ett erkännande av metodutveckling för musei-, konst och kulturarvspedagogik, med fokus på brukarstudier, är det uppdrag som Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik (10) nyligen har fått av Kulturrådet (11).

Ur NCK:s senaste nyhetsbrev (12) saxar vi att de under tre år kommer att leda projektet "Skolan och museerna", tillsammans med Malmö museer (13), Kalmar läns museum (14), Sörmlands museum (15), Jamtli (16) och Historiska museet (17). I fokus står effekterna av den statliga satsningen "Skapande skola" (18) som kommer att analyseras med just GLO-verktyget. 

MLA har visserligen nu upphört..men GLO kan fortsätta inspirera. Och det ska bli spännande att följa det ökade intresset för pedagogiska brukarundersökningar på det svenska musei- och kulturarvsområdet. Grattis till stipendiet, Anna och Emma!


"Det angelägna museet – GLO ett språk för förändring?"
NCK
Inspiring Learning for All

What Is Your Learning Style?
  

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Konsten att synliggöra bibliotek (och andra publika kulturverksamheter?)

"Flera projekt i Sverige har arbetat med frågan om bibliotekens identitet, profil och image../ Det som vi i synliggörande-projektet saknat är kvalitativa berättelser om hur människor upplever sitt behov av litteratur, medier eller information och vilka vanor de har. Vi saknar tydliga redogörelser för olika gruppers användning och berättesler om betydelsen, dvs vad de får ut av sin biblioteksanvändning." (1)

Fick nyligen en kopia av rapporten "Konsten att synliggöra bibliotek – ett halländskt projekt 2009-2010" (2). Skriften sammanfattar ett utvecklingsprojekt som startades av Regionbibliotek Halland (3) i samarbete med ett antal kommunala bibliotek i länet. 

Under två år arbetade bibliotekspersonal praktiskt med att undersöka bilden av den egna biblioteksverksamheten, dess innehåll och utbud hos användare. Grupperna arbetade även med förnyelse av biblioteksrum och rumsliga kommunikationsfrågor samt marknadsförings- och varumärkesfrågor.

De genomförde dessutom studiebesök, inspirationsdagar, seminarier samt utbildningsträffar med hjälp av kommunikationskonsulter. En större undersökning i form av telefonintervjuer (N=800) med icke-användare av bibliotek i Halland, utfördes av Jema Rådgivning (4).

'Konsten att synliggöra bibliotek'. Omslag på en projektrapport från Regionbibliotek Halland

Syftet med projektet var att lyfta frågor om användarorientering och verksamhetsidentitet, på ett sätt som tydligt involverade personalen i problematiseringsarbetet.

Genom att olika slags bibliotek deltog, både huvudbibliotek i tätorter samt lokal- och skolbibliotek på mindre orter, så kunde olika erfarenheter diskuteras och jämföras. På detta sätt "synliggjorde" man sig också för varandra, vilket var en poäng i sig i projektet.

Projektgruppen presenterade rapporten på bok- och biblioteksmässan (5) i september, där projektet även fick bibliotekspriset 2011 för bästa marknadsföringsprojekt, Greta Renborgs pris (6). Hela satsningen, som hette "Synliggör biblioteket – Identitet, image och profil", fick stöd av Statens kulturråd (7).

Projektrapporten kommer säkert att inspirera andra bibliotek att arbeta med förnyelsefrågor i allmänhet och brukarorienterad kommunikation i synnerhet.

Rapporten är mycket läsvänlig med en klar, resonerande ton genom hela skriften. Aktuell forskning refereras och litteraturförteckningen med länkar till texter, ger ytterligare tips för att fördjupa sig i frågorna.

I översikten nämns bland annat bristen på kvalitativ forskning kring användarvanor och upplevelser kring böcker och media, vilket inledningscitatet ovan beskriver. Mycket finns skrivet och forskat kring barn- och ungdomsperspektiv. Detta är också grupper som bibliotek generellt prioriterar. Samtidigt vet man lite om andra gruppers behov. T ex äldre vuxna som är den grupp som faktiskt är den största gruppen besökare och låntagare. Men målgrupper handlar inte bara om demografi – det kan också handla om intressen och attityder. Hur kan målgrupper beskrivas och servas på bättre sätt, knutet till t ex läs- och upplevelsevanor/förväntningar? Hur påverkar det marknadsföringen, eller rättare sagt kommunikationen?

Här finns också en intressant diskussion kring bibliotekens dubbla identitet. Dels en samhällsservice som är förankrad i politiska regler och styrdokument, dels en verksamhet som förväntas erbjuda ett utbuds- och kundorienterat perspektiv, en "handlade" organisation. Detta har bidragit till en "personlighetskluven" identitet för biblioteken. Både internt och hur de uppfattas av omgivningen:

"Som projektbibliotekens egna kartläggningar, enkät till bibliotekspersonalen och icke-användarstudien har visat, finns det dessutom en viss diskrepans mellan uppdragsgivarens uppdrag, användarnas behov och förväntningar, och biblioteksprofessionens egna mål och de roller de under historien har utvecklat som informationssökning, utbildning, bildning och kultur. Också detta måste diskuteras och tas med i beräkningen när det gäller att utforma en egen identitet som man kan stå för och förmedla utåt." (8)

Tunnelseende på brukare? Foto: Paul Henningsson, musedia

Innehållet och resonemangen kan också tillämpas på andra publika kulturverksamheter. Bibliotek, museer och kulturhistoriska besöksmål m fl organisationer står alla inför liknande förnyelseprocesser, som handlar om hur "uppdrag" att förvalta och tillgängliggöra kultur och kulturarv ska ske, i ett samhälle som förändrats sedan uppdragen formulerades..

Den som följer frågor om publikutveckling och brukarperspektiv inom museer, som t ex betonar vikten av att vara relevant för inte minst besöksovana grupper, kommer att känna igen flera av tankarna som lyfts fram i rapporten.

Hur skapa en plats för oväntade möten och nya perspektiv? Foto: Paul Henningsson, musedia

Även om inte IKT var en specifik utgångspunkt i detta fall, så är identitets- och organisationfrågor en väsentlig del av vad och hur något kommuniceras och till vem, t ex via digitala media. Vems röst hörs mest? Hur skapa publika platser där brukare också kan få uttrycka sig kreativt? Kan bibliotek i större utsträckning än idag stimulera människors möjligheter att stärka sina identititer, att
tänka nytt? 

I skriften prövas kända begrepp som "PR", "marknadsföring", "image", "profil". En bra bakgrund, inte minst, vad gäller tillämpning av sociala media i kulturverksamheter.

"..marknadsföring (betraktas) ibland av biblioteksvärlden som ett sätt att visa upp det man redan erbjuder snarare än som en kontinuerlig kommunikation där man involverar användarna och på allvar lyssnar in om utbud och tjänster är relevanta för deras behov." (9)

Möjligen är forskningsreferaten något dominerande. Det hade varit intressant att följa mer av processen i projektet och t ex se exempel på observationsmallar, rumsliga förnyelse-exempel mm. Och kanske höra lite vad som diskterats på de olika orterna, med projektmedarbetarnas egna ord/citat.

Fast kulturprojekt i ämnet brukarstudier och publikutveckling, baserat på förhållanden i Sverige, växer inte på trä’n…denna baseline-studie rekommenderas.

Ladda ner skriften som PDF-dokument från projektets bloggsida (10). Alternativt beställ den som trycksak från Regionbiblioteket Halland (11).

"Konsten att synliggöra bibliotek – ett halländskt projekt 2009-2010"  
Halländsk icke-användarstudie 2009 (pdf)

Se även:
"Transformation Lab" (pdf)
"Impact Evaluation of Museums, Archives and Libraries" (pdf)
  

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Guide-app för spårvagnsturer i Göteborg

Turister på besök i Göteborg kan ladda hem en digital stadsguide för iPhone- eller Android-mobiler som sedan används ombord på spårvagnar i staden. 

"Spårvagns-sighteeing" lanserades den 1 juli och har utvecklats av Västtrafik (1) i samarbete med kommunikationsbyrån Forsman & Bodenfors (2) som har skapat appen samt Göteborgs stadsmuseum (3) som har tagit fram underlag för guidens manus.

Innehållet består av en GPS-aktiverad ljudguide som beskriver byggnader och miljöer utanför vagnarnas fönster. Guiden kan startas från valfri hållplats för någon av stadens spårvagnslinjer.  

Applikationen utgår från en stadskarta i Google maps (4), som triggar en passande rutt och linje beroende på den hållplats som användaren väljer.

Byggnader som kommenteras visas även som små bilder på skärmen och talar även om var åkaren befinner sig, samt när han eller hon ska göra ett spårvagnsbyte. Varje tur tar mellan 40 och 50 minuter totalt och avslutas vid den hållplats där turen startade. Tanken är också att låta användare dela med sig av sin åktur på en Facebook-sida.

– Vi strävar alltid efter att sänka tröskeln att resa med oss. Det gäller såväl de som reser med oss varje dag som besökare och turister. Sightseeing med spårvagn är något som vi kan vara ensamma om åtminstone i Sverige och blir ännu ett sätt att se mer av Göteborg. (1)

App:en är kostnadsfri och finns i svensk och engelsk version och hämtas från programportalerna Android Market (6) respektive iTunes (7).

'Spårvagns-sightseeing'. Startskärm för Android-app

Vald rutt för 'Spårvagns-sightseeing'.

Kommenterad sevärdhet, ur app:en för iPhone-telefoner

Handhavande & teknik 

MuseiTeknik har förstås testat guiden på vagnen…detta är en klart rolig idé som på ett kreativt sätt utnyttjar ett mobilt medium i dubbel bemärkelse, med ett enkelt och attraktivt grafiskt gränssnitt. 

Göteborg är för många förknippat med spårvagnar och vice versa. "Spårvagns-sightseeing" är ett kul sätt att uppleva staden för den som är lite intresserad av dess historia. Inte minst är det ett kulturprojekt i teknisk framkant där ett museum medverkar (även om det ej bygger på digitaliserat museimaterial i detta fall).

Därför är det synd att stadsmuseet har en så låg profil i sammanhanget, när detta är ett projekt som de har varit delaktiga i och som vill ge upplevelser i autentisk stadsmiljö (och inte bara innanför ett stadshistoriskt museums väggar). Appen nämns heller inte på Stadsmuseets webbplats. 

Ljudproduktionen är bra och har inte överdoserat innehållet. Samtidigt saknar jag något av en ramberättelse över Göteborg och dess historia som ger ett sammanhang och inte bara uppradad "monument"-information. Stadsutvecklingen syns i miljön och en färd med spårvagnen genom stadsdelarna kan liknas vid en tidsresa, vilket kanske kunde ha inkluderats i produktionen.

Upplägget av guiden kan annars ses som en semi-linjär tur; användaren väljer valfri startpunkt efter intresse, men därifrån går sedan guiden i bestämd rutt, dvs följer spårvagnssträckningen.

Detta är intressant eftersom i marknadsföringen av appen så kallas spårvagnarna för "sightseeingbussar" (8). Till skillnad från en traditionell röst-/ljudkommenterad förbestämd rundtur med t ex buss, där besökaren/passageraren inte behöver fundera över hur hon ska ta sig fram, så behöver turister här vara uppmärksamma på linjebyten och hållplatsorienteringar om turen ska följas i sin helhet. Dessutom ska guiden också hanteras samtidigt.. 

Att lära sig hur ett kollektivtrafiknät funkar på en annan ort kan vara en del av ett turistbesök. Fast oftast brukar denna uppgift i sig räcka..! Därför är det ett plus att informationen om spårvagnsbyte står på skärmen och inte ebart ges i ljudform. 

Tekniskt sett kan iPhone-applikationen också installeras i en iPod Touch, med senaste versionen av operativsystemet. Men eftersom guiden är GPS-styrd krävs kontinerlig tillgång till nätet, vilket inte fungerar lika bra med iPod Touch, som heller inte kan utnyttja den integrerade SMS-biljettfunktionen.

Det är väl just tekniken som väcker en del frågor kring app:en. I synnerhet hur guiden är tänkt att användas av internationella turister. 

Ständig GPS-avkänning drar extra mycket kraft ur smartphone-batterier, vilket användarna för övrigt får tips om på appens iTunes-sida. Att även ha ständig webbuppkoppling kan vara förknippat med olika trafikkostnader, för vissa internationella besökare kan det innebära mycket höga (och för henne/honom okända) kostnader.

Mellan 22:00 och 06:00 är guide-appen dessutom inaktiv. Användaren möts av en dialogruta i programmet om att det är för få turer efter 22:00. Om en besökare råkar ha en annan tidszon förinställd på sin smartphone kan det hända att guiden inte fungerar, trots att det är dagtid i Göteborg…

"Spårvagns-sightseeing" är slutligen en stor app, närmare 40 MB, vilket t ex försvårar
nedladdningar i mobila nät och kanske är lämpligare att installera via fast anslutning och dator. Denna faktor är också något att tänka på vid planering av liknande app-projekt, om t ex inresta turister är målgrupper.

Användares intresse och motivation
För några år sedan utvärderade jag en mobil stadsguide i Köpenhamn, där besökare skulle följa H C Andersens fotspår runt staden, genom dramatiserade ljudsekvenser, som även hade producerats i en engelsk version. 

Av de knappt hundra internationella turister som jag intervjuade, sade sig 85% ej vara intresserade av att använda mobilguiden. De skäl som angavs var bland annat att de var på resa och inte kunde ladda sina mobiler lika ofta som hemma och därför ville spara batterierna till privata samtal. 

Vidare så var de osäkra på vilka kostnader de skulle få på sina mobilräkningar. Turister från östasien kunde inte alls använda sina medhavda mobiler, eftersom systemen ej var kompatibla.

Slutligen sade ungefär hälften av de som avstod att de gärna skulle ha provat om mobilguiden var kostnadsfri. De menade att inte var lockade att betala för något som de ej kunde avgöra kvaliteten på, eller inte var säkra att de skulle nyttja fullt ut. 

Mobilanvändning och mobilvanor har förändrats sedan dess och smartphone-innehav ökar snabbt, inte minst i skandinaviska och nordeuropeiska länder. Och utvecklarna av "Spårvagns-sightseeing" har vänt sig just till ett specifikt segment: användare av smartphones. 

Bland den stora gruppen turister och intresserade finns förstås de som använder enklare mobiltelefoner, eller inte har eller vill använda denna teknik. Kanske en digital app kan kompletteras med komprimerade stadsguider i de tryckta tidtabellshäftena på spårvagnarna? (9) Tillgänglig information är viktigt även för kollektivtrafik..

"Spårvagns-sightseeing"

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 06: Digitalguider & mobilt15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign Comments Off