Recension: “Hook Your Audience”

Omslag till handboken "Hook Your Audience" av Paul McCrory (2021)

“..no matter what sort of visitor attraction or outreach organisation you work in, you’re united by one presentation reality — nobody has to listen to you. These audiences only listen if you interest them”

“Hook Your Audience” (1) är en handbok i konsten att trollbinda deltagare, åhörare, levande publik. I miljöer som museer, besöksmål, i utåtriktad pedagogisk verksamhet, på festivaler och liknande.

Författaren Dr Paul McCrory har lyckats skapa en unik kombination av handbok och reflekterande självhjälpsbok, riktad till alla som arbetar med att kommunicera framför grupper, inom informella upplevelse- och lärandesammanhang. Till exempel vid museer, vetenskapscentra men även i utåtriktad pedagogisk verksamhet, på festivaler och liknande.

Paul, som själv är pedagog och utbildare, har lång erfarenhet av interaktiv vetenskapskommunikation från en rad sammanhang.
Han skriver initierat och metodiskt, till och med rättframt. Till stor del baserat på egna erfarenheter, som genomgående illustreras som episoder. Men lyfter också implicita referenser till forskning inom lärande, hjärnforskning och kommunikation.

Boken, som hittills endast är utgiven på engelska, inleds med ett öppningskapitel. Om grunden i att försöka bli relevant inför en tillfällig grupp människor, som av olika anledningar valt att delta i en publik aktivitet.

Detta resonemang utvecklas sedan vidare i bokens sju olika avsnitt:
“Skapa anknytning med hjälp av din personlighet”
“Gå in för nuet – omfamna direktkontakten”
“Uttryck dig med hjälp av känslor”
“Kommunicera genom lek”
“Utnyttja frågor i framställningen”
“Gör dina frivillig-personer till stjärnor”
“Berätta med humor”

Bygga på känslor, anta roller
Författarens utgångspunkt är lika drastisk som sann: i informella lärande-sammanhang har besökare sin fulla rätt och möjlighet att strunta i alla tänkta avsändarbudskap…

Och om vi visste hur lite deltagare egentligen fokuserar på vad som sägs skulle vi antagligen bli chockade, menar författaren (utan att dock citera eller ge några konkreta exempel på detta).

All kommunikation, menar McCrory, utgår från att skapa anknytning. Men eftersom pedagogen/presentatören sällan känner till något på förhand om sina tillfälliga deltagares individuella preferenser eller intressen, behöver anknytningen istället utnyttja andra tekniker.

Kommunikationen behöver baseras på känslomässigt engagemang och ta fasta på gemensamma nämnare för stunden. Till skillnad från all stimuli i omgivningen som läses av och hålls i bakgrunden, tills det är läge att skicka signalen vidare, så har känslor “fri passage” till hjärnan.

Känslor som till exempel förvåning, nyfikenhet, förvirring, överraskning, upptäckarglädje, till och med lätt rädsla. Universella känslor, som aktivitetsledaren på olika sätt kan utnyttja för att väcka, bibehålla och fullfölja sitt budskap – och hålla kvar deltagarnas uppmärksamhet. (Resonemanget kan jämföras med hur appar och smartphones formges för utnyttja hjärnans belöningssystem som ger små ständiga “kickar”.)

Utmaningen för “interaktörer” framför levande publik är dels att bygga upp sin repertoar och samtidigt utveckla ständiga känselspröt mot deltagarna. Att inkludera och involvera deltagarna meningsfullt, är nyckeln till interaktiv kommunikation.

Vad åhörare säger eller inte, deras blickar, gester, kroppsspråk kan användas som direkt feedback. Avtar fokuseringen, tittar de bort? Kommer den förväntade responsen eller kanske en annan?
Att som aktivitetsledare medvetet “göra fel”, i dramatiskt syfte kan vara en poäng. Att i realtid råka göra ofrivilliga misstag men ändå behålla sin fattning och sitt budskap, utlämnad framför en grupp är ännu svårare. Men kanske ett av de bästa sätten för aktivitetsledaren att också lära sig…(du kan bara lära dig simma genom att vara i vattnet!)

Specialeffekter eller lärande-effekter?
McCrory nämner skådespelarrollen och en vanlig uppfattning att skådespeleri handlar om att “låtsas vara” en annan person. De bästa skådespelarna är dock de som lyckas bygga sin rollkaraktär genom att hitta och förstärka delar av sin egen personlighet.

På liknande sätt kan en “interaktör” med fördel skapa en personlig “roll/karaktär”, vilket öppnar för möjligheter att både ha närvaro och samtidigt nödvändig distans till de som deltar.
Besökarna har kommit för att se dig – inte nödvändigtvis lära sig något, och har ofta låga förväntningar eller förkunskaper om vad aktiviteten kommer att innebära. Detta är ett försprång som “interaktörer” kan utnyttja i den egentligen onaturliga mötesformen som gruppresentationer utgör, menar McCrory och jämför med samtal t ex mellan ett par vänner.

I skriften refererar författaren på olika sätt till hur skruvad gruppsituationen i informella miljöer egentligen är. Med så korta förberedelsemöjligheter, så okända variabler, risker med nollställda deltagare, så flyktiga möten – kan vi egentligen mena att det handlar om lärande? Eller hamnar vi i ett effektsökeri?

Kvicka presentationer är inte något substitut för djupare mening och kunskap. Men att få uppleva någon som genuint känner för något genom ett spännande tilltal, ger en inspiration och kan väcka den nyfikenhet som ofta är själva förutsättningen för att forma ny kunskap, menar McCrory.

Denna recension kan bara lyfta en bråkdel av alla de tankeväckande resonemang som förs genom boken. Den fyller en lucka i den pedagogiska hyllan genom sin inriktning mot informellt lärande i grupper, såväl med barn och unga, familjer eller grupper av vuxna.

Jag uppskattar den konverserande texten, det känns som att du för ett samtal med en kollega eller en mentor. Vad som kanske saknas är avsnitt som behandlar “hooks” och nätbaserad kommunikation i digitala strömmande medier, som ju har vuxit fram mer under pandemin. Författaren har dock i första hand byggt sin kunskap baserat på lärande kommunikation i fysiska rum, erfarenheter som kan vara svåra att överföra direkt till live-inslag på nätet.

De över 300 sidorna kan även vara lite mastiga för någon som närmar sig banan som pedagog eller vägledare för gruppbesökare. Fast boken är tänkt som en verktygslåda, att slå upp vid behov och återvända till. Varje kapitel sammanfattar huvudresonemang i respektive underavsnitt vilket även gör det lättare att få överblick över innehållet.

På nätet finns dessutom webbanpassade utdrag ur skriften, som annars säljs som tryckt bok via Amazon (Storbritannien, USA, Australien) eller som e-bok via webbplatsen (2).
På grund av pandemins effekter på informella lärandesektorn erbjuder dessutom författaren “Hook Your Audience” som fri e-publikation till och med oktober!

“Hook Your Audience”

Hook Training

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Stor studie av virtuella visningar och program

Omslag, rapporten 'The Impact of Virtual Programs on Revenue Generation for Cultural Organizations', Cuseum 2021

Kommunikationsbyrån Cuseum (1) publicerade nyligen resultatet av en utvärdering bland 500 nordamerikanska museer och besöksmål, om effekten av virtuella visningar och program under pandemin. Det vill säga guidade visningar, föredrag, lektioner, filmer, samtal, uppträdanden och så vidare, via Internet.

Rapporten har flera intressanta avsnitt, även om den har fokus på möjligheter att skapa (nya) intäkter, det vill säga att kunna ta betalt för nätbaserat publikt innehåll, samt är baserad på mer kommersiella förhållanden i USA jämfört med nordiska museer och besöksmål. Primärkällan är heller inte besökare själva, utan en undersökning av personalens erfarenheter.

Historiska museer och sevärdheter var den största gruppen svarande, följt av konstmuseer, därefter vetenskapscentra, botaniska trädgårdar, akvarier med flera, samtliga i huvudsak små till medelstora organisationer.

Frågorna var indelade efter nätbaserade visningar, pedagogik och event:
-Virtual Tours
-Virtual Summer Camps
-Virtual K-12 Programs
-Virtual Art Classes
-Virtual Classes & Events
-Virtual Galas
-Virtual Animal Cameos

92% av de svarande erbjöd virtuella visningar och program. De flesta, 57%, hade fasta biljettpriser på nätbaserade arrangemang, men även frivilliga avgifter förekom.

Konstmuseer och besöksmål med levande djur erbjöd virtuella visningar flest av alla.
Endast 10% av barnmuseer och interaktiva museer erbjöd nätbaserade visningar av utställningar, föremål, miljöer och liknande.

En stor erfarenhet bland de svarade var att den virtuella/publika besökarantalet växte under pandemin. Detta kan ses som en utveckling av nya målgrupper, men det framkommer inte så tydligt om och hur de virtuella besökargrupperna skiljde sig från fysiska besökargrupper.
Precis som var fallet i den digitala museibarndomen, med CD-rom och webbplats-baserade utställningar, har de virtuella inslagen under pandemin sammantaget lett till ett ökat intresse från de digitala användarna att komma på fysiska besök.

Det andra intressanta resultatet av studien är att virtuella visningar enligt rapportförfattarna kräver mycket mindre personal och förberedelsetid, än motsvarande fysiska visningar och arrangemang.
Trots att huvuddelen i undersökningen var små och medelstora organisationer.

Detta kan säkert diskuteras och har kanske inte varit den helt samstämmiga upplevelsen i Sverige, Norden och Europa, även hos större organisationer. Där pandemin innebar en hastig omställning till virtuella inslag och för många, en uppförsbacke i att få grepp om digitala verktyg liksom förutsättningar för att skapa innehåll (produktion samt digitalisering), vilket ju har krävt både lärotid och insatser. Inte minst har det under pandemin saknats möjligheter och metoder att utvärdera användarnas upplevelser och behov (2)(3). Men rapporten ger också underlag för fortsatta diskussioner om utveckling av nya intäktsmöjligheter för kultur- och besökssektorn i stort.

Ladda ner hela rapporten från Cuseum (4)

“The Impact of Virtual Programs on Revenue Generation for Cultural Organizations”

Se även:
Viruspandemi, besökarströmmar och digital natur- och kulturvägledning
Coronapandemins påverkan på museisektorn
Kulturvanor i Sverige 2020

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality10: Research14: Museipedagogik & lärande15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Comments Off

Från “Samla, vårda, visa” till…

Reklamskylt i stadsmiljö om vidareutbildning för vuxna. Foto: Paul Henningsson, musedia

Är kulturarvspedagogik en profession? Pedagogiska aktiviteter i olika kulturarvsmiljöer är vanliga och populära. Samtidigt saknar Sverige akademisk grundutbildning och forskning på området. Är det främst undervisande aktiviteter för och med skolor som frågan avser? Behöver vi ställa ytterligare frågor för att försöka ringa in kunskapsfältets kvalitéer?

Är kulturarvspedagogik en profession? Det frågar sig Charlotte Ahnlund Berg i ett debattinlägg i Riksantikvarieämbetets senaste nyhetsbrev för museer (1). Texten är skriven mot bakgrund av författarens nyligen genomförda kartläggning av kulturarvspedagogikens akademiska status (2).

Det finns enstaka kurser i kulturarvspedagogik och en sedan länge utbredd praktik. Men bedrivs det forskning i ämnet? Finns det någon akademisk grundutbildning? Författaren spetsar till det ytterligare, genom att fråga: kan personer inom kulturarvssektorn utbildas till kulturarvspedagoger vid universitet, om där inte finns disputerade kulturarvspedagoger?

“..many inside and outside the museum community privately, and sometimes publicly, question whether any real learning occurs in museums.” (3)

Det här är en viktig fråga, tror jag, både för kulturmiljösektorn och för den akademiska världen. Det finns säkert flera infallsvinklar och författaren ställer flera frågor i sin artikel.

De senaste åren har mycket av fokus inom kulturarvskommunikation hamnat på undervisande verksamhet för skolor och barn. Det är ju en självklarhet om också detta ska vara fokus och det är kanske detta område som behöver byggas upp med mer teoretisk forskning. Det kanske är det som Charlotte efterlyser.

Ett “paraply”?
Men om vi ser till praktiken, som även nämns i artikeln, så spänner ju insatserna över en mängd ämnen, områden, användargrupper och perspektiv. Alla med individuella kunskapstraditioner och “implikationer”: kyrkor, industriarv, arkeologi, konstmuseer, vårdmiljöer, botaniska trädgårdar, hantverk, länsmuseer, arkiv, hembygdsgårdar, sagoberättande, matlagning, antropologi, musik, kulturlandskap osv osv osv.

Ska “kulturarvspedagogik” uppfattas som synonymt med till exempel “museipedagogik”, “arkivpedagogik”, “kulturmiljöpedagogik”, till och med “utomhuspedagogik”? Ska det förstås som ett sorts paraplynamn för många undergrupper av pedagogik? Finns det några alternativ?

Insatserna på området rör ju heller inte endast att lära av och genom kulturarvet. Människan har ju en lika naturlig relation till och interaktion med naturen. Vår jord och naturmiljö innehåller ju också naturarv. De flesta naturligt uppkomna, andra ett resultat av mänsklig närvaro. Naturen är lika ständigt levande och pågående, som det kulturella. Utan natur ingen kultur!
“Natur- och kulturarvspedagogik”? (4)

Inom organisationer som “Norske parker” (5), som inkluderar både nationalparker, världsarv och hembygdsmiljöer används begreppet “natur- och kulturvägledning” i större utsträckning för en publik, lärande kommunikation, i syfte att levandegöra olika miljöer.

“Heritage interpretation is a structured approach to non-formal learning specialised in communicating significant ideas about a place to people on leisure. It establishes a link between visitors and what they can discover at heritage sites such as a nature reserve, a historic site or a museum. // Interpretation is a form of storytelling” (6)

Sommar, sol och kulturarv runt hörnet... Foto: Paul Henningsson, musedia

Vem lär? Hur, vad och varför?
Benämningar är nödvändiga, som en sorts hjälpmedel att föra diskussioner kring. Men för att inte fastna i etiketter, kanske “professionen” kunde definieras utifrån följande:
¤) lärande pågår där besökare/deltagare finns
¤) det är inte begränsat vare sig till skolelever, eller till en viss typ av kulturarvsmiljö.

Museer och natur- och kulturarvsverksamheter möter, engagerar människor i skolbaserat lärande, det formella lärandet. Som ramas in med hjälp av läroplaner, kunskapsmål, lektioner och betyg.

Men till natur- och kulturarvsmiljöer söker sig i hög grad även de som deltar på egen hand, genom självstyrt, fritidsbaserat lärande (även kallat informellt lärande).

Och de allra flesta som söker sig till fornbyar, ruiner, museer, konsthallar, botaniska trädgårdar och liknande miljöer, söker sig dit för en meningsfull upplevelse, samvaro, att få nya impulser – att lära tack vare utbyte med andra och omgivningen.

Att diskutera professionalisering och forskning tror jag därför behöver tydliggöra områdets förankring i två sammanhang: både det formella och det informella lärandet. Och vad händer när dessa fält möts? För skolor kan möte med  natur- och kulturarvsmaterial på plats innebära en möjlighet för både lärare och elever att reflektera över vad de gör utanför klassrum och klassrumsläromedel (det vill säga få ett möte med informell lärandemiljö). Och vice versa, för natur- och kulturarvsyrken finns även möjligheten att formulera lärande som svarar mot skolans frågor, att agera undervisande.

I denna “ekologi” har dessutom en ny sfär gjort entré: digital kommunikation. Relationen mellan lärande och digital informations- och kommunkationsteknik, respektive relationer mellan formellt och informellt lärande och digital IKT, behöver också uppfattas och problematiseras – av natur- och kulturarvspedagogiken, som exempel på blandade lärmiljöer.

Här finns redan många bidrag, inte minst inom internationell museologi. Men forskningsfältet är ännu ungt och har hittills präglats av teknikfokus, snarare än användarupplevelser, vilka är viktiga för lärandeprocesser. Utan explikering av lärande och kulturarv – ju mindre digitalt stödjande av detta lärande!

“They’re teaching themselves in their own way basically. They’re actually zooming in on something that interests them rather than you saying ‘look what about doing this, doing that’. When you go to a museum there’s so many different things you can look at and they’re actually choosing the bits that interest them” (7

Avslutningsvis, om vi för den fortsatta diskussionen ser värdet i att prata om att lärandet dels följer den lärande varthelst hon/han/hen är, oavsett typ av kulturarvssammanhang, dels att natur- och kulturarvssektorn berör det formella och det informella lärandets områden, då tror jag också det behöver formuleras vad som präglar lärandet i dessa sammanhang. Kunskapsinhämtning är ju inte isolerat från hur lärandet går till..

I avhandlingen “Tinget, rummet, besökaren” (8), lyfter Fil. dr. Eva Insulander fram meningsskapande som centralt för lärande. Människor strävar ständigt att skapa mening i de situationer vi befinner oss och i dessa möten formas våra intryck till förståelse.

Rent teoretiskt har det inte alltid varit lätt att förena dessa perspektiv, menar Eva, eftersom de har olika akademiska traditioner. Lärande är traditionellt förknippat med undervisning, medan meningsskapande anses höra till kommunikationsstudier (9).

En “natur- och kulturarvspedagogik-plus-publikt-lärande-vetenskapsgren” behöver vara både tvärvetenskapligt förankrad, men också försöka överbrygga vissa akademiska gap.

“- learning is a process of active engagement with experience
– it is what people do when they want to make sense of the world
– it may involve the development or deepening of skills, knowledge, understanding, values, ideas and feelings
– effective learning leads to change, development and the desire to learn more”  (10)

Användare med AR-applikation i förhistorisk utställning. © Amgueddfa Cymru - National Museum Wales

Samlande och bevarande, samt skyddande av natur- och kulturarv har traditionellt sett definierat samhällets natur- och kulturvårdande institutioner. Det bevarade materialet har stått i centrum för forskning, för vetenskaplig utbildning.

Kulturarvspedagogikens praktik sammanfaller med framväxten av nationalstaternas offentliga samlingar av naturvetenskap, konst och etnografi. Exponerade i monumentala byggnader i tunga montrar, för en bildningsbar befolkningsmassa.

Industrialiseringen vid denna tid väckte drömmar om hembygdstraditioner och natur, men var samtidigt fascinerande ämne i teknik- och industriutställningar, som en sorts propaganda och attraktion, på samma gång.

Jag upplever att idag, i en tid då museer omorienterar sig, drar upp framtidsplaner, med tydliga samtidsfrågor som ekonomi, klimatförändring, migration, kriser, digitalisering, pandemier och demokrati, då kan lärande utgöra den kanske viktigaste konstanten som vi har. En kontinuitet att förhålla sig till, utöver att “bevara” för all framtid, när det är lätt att åka vilse i alltmer komplexa frågor.

De stora samtida frågorna är viktiga, de ger natur- och kulturarvsorgansiationer både aktualitet och kopplingar till natur- och kulturarvsmaterial. Förändringar i samhället är också en del av att människor ändras. Demografiska sammansättningar förändras, kunskaper, och värderingar omformas. Natur- och kulturarvsmiljöer är omistliga för demokratisk tillgång till kunskap (vilket nya museilagen anger).

Som livslångt lärande varelser, människor, har vi också behov att upptäcka och förhålla oss till eviga frågor, att möta nya tankar och att bekräfta andra.
Lärande sker också i det lilla, dagliga, som inte avhandlas i de senaste vetenskapliga rapporterna eller står på nyhetslöpsedlarna. Men inte mindre viktigt eller relevant för den sakens skull.

En diskussion om pedagogik och lärande måste väl därför dessutom inkludera hur vi bemöter varandra, i olika sorters samtal och utbyten. Och hur vi i samband med den processen skapar gynnsamma lärande- och upplevelsemiljöer.
Från “Samla, vårda, visa” till “Mötas, uppleva, lära”…

Tack för inlägget Charlotte, ser fram emot debatten om en mer professionell profession!

“If you’re going to open new doors—especially doors to the heart—you have to start at the front door. You have to show that you are inviting people in on their terms, with generosity, humility, and a nod to what speaks to them. Effective front doors have greeters who look like your community welcoming them at the door. Speaking their language. Providing entry points that match the keys they use every day.” (11)

Personer som promenerar i trapptorn av trä. Foto: Pexels.com CC 0


Essä-stafett: Är kulturarvspedagogik en profession?


Se även:
Digitala seminarier – Kulturarv i skolan

FUISM

NCK – Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik 

Naturvägledning i Norden

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research14: Museipedagogik & lärande Comments Off

MuseiTeknik får nyare namn!

MuseiTeknik uppdaterar sitt namn!
Det nya namnet är: “MuseiTeknik, kulturarv och interpretation”.

På pappret är det ingen stor förändring. Det handlar fortfarande om hur natur- och kulturarvets värden kan kommuniceras på olika sätt. Med och för en besökande allmänhet, med olika tekniker. Fast möjligen en liten förskjutning av tonvikten…

“Much as we love our collections, a museum without users is very unlikely to survive. It is also missing the point…/Ultimately, a museum collection is a pointless bunch of objects unless people can see them, appreciate them, and learn from them. Yet they won’t be able to do that unless you’ve got the basics right..” (1)

Denna blogg har alltid haft “Heritage interpretation” (2) som utgångspunkt, inte minst perspektiv som kan formuleras som “The Visitor Experience” (3).
Därför blir det tydligare att nu också inkludera begreppet interpretation i namnet…

2006, när bloggen startade, var interpretation-begreppet inte så utbrett inom det svenska natur- och kulturarvsområdet. Men tack vare utvecklingsinsatser av bland andra Centrum för naturvägledning (4) och Riksantikvarieämbetet (5), så är vi numera fler inom sektorn som har börjat arbeta utfrån interpretation-perspektiv (6).
Grundandet av organisationen “Interpet Europe” (7) har också haft betydelse för att bredda fältet, utanför USA och Storbritannien.

Interpretation...kärt barn med många uttryck? Skärmbild från Interpret Sweden Network, 'Varför interpretation?', februari 2020. Illustration: Paul Henningsson, musedia

Det finns många beteckningar för att levandegöra natur- och kulturarv och i Sverige finns rotade traditioner att skapa upplevelser för besökare, att få kunskaper av kultur- och naturhistoria (8)

Eftersom det redan finns en grundad praktik här och ordet “interpretation” är ett låneord, kan det uppstå osäkerhet. Vad står det för? Behövs begreppet ens?

Utgångspunkten för “interpretation” är alltid en verklig företeelse, vi kan kalla det minnesarvet. T ex en viss naturmiljö, en historisk händelse, ett föremål och så vidare.
Syftet är att skapa anknytningar till och gestalta betydelsen av minnesarvet, genom att stimulera en besökande allmänhet att själv ställa frågor, utmana, känna, tänka.
Det vill säga inte att presentera en mängd färdiga “svar”..

För det intressanta är inte att kabla ut all kunskap som specialister “kan” om denna företeelse, utan istället duka för att besökare kan upptäcka själva.
Mindre av “undervisning” – mer betoning på “berättande”.

Meningsskapande – meaning making
Vad jag har fastnat för är att detta är ett perspektiv som handlar om ett aktivt medvetandegörande av lärandets betydelse, för vår interaktion med natur- och kulturarv.

Detta kan i sin tur göras på olika sätt, med hjälp av många tekniker, metoder, färdigheter. Det är heller inte begränsat till vare sig analoga eller digitala media, eller till enbart utställningar.

Vad som står i fokus är den lärande människans lärande, framförallt meningsskapandets betydelse (9) för hur vi som människor upplever och förstår, i samspel med andra och med vår omvärld.

Interpretation handlar alltså om multimodal kommunikation, att berätta för fler sinnen, med olika representationsformer, för att ansluta till skiftande upplevelse- och lärostilar hos de som väljer att besöka natur- och kulturarvsmiljöer.

Tänker vi sedan vidare på “interpretation” respektive “informellt lärande” så visar det sig att dessa två företeelser inte är begränsade till en viss typ av museum eller besöksmål, viss typ av samling eller media, eller viss typ av organisation. Det är något som kan appliceras i väldigt många sammanhang.

Vilket kan vara en tillgång, för att överbrygga ibland överbetonade skillnader mellan konsthallar, museer, nationalparker, förhistoriska ruinmiljöer, planetarier, äldre industrimiljöer osv.

Ständigt traditionella sändarmodellen vill nå ut
Den senaste tiden har diskussioner om musei- och kulturarvssektorns utveckling hamnat i lite platta hyllningar av “digital” som det nya normala (10). Digitalt är en möjlighet, men lyfts oftare fram som ett givet “svar”. (Vem ställde egentligen frågan?)

Vår möjlighet, vårt intresse och vilja att interagera med kulturarvet drivs ju inte av “tekniken”. Den drivs av oss själva, vårt egna lärande, vårt kollektiva minne och kultur, vårt meningsskapande som lärande människor. (Och museerna och kulturarvssektorn driver – tyvärr – heller inte den digitala utvecklingen… )

Varför finns natur- och kulturarvssektorn? För vem? Hur levandegör vi och gör minnesarvet betydelsefullt och viktigt för att koppla oss nutidsmänniskor till en kontinuitet?
Det är viktigt, tror jag, att ta den diskussionen. Eftersom kulturarvssektorn har en särskild möjlighet att, oberoende av samhällspendlingar, ständigt påminna oss om denna fråga.

Under pandemikrisen ledde begränsningar och stängningar till att många kulturarvsorganisationer började experimentera med nya publika tilltal via digitala kanaler (11). Vi har fått en mängd museiutspel på nätet. Men där ingen liksom har hunnit problematisera själva kommunikationen hur en digital dialog kan ske.

Det är mycket positivt att publika tilltalet har hamnat i fokus, i vad som varit en samhällskris med många problem och en stor oro.

Fast utan att aktivt synliggöra betydelsen av ett kontinuerligt informellt lärande för natur- och kulturarvssektorn, finns risken att traditionella sändar-mottagarmodeller överförs och tutar vidare i digital form (12).
Detta påverkar i slutändan “The Visitor Experience”.

Hur många museer och besöksmål har sett den pågående pandemin som ett tillfälle att lära sig om hur målgrupper har upplevt läget? Hur har de hittat till utbuden, vilka eventuella frågor och förväntningar hade de? Återkom grupperna, hur och varför? Och vilka har inte alls hörts i dessa digitala sammanhang? Hur har allt detta dokumenterats?
Är det kulturarvsaktörerna som “når ut” till “sin publik”, eller det publiken, besökarna som vill ta del av kultur?

Även om “digital omställning” låter mera “fancy” än fotriktig tillgänglighet, tror jag att kulturarvsområdet som helhet borde så att säga börja uppdatera sina perspektiv kring människors lärande, se meningsskapande som det hållbara bränslet för utveckling (13). Oavsett teknik, politik eller pandemik.

Välkommen till en nygammal blogg!

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande17: IKT & lärande Comments Off

På läsfronten mycket nytt

Monter med dokument, 'Frans Ekelund', Landskrona museum.  Foto: Paul Henningsson, musedia

En sommar, som i år inte är sig riktigt lik, och ett kyligt lågtryck hängande över kullarna…vad passar inte bättre än att ta igen lite läsning?

För i vanliga fall önskar vi grill, avkoppling, resor och hängmatteläsning. Fast ibland blir det lite “jobbläsning”, förstås, även under ledig tid..(helst på papper men en bra skärm går också bra).

Jag har i alla fall hittat ett fång spännande nya titlar på den ständigt trevlige och användarvänliga platsen “Uppsatser.se” (1), som är en sökportal för uppsatser publicerade vid universitet och högskolor i Sverige.

Ett tryck på ordet “museum” genererade inte mindre än 917 uppsatser..Flera nya titlar från 2020, dessutom.

Här är ett urval som ser lovande ut:

1. Let me tell you a story. Illustrated storytelling as a tool for museum learning (2)

2. Ljudarkitektur – ljud som resonans av rummet : Undersökning om ljudets multimodala funktion i en kunskapsinriktad miljö (3)

3. Att blåsa liv i forntiden : En studie av kommunikation via montertexter på ett museum i Stockholm (4)

4. Trött på museum? : En kvalitativ studie om konsekvenserna av museitrötthet (5)

5. Att träna elever i historical thinking genom museibesök (6)

6. Moving between levels of engagement with interactive digital exhibits (7)

7. “Varför ska vi gå till det här skittråkiga museet?” – Kulturarvets mening och meningen med kulturarv (8)

8. Begreppens betydelse : En kvalitativ enkätstudie kring begrepp i historieundervisningen (9)

9. ”Där hjärtat bultar lite hårdare” : En kvalitativ intervjustudie om intendenters personliga relation till museisamlingar (10)

På olika sätt relaterar dessa uppsatser självklart till interpretations-området. Roligt förresten, att se en uppsats på svenska om “museum fatigue”!

En sökning i Uppsatser.se på ordet “interpretation” ger över 4600 träffar.

Allt möjligt spännande, t ex indisk litteraturanalys, socialarbetsvillkor, pappersmassaprocesser med flera ämnen. Men i princip inga nyckelord kopplade till besökargrundad natur- och kulturarvsinterpretation. Förutom en: “Museer som et spejl og talerør for deres samtid” (11).

Ordet “naturvägledning” ger nio träffar, inte heller där någon med direkt referens till interpretation. Däremot till destinationsutveckling och hållbar turism, vilket ju tangerar området, utifrån site management- och visitor management-perspektiv (12).

I flera av ovanstående och andra kulturarvsuppsatsers abstracts, återkommer begrepp som “mediating” och “mediated”.

“Förmedling” är en kusin till interpretation och etablerad del av “kunskapstraditionen” (13) (14) (15) här i Norden (och en av anledningarna till att underrubriken på denna blogg valdes). Det har förstås sin roll inom kulturarvsdiskurser och syns därför i uppsatsreferenser.

Men det illustrerar också att det kanske behövs lite nya fläktar på våra lärosäten….hoppas på ett framtida högskoleprogram i samtida interpretation!

Ha en skön, läsningsfylld och säker sommar!

Person som vilar i hängmatta. Foto: M Dach CC0

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Meningsfulla utbyten

Besökare på konstmuseum. Foto: Paul Henningsson/musedia

“Den bästa guide vi haft var på Moderna museet. Hon byggde hela visningen på tre tavlor, trots att det finns hur mycket konst som helst där. Det blev en väldigt bra dialog kring de utvalda konstverken. Och dialogen är viktig i sammanhanget, att besökarna blir involverade”

Sollentuna demensförening (1) genomför aktivt uppskattade utflykter med sina medlemmar till museer och kulturmiljöer i Storstockholmsområdet. Senaste numret av tidskriften “Demensforum” (2) visar kulturens möjlighet för välbefinnande för personer med demens, vilket ger “positiva upplevelser som gör att sjukdomen kan skjutas åt sidan då och då”.

Fint citat som också fångar ett lärande, en meningsfull upplevelse. Reportaget gjordes troligen innan Corona-virusutbrottet begränsade våra rörelser i samhället…

Men vikten av att göra urval, skapa en inramning eller tema för besökare samt skapa utbyte, samtal och dialog är ju lika viktig. Oavsett om det rör en fysisk visning på plats, eller online :-)

Se även:
Art & Ideas: Teaching with Themes

Tips om digitala besök på museerna

 

 

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Konferens: öppen inbjudan till “Computer Applications in Archaeology”

AR i arkeologi. Foto: Detev CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

Använder du som pedagog VR, AR eller annan utvidgad verklighet med digitala verktyg inom skola, museum eller kulturarvsammanhang?
Är du utvecklare av VR, AR eller XR (1) och har erfarenheter av kulturarvsapplikationer?
Är du curator/intendent, sakkunnig eller mediaproducent av innehåll som har använts för VR- eller AR-tillämpningar?

Konferensen “CAA 2020 Inside Information” (2), som hålls i april 2020, i Oxford, Storbritannien, bjuder in bidrag med papers, presentationer eller posters med erfarenheter av VR/AR inom lärande och förmedling, till konferensavsnittet “iN Deep: Cultural Presence in Immersive Educational Experiences” (3):

“This panel asks those creating or intensely using Archaeology VR/AR/XR…how we can better design, create, or curate experiences that inspire and educate students and the public on the cultural importance of archaeological spaces, objects or themes. ..
/We ask participants to present and explain aspects of design and interaction and their intent in that experience; or, if the content was not designed by the presenter, how content was incorporated, curated, or enhanced for the classroom or GLAM experience. Specifically, we ask presenters to think thoughtfully and critically about how we might collectively learn to use these technologies in more informed ways” (4)

Konferensen arrangeras av School of Archaeology (5) vid Oxfords universitet, med Universitetet i York (6), Lunds universitet (7) samt University California Santa Cruz (8)
som programpunktsansvariga för avsnittet “iN Deep”.
Sista datum för bidrag är 31 oktober. Se konferensens webbplats för program och mer information (9).

“Computer Applications in Archaeology Conference 2020″

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 08: VR & Augmented Reality11: Konferenser14: Museipedagogik & lärande17: IKT & lärande Comments Off

Museers stora värde för lärande – inte utan utmaningar

Då och då är det givande att bläddra bland sparade anteckningar och mappar..

Råkade hitta rapporten “Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums” (1), en brittisk studie och utvärdering av ett statligt finansierat samarbetsprojekt mellan skolor och museer, som ägde rum 2006-2007.

I rapporten, som genomfördes av “Research Centre for Museums and Galleries” (2) vid universitetet i Leicester (3) på uppdrag av kulturdepartementet “Department for Culture, Media and Sport” (DCMS) (4), pekade den utvärderande forskargruppen på många positiva effekter av samarbete mellan skolor och museer.

Bland annat stora möjligheter att utveckla och fördjupa arbetet att verka för social inkludering, en frågeställning som delas mellan skolor och museer, liksom möjligheten att visa på museers värde för att stärka lärandet hos enskilda barn.

Samtidigt menade forskargruppen att museer kan bli bättre på att utveckla kopplingar till det sociala grannskap, som skolorna oftare är en del av:

“Some museums were using sophisticated ways of engaging with communities, but some failed to grasp what was needed…/Not all museums seemed ready to work through the internal cultural changes necessary to embed community-based learning into museum culture” (5)

Hårda och mjuka hinder
Undersökningen, som omfattade 12 brittiska centralmuseer i hela landet samt 50 lokala institutioner/besöksmål, byggde bland annat på enkäter och intervjuer med både barn, lärare, organisationer och allmänhet, liksom analys av skol- och museimaterial.

Detta material jämfördes med tidigare liknande kvalitativa undersökningar som gruppen har genomfört. Bland annat en identifiering av vad som lägger hinder för att vilja eller kunna besöka museer? Underlaget kan enligt författarna sammanfattas och grupperas under 11 rubriker, vilka pekar mot olika typer av upplevda hinder, både på individuell och samhällelig nivå.

Tabellista: 'Barriers to visiting as identified by museums'. Utdrag ur rapporten 'Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums' RCMG (2007)

Listan innehåller hel del utmaningar värda att känna till…! Hinder eller faktorer som jag inte tror enbart gäller brittiska förhållanden, utan även kan sägas vara giltiga i Sverige, eller vad tror du som läser detta…?

Här är uppställningen, efter min fria översättning:

Attityd- och känslomässiga hinder:
Fördomar från museipersonal om museibesökare
Ovilja att som besökare riskera uppfattas som “töntig”
“Inget för mig” : museer uppfattas som tråkiga, ej fräcka, irrelevanta, dammiga, icke-lockande, elitistiska, traditionella, konservativa, vita, medelklass
Negativa erfarenheter från tidigare besök
“Döda grejer i glasmontrar”

Kulturella hinder:
Samlingarna irrelevanta eller saknar attraktionsvärde, saknar kopplingar till ens personliga liv/(samtida) referenser
Upplevs inte representera verkligheten eller livserfarenheter
Finns inte med på den kulturella kartan som en del av “kultur”
Image som påverkas av institutionsnamn: t ex “Nationalmuseum”

Bemötande:
Passiva upplevelsemiljöer
Uppfattas som ointresserade av att kommunicera med besökare eller att ta emot input från besökare

Ekonomiska hinder:
Hushåll med låg ekonomi bortprioriterar
Socialt utsatta i stad och glesbygd ej delaktiga
Långtidsarbetslöshet
Kostnader vid besök: transport, avgifter, entré, mat osv

Skola och utbildning – strukturella & kulturella hinder:
Begränsningar i grundskolans läroplan
Ovana vid aktiva museibesök – brist på tid och resurser
Administration och skolans schema/organisation
Brist på lärarassistans/gruppkoordination vid stora klassaktiviteter
Rese- och entréavgifter
Riskfaktorer (vid transport, på plats, i ny miljö osv)
Ordningsfaktorer för storgrupp med barn
Museers inriktning mot mindre barn / “barnsligt” innehåll
Brist på föreberedande pedagogiskt material
Brist på kännedom om utbud

Geografiska hinder:
Isolerade glesbygds- och stadsmiljöer (t ex förort)
De flesta gör resor inom närområde, ej långt utanför dagligt levnadsområde
Museets läge

Informationshinder:
Okunskap om museers existens och vad de erbjuder
Okunskap om fri entré på vissa museer/besöksmål
Okunskap/brist på erfarenhet om hur museer och kulturmiljöer kan brukas

Intellektuella hinder:
Språkbarriärer, t ex där huvudspråket inte är modersmål hos besökare
Museer talar till välutbildade, är “snobbbiga”
Brist på självsäkerhet /kunskaper (“literacitet”) att läsa av kulturföremål, betrakta konst
Ämne som uppfattas som specialområde/fackinriktat: t ex biologi, militär, marint
Krävande innehållsframställningar (t ex texttyngda)

Vardagsliv:
Museum har låg prioritet/låg status i “vardagslivspusslet”
Krävande livssituationer, t ex ensamstående, separerade, med särskilda behov
Brist på besökar-kultur i egna familjen, som reflekteras av umgängeskretsar
Ej aktiv/värderad del i egna livsstilen, t ex bland unga personer

Fysiska hinder:
Museibyggnad uppfattas präktig, sluten, sträng, hotfull, dyster, glåmig, ej välkomnande
Brist på service- och behovsytor, t ex familjerum, generösa toalettutrymmen, rum för vila, bön
Svårighet att överblicka och orientera sig rumsligt (före och under besök)

Tillgänglighet:
Svårigheter vid nedsatt sinnesförmåga, fysisk/motorisk variation

 

“Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums”(PDF)

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off