Det formativa arbetet med “besökare” och “publik”…

Internationella turister vid besökskylt på Riddarholmen, Stockholm. Foto: Paul Henningsson, musedia

Två aktuella rapporter har publicerats den senaste tiden, som på ett välkommet sätt visar att frågor om besökarperspektiv, att planera för besökare samt att arbeta för att analysera och utveckla nya målgrupper, har blivit mer och mer medvetandegjort inom kulturarvsområdet.

Den ena rapporten, “Att vidga sin publik handlar om att vidga sig själv” (1), utgiven av Riksantikvarieämbetet (2), är resultatet av ett tvåårigt projekt “Museer – en fråga för fler” (3).

Den andra, utgiven av Naturvårdsverket (4), är en handledning, “Naturvägledning i natur- och kulturområden” (5) och en uppföljning till en tidigare rapport om tillgänglighet (6).

Omslag till skriften 'Att vidga sin publik', publicerad av Riksantkvarieämbetet

Anpassning efter tänkta besöksgrupper
Riksantikvarieämbetets rapport bygger på en kartläggning bland museer i Sverige, samt en orientering i hur frågor om besökarstudier och publikutveckling vid museer har genomförts internationellt.

“Vi ska titta på hur museer i Sverige arbetat med att nå en ny publik och hur det fallit ut samt lyfta fram ett antal museer som på olika sätt arbetat för att vidga sin publik och på så sätt gjort museerna till en fråga för fler.” (7)

Rapportförfattarna pekar i sin sammanfattning på att det finns skillnader mellan vad forskning och statistik anger som hinder för att kommunicera med fler grupper i samhället, jämfört med vad musei- och minnesinstitutioner själva identifierar som barriärer för besök.

Bland intervjuade museer finns en bild av att yttre faktorer, såsom osynlighet i mediabrus, avstånd till museilokal eller entréavgifter skapar hinder för icke-besökare. Medan forskningen, enligt rapportförfattarna, snarare visar på museers organisationsformer i sig som delar av strukturella (kulturella, socioekonomiska, pedagogiska) hinder.

Samtidigt har museernas arbete med att vidga grupper av besökare inneburit försök att förstå sin önskade publik och i det, anpassat och förändrat sin verksamhet utifrån de behov, förutsättningar, livsvillkor och önskemål publiken har.

“För att vidga sin publik har de alltså vidgat sig själva och sin verksamhet.” (8)

Metodisk planering
“Naturvägledning i natur- och kulturområden” är framtagen av Centrum för Naturvägledning (9) på uppdrag av Naturvårdsverket. Även Riksantikvarieämbetet har medverkat i utformningen av handledningen.

Materialet riktar sig till offentliga organ, organisationer och enskilda som förvaltar natur- och kulturmiljöer.

“Att anpassa åtgärder och aktiviteter utifrån varje områdes förutsättningar är centralt. Samtidigt är det av stor betydelse att utgå från besökarnas perspektiv och intressen.
Genom fördjupad kunskap om naturvägledning kan förvaltaren både utveckla kvalitet i naturvägledning i egen regi och bedöma och vägleda andra aktörers aktiviteter. Detta bidrar både till att viktiga perspektiv på förvaltning av skyddade natur- och kulturområden kommuniceras och att besökarens upplevelse blir av hög kvalitet.” (10)

Omslag till skriften 'Naturvägledning i natur och kulturområden' utgiven av Naturvårdsverket

Skriften presenterar centrala begrepp för besökarorienterad planering i natur- och kulturmiljöer, samt ger en praktisk stegvis modell för att utveckla naturvägledningsinsatser, som i sin tur baserats på Naturvårdsverkets modell för tillgänglighetsplanering i utomhusmiljöer (11).

Sedan 2018 pågår dessutom ett projekt på Naturvårdsverket att i samarbete med RAÄ skapa en onlineutbildning om tillgänglighet för natur- och kulturmiljöer (12).

En formativ agenda
Det är mycket intressant och av stort värde att handledningen för naturvägledning aktivt problematiserar besökarperspektivet, som ett led i dessa miljöers anläggning och skötsel.

Jag upplever att det traditionellt sett har varit “sakämnen” som stått i fokus inom förmedlingsarbete. Det vill säga att “nå ut” med “kunskap” om “naturen” eller “arkeologin”, “historien” och så vidare.
Sakämnet är naturligtvis utgångspunkten för att kommunicera något väsentligt. Men utan att vi samtidigt synliggör hur besökare erfar, associerar till och vad de behöver för att relatera till “ämnet”, så ökar risken att kommunikationsinsatserna hamnar bredvid målet. Det vill säga missar att kommunicera, beröra. Och vad är vitsen med att prata bredvid eller över folks huvuden?

“Förmedlingen” (“Vägledningen”, eller egentligen: “Interpretationen”) blir så att säga bättre av att vi aktivt inkluderar att ta med hela besökarupplevelsen. Från att någon börja intressera sig för att göra besök i naturen/fornlämningen, till att denne faktiskt läser skylten eller interagerar med den bärbara digitalguidens skärm (13)…

Centrum för Naturvägledning har de senaste åren arbetat med internationalisering på olika sätt, vilket märks genom referenserna till “interpretation” i handledningen. Även om vi, enligt mina observationer, fortfarande befinner oss i ett “förhandlingsskede”, i ett möte mellan starkt förankrad svensk/nordisk naturförmedlingstradition (“folkbildning”) och anglosaxisk tvåvägskommunikations-tradition..
Ska “naturvägledning” benämnas som “interpretation”? Är “naturvägledning” detsamma som “interpretation”? Om inte, på vilket sätt då? Är frågan viktig?

Känner för övrigt annars igen mig i handledningens resonemang kring val av form och teknik! Vilket får mig att hoppas, att bland annat denna blogg på något sett har bidragit till “agendan”!

“Alltför ofta påbörjas planeringsprocesser med beslut om form eller metod för kommunikation. Naturvägledning utgår från att lyfta fram ett områdes värden och resurser i form av naturfenomen, berättelser med mera. Att noga tänka igenom vad man vill berätta, för vem och hur det ska gå till minskar risken att välja metoder som inte bidrar till naturvägledningens syfte, inte tilltalar besökarna eller innebär att man låser in sig i onödigt kostsamma tekniska lösningar.” (14)

Uppfatta, orientera, välja, agera! 'Beslutskedjan' för besökare vid kulturbesök är inte alltid avgjord på förhand. Foto: Paul Henningsson, musedia

Riksantikvarieämbetets rapport är en annan sorts temperaturmätare i tiden.

Den tar avstamp i den etablerade kunskapsbild som finns idag, kring vilka grupper som främst besöker respektive vilka som inte kommer till museerna (15).

Men rapportkartläggningen visar på hur många olika typer av museiinstitutioner praktiskt har närmat sig frågor om besökare i sin verksamhet. Inte minst genom en förändrad syn på besökaren och hennes roll i verksamheten.

Här finns en mer närvarande insikt om att organisationerna, dvs museerna måste förändra sig själva och synen på både besökare och sig själva, om de ska lyckas arbeta mer aktivt inkluderande.

Detta kan förstås motiveras olika, beroende på typ av organisation och storlek. Men en varaktig förändring av synen på besökare, publik, “community”, kräver att hela organisationen utvecklar sig. Inte bara i marknadsföringsgruppen eller bara i ledningsgruppen. (Kanske är det så att museernas berömda “uppdrag” ska kompletteras med en formulering – för vem som kulturarvet faktiskt ska bevaras och kommuniceras?!)

Både Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket är två centrala myndigheter, “moderskepp”, för bevarande- och utvecklingsfrågor inom det gemensamma natur- och kulturarvet. Ämbetet som dessutom är ny “riksresurs” för landets museer.

Kanske har Naturvårdsverket ett sorts försprång i att ligga nära besökare, tack vare konceptet “Naturum” (16)?
Jag hoppas att Riksantikvarieämbetet, i samverkan med andra myndigheter, branschorganisationer, och för all del även enskilda konsulter/entreprenörer, kommer behålla och fördjupa frågan om besökarperspektiv i museers organisation och utveckling. Ungefär som hur norska ABM-utvikling (17) en gång arbetade framgångsrikt…


“Att vidga sin publik handlar om att vidga sig själv”

“Naturvägledning i natur och kulturområden. En handbok för planering och genomförande av naturvägledning i skyddade natur- och kulturområden.”

Se även:
“Publik – en antologi om konst, kultur och utveckling”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling Kommentera artikeln!

Museers stora värde för lärande – inte utan utmaningar

Då och då är det givande att bläddra bland sparade anteckningar och mappar..

Råkade hitta rapporten “Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums” (1), en brittisk studie och utvärdering av ett statligt finansierat samarbetsprojekt mellan skolor och museer, som ägde rum 2006-2007.

I rapporten, som genomfördes av “Research Centre for Museums and Galleries” (2) vid universitetet i Leicester (3) på uppdrag av kulturdepartementet “Department for Culture, Media and Sport” (DCMS) (4), pekade den utvärderande forskargruppen på många positiva effekter av samarbete mellan skolor och museer.

Bland annat stora möjligheter att utveckla och fördjupa arbetet att verka för social inkludering, en frågeställning som delas mellan skolor och museer, liksom möjligheten att visa på museers värde för att stärka lärandet hos enskilda barn.

Samtidigt menade forskargruppen att museer kan bli bättre på att utveckla kopplingar till det sociala grannskap, som skolorna oftare är en del av:

“Some museums were using sophisticated ways of engaging with communities, but some failed to grasp what was needed…/Not all museums seemed ready to work through the internal cultural changes necessary to embed community-based learning into museum culture” (5)

Hårda och mjuka hinder
Undersökningen, som omfattade 12 brittiska centralmuseer i hela landet samt 50 lokala institutioner/besöksmål, byggde bland annat på enkäter och intervjuer med både barn, lärare, organisationer och allmänhet, liksom analys av skol- och museimaterial.

Detta material jämfördes med tidigare liknande kvalitativa undersökningar som gruppen har genomfört. Bland annat en identifiering av vad som lägger hinder för att vilja eller kunna besöka museer? Underlaget kan enligt författarna sammanfattas och grupperas under 11 rubriker, vilka pekar mot olika typer av upplevda hinder, både på individuell och samhällelig nivå.

Tabellista: 'Barriers to visiting as identified by museums'. Utdrag ur rapporten 'Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums' RCMG (2007)

Listan innehåller hel del utmaningar värda att känna till…! Hinder eller faktorer som jag inte tror enbart gäller brittiska förhållanden, utan även kan sägas vara giltiga i Sverige, eller vad tror du som läser detta…?

Här är uppställningen, efter min fria översättning:

Attityd- och känslomässiga hinder:
Fördomar från museipersonal om museibesökare
Ovilja att som besökare riskera uppfattas som “töntig”
“Inget för mig” : museer uppfattas som tråkiga, ej fräcka, irrelevanta, dammiga, icke-lockande, elitistiska, traditionella, konservativa, vita, medelklass
Negativa erfarenheter från tidigare besök
“Döda grejer i glasmontrar”

Kulturella hinder:
Samlingarna irrelevanta eller saknar attraktionsvärde, saknar kopplingar till ens personliga liv/(samtida) referenser
Upplevs inte representera verkligheten eller livserfarenheter
Finns inte med på den kulturella kartan som en del av “kultur”
Image som påverkas av institutionsnamn: t ex “Nationalmuseum”

Bemötande:
Passiva upplevelsemiljöer
Uppfattas som ointresserade av att kommunicera med besökare eller att ta emot input från besökare

Ekonomiska hinder:
Hushåll med låg ekonomi bortprioriterar
Socialt utsatta i stad och glesbygd ej delaktiga
Långtidsarbetslöshet
Kostnader vid besök: transport, avgifter, entré, mat osv

Skola och utbildning – strukturella & kulturella hinder:
Begränsningar i grundskolans läroplan
Ovana vid aktiva museibesök – brist på tid och resurser
Administration och skolans schema/organisation
Brist på lärarassistans/gruppkoordination vid stora klassaktiviteter
Rese- och entréavgifter
Riskfaktorer (vid transport, på plats, i ny miljö osv)
Ordningsfaktorer för storgrupp med barn
Museers inriktning mot mindre barn / “barnsligt” innehåll
Brist på föreberedande pedagogiskt material
Brist på kännedom om utbud

Geografiska hinder:
Isolerade glesbygds- och stadsmiljöer (t ex förort)
De flesta gör resor inom närområde, ej långt utanför dagligt levnadsområde
Museets läge

Informationshinder:
Okunskap om museers existens och vad de erbjuder
Okunskap om fri entré på vissa museer/besöksmål
Okunskap/brist på erfarenhet om hur museer och kulturmiljöer kan brukas

Intellektuella hinder:
Språkbarriärer, t ex där huvudspråket inte är modersmål hos besökare
Museer talar till välutbildade, är “snobbbiga”
Brist på självsäkerhet /kunskaper (“literacitet”) att läsa av kulturföremål, betrakta konst
Ämne som uppfattas som specialområde/fackinriktat: t ex biologi, militär, marint
Krävande innehållsframställningar (t ex texttyngda)

Vardagsliv:
Museum har låg prioritet/låg status i “vardagslivspusslet”
Krävande livssituationer, t ex ensamstående, separerade, med särskilda behov
Brist på besökar-kultur i egna familjen, som reflekteras av umgängeskretsar
Ej aktiv/värderad del i egna livsstilen, t ex bland unga personer

Fysiska hinder:
Museibyggnad uppfattas präktig, sluten, sträng, hotfull, dyster, glåmig, ej välkomnande
Brist på service- och behovsytor, t ex familjerum, generösa toalettutrymmen, rum för vila, bön
Svårighet att överblicka och orientera sig rumsligt (före och under besök)

Tillgänglighet:
Svårigheter vid nedsatt sinnesförmåga, fysisk/motorisk variation

 

“Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums”(PDF)

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Vägen till museet går via besökaren…. (eller: det participatoriska paradigmskiftet?)

Touch-skärm förhöjd med taktilt gränssnitt, Moesgaard museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

“Deltagarism”. Har nyligen lärt mig ett nytt ord, efter att ha läst helgmagasinet “Två dagar” (1), i morgontidningen “Göteborgs-Posten” (2).

Artikeln “Uppdrag: fånga besökaren” handlar om nutida museer som inte längre är “dammiga och tysta utan har blivit en upplevelseattraktion”, där du som besökare är tänkt att delta (3). Underrubriken är: “En förbättrad upplevelse, eller publikfrieri som gått för långt?”.

Med korta glimtar från några valda västsvenska museer, som ligger i framkant med konst- och kulturhistoriska utställningar, beskriver artikelförfattaren Johanna Ohlson hur museer i allt högre grad inkluderar besökares upplevelse och aktiva deltagande i verksamheten. Ohlson gör även kopplingen till att museer i Sverige har höga besökssiffror jämfört med andra länder inom EU.

“..mest tongivande bland trenderna i museivärlden är det som kallas deltagarismen. En tanke som bygger på att besökaren ska vara delaktig. På ett eller annat sätt. Besökaren får tycka till, vara med och skapa, eller helt enkelt vara den som berättar historien. Det kan handla om att trycka på en knapp eller sitta med i en referensgrupp. Det gäller att ta tillvara den kunskap som finns utanför museets väggar och om att inte längre jobba med envägskommunikation.” (4)

Tyvärr är online-artikeln endast öppen för prenumeranter. Men roligt att tidningens läsare kan få se detta vid frukostbordet…Det är sällan dagspressen skriver om museer, och museivetenskapliga perspektiv, på detta sätt, vilket är välkommet.

Omslag från Göteborgs-Postens tidningsbilaga 'Två dagar' och artikeln 'Uppdrag: fånga besökaren'.

Begrepp som speglar relationer
Uttrycket “deltagarism” kan ha ett ursprung och betydelse som jag inte känner till. Min första tanke var att fundera på “-ism”? Vad betyder det?
“Aktivism”, “populism” och “ålderism” är alla uttryck för en sorts ytterligheter, vilka ibland kan vara negativt laddade (5).

Jag hittar inte “deltagarism” i SAOL, på Wikipedia eller i sökningar i andra morgontidningars arkiv. Ohlson ger tyvärr ingen hänvisning varifrån hon har hämtat begreppet. Inga av de intervjuade i artikeln använder heller ordet.

Musei- och kulturområdet umgås hela tiden med begrepp, som betecknar utveckling i relation till en omvärld, ett omgivande samhälle.

“Tillgänglighet” är ett exempel, ett typiskt etablerat begrepp. “Inkludering” är ett annat lite mer tillspetsat och mer samtida uttryck.
“Interaktivitet” var länge ett hett ord bland museer, kanske mest syftande på digitala tillämpningar. “Spelifiering”, “medskapande” eller “samskapande” kan ses som en gren av denna utveckling.

“Brukardialog”, “publikutveckling” och “crowdfunding” är ytterligare företeelser som markerar hur offentliga institutioner söker olika nya vägar att utvecklas, genom att praktiskt involvera sina brukare i olika sammanhang.

Det är därför alltid spännande att hitta begrepp som kan matcha de ofta dominerande anglosaxiska uttrycken, inom t ex museologi, lärande, interaktionsdesign osv. Uttryck som i sin tur kan vara inlånade från olika kunskapsfält och områden, som t ex (digital) spelutveckling.

Hur användbart är begreppet “deltagarism”? Vad betyder det?
Innebär det att besökarperspektivet inom museikommunikation uppfattas som en tillfällig “trend”, ett mode? Uppfattas det till och med som en “ytterlighet”, rentav en “extremism”?!

“MitTDC, Spotify, Viasat, Netflix, HBO. Det er blot nogle af de tjenester, som den moderne medieforbruger benytter sig af. Vi ser tv ‘on demand’, når vi ikke lige har travlt på de sociale medier med at ‘dele’, ’like’, ’blogge’, ’tweete’ eller ’instagramme’. Og når vi går i teatret eller på museum bliver vi i stadig højere grad positioneret som ’brugere’. Seeren, lytteren, udstillingsgæsten, læseren er blevet en ’deltager’ – en aktiv medskaber af indhold” (6)

“Dogm” eller möjlighet, eller både och?
Ordet verkar i detta fall närmast vara ett inlån från Danmark: mellan 2014-16 pågick forskningsprojektet “Deltagerisme: dogme og mulighedsfelt” (7), bekostat av Statens Museum for Kunst (8), med samtidskonstmuseet Arken (9), utanför Köpenhamn, som initiativtagare.

Projektet ville med utgångspunkt från det samtida digitala, sociala livet granska vad “delande” och “deltagande” innebär i praktiken, för konstmuseer i synnerhet. Avsikten var dessutom att granska eventuella nackdelar med utvecklingen:

“– Problemet uppstår om besökaren är den som ska producera kunskapen, och sen också konsumera den. Då finns ju en risk att han eller hon inte blir klokare än sin egen erfarenhet, och vi kommer inte vidare, säger Camilla Jalving, museumsintendent på Arkens konstmuseum utanför Köpenhamn och som också leder forskningsprojektet.” (10)

Forskningsprojektet inkluderade ett par seminarier och summerades sedan som en antologi 2017, i ett temanummer av Arkens konstpublikation “Bulletin” (11).

I texterna får läsaren en lite mer utvecklad bild av begreppet “deltagarisme”. Temanumret är förresten dessutom skrivet på engelska och begreppet i fokus är här “Participation”..

“The increasing role of participation is linked to new technology and new forms of art practice, but also to new cultural policies, the experience economy, and increasing demands on cultural institutions to justify their existence../..Participation is therefore not as simple as ‘taking part’. On the contrary. To participate is also to take part in new forms of consumption and behaviour that are firmly anchored in the politics and ideology that form us as subjects.” (12)

Jaktutställning på Berlins naturhistoriska museum, 1925. Foto: Bundesarchiv, Bild 102-01060 / Georg Pahl / CC-BY-SA 3.0

Besökare i hands-on utställning om älgars liv och sinnen. Foto: Paul Henningsson, musedia

En av texterna slår fast att begreppet “participation” delvis används på olika sätt inom musei- och kultursektorn. Vilket bidrar till svårigheter att hitta en entydig definition, och därför också entydig tillämpning av begreppet:

“..three dominant discourses within the field of art and museology can be outlined: a ‘democracy’ discourse, a ‘museum’ discourse, and an ‘art’ discourse.” (13)

Bakom de tre “skolorna”, eller riktningarna, ser Jalving för det första en radikal demokratisk-politisk uppfattning om upphävandet av institutionen och dess ensidiga makt/organisation, till ett jämlikt samskapande mellan medborgare och “experter”. Några av dessa tankar har bland annat utvecklats av medieforskaren Nico Carpentier.

För det andra, en pragmatisk, tillgänglighetsbaserad skola, där “participation” är en form av verktyg för att skapa ett innehåll vid t ex museer som är relevant för sina besökargrupper. Vilket uppnås i form av olika dialogbaserade metoder och aktiverande inslag i t ex utställningar. Rötterna finns inom konstruktivistiska pedagogiken, med profilutövare som Ben Gammon, Lynda Kelly och Nina Simon, med flera.

För det tredje, “Participation” relaterar till en konstfilosofisk riktning, som diskuterar en förändrad syn av det traditionella fysiska konstverkets tillkomst och upplevelse, mot sk processbaserade verk. En förändring som även påverkar hur konst till exempel visas i utställningssammanhang:

“..the artist is conceived less as an individual of discrete objects than as a collaborator and producer of situations; the work of art as a finite, portable, commodifiable product is reconceived as an ongoing or long-term project with an unclear beginning and end; while the audience, previously conceived as a ‘viewer’ or ‘beholder’, is now repositioned as a co-producer or participant” (14)

Tillbaka till rötterna..
“Deltagarism” kan alltså vara ett sätt att sammanfatta, eller ge namn åt förändringar mot större besökaroreintering och brukarmedverkan, som pågår parallellt inom kultursektorn i stort.
Där även arkiv, kulturmiljövård, bibliotek och även naturvägledningsverksamheter kan ingå, utöver museerna.

Processen har pågått under lång tid och “rörelsen” är inte ny i sig.
T ex i Sverige i början av 90-talet arbetade bland andra Kulturrådet (15) med strategier för vad som kallades “vidgat deltagande” i kulturlivet (16), vilket innebar att ge fler människor möjlighet att både kunna ta del av och själva utöva kultur.

Ett mer nutida praktiskt exempel är kunskapsprojektet “FunkTek” (17), som involverade personer med funktionsvariation vid utvärdering och produktion av museiutställningar, för att skapa en ny typ av brukarsamarbete.

Vart tar all skräp och plast vägen? Berättelser med "skräpfigurer" skapar samtal med barn på brittiskt vetenskapscenter. Foto: Paul Henningsson, musedia

En viktig pusselbit i utvecklingen av vad som kan kallas “deltagarism” på dagens museer, upplever jag, är science centerrörelsens utveckling, från 1960-talet och framåt.
I dess strävan efter demokratisering av naturvetenskapsområdet, “Public Understanding/Awareness of Science” (18); att skapa rum för dialog mellan allmänhet och vetenskapssektor (med vissa baktankar om hållbarhet: att även få återväxt till högskolor och naturvetenskapliga yrken, bland nyfikna unga…)

Framförallt avsikten att skapa pedagogisk kommunikation, som bjuder in allmänheten att likt en forskare själv utforska, uppleva fysiska och observerbara fenomen, samt skapa sammanhang/mening kring dessa, i en egen vardag (19). Detta som ett sätt att komma närmare, få ny förståelse, genom att vara del av en aktiv upplevelse.
Hands-on, minds-on, hearts on!

Även framväxten av “Interpretation”-fältet, vilket startade professionellt redan i mitten av 1900-talet, är en del av avsikten att inte endast “presentera” natur- och kulturarvets uttryck. Utan istället involvera alla som brukar den, genom direkt kontakt med de berättelser som betyder något för förståelsen och upplevelsen av miljön.

“Interpretation” vilar på en självklar besökarkommunikativ grund och syftet är att ge något mer än endast “information” om djurliv eller historien. Multisensorisk tvåvägskommunikation är medlet och målet. Det handlar om att “göra skillnad” (20). På så sätt en nära, multimodal kusin till “Public Awareness of Science”-fältet.

Trams, fördumning och pekpinnar!
Nu är det inte alla som applåderar utvecklingen….
Några av undertonerna i debatten om “deltagarism” är kritiska. Eller egentligen mycket negativa.

Bland vissa museiprofessionella, kritiker och journalister finns uppfattningen att orientering mot besökares upplevelser, interaktiva verk och målgruppstänkande i förmedling och marknadsföring, leder till en trivialisering, kommersialisering och utarmning av museers egentliga syfte. En “eventkultur” eller “underhållningskultur” börjar ta över museirummen (21).

Även i den senaste tidens debatt i svensk media om museer och kulturarv, har det hörts fräna toner om plakat-utställningar, pekpinnar och “barnsliga” inslag.

Museer som tappar sitt “egentliga” fokus på “forskning” om föremål, och istället för “fakta” visas politiskt färgade åsikter (22).

Dessa uttryck påminner om den svepande debatten på 90-talet om “fördumning”, “dumbing down” (23), som började höras under den tidiga vågen av digitala och “interaktiva” inslag i museerna .

Vissa kulturkritiker menade att inslag av digital multimedia förolämpade och underskattade besökarna. Istället för att öppna ingångar till konst- och kulturarvet, begränsade tekniken besökarnas egna fria upplevelser och associationer.  En poänglös iscensättning av “interaktivitet”:

“…lights and noise to get them interested. This undermines the value of reflection and serious thought, the silent contemplation of objects and ideas. It treats interaction as end in itself. The objective of the exhibit, and its measure of success, is how many visitors come and whether they get involved. If the visitor is pressing a button, if they are involved in an interactive process, it doesn’t seem to matter what the process is that they are involved in.” (24).

Digitalt, eller snarare “multimedia”, var under den första digitala “museivågen” för många synonymt med “interaktivitet” och “virtualitet”. Det var dessutom ofta frågan om fasta inslag i utställningar, t ex multimediakiosker eller “sökbara” databasapplikationer, det vill säga datorskärmsbaserade gränssnitt.

Tyvärr stimulerade en del av dessa tillämpningar varken besökares nyfikenhet, eller baserades på interaktiv kommunikation. Där användaren hade möjlighet att inte endast “välja”, utan också kunde manipulera eller påverka innehållet.

Pekskärmskiosk med bilddatabas i kulturhistorisk museiutställning 2001. Foto: Paul Henningsson, musedia

Den fortsatta utvecklingen av Internet, sociala medier och mobil kommunikation har medfört att gränser mellan tid och rum lösts upp, samtidigt som både kommunikationssätt och kommunikationskanaler har vidgats för att inte säga fragmenterats.

Idag kan museibesökare sampublicera bilder eller filmer av sina upplevelser, tillsammans med museipersonalens bildurval, i sociala medier.

Möjligheterna är dessutom flera att arbeta digitalt för att skapa interaktiv kommunikation. Där även traditionellt “analoga” berättartekniker såsom scenografi, serierutor, med mera, används för att skapa tilltal och relation med användare.

I de mest lyckade, men samtidigt de kanske mest extrema exemplen, kan även nyare teknik för Virtual Reality innebära mycket hög inlevelse för användare, tack vare de suggestionstekniker som uttrycket baseras på.

Fast trots dessa möjligheter och trots uppenbara kopplingar till publikvänligare kommunikation, är tillämpningar av tekniken inte givna.
I artikeln “Uppdrag..” menar en intervjuad museichef att de är alltmer försiktiga med att utnyttja digitala kommunikationsformer. De till och med väljer att helt avstå från IKT i sin förmedling:

“Vi tror att barn, eller snarare alla, kan uppleva en trötthet på skärmar. Att de känner ett behov av något annat. Vi försöker våga vara analoga, att ta ett steg tillbaka lite. Vi gör det vi är bra på. Och det är en annan typ av stimulans”. (25)

Absorbera mera
Efter att ha läst mer och funderat ett par varv till, undrar jag vad motsatsen till “deltagarism” kan vara? “Avståism”?

Knappast något önskvärt för någon. Inte ens för de som flaggar för faran för “eventkultur”, eller en allt mindre föremålsforskning…

Om vi ser begreppet “deltagarism” som en översättning av engelskans “Participation”, så är ett problem, vilket togs upp i antologin Arken Bulletin, att begreppet har många definitioner, beroende på hur och var det används. “Participation” tycks användas som beteckning för ett par faktorer som råkat sammanfalla, men som varken behöver vara relaterade till varandra eller som delvis bara visar ytliga likheter med varandra.

I hjärtat av användar- och besökarorienteringen finns ett fokus på “upplevelse”, men även det ordet kan tolkas olika beroende på inställningar till det. Som en “häftig ploj” utan varaktigt värde. Eller som ett naturligt återkommande moment i hur vi erfar och lär, i livets alla situationer.

Kanske vinddraget från människor som passerar en konstinstallation, utan att ta del av det, kan kallas ett “deltagande”….eller inte.

Att hänga tavlor, för att försöka förutse eller på förhand regissera uppmärksamheten hos besökare, kan också ses som ett exempel på “upplevelseinriktning”.
Men utan att besökarpersoner även involveras i själva hängningen/placeringen av verken, kan vi ju endast anta vad som skulle fånga eventuell uppmärksamhet. Upplevelsedesign är intimt förknippad med aktiv brukarmedverkan i “produkten”…(26)

Avslutningsvis är jag inte helt säker på om “deltagarism” är den bästa svenska översättningen av andemeningen i “Participation”?
En näraliggande synonym, som används ännu oftare i det anglosaxiska musei- och konstområdet är begreppet “Engagement”.

“Engage” betyder på svenska bland annat att vara “djupt inbegripen” i något, vilket jag uppfattar i museisammanhang syftar på avsikten att som sagt involvera besökare/brukare i något: att ägna mer tid åt, bli mer absorberad av det som kommuniceras. Och därmed få mer rikare upplevelse, kanske till och med nytt intresse för något? Och att lära sig något nytt, på samma gång?

Att “delta” är i jämförelse något mer flyktigt. Jag upplever att det fortfarande finns en liten distans i uttrycket och det är inte givet att “deltagaren” är särskilt aktiv. Man kan ju vara passivt deltagande…

Skriv ett vykort till utställningens medverkande berättarpersoner.  "Aswat", Världskulturmuseerna Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Vidare tror jag att mycket av kritiken mot en “deltagande” kultur, “larm” om fördumning, utarmning och underhållning, bygger på missuppfattningar och ren okunskap.

Enligt min mening kan endast förmedlad “fakta” om museiföremål resultera i lika ytlig eller fördummande “kunskap”, som en “designad upplevelse” kan ge.
Som människor söker vi intuitivt efter meningen, sammanhanget för allt vi möter. Men vissa av oss behöver höra, andra behöver göra, en tredje behöver läsa, en fjärde känna, en femte vill upprepa och så vidare… Vill vi kommunicera med barn, behövs ett tilltal baserat på hur barn uppfattar och orienterar och interagerar med sin omvärld…

Själv är jag den förste att förhålla mig kritisk till forcering av digitala tillämpning inom museiområdet.. Allra mest om tekniken skapar fler barriärer för användaren, än vad den överbryggar. Men det betyder ju inte att digitalt stödd interaktivitet i sig är detsamma som “underhållningskultur” i negativ betydelse.

Det handlar dels om att tillämpa tekniken med rätt kunskap om besökssituationen, dels hitta en balans mellan materialet, innehållet, berättelsen, mediet, budgeten (!) och brukaren.

Läget kompliceras lite med tanke på att behållningen av ett besök, om vi här kan kalla det “upplevelsen”, redan påbörjas innan vi kommer i kontakt med platsen/miljön, och fortsätter även under en tid därefter. Det vill säga, “deltagarism” sträcker sig längre utanför museernas och konsthallarnas entréer, egentligen, in i våra dagliga liv..

Där ligger en utmaning, att skapa så kallade sömlösa led mellan olika situationer som användare befinner sig i, både i den fysiska och digitala världen (som inte alltid är känd av oss som arbetar med t ex museiutbud).

Det handlar framförallt om att inte tro att det går att skapa nya beteenden. Framgången för nya tjänster, digitala eller inte, behöver baseras på den befintliga praktiken hos användaren, för att upplevas som berikande av sina brukare (27).

Den kanske största utmaningen är att besvara frågan: hur blir vi som museer “responsiva” till vår omvärld, i hela organisationen, både fysiskt och digitalt?

En början, för att hitta balansen mellan innehåll, teknik och uttryck är att öppna upp för dialog mellan alla som kan vara berörda, intresserade eller delaktiga, till att bli medaktörer, medskapare, “tillsammansgörare”.
Det participatoriska paradigmskiftet har bara börjat!

“Uppdrag: fånga besökaren”

The Art of Taking Part. Arken Bulletin 2107

Se även:
Immersion in Museums: AR, VR or Just Plain R?

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

Utställningsdesign för Instagram-användare

“It’s interesting to see, like, I go to the SFMOMA and everyone’s just trying to get Instagrams. You know, like is that what art is becoming. Is like, what you’re experiencing and sending out into the world?” (1)

Digitala livsstilsmagasinet “Wired” (2) skriver om en ny trend inom upplevelsedesign: besöksattraktioner utvecklade specifikt med tanke på aktiva Instagram (3)-fotograferande besökare (4).

Miljöer som “Color Factory” (5) eller “The Museum of Ice Cream” (6), båda i USA, präglas av enkelhet, färg, form, ljusa miljöer och lek. Kvalitéer som  eftersöks alltmer, enligt undersökningar bland unga vuxna människor som besöker större konstmuseer och söker samvaro och upplevelse. Vilket inkluderar aktivt fotande och filmande med egna smarta mobiler (7). De nya “Instagramvänliga” museerna har på kort tid blivit mycket populära.

En ny dimension av The Museum XP?
Utan att själv ha besökt miljöer som “The Museum of Ice Cream” och liknande, funderar jag på vad utvecklingen vill säga för “the museum experience” (8), för publikutveckling, liksom för den digitala tekniken som komponent i museiupplevelsen?

Att världstädernas ikoniska museer som t ex Guggenheim (9), Tate Modern (10) och Louvren (11) lockar med konst och arkitektur i världsklass, är inte något nytt.

Det vittnar ju ständiga turistströmmar om och för många av oss är utlandsresor synonyma med just besök på mer eller mindre berömda museianläggningar – där vi kan se och komma nära berömda föremål.

Samtidigt, det estetiska värdet hos världsunik konst, liksom den speciella (estetiska) inramningen vid de ikoniska museerna, är företeelser som blivit mycket populära publika arenor för bild-delning via sociala medier, vid sidan av andra populära offentliga miljöer som t ex restauranger (12).

Installationsverket “The Rain Room” (13), som öppnade 2012 på The Barbican (14) i London och senare visades vid MoMA (15) i New York, hör till en av de mest avfotograferade konstmiljöerna över tid, på just Instagram (16).

Del av användares bildflöde taggat som #moic på The Museum of Ice Cream:s webbplats

Bilden och brukaren, tiden och rummet
Att med sin mobilkamera placera sig själv i bild, i interaktion med ett verk, tycks ha många betydelsenivåer. Bilden blir ytterligare en del av att verkligen ha “varit där”, en överföring av det fysiska ögonblicket till bild/film.
Samtidigt är bilden inte endast ett dokumentärt “minne”: vid delning i sociala medier får bilden/klippet många funktioner/betydelser: ett uttryck, en berättelse, ett påstående, en hälsning, en bekräftelse – en visuell kommentar i en pågående flervägskommunikation med andra.

En tredje aspekt är vilken effekt Instagram-användandet har i rummet.
Personer som aktivt agerar och skapar medvetna kompositioner med sig själva och sällskap i bild, innebär ett form av utagerande beteende, som även påverkar upplevelsen hos de som inte är delaktiga i momentet.

Instagram-användarkulturen har fört med sig en ny form av performativitet in i utställninsgrummet. Där interaktionen med miljön eller ett visst mediainslag skapar en egen narrativitet (17). Men som också styrs av att användaren väljer ett agerande/beteende anpassat för den sociala mediekommunikationen.

Fenomenet kan jämföras med “Flipperspelseffekten” (The Pinball Effekt) på vetenskapscentra, där vissa besökare främst far runt för att hitta och trycka på knappar, snarare än att absorberas av det vetenskapliga innehållet i de individuella stationerna. Besöket formas av användarens/besökarens aktiva beteende-strategi (18).

En uppdatering av “The Kodak moment”?
Att synas och finnas i Instagram kan bland mycket aktiva användare sägas vara förknippad med den livsstil som du har valt.

Som aktiv användare i Instagram och liknande tjänster, bekräftas både den egna livsstilen/identiteten genom det ständiga “livsflödet”, liksom det blir en bekräftelse av “online-tjänsten” i sig. (Man kan vända på det och fråga sig: hur hade aktiva Instagrammare gjort, utan att ha tillgång till Instagram eller liknande plattformar?)

Frågan är som sagt om det även leder till att preferenser påverkas av den aktiva mobila digitala användningen? Som att efterfråga och vilja söka sig till platser som “passar” för Instagram-komponerade visuell bildkommunikation, vilket utvecklingen “Color Factory” är ett exempel på.

Man kanske kan tänka sig att museiutställningar kan komma att inkludera “stråk” för sociala medie-aktiva besökare. Ungefär som traditionella “vuxna” utställningsmiljöer ibland har förhöjts med “barnspår”, med viss media och form som tilltalar barn.

“Kodak moments” (19) hette det en gång i tiden, under den analoga film-åldern, efter en berömd filmtillverkares namn. Vilket t ex kunde omsättas som uppskyltning av särskilda fotovänliga ytor vid sevärdheter, eller som markeringar i miljön vid populära utsiktspunkter osv.

Förhöjd upplevelse eller inte?
Men vad händer med det självstyrda, informella och kontinuerliga lärandet, hos aktiva sociala medie-användare?
Några av de undersökningar som citeras i artikeln “Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?”, pekar på att unga museibesökare vill bli “underhållna” snarare än “bildade”. Samt att aktivt fotande ledde till att besökare mindes mindre om utställda föremål, jämfört med de som ej fotade i lika stor utsträckning  (20).

Detta tycks motsäga, på ett för mig lite förvånande sätt, tidigare museologiska diskussioner om mobilers och mobilkamerors potential för aktivt meningsskapande, enligt konstruktivistiska synsätt (21). Liksom mina egna erfarenheter att unga tvärtom uppskattar de ofta unika upplevelser att se och uppleva något utöver det vanliga, till exempel vid museibesök.

Ur presentationen 'New Models for Mobile Learning in Museums' Foto: Shelley Mannion/British Museum

Innan den mobila utvecklingen nådde det globala genomslag som den har idag, med många miljoner användare av smarta mobiler, så var museibesökare främst hänvisade till de digitala inslag som hade placerats där av utställningsmakarna.

Dessa inslag utgjorde något mer av traditionellt kontrollerade/regisserade upplevelser, likt andra medier som sammanställts för ett visst uttryck i rummet. Användaren var så att säga hänvisad till vad som hade valts ut att visas på skärminstallationen..(vilket inte nödvändigtvis innebar att besökaren uppfattade eller använde innehållet som det var tänkt..).

Idag kan vi med egna smarta mobiler söka annan information, agera, regissera oss själva och lyssna på musik och chatta. Ännu mer oberoende av vad museets utställningsmakare har förväntat sig att vi ska uppleva i samband med ett besök…
Var (och hur) möts museets innehåll och besökarna, i denna Instagram-förhöjda ekologi?

Mobilförbud på museer är knappast möjligt eller önskvärt. Men det förekommer i skolor och även på vissa restauranger..(21)

“Whether you’re in a space like the Museum of Ice Cream or the Museum of modern Art you’re going to find people looking at exhibits through their phones../Is it an experience that makes us think and reflect and see the world differently? Or is it an experience that amounts to that little square photo you post online?” (22)

Artikeltipset kom via IdeK på Facebook!

MuseiTekniks läsare önskas God jul och Gott nytt digitalt år!

Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

“VisiTracker” – iPad-app för besökarstudier

Tekniska hjälpmedel har alltid haft betydelse inom besökarstudieområdet, för att underlätta insamling och hantering av större datamängder.

Ofta har det handlat om att kombinera tekniker och verktyg, efter behov eller enligt tillgång. Som till exempel videodokumentation, program för transkribering av inspelningar, programvara för kalkylark och grafer, stoppur, och inte minst: papper och penna.

Forskargruppen “Mediate” (1) vid Institutt for pedagogikk (2) vid Universitetet i Oslo (3) har nu utvecklat vad de hoppas kan bli ett allsidigt digitalt verktyg för att förenkla besökarstudier i museisammanhang.

Appen “VisiTracker” (4), en app för iOS/iPad (5), är framtagen i samarbete med Nationalmuseum (6) i Oslo samt producerad av EngageLab (7).

Erfarenheter av appen och dess utveckling, samt gruppens forskning kring besökares interaktion i utställningar, presenterades nu i september under konferensen “The Connected Audience” (8) i Wien.

Allt-i-ett-verktyg
“VisiTracker”, som än så länge är under utveckling, innehåller flera funktioner, bland annat enkätverktyg, observationsformulär för individuella besökare och/eller i grupp, dokumentation av demografiska uppgifter med flera.

På detta vis ges möjlighet att kombinera observationer med t ex intervjuer i samma verktyg/arbetsmiljö, vilket ju ger en mer rättvisande bild än att enbart dra slutsatser av besökares eventuella fysiska beteenden i en utställning.

Skärmbild från 'VisiTracker'

Skärmbild av enkätverktyg 'VisiTracker'

App:en ger möjligheter att göra jämförelser i resultat, mellan olika observerade besökargrupper, till exempel ålder, individer/grupper och så vidare. Att just kunna göra jämförelser och enkelt visualisera olika datamängder grafiskt är en stor vinst med applikationen.

“VisiTracker”  utnyttjar för övrigt en modell som är vanlig för t ex enkätundersökningar med hjälp av appar/surfplattor. Den kan användas i offlineläge och all data synkroniseras med ett molnbaserat konto, dvs på programmets fjärrserver, när användaren loggar in på nätet nästa gång.

Person som använder 'VisiTracker' i utställningsmiljö. Stillbild ur presentationsfilm producerad av Universitetet i Oslo.

Avsikten är att utveckla ett komplett verktyg, som en del i ett syfte att lyfta besökarstudier på museerna nationellt.

I Norden är Norge det land som får sägas ha arbetat mest aktivt med besökarstudiefrågor inom museer, men även science centers och bibliotek, med impulser från och samarbeten med brittiska museer och organisationer, via pionjärer som Dr. Merethe Fröyland (9) med flera.

Initiativet är därför extra spännande, eftersom det hittills inte funnits så många andra exempel på liknande “digitala verktygslådor”, anpassade för besökarstudier. Och den fortsatt innovativa forskningen vid Institutt for pedagogikk, bland annat kring “Social Meaning Mapping” (10) blir också spännande att följa vidare..

Cultural Heritage Mediascapes: Innovation in Knowledge and Mediation Practices

VisiTracker

VisiTracker på App Store

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign Comments Off

Kom närmare “publiken” – ny rapport

“We have understood Audience Development as a complex system, with policymakers and practitioners sharing responsibility. Just as audiences are multiple and diverse, the people responsible for meeting their cultural needs have different competences” (1)

Besökare i museiutställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

Europeiska kommissionens nya kultur- och mediastödsprogram, “Creative Europe” (2) står bakom en ny rapport om strategier för publikutveckling: “Study on Audience Development – How to Place Audiences at the Centre of Cultural Organisations” (3). Målgruppen för studien är både beslutsfattare inom kulturorganisationer, liksom yrkespersoner i praktisk verksamhet.

“Creative Europe” har ersatt kommissionens tidigare kultur- och mediastödsprogram och vänder sig till kulturella och kreativa näringsidkare. Kulturstödsdelen “Culture” inkluderar även stöd till projekt inom kulturarvsorganisationer.

Rapporten består av tre delar: en genomgång av tidigare forskning och litteratur in om området samt ett utkast till ramverk för att arbeta med professionell publikutveckling. Slutligen, en sammanställning av nyskapande publikutveckling hos 30 kulturorganisationer runtom i Europa.

Grafisk sammanfattning av strategisk publikutveckling. Utdrag ur 'Study on Audience Development; Part 1 tools' (2017)

Gruppen bakom undersökningen, där även Intercult (4), en Sverige-baserad pionjärgrupp inom publikutvecklingsfrågor har ingått, har dessutom utvecklat en “verktygslåda”, som kan användas fritt för att utveckla ett brukarcentrerat arbete. Verktygen kan även tillämpas inom musei-, kulturarvs- och besöksmålsorganisationer.

Hela projektet är väl genomarbetat och förhåller sig på ett bra sätt till de många nivåerna av Audience Development. Inte minst genom att på olika sätt lyfta fram relationen mellan beslutsfattare och yrkesutövare, som är viktig för processen att bli mer brukar/besökar/publikorienterad inom en verksamhet:

“..finding an appropriate balance between audience and artistic objectives means – necessarily – some kind of change. The proposed Tools are to be used freely keeping in mind that each organisation must first be fully aware of what role audiences have in the organisation’s mission” (5)

Rapportens olika delar kan hämtas hem via Creative Europe:s webbplats (6).

Mellan 12-13 juni arrangeras konferensen “BE SpectACTive!” (7) i Sibiu, Rumänien med direkt beröring till rapportens förslag:
“The impact of the audience-centric approach on the organizations and the policy implications” (8)

Study on audience development. How to place audiences at the centre of cultural organisations

Creative Europe
Creative Europe@Twitter 

Se även:
Re-Publik

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research11: Konferenser15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Temadag: “Den delaktiga besökaren”

Person som fotar väggkonstverk med smart mobiltelefon. Foto: Patrick Tomasso (CC0 1.0)

27 oktober ordnas seminariet “Den delaktiga besökaren” (1) på Nordiska museet (2) i Stockholm. Arrangörer är Nordiska museet och Riksförbundet Sveriges museer (3), i samarbete med kunskapsföretaget Volante Research (4).

Ett mycket spännande program ser det ut som, bland annat kommer rapporten ”Digitalt museiengagemang” att presenteras i samband med seminariet, av ek. dr. Christoffer Laurell vid Stockholms universitet (5) samt Volante Research. Rapporten presenterar en studie, där de statliga museernas kommunikation via sociala medier har kartlagts under 12 månader (6).

Under seminariet medverkar även Jonas Heide Smith, ledare för digitala enheten på Statens museum för konst (7) i Köpenhamn under rubriken “Brugeren som strategi”.
Kajsa Hartig, ledare för digitala medier på Nordiska museet och Elisabeth Boog från Stockholms länsmuseum (8) presenterar projektet “Samla sociala digitala bilder”.

Hela programmet kan läsas på Nordiska museets blogg (9 ) och anmälan till seminariet, som är kostnadsfritt, kan göras online via webbformulär (10).

“Den delaktiga besökaren”

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier10: Research11: Konferenser13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Ny handbok: “Museums and Visitor Photography”

Person som fotograferar inomhusmiljö med smart mobiltelefon (CC0)

“Over one trillion photographs were taken last year… Photography is profoundly redefining the museum experience – inside and online.” (1)

Digitalkameror, kameror i smarta mobiltelefoner och sociala mediekanaler – inom besökarstudier, museipedagogik samt IKT och lärande, växer nu intresset allt större för museibesökares fotande och digitala bildflöden, som nytt forskningsfält.

I nya skriften “Museums and Visitor Photography” (2), publicerad av förlaget MuseumsEtc (3) presenteras internationella erfarenheter av både praktiska projekt och aktuell forskning på området.

Projekt och studier vid museer, konsthallar och besöksmål visar att det digitala och mobila fotograferandet har positiv betydelse för besökares upplevelser och lärande och kan ge möjligheter att utveckla kommunikationen med nya målgrupper. Med rätt förutsättningar kan digitalt fotande och delande bland annat:

* stärka social interaktion och gruppdynamik hos besökare
* uppmuntra besökare att utforska och interagera med miljöer och föremål
* motivera besökares lärande
* bidra till att utveckla innehåll i utställningar och online-samlingar
* kommunicera med nya och/eller särskilda målgrupper

Skriften kan beställas direkt från förlagets webbplats (4).

Fotograferande besökare i arkeologisk utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia
“Museums and Visitor Photography”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Comments Off