Meningsskapande i ett digitalt landskap

“Learning is not a simple matter of transferring information. It is an active process in which people construct new understandings of the world around them through active exploration, experimentation, discussion and reflection. If we ‘go digital’ simply to deliver information, we are missing the revolutionary potential of new technology to transform learning.” (1)

I en tänkvärd gästblogg-artikel (2) på EPALE, Electronic Platform for Adult Learning in Europe (3) argumenterar Dimitra Christidou, projektledare vid NCK, Centrum för Kulturarvspedagogik (4), för behovet att inom museivärlden se IKT som en del av ett utvecklat lärande.

Museer och kulturarvsorganisationer, menar hon, behöver bättre kunskaper för att både utveckla pedagogiska arbetssätt, liksom att lära sig mer om brukare:

“..museums need to learn more about their users before designing these online resources. By knowing more about our visitors, we can design digital learning scenarios that are relevant to them. /..to critically reflect upon and rethink our digital interventions to be benefit-led, by creating relevancy to our audiences, both existing and potential, online and on-site.” (5)

Besökare som ser på filmklipp i utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia


Multimodalitet och lärostilar

Christidous perspektiv ansluter till den konstruktivistiska synen på lärande, etablerat inom museifältet av bland annat forskare som Hein (6) och Hooper-Greenhill (7). Konstruktivism ger en heltäckande bild av den informella lärandets process, vad som är dess kvaliteter.

Vi har alla med oss våra egna erfarenheter, attityder och kunskaper, vid kontinuerlig interaktion med omvärlden; i vardagen, på resor, i studier och arbete, under fritidsumgängen etc. Både social, kulturell och rumslig interaktion präglas och påverkas av detta förhållande. Vilket alltså kan inkludera bruk av kulturarv, musei- och utställningsbesök, bokläsning, filmtittande och så vidare.

Till grund för beskrivningsmodeller om hur museibesökare skapar mening och förståelse genom upplevelse, ligger decennier av empirisk forskning inom ett brett museifält: via studier av observerbara målgrupper som familjer, ströbesökare och så vidare. Eller studier av vad deltagare gör och upplever i publika program, vid kulturhistoriska besöksmål, utställningar, via metoder som t ex konversationsanalys, videodokumentation och liknande (8).

Förskolegrupp på London Zoo. Foto: Paul Henningsson, musedia

Denna forskning har bidragit till att forma en förståelse, referesram, för hur informella lärandeprocesser fungerar, vilket i konstruktivistisk anda (!) successivt kan addera studier av tillämpning av (hur) digitala medier tillämpas, t ex just i utställningssammanhang.

Studier visar t ex att digital IKT innebär en stor potential i att erbjuda och stötta multimodalitet, växlingar mellan olika typer av material i utställningssammanhang, analoga som digitala, samt medge växlingar som “anropar” olika förmågor hos användare (9).

Utställningar som t ex erbjuder fler modaliteter (10), olika sinnesupplevelser, talar i sin tur till fler upplevelse- och lärandestilar hos besökare, vilket ju är positivt (11).

I de fall vi som lärande individer också kan påverka, välja, kombinera de sätt som vi ges möjlighet att uppleva saker och ting, ökar möjligheterna för att också hitta en lärande-stil som passar den individuella färdigheten och verkar gynnsamt för vårt egna lärande. Inom interaktionsdesign är just vikten av att få feedback, samt begriplig feedback, en av hörnstenarna inom lyckad kommunikation mellan användare och maskin/teknik/tjänst/produkt…

Museikommunikation kan därför med hjälp av digital IKT bli “responsiv”. Inte bara i betydelsen anpassa sig beroende på individers privata val av den digitala hårdvaran (läs: datorer, surfplattor eller mobiler). Utan också bli responsiv för behov och erfarande-variationer hos olika brukare.

Fast motsägelsefullt nog, så förenklas inte vårt lärande om digital IKT, av att modaliteter inom IKT fragmenteras mer och mer. Med en mängd möjligheter som finns att individualisera vår kommunikation med omvärlden, samt att interagera med olika typer av informationsbärare.

Lägereld….eller megafon?

En utmaning i att utveckla digitala media, baserat på perspektiv om lärande, tror jag ligger i att observera, beskriva och analysera det lärande som pågår i spannet mellan senare tidens sociala medier och mobila kommunikation (12).

Det här är en intressant kommunikationssfär, eftersom det kombinerar olika saker: valfria rörelseförhållanden inom en spatial/fysisk rumslighet, liksom samtidiga multimodala kommunikationsmöjligheter, i “ändlösa” nätverk (13). Oberoende av vad vi gör eller befinner oss, finns en möjlighet att via digital teknik kunna sätta oss i förbindelse med fritt vald information och upplevelser liksom att ha kontakt med andra personer, även i realtid.

På det sättet ligger den senaste IKT-utvecklingen, åtminstone i teorin, mycket nära det som brukar beskrivas som “self-paced” eller “self-directed learning”, dvs självstyrt lärande (14).

Utdrag ur onlinekonversation på Naturhistoriska riksmuseets Facebook-sida.

Funderar vi vidare, t ex på begreppet “social” i uttrycket “sociala medier”, konnoterar det en närhet till den sociala kommunikation och tvåvägsutbyte, som ju är ett bärande begrepp för förståelsen av konstruktivistiska perspektiv på lärande. Där utbyte och interaktion mellan sociala individer och grupper, är centralt för hur våra sinnen konstruerar förståelse och genererar meningsskapande.

Hur väl överensstämmer den konstruktivistiska modellen med användares meningsskapande strategier i mobilt tillgängliga, digitala sociala nätverk?

Fungerar sociala medier som “lägereldar” för oss människor, en miljö för samhörighet, delande och berättande? Eller fungerar de snarare som “megafoner”, en vidareutveckling av massmedielandskapet, fast nu med en mängd individuella avsändare? Vad påverkar denna utveckling? Och vad innebär mobilanvändares beteende i det fysiska rummet, kopplat till den interaktion som sker via mobilen i t ex sociala mediekanaler?

I detta fall innebär tidiga besökarstudier kring bärbara elektroniska museiguider nästan en form av grundforskning för andra kunskapsfält; flera studier har påvisat att besökare hamnar i en form av “bubblor”, avskärmade från andra besökare och omgivande miljö, vilket påverkar det sociala utbytet och formandet av mening hos grupper av besökare (15) (16).

Situationen kan jämföras med studier av mobiltelefonanvändande inom familjer, samt vuxen- och barninteraktion.

Forskning visar att barn upplever bristande kontaktbarhet och frånvändhet hos mobilskärmsabsorberade föräldrar. Upptagenhet med smarta mobiltelefoner uppfattas till och med som ett sjukdomstillstånd, där vuxna upplevs bete sig som deprimerade personer (17).

Hur påverkas museibesök och lärande hos museibesökares som har blivit beroende av följa informations- och kommunikationsflöden via privata mobiler? Vilken typ av användning och interaktion prioriteras i fysiska rum, som nu förhöjs av sociala medier och mobilkommunikation?

Besökare med iPad på Etnografiska museet, Stockholm. Foto: Paul Henningsson, musedia


Mot ett informellt digitalt lärande

“Educators involved in adult learning in museums need to be supported in shaping a better understanding of how digital technologies and tools can facilitate and enhance the learning processes, based on pedagogical underpinnings. ../..we need to be educated in educating how digital technologies can create and sustain the relevance of museum collections to users.” (18)

Jag delar helt och hållet Christidous argument, lika mycket som jag gärna “bekänner” mig till den konstruktivistiska synen på lärande…!

Fast samtidigt, “digital” är inte någon entydig företeelse, utan spänner över en mängd olika nivåer, vilket också påverkar hur vi förstår det “digitala livet”, som en del av ett lärande. På liknande sätt är heller inte “lärande” något som kan definieras enkelt (19)

Museer och museers lärande är även del av ett samhälle, där det finns motstridiga intressen och till och med öppet (ideologiskt) motstånd mot att betrakta museer som platser som utmanar och kritiskt ifrågasätter historiebilder och vetenskap (20).

Diskussionen slutar ju inte här…men den digitala utvecklingen väcker nya frågor om upplevelse- och lärande, utifrån sociala och kvalitativa beskrivningsmodeller..

OK Computer: When museums meet digital

Se även:
Museum Participation: New Directions for Audience Collaboration

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off

Ny handbok: “Museums and Visitor Photography”

Person som fotograferar inomhusmiljö med smart mobiltelefon (CC0)

“Over one trillion photographs were taken last year… Photography is profoundly redefining the museum experience – inside and online.” (1)

Digitalkameror, kameror i smarta mobiltelefoner och sociala mediekanaler – inom besökarstudier, museipedagogik samt IKT och lärande, växer nu intresset allt större för museibesökares fotande och digitala bildflöden, som nytt forskningsfält.

I nya skriften “Museums and Visitor Photography” (2), publicerad av förlaget MuseumsEtc (3) presenteras internationella erfarenheter av både praktiska projekt och aktuell forskning på området.

Projekt och studier vid museer, konsthallar och besöksmål visar att det digitala och mobila fotograferandet har positiv betydelse för besökares upplevelser och lärande och kan ge möjligheter att utveckla kommunikationen med nya målgrupper. Med rätt förutsättningar kan digitalt fotande och delande bland annat:

* stärka social interaktion och gruppdynamik hos besökare
* uppmuntra besökare att utforska och interagera med miljöer och föremål
* motivera besökares lärande
* bidra till att utveckla innehåll i utställningar och online-samlingar
* kommunicera med nya och/eller särskilda målgrupper

Skriften kan beställas direkt från förlagets webbplats (4).

Fotograferande besökare i arkeologisk utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia
“Museums and Visitor Photography”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Comments Off

Twittrande museer tar in tonåringar

Logotyp: Takeover Day Museums & the Arts. Kids in Museums

Den 20 augusti kan alla som följer brittiska museer på Twitter, få chansen att följa en tonårig persons inlägg för en dag. Då ordnas “Teen Twitter Takeover” (1), en onlinekampanj för att stimulera museer, konst- samt kulturarvsorganisationer att inleda direkta samarbeten med unga målgrupper.

Initiativet kommer från brittiska organisationen “Kids in museums” (2) och Twitterdagen är en blänkare inför den nationella “Takeover Day” (3), som hålls den 20 november i år:

“Takeover Day is a celebration of children and young people’s contributions to museums, galleries, arts organisations, archives and heritage sites. It’s a day on which they are given meaningful roles, working alongside staff and volunteers to participate in the life of the museum…/ Children make decisions and get involved in the life of the organisation. Whether you’re a 14th century castle, a theatre, an archaeological site or a historic ship, it’s a day to come up with new ideas and let young people contribute.” (4)

Under Twitter-dagen är tanken att unga personer ska få hålla i museets sociala mediekanaler, att göra det som museet brukar göra men med möjligheten att också bidra med egna vinklar. Museerna (och de unga..!) deltar frivilligt i arrangemanget.

På “Kids in Museums” webbplats finns arbetsmaterial som kan laddas ner, kom-igång-tips för Twitter med unga redaktörer samt sammanställningar av tidigare genomförda “Takeover”-dagar (5).

“..how working with young visitors in a slightly different way can bring fresh ideas and positive changes. “ Får vi se något liknande i Sverige..? !

Ung museibesökare. Foto: Cheriedurbin, Morguefile.com

Takeover Day

takeoverday@twitter.com

Kids in Museums

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier13: Museivetenskap14: Museipedagogik Comments Off

Interaktiva fysiska föremål med ny sensorteknik

Hand som vidrör taktil sälmodell. Stillbild ur videoklipp © CAT Media

På danska vetenskapscentret Fjord og Bælt (1), nära Odense, kan besökare ta reda på mer om sälar genom vidröra en taktil modell av en säl i utställningen. Beroende på var de vidrör sälmodellen, hörs ljud samt visas text och bild på en skärm bakom modellen.

Tekniken är utvecklad av förmedlingsföretaget CAT Media (2) och består av en kontaktsensor som modifierats med hjälp av kabelslingor och foliefilm. Mario Brauer, animationsdesigner vid CAT Media förklarar lite närmare:

- Sensorn är mycket känslig för beröring. Den reagerar på våra kroppars statiska elektricitet men har i sig en väldigt lite kontaktyta. Vad vi har gjort, för att utveckla tekniken, är att kombinera den med wire samt foliefilm. Detta gör att man kan justera storleken på punkten eller ytan som handen ska vidröra. Sensorn kan t ex känna av antingen direkt beröring med ett finger eller när en hand befinner sig inom en radie om 10 cm, berättar Mario för MuseiTeknik.

Tekniken kombineras sedan med mediaspelare och liknande, för att på digital väg förhöja den fysiska beröringen genom att t ex kunna påverka ljus, ljud eller att starta visualiseringar på skärm eller via projektor.

Hur skiljer sig tekniken från geststyrning med hjälp av t ex Microsoft Kinect (3) eller transparent touch-film (4) som kan fästas t ex på butiksfönster, framför digitala skyltar?

- Den största skillnaden jämfört med geststyrning är att den interaktiva ytan kan byggas in direkt i ett föremål, fortsätter Mario. Tekniken skapar ett litet elektrostatiskt fält runt föremålet och känner av när fältet bryts av en mänsklig hand. Vi kan som sagt anpassa “hotspot”-fältens storlek och form, med hjälp av wire-slingor och foliefilm. Och tekniken fungerar genom olika ytskiktsmaterial, som t ex glas eller trä.

Hand som vidrör föremål med högkänslig sensor. Stillbild ur videoklipp © CAT Media

CAT Media är ensamma om denna applikation och tror mycket på möjligheterna att på detta sätt kombinera fysisk och digitala interaktion. Inte minst inom förmedlingssammanhang, eftersom interaktiva inslag kan placeras i befintliga utställningsmiljöer, utan att bli ett störande synligt inslag. Sälmodellen vid Fjord og Bælt-centret är den första skarpa tillämpningen och fler står nu på tur. Företaget har även producerat ett interaktivt produktbord för Arla (5).

Vilken teknik används i installationen och hur programmeras interaktiviteten?

- Ja, det kanske är enklast att beskriva sälinstallationen, för att förklara möjligheterna med tekniken, säger Mario.
- Fjord og Bælt bad oss skapa en sälmodell med inbyggd interaktivitet. Inuti modellen placerade vi åtta olika sensorpunkter. Vid sälens öga sitter t ex en sensor med en liten wire-slinga. Under sälens rygg finns en metallfolie, som är en större beröringsyta. Sensorerna är i sin tur kopplade via GPIO-kontakt till Brightsign-mediaspelare (6) samt en HD-bildskärm. Händelserna vid de olika sensorpunkterna programmeras via Brightsigns styrprogram (7), för Windows PC. På skärmen visas sedan en välkomnande slinga som bjuder besökare att vidröra och undersöka modellen.

CAT Media: Seal with built in Touch Technology

Kombinationen av fysisk hands-on med digitala “händelseskikt” rymmer många spännande möjligheter…Med en så här robust lösning finns en färdig produkt för att integrera digital teknik i både föremål och vardagsmiljöer, som t ex i möbler, rekvisitaföremål och liknande, vilket kan skapa nya typer av fysisk interaktion.
Som både känns naturligt, att hålla och känna med handen, men som också kan ge förhöjd feedback med föremålet.

Det är förstås bra om det finns möjlighet att ge ljudfeedback vid beröring av föremål etc, för användare som inte läser eller har synvariation. Tekniken kan också fungera för taktila kopior av skulpturer och andra konstverk, att t ex utforska en form samtidigt som olika ljud hörs, eller skiftar färgen på belysning osv, en form av “dramatiserad hands-on”…

“Touch the seal”

CAT Media 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar09: Alternativa gränssnitt12: Interpretation14: Museipedagogik Comments Off

Bokrecension: “Engaging the Visitor. Designing Exhibits that Work”

Bokomslag till "Engaging the visitor" Bitgood (2014), MuseumsEtc

Stephen Bitgood (1) är amerikansk professor i psykologi med inriktning mot beteendevetenskap och ett av de etablerade namnen inom kunskapsfältet besökarstudier.

I början av 1990-talet grundade han organisationen “Visitor Studies Association” (2) och har genom en mängd studier och forskning studerat beteende hos besökare vid olika typer av besöksmål.

Bitgood har bland problematiserat orienteringsfrågan i utställningar och vid olika typer av besöksanläggningar. Liksom bidragit till frågan om sensorisk utmattning, “museum fatigue” (3), som kan drabba museibesökare.

Hans forskning har bland annat resulterat i “The Attention-Value Model” (4), en modell för att åskådliggöra upplevelseprocesser i utställningssammanhang. Bitgood är mycket produktiv och skriver regelbundet artiklar och böcker.

Det var därför som jag var extra intresserad av att läsa den senaste boken av denne utställningsprofil. Med en lockande titel, dessutom: “Engaging the Visitor. Designing Exhibits That Work” (5).

“..attention and value are two of the most important concepts that help explain the engagement of museum visitors. To have a meaningful experience, visitors must pay attention to exhibit content in a meaningful way – that is, they must deeply engage in some way. /..an understanding of the psychology of attention and decision-making is necessary in order to design the most effective visitor experience.” (“Engaging the Visitor” s.27)

Boken är utgiven i ett smidigt pocketformat modell större, av MuseumsEtc (7). Det dynamiska förlaget som ger ut böcker i museologins framkant, ofta med praktisk teoretisk vinkel.

Så är det även i detta fall; “Engaging the Visitor” har ett praktiskt, metodiskt tilltal. Med hjälp av boken får vi reda på faktorer som påverkar hur besökare interagerar i utställningar, med utställningsinnehåll och med varandra, under sina utställningsbesök. Bitgood beskriver vad som fungerar och när något fungerar sämre, utifrån sin beskrivningsmodell.

Boken inleds med en komprimerad presentation av “The Attention-Value Model”. Vad som sedan kommer är tre huvudavsnitt: “Interpretive Text”, “Interactive Exhibits” samt slutkapitlet “Immersion”.

Varje avsnitt är upplagt på snarlikt sätt: Bitgood inleder med att referera och summera litteratur och tidigare genomförda besökarstudier vid olika museer, science centers och besöksmål. Därefter följer egna observationer och erfarenheter, avrundat med fallstudier som illustration.

Översikt av "The Value-Attention Model" av Bitgood (2014). Ur boken "Engaging the Visitor"

Grundtanken i modellen baseras på att besökare utför serier av “mikrobedömningar” av det som de uppfattar i en utställning.Processen sker genom ett flöde: “Capture”, “Focus” och “Engage”.

Vad som fångar uppmärksamheten och avgör om besökare sedan fördjupar sig i ett material, styrs enligt Bitgood av att besökare värderar hur mycket de tar till sig i relation till hur mycket tid, möda och insats de behöver lägga på att tillgodogöra sig något vid varje uppfattat moment.

Förenklat uttryckt: ju mer möda som krävs (effort), till exempel att läsa en längre utställningstext/spela kunskapsspel, i förhållande till vad besökaren uppfattar att läsningen/spela spelet kan ge (benefit) vid momentet, avgör om och hur hon interagerar med materialet (cost).

Värderingsprocessen, t om urvalsprocessen, är mycket komplex och påverkas av flera samtidiga faktorer: rumsutformning, belysning, placering, presentationsmaterialets beskaffenhet, distraktion/konkurrens från andra miljöinslag och/eller besökare, besökarens förhandsintresse och kunskap, kognitiv förmåga med flera faktorer.

Interaktionen i utställningen är även en interaktion med den/de som har producerat materialet. När utställningsproducenter inte levererar relevant media för att stödja en viss typ av upplevelse, drabbas också besökares upplevelser negativt.

Bitgood slår t ex ett slag för värdet av större modeller, rekonstruerade miljöer och diorama-design, som han menar närmar sig ett mer naturalistiskt lärande; att befinna sig i en hel rumslig miljö med sensoriska kvaliteer, the visitor immersion experience:

“Reading is..important in the learning process. Reading can also transport you into another time and place. Nevertheless, I believe there are times when reading distorts our perceptions. For example, reading about the early U.S: space vehicles in a  book is not quite the same as sitting in one of those vehicles at the Space & Rocket Center in Huntsville, AL…/a more pervasive understanding of the subject matteris sought – one that includes the feelings of experiencing another time and/or place, curiosity or excitement” (“Engaging the Visitor” s.107)

Det bästa med “Engaging the Visitor..” , enligt min uppfattning, är att den ger en mycket bra översikt över hur besökarperspektivet är grunden för att lyckas med utställningskommunikation som har pedagogiska avsikter.

Boken kan därför också fungera bra som en introduktion till kunskapsfältet besökarstudier, framförallt kring beteende-faktorer. Här finns mycket information som hjälper dig att studera utställningar med mer strukturerade begrepp.

Samtidigt är den täta informationen lite väl kompakt på sina ställen. Tyvärr kan ambitionen att inspirera och vägleda ironiskt nog också till slut bli tröttande för läsaren. Boken är kanske därför inget som man sträckläser. Det hade varit bra med ett summerande kapitel, där alla delarna knyts ihop bättre.

Jag förvånas också av gamla referenser när det gäller studier av digitala förmedlingsinslag i museer. Det finns många exempel, både studier, artiklar och litteratur, att hämta. Inte minst från många av de årliga konferenserna på området och deras webbplatsdokumentation.

Boken kan beställas via nätbokhandel eller direkt från förlaget, som för närvarande omarbetar sin webbplats..

“Engaging the Visitor. Designing Exhibits That Work”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form10: Research12: Interpretation14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Fjärrvisningar och distanspedagogik

Sista “Digitala museiträffar i väst” för året hölls i december på Göteborgs stadsmuseum (1). Karl Arvidsson, enhetschef för den publika verksamheten var värd. Han demonstrerade hur museet har arbetat med AR-maskinen “Double Robotics” (2) vid fjärrvisningar, för personer som t ex fysiskt sett kan ha svårt att ta sig till museet.

Under demonstrationen styrdes “Double Robotics” från en annan plats i staden av Kristin Hagström, digital projektledare vid utvecklingsgruppen Senior Göteborg (3), museets samarbetspart i projektet. På det sättet fick vi uppleva hur en visning kan gå till.

Medverkade under träffen gjorde även pedagoger från Naturhistoriska museet (4) i Göteborg, för att berätta om sina erfarenheter av visningar och lektioner för skolor med hjälp av Skype (5) och Facetime (6).

Fjärrvisning med 'Double Robotics' på Göteborgs stadsmuseum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Visningarna på Stadsmuseet har främst gjorts i en aktuell fotoutställning, “Göteborg från ovan” (7). Fotoutställningen valdes för att ämnet passade för samtal med de äldre göteborgare som hittills har deltagit i testförsöken. De stora fotografierna är dessutom väl synliga för iPad-kameran, som är det “öga” med vilket personer som styr roboten ser och orienterar sig runt i utställningsrummet.

Karl berättade att ett urval av bilder gjordes för visningen. Rutten fick också justeras eftersom iPad-roboten inte kan ta sig fram vid för höga trösklar, trappsteg, trånga utrymmen osv. iPad-enheten kan höjas och sänkas av fjärrbesökaren som styr roboten, men inte vinklas, vilket också påverkar vilka utställningsbilder som kan visas.

Väcker intresse för besök i verkligheten
Under hela demo-visningen syntes Kristins ansikte på skärmen, vilket skapade en märkligt verklig närvarokänsla för oss andra. Det kändes som att hon var med oss andra i gruppen som gick runt på museet..

Att ha en guide som samtalar med fjärranvändaren är nästan en förutsättning för att visningar av det här slaget ska fungera, menade Karl. Det handlar därför inte om att ersätta levande guider med “robotar”, vilket annars har varit ett aktuellt ämne under året som gått… (8).

Karl menade att fjärrvisningar med en digitalt förhöjd robot passar för vissa situationer, som komplement. Flera av testdeltagarna hade inte besökt museet sedan de själva var i skolåldern. Men tack vare experimentet har flera sagt att de gärna vill komma till museet och se det i verkligheten. “Double Robotics”-visningarna kan därför vara ett sätt att marknadsföra museet, menade Karl.

Lotta Backman har tillsammans med kollegor på Naturhistoriska museet arrangerat skolvisningar via t ex Skype. Men även om detta har gett möjligheter till kontakt med skolor på orter långt från museet, upplever de att fjärrvisningarna saknar viktiga kvalitéer. Många sinnen spelar in vid ett besök på museet, på ett sätt som är svårt att förmedla via t ex en dator eller iPhone (9).

Museets pedagoger har därför funderat på om fjärrvisningar via Skype/Facetime kan utvecklas genom att t ex använda en extra kamera, en handkamera, för att kunna visa upp detaljbilder i samband med en distanslektion. En annan idé är att kombinera Skype-visningar med traditionella museilådor, lådor med rekvisitaföremål som lånas ut till skolor och föreningar (10).
En grupp skolbarn skulle då få en mer taktil upplevelse, samtidigt som träffen med pedagogen både kan förberedas och följas upp efteråt, med hjälp av lånematerialet.

Både formellt och informellt lärande
Det är spännande att följa utvecklingen av distanspedagogik inom museiområdet med hjälp av IKT. Det finns säkert rum för experimenterande inom området, vilket också visar sig genom ovanstående och liknande projekt som är på gång (11).

Utvecklingen kan jämföras med digitalisering av t ex högskole- och vuxenundervisningen, som under ett par år anammat IKT som del av flexibel, distansbaserad undervisning. Inom mer formella lärandesammanhang finns ofta mer kända förutsättningar och förväntningar att ta hänsyn till. Vilket visar sig i form av kursbeskrivningar, att individer söker sig till vuxenutbildningar för att komplettera tidigare kunskaper och betyg, poängsystem och så vidare. Inom kulturarvspedagogiken handlar det kanske snarare om att hitta IKT-vägar anpassade till det mer heterogena informella lärandet – liksom att knyta an till skolors lärandeformer. Det skulle vara intressant att höra vad elever och lärare upplever genom guidade visningar och fjärrmuseilektioner via videosamtalsprogram.

I ovanstående exempel är det intressant att tekniken, även mer futuristiska idéer som “robotar”, används för att stödja en direktkommunikation mellan människor, t ex mellan skolbarn och kulturarvspedagoger osv.

Samtidigt är det fortfarande så att gränssnitt och användarkontroller, t ex i appen för “Double Robotics”,
främst är utvecklad för singel-interaktion, inte för fler simultana användare. En person “styr” – de andra får titta på/vänta på sin tur.

Detta kan komma att förändras. Men det är, som jag ofta efterlyser på MuseiTeknik, svårt att hitta innovativa exempel på gränssnitt (annat än spel) som stödjer interaktion mellan grupper av personer, en process som också är väsentlig för lärandet. Konceptet “singelanvändaren framför datorskärmen” upprepar sig, även där nya IKT-plattformars gränssnitt utvecklas..

Det andra som jag funderar på är hur kontakt med museers material kan utökas. Utställningar är bara en del, ett urval av material som kan visas ur t ex samlingarna av föremål. Alla digitaliseringsinsatser som har gjorts de senaste 10-20 åren har resulterat i ett mycket stort antal “digitala objekt” som också kan inkluderas i förmedlingsarbeten. Finns det möjligheter till ytterligare “blended learning” (12) mellan realtidssamtal, taktila material och digitaliserade resurser?

Till våren kommer digitala museiträffar i väst bl a att träffas kring aktuella app-produktioner. Intresserad av att vara med på träffarna? Skicka din e-postadress till: digitalvast@gmail.com

Se även:
Robothjälp på museum

Här tar Googles robot selfies på museum

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild07: Webb & sociala medier14: Museipedagogik Comments Off

Seminarium: “Lärandet är museets hjärta”

Grafisk bild: 'Lärandet är museets hjärta'. Riksutställningars seminarium, 22 september 2014

Besökares lärande och upplevelser är just nu i fokus vid svenska museer och besöksmål..

Under året pågår olika aktiviteter, t ex seminarier för Riksförbundet Sveriges museers nya besökaroreinterande branschvision (1). Och i juni ordnade Centrum för Naturvägledning seminarium med interpretation-profilen James Carter (3).

Den 22 september bjuder Riksutställningar till en temadag, “Lärandet är museets hjärta” (4) på Fotografiska museet (5) i Stockholm:

“..fokus på publikutveckling har bidragit till att lyfta frågor kring jämställdhet, delaktighet och inklusion. Metoder för dialog och delaktighet utvecklas fortlöpande för att göra svenska museer mer tillgängliga. I denna utveckling är det viktigt att vi även har ett internationellt perspektiv.” (5)

Medverkande är några av de mest inflytande personerna inom den internationella museiscenen: John H Falk, professor och forskare samt medförfattare till klassikern “The Museum Experience” (6), samt David Anderson, tidigare chefen för lärande och interpretation vid Victoria & Albert Museum (7) och känd för inspirerande och metodutveklande arbeten.

Dessutom medverkar Margherita Sani, projektledare för omtalade EU-projektet “The Learning Museum” (8) samt Anne Bamford, professor och internationell forskare inom kulturellt och konstbaserat lärande.

Inledande presentationer följs av samtal och deltagare uppmanas ha med sig en smart mobil eller en surfplatta, för att skapa största möjliga interaktivitet med seminarie-innehållet.

Avgiften är 600 kr och anmälan görs på Riksutställningars webbplats (9). För mer information, kontakta Eva Lundqvist: eva.lundqvist@riksutstallningar.se

“Lärandet är museets hjärta”

 

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 11: Konferenser14: Museipedagogik Comments Off

Crowdfunding bekostar museiprojekt

“Crowdfunding” (1), att vända sig till många småfinansiärer för att finansiera ett projekt eller idé, förknippas ofta med olika typer av kulturproduktion. Till exempel oberoende filmare och författare som vänder sig till sina följare/läsare, för att bekosta en filminspelning eller bokutgivning.

Finansieringsformen har nu testats för ett museiprojekt – att bekosta digitalisering av samtliga nummer av den amerikanska museipedagogiska tidskriften “The Docent Educator” (2).

Skriften gavs ut mellan 1991 och 2003 och hade en aktiv läsekrets. Flera av artiklarna är fortfarande relevanta och täcker många aspekter av kommunikation, interaktion och lärande inom museimiljöer. Detta ansåg några personer inom nätverket Museum-Ed (3), vilka startade uppropet för webbinsamlingen via webbtjänsten “Kickstarter” (4), som ett av många webbverktyg för att genomföra crowdfunding-projekt.

Tanken är att tidningens artiklar ska bli sökbara via Museum-Ed:s webbplats. Några exempel på titlar är bl a “Letting Teens be Themselves”, “Active Learning and Adults”, “Evaluating … The Key to Excellent Programs”, “Weaving Artifacts into Stories”, “Tackling Tough Topics” och “Taking Distance Out of Learning” med flera (5).

The Docent Educator. Omslagssida från 2002

Initiativtagarna bakom insamlingen ville prova crowdfunding som metod inom museifältet. Uppropet fick mycket bra gensvar bland museipedagoger och museilärare. Drygt $12 000 samlades in (omkring 87 250 kronor), vilket är mycket positivt.

I nordamerikanskt sammanhang är “docents” guider eller frontpersonal, vilka visar och hjälper besökare på museer och science centers. De är ofta volontärer, t ex studenter eller pensionärer med en yrkesbakgrund kopplad till utställningars/miljöns innehåll. Bland docents finns även frilansande personer som arbetar pedagogiskt.

De kunskaper och erfarenheter som denna grupp museiarbetare samlar på sig, är mer eller mindre osynliga i museivetenskaplig litteratur. Volontärer går ofta vidare till andra verksamheter. Vilket också innebär att vissa kunskaper går förlorade i museisektorn som helhet.

Volontärer/frilansare brukar inte skriva papers etc för konferenser…vilket även väcker frågor om representativitet inom sektorn, när det t ex handlar om volontärpersoner som representerar kulturella och sociala minoriteter i samhället.

Dessa erfarenheter var i fokus för “Docent Educator” och därför är det extra positivt att nu artiklarna ska bli tillgängliga för fler läsare.

Kanske är det även en av anledningarna till att tidskriftsprojektet fick positivt gensvar. Hos en yrkesgrupp som vet att resurser för utveckling ofta saknas inom museipedagogik..

För samtidigt är det intressant hur en yrkessektor (museipedagoger) går samman och bidrar ekonomiskt till sitt egna arbetsfält, vilket kanske inte är helt vanligt..hur kommer det att påverka synen på t ex kompetensutveckling för personal? Vem ska bekosta det och hur?

Museilärare med grupp av barn. Découverte des Dieux de l'Inde (musée Guimet). Foto: Dalbera CC-by-2.0

Det är spännande med crowdfunding som alternativ finansieringsform, även inom museiområdet. Fast frågan är i vilka sammanhang det kan vara en relevant stödform. Vid konferensen “Heritage Exchange” (6) i London häromveckan, kritiserade en av öppningstalarna museer för att vara alltför konventionella och låsta vid sina externa fondansökningar (7).

Själva “crowdfunding”-tanken bygger på att de som stöttar också känner aktivt för “varan”/produkten/idén. Kanske en riktad insamling för ett restaureringsobjekt kan vara ett sånt tillfälle. Eller att få tillbaka ett lokalt förankrat kulturföremål från en annan ort.

Jag tror att gräsrotsfinansiering framförallt fungerar för avgränsade projekt. Där givarna kan se det direkta resultatet av insamlingen, liksom värdet av det, naturligtvis.

Slutligen, det framgår inte på Museum-Ed:s webbplats hur de insamlade medlen kommer att fördelas. Eller hur materialet kommer att tillgängliggöras, om det t ex kommer att ansluta till Creative Commons-modellen (8)? Gissningsvis kommer nog en mindre del av summan att användas för löpande drift och webbplatsadministration.

När gick du/din organisation senast i “crowdfunding”-tankar? Och behöver bistånd alltid handla om ekonomiska medel? Välkommen att kommentera, ur semesterhängmattan eller från annan valfri plats!

“The Docent Educator Online”

Museum-Ed

Kickstarter

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier14: Museipedagogik Comments Off