Från “Samla, vårda, visa” till…

Reklamskylt i stadsmiljö om vidareutbildning för vuxna. Foto: Paul Henningsson, musedia

Är kulturarvspedagogik en profession? Pedagogiska aktiviteter i olika kulturarvsmiljöer är vanliga och populära. Samtidigt saknar Sverige akademisk grundutbildning och forskning på området. Är det främst undervisande aktiviteter för och med skolor som frågan avser? Behöver vi ställa ytterligare frågor för att försöka ringa in kunskapsfältets kvalitéer?

Är kulturarvspedagogik en profession? Det frågar sig Charlotte Ahnlund Berg i ett debattinlägg i Riksantikvarieämbetets senaste nyhetsbrev för museer (1). Texten är skriven mot bakgrund av författarens nyligen genomförda kartläggning av kulturarvspedagogikens akademiska status (2).

Det finns enstaka kurser i kulturarvspedagogik och en sedan länge utbredd praktik. Men bedrivs det forskning i ämnet? Finns det någon akademisk grundutbildning? Författaren spetsar till det ytterligare, genom att fråga: kan personer inom kulturarvssektorn utbildas till kulturarvspedagoger vid universitet, om där inte finns disputerade kulturarvspedagoger?

“..many inside and outside the museum community privately, and sometimes publicly, question whether any real learning occurs in museums.” (3)

Det här är en viktig fråga, tror jag, både för kulturmiljösektorn och för den akademiska världen. Det finns säkert flera infallsvinklar och författaren ställer flera frågor i sin artikel.

De senaste åren har mycket av fokus inom kulturarvskommunikation hamnat på undervisande verksamhet för skolor och barn. Det är ju en självklarhet om också detta ska vara fokus och det är kanske detta område som behöver byggas upp med mer teoretisk forskning. Det kanske är det som Charlotte efterlyser.

Ett “paraply”?
Men om vi ser till praktiken, som även nämns i artikeln, så spänner ju insatserna över en mängd ämnen, områden, användargrupper och perspektiv. Alla med individuella kunskapstraditioner och “implikationer”: kyrkor, industriarv, arkeologi, konstmuseer, vårdmiljöer, botaniska trädgårdar, hantverk, länsmuseer, arkiv, hembygdsgårdar, sagoberättande, matlagning, antropologi, musik, kulturlandskap osv osv osv.

Ska “kulturarvspedagogik” uppfattas som synonymt med till exempel “museipedagogik”, “arkivpedagogik”, “kulturmiljöpedagogik”, till och med “utomhuspedagogik”? Ska det förstås som ett sorts paraplynamn för många undergrupper av pedagogik? Finns det några alternativ?

Insatserna på området rör ju heller inte endast att lära av och genom kulturarvet. Människan har ju en lika naturlig relation till och interaktion med naturen. Vår jord och naturmiljö innehåller ju också naturarv. De flesta naturligt uppkomna, andra ett resultat av mänsklig närvaro. Naturen är lika ständigt levande och pågående, som det kulturella. Utan natur ingen kultur!
“Natur- och kulturarvspedagogik”? (4)

Inom organisationer som “Norske parker” (5), som inkluderar både nationalparker, världsarv och hembygdsmiljöer används begreppet “natur- och kulturvägledning” i större utsträckning för en publik, lärande kommunikation, i syfte att levandegöra olika miljöer.

“Heritage interpretation is a structured approach to non-formal learning specialised in communicating significant ideas about a place to people on leisure. It establishes a link between visitors and what they can discover at heritage sites such as a nature reserve, a historic site or a museum. // Interpretation is a form of storytelling” (6)

Sommar, sol och kulturarv runt hörnet... Foto: Paul Henningsson, musedia

Vem lär? Hur, vad och varför?
Benämningar är nödvändiga, som en sorts hjälpmedel att föra diskussioner kring. Men för att inte fastna i etiketter, kanske “professionen” kunde definieras utifrån följande:
¤) lärande pågår där besökare/deltagare finns
¤) det är inte begränsat vare sig till skolelever, eller till en viss typ av kulturarvsmiljö.

Museer och natur- och kulturarvsverksamheter möter, engagerar människor i skolbaserat lärande, det formella lärandet. Som ramas in med hjälp av läroplaner, kunskapsmål, lektioner och betyg.

Men till natur- och kulturarvsmiljöer söker sig i hög grad även de som deltar på egen hand, genom självstyrt, fritidsbaserat lärande (även kallat informellt lärande).

Och de allra flesta som söker sig till fornbyar, ruiner, museer, konsthallar, botaniska trädgårdar och liknande miljöer, söker sig dit för en meningsfull upplevelse, samvaro, att få nya impulser – att lära tack vare utbyte med andra och omgivningen.

Att diskutera professionalisering och forskning tror jag därför behöver tydliggöra områdets förankring i två sammanhang: både det formella och det informella lärandet. Och vad händer när dessa fält möts? För skolor kan möte med  natur- och kulturarvsmaterial på plats innebära en möjlighet för både lärare och elever att reflektera över vad de gör utanför klassrum och klassrumsläromedel (det vill säga få ett möte med informell lärandemiljö). Och vice versa, för natur- och kulturarvsyrken finns även möjligheten att formulera lärande som svarar mot skolans frågor, att agera undervisande.

I denna “ekologi” har dessutom en ny sfär gjort entré: digital kommunikation. Relationen mellan lärande och digital informations- och kommunkationsteknik, respektive relationer mellan formellt och informellt lärande och digital IKT, behöver också uppfattas och problematiseras – av natur- och kulturarvspedagogiken, som exempel på blandade lärmiljöer.

Här finns redan många bidrag, inte minst inom internationell museologi. Men forskningsfältet är ännu ungt och har hittills präglats av teknikfokus, snarare än användarupplevelser, vilka är viktiga för lärandeprocesser. Utan explikering av lärande och kulturarv – ju mindre digitalt stödjande av detta lärande!

“They’re teaching themselves in their own way basically. They’re actually zooming in on something that interests them rather than you saying ‘look what about doing this, doing that’. When you go to a museum there’s so many different things you can look at and they’re actually choosing the bits that interest them” (7

Avslutningsvis, om vi för den fortsatta diskussionen ser värdet i att prata om att lärandet dels följer den lärande varthelst hon/han/hen är, oavsett typ av kulturarvssammanhang, dels att natur- och kulturarvssektorn berör det formella och det informella lärandets områden, då tror jag också det behöver formuleras vad som präglar lärandet i dessa sammanhang. Kunskapsinhämtning är ju inte isolerat från hur lärandet går till..

I avhandlingen “Tinget, rummet, besökaren” (8), lyfter Fil. dr. Eva Insulander fram meningsskapande som centralt för lärande. Människor strävar ständigt att skapa mening i de situationer vi befinner oss och i dessa möten formas våra intryck till förståelse.

Rent teoretiskt har det inte alltid varit lätt att förena dessa perspektiv, menar Eva, eftersom de har olika akademiska traditioner. Lärande är traditionellt förknippat med undervisning, medan meningsskapande anses höra till kommunikationsstudier (9).

En “natur- och kulturarvspedagogik-plus-publikt-lärande-vetenskapsgren” behöver vara både tvärvetenskapligt förankrad, men också försöka överbrygga vissa akademiska gap.

“- learning is a process of active engagement with experience
– it is what people do when they want to make sense of the world
– it may involve the development or deepening of skills, knowledge, understanding, values, ideas and feelings
– effective learning leads to change, development and the desire to learn more”  (10)

Användare med AR-applikation i förhistorisk utställning. © Amgueddfa Cymru - National Museum Wales

Samlande och bevarande, samt skyddande av natur- och kulturarv har traditionellt sett definierat samhällets natur- och kulturvårdande institutioner. Det bevarade materialet har stått i centrum för forskning, för vetenskaplig utbildning.

Kulturarvspedagogikens praktik sammanfaller med framväxten av nationalstaternas offentliga samlingar av naturvetenskap, konst och etnografi. Exponerade i monumentala byggnader i tunga montrar, för en bildningsbar befolkningsmassa.

Industrialiseringen vid denna tid väckte drömmar om hembygdstraditioner och natur, men var samtidigt fascinerande ämne i teknik- och industriutställningar, som en sorts propaganda och attraktion, på samma gång.

Jag upplever att idag, i en tid då museer omorienterar sig, drar upp framtidsplaner, med tydliga samtidsfrågor som ekonomi, klimatförändring, migration, kriser, digitalisering, pandemier och demokrati, då kan lärande utgöra den kanske viktigaste konstanten som vi har. En kontinuitet att förhålla sig till, utöver att “bevara” för all framtid, när det är lätt att åka vilse i alltmer komplexa frågor.

De stora samtida frågorna är viktiga, de ger natur- och kulturarvsorgansiationer både aktualitet och kopplingar till natur- och kulturarvsmaterial. Förändringar i samhället är också en del av att människor ändras. Demografiska sammansättningar förändras, kunskaper, och värderingar omformas. Natur- och kulturarvsmiljöer är omistliga för demokratisk tillgång till kunskap (vilket nya museilagen anger).

Som livslångt lärande varelser, människor, har vi också behov att upptäcka och förhålla oss till eviga frågor, att möta nya tankar och att bekräfta andra.
Lärande sker också i det lilla, dagliga, som inte avhandlas i de senaste vetenskapliga rapporterna eller står på nyhetslöpsedlarna. Men inte mindre viktigt eller relevant för den sakens skull.

En diskussion om pedagogik och lärande måste väl därför dessutom inkludera hur vi bemöter varandra, i olika sorters samtal och utbyten. Och hur vi i samband med den processen skapar gynnsamma lärande- och upplevelsemiljöer.
Från “Samla, vårda, visa” till “Mötas, uppleva, lära”…

Tack för inlägget Charlotte, ser fram emot debatten om en mer professionell profession!

“If you’re going to open new doors—especially doors to the heart—you have to start at the front door. You have to show that you are inviting people in on their terms, with generosity, humility, and a nod to what speaks to them. Effective front doors have greeters who look like your community welcoming them at the door. Speaking their language. Providing entry points that match the keys they use every day.” (11)

Personer som promenerar i trapptorn av trä. Foto: Pexels.com CC 0


Essä-stafett: Är kulturarvspedagogik en profession?


Se även:
Digitala seminarier – Kulturarv i skolan

FUISM

NCK – Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik 

Naturvägledning i Norden

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research14: Museipedagogik & lärande Kommentera artikeln!

MuseiTeknik får nyare namn!

MuseiTeknik uppdaterar sitt namn!
Det nya namnet är: “MuseiTeknik, kulturarv och interpretation”.

På pappret är det ingen stor förändring. Det handlar fortfarande om hur natur- och kulturarvets värden kan kommuniceras på olika sätt. Med och för en besökande allmänhet, med olika tekniker. Fast möjligen en liten förskjutning av tonvikten…

“Much as we love our collections, a museum without users is very unlikely to survive. It is also missing the point…/Ultimately, a museum collection is a pointless bunch of objects unless people can see them, appreciate them, and learn from them. Yet they won’t be able to do that unless you’ve got the basics right..” (1)

Denna blogg har alltid haft “Heritage interpretation” (2) som utgångspunkt, inte minst perspektiv som kan formuleras som “The Visitor Experience” (3).
Därför blir det tydligare att nu också inkludera begreppet interpretation i namnet…

2006, när bloggen startade, var interpretation-begreppet inte så utbrett inom det svenska natur- och kulturarvsområdet. Men tack vare utvecklingsinsatser av bland andra Centrum för naturvägledning (4) och Riksantikvarieämbetet (5), så är vi numera fler inom sektorn som har börjat arbeta utfrån interpretation-perspektiv (6).
Grundandet av organisationen “Interpet Europe” (7) har också haft betydelse för att bredda fältet, utanför USA och Storbritannien.

Interpretation...kärt barn med många uttryck? Skärmbild från Interpret Sweden Network, 'Varför interpretation?', februari 2020. Illustration: Paul Henningsson, musedia

Det finns många beteckningar för att levandegöra natur- och kulturarv och i Sverige finns rotade traditioner att skapa upplevelser för besökare, att få kunskaper av kultur- och naturhistoria (8)

Eftersom det redan finns en grundad praktik här och ordet “interpretation” är ett låneord, kan det uppstå osäkerhet. Vad står det för? Behövs begreppet ens?

Utgångspunkten för “interpretation” är alltid en verklig företeelse, vi kan kalla det minnesarvet. T ex en viss naturmiljö, en historisk händelse, ett föremål och så vidare.
Syftet är att skapa anknytningar till och gestalta betydelsen av minnesarvet, genom att stimulera en besökande allmänhet att själv ställa frågor, utmana, känna, tänka.
Det vill säga inte att presentera en mängd färdiga “svar”..

För det intressanta är inte att kabla ut all kunskap som specialister “kan” om denna företeelse, utan istället duka för att besökare kan upptäcka själva.
Mindre av “undervisning” – mer betoning på “berättande”.

Meningsskapande – meaning making
Vad jag har fastnat för är att detta är ett perspektiv som handlar om ett aktivt medvetandegörande av lärandets betydelse, för vår interaktion med natur- och kulturarv.

Detta kan i sin tur göras på olika sätt, med hjälp av många tekniker, metoder, färdigheter. Det är heller inte begränsat till vare sig analoga eller digitala media, eller till enbart utställningar.

Vad som står i fokus är den lärande människans lärande, framförallt meningsskapandets betydelse (9) för hur vi som människor upplever och förstår, i samspel med andra och med vår omvärld.

Interpretation handlar alltså om multimodal kommunikation, att berätta för fler sinnen, med olika representationsformer, för att ansluta till skiftande upplevelse- och lärostilar hos de som väljer att besöka natur- och kulturarvsmiljöer.

Tänker vi sedan vidare på “interpretation” respektive “informellt lärande” så visar det sig att dessa två företeelser inte är begränsade till en viss typ av museum eller besöksmål, viss typ av samling eller media, eller viss typ av organisation. Det är något som kan appliceras i väldigt många sammanhang.

Vilket kan vara en tillgång, för att överbrygga ibland överbetonade skillnader mellan konsthallar, museer, nationalparker, förhistoriska ruinmiljöer, planetarier, äldre industrimiljöer osv.

Ständigt traditionella sändarmodellen vill nå ut
Den senaste tiden har diskussioner om musei- och kulturarvssektorns utveckling hamnat i lite platta hyllningar av “digital” som det nya normala (10). Digitalt är en möjlighet, men lyfts oftare fram som ett givet “svar”. (Vem ställde egentligen frågan?)

Vår möjlighet, vårt intresse och vilja att interagera med kulturarvet drivs ju inte av “tekniken”. Den drivs av oss själva, vårt egna lärande, vårt kollektiva minne och kultur, vårt meningsskapande som lärande människor. (Och museerna och kulturarvssektorn driver – tyvärr – heller inte den digitala utvecklingen… )

Varför finns natur- och kulturarvssektorn? För vem? Hur levandegör vi och gör minnesarvet betydelsefullt och viktigt för att koppla oss nutidsmänniskor till en kontinuitet?
Det är viktigt, tror jag, att ta den diskussionen. Eftersom kulturarvssektorn har en särskild möjlighet att, oberoende av samhällspendlingar, ständigt påminna oss om denna fråga.

Under pandemikrisen ledde begränsningar och stängningar till att många kulturarvsorganisationer började experimentera med nya publika tilltal via digitala kanaler (11). Vi har fått en mängd museiutspel på nätet. Men där ingen liksom har hunnit problematisera själva kommunikationen hur en digital dialog kan ske.

Det är mycket positivt att publika tilltalet har hamnat i fokus, i vad som varit en samhällskris med många problem och en stor oro.

Fast utan att aktivt synliggöra betydelsen av ett kontinuerligt informellt lärande för natur- och kulturarvssektorn, finns risken att traditionella sändar-mottagarmodeller överförs och tutar vidare i digital form (12).
Detta påverkar i slutändan “The Visitor Experience”.

Hur många museer och besöksmål har sett den pågående pandemin som ett tillfälle att lära sig om hur målgrupper har upplevt läget? Hur har de hittat till utbuden, vilka eventuella frågor och förväntningar hade de? Återkom grupperna, hur och varför? Och vilka har inte alls hörts i dessa digitala sammanhang? Hur har allt detta dokumenterats?
Är det kulturarvsaktörerna som “når ut” till “sin publik”, eller det publiken, besökarna som vill ta del av kultur?

Även om “digital omställning” låter mera “fancy” än fotriktig tillgänglighet, tror jag att kulturarvsområdet som helhet borde så att säga börja uppdatera sina perspektiv kring människors lärande, se meningsskapande som det hållbara bränslet för utveckling (13). Oavsett teknik, politik eller pandemik.

Välkommen till en nygammal blogg!

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande17: IKT & lärande Comments Off

På läsfronten mycket nytt

Monter med dokument, 'Frans Ekelund', Landskrona museum.  Foto: Paul Henningsson, musedia

En sommar, som i år inte är sig riktigt lik, och ett kyligt lågtryck hängande över kullarna…vad passar inte bättre än att ta igen lite läsning?

För i vanliga fall önskar vi grill, avkoppling, resor och hängmatteläsning. Fast ibland blir det lite “jobbläsning”, förstås, även under ledig tid..(helst på papper men en bra skärm går också bra).

Jag har i alla fall hittat ett fång spännande nya titlar på den ständigt trevlige och användarvänliga platsen “Uppsatser.se” (1), som är en sökportal för uppsatser publicerade vid universitet och högskolor i Sverige.

Ett tryck på ordet “museum” genererade inte mindre än 917 uppsatser..Flera nya titlar från 2020, dessutom.

Här är ett urval som ser lovande ut:

1. Let me tell you a story. Illustrated storytelling as a tool for museum learning (2)

2. Ljudarkitektur – ljud som resonans av rummet : Undersökning om ljudets multimodala funktion i en kunskapsinriktad miljö (3)

3. Att blåsa liv i forntiden : En studie av kommunikation via montertexter på ett museum i Stockholm (4)

4. Trött på museum? : En kvalitativ studie om konsekvenserna av museitrötthet (5)

5. Att träna elever i historical thinking genom museibesök (6)

6. Moving between levels of engagement with interactive digital exhibits (7)

7. “Varför ska vi gå till det här skittråkiga museet?” – Kulturarvets mening och meningen med kulturarv (8)

8. Begreppens betydelse : En kvalitativ enkätstudie kring begrepp i historieundervisningen (9)

9. ”Där hjärtat bultar lite hårdare” : En kvalitativ intervjustudie om intendenters personliga relation till museisamlingar (10)

På olika sätt relaterar dessa uppsatser självklart till interpretations-området. Roligt förresten, att se en uppsats på svenska om “museum fatigue”!

En sökning i Uppsatser.se på ordet “interpretation” ger över 4600 träffar.

Allt möjligt spännande, t ex indisk litteraturanalys, socialarbetsvillkor, pappersmassaprocesser med flera ämnen. Men i princip inga nyckelord kopplade till besökargrundad natur- och kulturarvsinterpretation. Förutom en: “Museer som et spejl og talerør for deres samtid” (11).

Ordet “naturvägledning” ger nio träffar, inte heller där någon med direkt referens till interpretation. Däremot till destinationsutveckling och hållbar turism, vilket ju tangerar området, utifrån site management- och visitor management-perspektiv (12).

I flera av ovanstående och andra kulturarvsuppsatsers abstracts, återkommer begrepp som “mediating” och “mediated”.

“Förmedling” är en kusin till interpretation och etablerad del av “kunskapstraditionen” (13) (14) (15) här i Norden (och en av anledningarna till att underrubriken på denna blogg valdes). Det har förstås sin roll inom kulturarvsdiskurser och syns därför i uppsatsreferenser.

Men det illustrerar också att det kanske behövs lite nya fläktar på våra lärosäten….hoppas på ett framtida högskoleprogram i samtida interpretation!

Ha en skön, läsningsfylld och säker sommar!

Person som vilar i hängmatta. Foto: M Dach CC0

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Meningsfulla utbyten

Besökare på konstmuseum. Foto: Paul Henningsson/musedia

“Den bästa guide vi haft var på Moderna museet. Hon byggde hela visningen på tre tavlor, trots att det finns hur mycket konst som helst där. Det blev en väldigt bra dialog kring de utvalda konstverken. Och dialogen är viktig i sammanhanget, att besökarna blir involverade”

Sollentuna demensförening (1) genomför aktivt uppskattade utflykter med sina medlemmar till museer och kulturmiljöer i Storstockholmsområdet. Senaste numret av tidskriften “Demensforum” (2) visar kulturens möjlighet för välbefinnande för personer med demens, vilket ger “positiva upplevelser som gör att sjukdomen kan skjutas åt sidan då och då”.

Fint citat som också fångar ett lärande, en meningsfull upplevelse. Reportaget gjordes troligen innan Corona-virusutbrottet begränsade våra rörelser i samhället…

Men vikten av att göra urval, skapa en inramning eller tema för besökare samt skapa utbyte, samtal och dialog är ju lika viktig. Oavsett om det rör en fysisk visning på plats, eller online :-)

Se även:
Art & Ideas: Teaching with Themes

Tips om digitala besök på museerna

 

 

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Konferens: öppen inbjudan till “Computer Applications in Archaeology”

AR i arkeologi. Foto: Detev CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

Använder du som pedagog VR, AR eller annan utvidgad verklighet med digitala verktyg inom skola, museum eller kulturarvsammanhang?
Är du utvecklare av VR, AR eller XR (1) och har erfarenheter av kulturarvsapplikationer?
Är du curator/intendent, sakkunnig eller mediaproducent av innehåll som har använts för VR- eller AR-tillämpningar?

Konferensen “CAA 2020 Inside Information” (2), som hålls i april 2020, i Oxford, Storbritannien, bjuder in bidrag med papers, presentationer eller posters med erfarenheter av VR/AR inom lärande och förmedling, till konferensavsnittet “iN Deep: Cultural Presence in Immersive Educational Experiences” (3):

“This panel asks those creating or intensely using Archaeology VR/AR/XR…how we can better design, create, or curate experiences that inspire and educate students and the public on the cultural importance of archaeological spaces, objects or themes. ..
/We ask participants to present and explain aspects of design and interaction and their intent in that experience; or, if the content was not designed by the presenter, how content was incorporated, curated, or enhanced for the classroom or GLAM experience. Specifically, we ask presenters to think thoughtfully and critically about how we might collectively learn to use these technologies in more informed ways” (4)

Konferensen arrangeras av School of Archaeology (5) vid Oxfords universitet, med Universitetet i York (6), Lunds universitet (7) samt University California Santa Cruz (8)
som programpunktsansvariga för avsnittet “iN Deep”.
Sista datum för bidrag är 31 oktober. Se konferensens webbplats för program och mer information (9).

“Computer Applications in Archaeology Conference 2020″

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 08: VR & Augmented Reality11: Konferenser14: Museipedagogik & lärande17: IKT & lärande Comments Off

Museers stora värde för lärande – inte utan utmaningar

Då och då är det givande att bläddra bland sparade anteckningar och mappar..

Råkade hitta rapporten “Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums” (1), en brittisk studie och utvärdering av ett statligt finansierat samarbetsprojekt mellan skolor och museer, som ägde rum 2006-2007.

I rapporten, som genomfördes av “Research Centre for Museums and Galleries” (2) vid universitetet i Leicester (3) på uppdrag av kulturdepartementet “Department for Culture, Media and Sport” (DCMS) (4), pekade den utvärderande forskargruppen på många positiva effekter av samarbete mellan skolor och museer.

Bland annat stora möjligheter att utveckla och fördjupa arbetet att verka för social inkludering, en frågeställning som delas mellan skolor och museer, liksom möjligheten att visa på museers värde för att stärka lärandet hos enskilda barn.

Samtidigt menade forskargruppen att museer kan bli bättre på att utveckla kopplingar till det sociala grannskap, som skolorna oftare är en del av:

“Some museums were using sophisticated ways of engaging with communities, but some failed to grasp what was needed…/Not all museums seemed ready to work through the internal cultural changes necessary to embed community-based learning into museum culture” (5)

Hårda och mjuka hinder
Undersökningen, som omfattade 12 brittiska centralmuseer i hela landet samt 50 lokala institutioner/besöksmål, byggde bland annat på enkäter och intervjuer med både barn, lärare, organisationer och allmänhet, liksom analys av skol- och museimaterial.

Detta material jämfördes med tidigare liknande kvalitativa undersökningar som gruppen har genomfört. Bland annat en identifiering av vad som lägger hinder för att vilja eller kunna besöka museer? Underlaget kan enligt författarna sammanfattas och grupperas under 11 rubriker, vilka pekar mot olika typer av upplevda hinder, både på individuell och samhällelig nivå.

Tabellista: 'Barriers to visiting as identified by museums'. Utdrag ur rapporten 'Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums' RCMG (2007)

Listan innehåller hel del utmaningar värda att känna till…! Hinder eller faktorer som jag inte tror enbart gäller brittiska förhållanden, utan även kan sägas vara giltiga i Sverige, eller vad tror du som läser detta…?

Här är uppställningen, efter min fria översättning:

Attityd- och känslomässiga hinder:
Fördomar från museipersonal om museibesökare
Ovilja att som besökare riskera uppfattas som “töntig”
“Inget för mig” : museer uppfattas som tråkiga, ej fräcka, irrelevanta, dammiga, icke-lockande, elitistiska, traditionella, konservativa, vita, medelklass
Negativa erfarenheter från tidigare besök
“Döda grejer i glasmontrar”

Kulturella hinder:
Samlingarna irrelevanta eller saknar attraktionsvärde, saknar kopplingar till ens personliga liv/(samtida) referenser
Upplevs inte representera verkligheten eller livserfarenheter
Finns inte med på den kulturella kartan som en del av “kultur”
Image som påverkas av institutionsnamn: t ex “Nationalmuseum”

Bemötande:
Passiva upplevelsemiljöer
Uppfattas som ointresserade av att kommunicera med besökare eller att ta emot input från besökare

Ekonomiska hinder:
Hushåll med låg ekonomi bortprioriterar
Socialt utsatta i stad och glesbygd ej delaktiga
Långtidsarbetslöshet
Kostnader vid besök: transport, avgifter, entré, mat osv

Skola och utbildning – strukturella & kulturella hinder:
Begränsningar i grundskolans läroplan
Ovana vid aktiva museibesök – brist på tid och resurser
Administration och skolans schema/organisation
Brist på lärarassistans/gruppkoordination vid stora klassaktiviteter
Rese- och entréavgifter
Riskfaktorer (vid transport, på plats, i ny miljö osv)
Ordningsfaktorer för storgrupp med barn
Museers inriktning mot mindre barn / “barnsligt” innehåll
Brist på föreberedande pedagogiskt material
Brist på kännedom om utbud

Geografiska hinder:
Isolerade glesbygds- och stadsmiljöer (t ex förort)
De flesta gör resor inom närområde, ej långt utanför dagligt levnadsområde
Museets läge

Informationshinder:
Okunskap om museers existens och vad de erbjuder
Okunskap om fri entré på vissa museer/besöksmål
Okunskap/brist på erfarenhet om hur museer och kulturmiljöer kan brukas

Intellektuella hinder:
Språkbarriärer, t ex där huvudspråket inte är modersmål hos besökare
Museer talar till välutbildade, är “snobbbiga”
Brist på självsäkerhet /kunskaper (“literacitet”) att läsa av kulturföremål, betrakta konst
Ämne som uppfattas som specialområde/fackinriktat: t ex biologi, militär, marint
Krävande innehållsframställningar (t ex texttyngda)

Vardagsliv:
Museum har låg prioritet/låg status i “vardagslivspusslet”
Krävande livssituationer, t ex ensamstående, separerade, med särskilda behov
Brist på besökar-kultur i egna familjen, som reflekteras av umgängeskretsar
Ej aktiv/värderad del i egna livsstilen, t ex bland unga personer

Fysiska hinder:
Museibyggnad uppfattas präktig, sluten, sträng, hotfull, dyster, glåmig, ej välkomnande
Brist på service- och behovsytor, t ex familjerum, generösa toalettutrymmen, rum för vila, bön
Svårighet att överblicka och orientera sig rumsligt (före och under besök)

Tillgänglighet:
Svårigheter vid nedsatt sinnesförmåga, fysisk/motorisk variation

 

“Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums”(PDF)

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Vägen till museet går via besökaren…. (eller: det participatoriska paradigmskiftet?)

Touch-skärm förhöjd med taktilt gränssnitt, Moesgaard museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

“Deltagarism”. Har nyligen lärt mig ett nytt ord, efter att ha läst helgmagasinet “Två dagar” (1), i morgontidningen “Göteborgs-Posten” (2).

Artikeln “Uppdrag: fånga besökaren” handlar om nutida museer som inte längre är “dammiga och tysta utan har blivit en upplevelseattraktion”, där du som besökare är tänkt att delta (3). Underrubriken är: “En förbättrad upplevelse, eller publikfrieri som gått för långt?”.

Med korta glimtar från några valda västsvenska museer, som ligger i framkant med konst- och kulturhistoriska utställningar, beskriver artikelförfattaren Johanna Ohlson hur museer i allt högre grad inkluderar besökares upplevelse och aktiva deltagande i verksamheten. Ohlson gör även kopplingen till att museer i Sverige har höga besökssiffror jämfört med andra länder inom EU.

“..mest tongivande bland trenderna i museivärlden är det som kallas deltagarismen. En tanke som bygger på att besökaren ska vara delaktig. På ett eller annat sätt. Besökaren får tycka till, vara med och skapa, eller helt enkelt vara den som berättar historien. Det kan handla om att trycka på en knapp eller sitta med i en referensgrupp. Det gäller att ta tillvara den kunskap som finns utanför museets väggar och om att inte längre jobba med envägskommunikation.” (4)

Tyvärr är online-artikeln endast öppen för prenumeranter. Men roligt att tidningens läsare kan få se detta vid frukostbordet…Det är sällan dagspressen skriver om museer, och museivetenskapliga perspektiv, på detta sätt, vilket är välkommet.

Omslag från Göteborgs-Postens tidningsbilaga 'Två dagar' och artikeln 'Uppdrag: fånga besökaren'.

Begrepp som speglar relationer
Uttrycket “deltagarism” kan ha ett ursprung och betydelse som jag inte känner till. Min första tanke var att fundera på “-ism”? Vad betyder det?
“Aktivism”, “populism” och “ålderism” är alla uttryck för en sorts ytterligheter, vilka ibland kan vara negativt laddade (5).

Jag hittar inte “deltagarism” i SAOL, på Wikipedia eller i sökningar i andra morgontidningars arkiv. Ohlson ger tyvärr ingen hänvisning varifrån hon har hämtat begreppet. Inga av de intervjuade i artikeln använder heller ordet.

Musei- och kulturområdet umgås hela tiden med begrepp, som betecknar utveckling i relation till en omvärld, ett omgivande samhälle.

“Tillgänglighet” är ett exempel, ett typiskt etablerat begrepp. “Inkludering” är ett annat lite mer tillspetsat och mer samtida uttryck.
“Interaktivitet” var länge ett hett ord bland museer, kanske mest syftande på digitala tillämpningar. “Spelifiering”, “medskapande” eller “samskapande” kan ses som en gren av denna utveckling.

“Brukardialog”, “publikutveckling” och “crowdfunding” är ytterligare företeelser som markerar hur offentliga institutioner söker olika nya vägar att utvecklas, genom att praktiskt involvera sina brukare i olika sammanhang.

Det är därför alltid spännande att hitta begrepp som kan matcha de ofta dominerande anglosaxiska uttrycken, inom t ex museologi, lärande, interaktionsdesign osv. Uttryck som i sin tur kan vara inlånade från olika kunskapsfält och områden, som t ex (digital) spelutveckling.

Hur användbart är begreppet “deltagarism”? Vad betyder det?
Innebär det att besökarperspektivet inom museikommunikation uppfattas som en tillfällig “trend”, ett mode? Uppfattas det till och med som en “ytterlighet”, rentav en “extremism”?!

“MitTDC, Spotify, Viasat, Netflix, HBO. Det er blot nogle af de tjenester, som den moderne medieforbruger benytter sig af. Vi ser tv ‘on demand’, når vi ikke lige har travlt på de sociale medier med at ‘dele’, ’like’, ’blogge’, ’tweete’ eller ’instagramme’. Og når vi går i teatret eller på museum bliver vi i stadig højere grad positioneret som ’brugere’. Seeren, lytteren, udstillingsgæsten, læseren er blevet en ’deltager’ – en aktiv medskaber af indhold” (6)

“Dogm” eller möjlighet, eller både och?
Ordet verkar i detta fall närmast vara ett inlån från Danmark: mellan 2014-16 pågick forskningsprojektet “Deltagerisme: dogme og mulighedsfelt” (7), bekostat av Statens Museum for Kunst (8), med samtidskonstmuseet Arken (9), utanför Köpenhamn, som initiativtagare.

Projektet ville med utgångspunkt från det samtida digitala, sociala livet granska vad “delande” och “deltagande” innebär i praktiken, för konstmuseer i synnerhet. Avsikten var dessutom att granska eventuella nackdelar med utvecklingen:

“– Problemet uppstår om besökaren är den som ska producera kunskapen, och sen också konsumera den. Då finns ju en risk att han eller hon inte blir klokare än sin egen erfarenhet, och vi kommer inte vidare, säger Camilla Jalving, museumsintendent på Arkens konstmuseum utanför Köpenhamn och som också leder forskningsprojektet.” (10)

Forskningsprojektet inkluderade ett par seminarier och summerades sedan som en antologi 2017, i ett temanummer av Arkens konstpublikation “Bulletin” (11).

I texterna får läsaren en lite mer utvecklad bild av begreppet “deltagarisme”. Temanumret är förresten dessutom skrivet på engelska och begreppet i fokus är här “Participation”..

“The increasing role of participation is linked to new technology and new forms of art practice, but also to new cultural policies, the experience economy, and increasing demands on cultural institutions to justify their existence../..Participation is therefore not as simple as ‘taking part’. On the contrary. To participate is also to take part in new forms of consumption and behaviour that are firmly anchored in the politics and ideology that form us as subjects.” (12)

Jaktutställning på Berlins naturhistoriska museum, 1925. Foto: Bundesarchiv, Bild 102-01060 / Georg Pahl / CC-BY-SA 3.0

Besökare i hands-on utställning om älgars liv och sinnen. Foto: Paul Henningsson, musedia

En av texterna slår fast att begreppet “participation” delvis används på olika sätt inom musei- och kultursektorn. Vilket bidrar till svårigheter att hitta en entydig definition, och därför också entydig tillämpning av begreppet:

“..three dominant discourses within the field of art and museology can be outlined: a ‘democracy’ discourse, a ‘museum’ discourse, and an ‘art’ discourse.” (13)

Bakom de tre “skolorna”, eller riktningarna, ser Jalving för det första en radikal demokratisk-politisk uppfattning om upphävandet av institutionen och dess ensidiga makt/organisation, till ett jämlikt samskapande mellan medborgare och “experter”. Några av dessa tankar har bland annat utvecklats av medieforskaren Nico Carpentier.

För det andra, en pragmatisk, tillgänglighetsbaserad skola, där “participation” är en form av verktyg för att skapa ett innehåll vid t ex museer som är relevant för sina besökargrupper. Vilket uppnås i form av olika dialogbaserade metoder och aktiverande inslag i t ex utställningar. Rötterna finns inom konstruktivistiska pedagogiken, med profilutövare som Ben Gammon, Lynda Kelly och Nina Simon, med flera.

För det tredje, “Participation” relaterar till en konstfilosofisk riktning, som diskuterar en förändrad syn av det traditionella fysiska konstverkets tillkomst och upplevelse, mot sk processbaserade verk. En förändring som även påverkar hur konst till exempel visas i utställningssammanhang:

“..the artist is conceived less as an individual of discrete objects than as a collaborator and producer of situations; the work of art as a finite, portable, commodifiable product is reconceived as an ongoing or long-term project with an unclear beginning and end; while the audience, previously conceived as a ‘viewer’ or ‘beholder’, is now repositioned as a co-producer or participant” (14)

Tillbaka till rötterna..
“Deltagarism” kan alltså vara ett sätt att sammanfatta, eller ge namn åt förändringar mot större besökaroreintering och brukarmedverkan, som pågår parallellt inom kultursektorn i stort.
Där även arkiv, kulturmiljövård, bibliotek och även naturvägledningsverksamheter kan ingå, utöver museerna.

Processen har pågått under lång tid och “rörelsen” är inte ny i sig.
T ex i Sverige i början av 90-talet arbetade bland andra Kulturrådet (15) med strategier för vad som kallades “vidgat deltagande” i kulturlivet (16), vilket innebar att ge fler människor möjlighet att både kunna ta del av och själva utöva kultur.

Ett mer nutida praktiskt exempel är kunskapsprojektet “FunkTek” (17), som involverade personer med funktionsvariation vid utvärdering och produktion av museiutställningar, för att skapa en ny typ av brukarsamarbete.

Vart tar all skräp och plast vägen? Berättelser med "skräpfigurer" skapar samtal med barn på brittiskt vetenskapscenter. Foto: Paul Henningsson, musedia

En viktig pusselbit i utvecklingen av vad som kan kallas “deltagarism” på dagens museer, upplever jag, är science centerrörelsens utveckling, från 1960-talet och framåt.
I dess strävan efter demokratisering av naturvetenskapsområdet, “Public Understanding/Awareness of Science” (18); att skapa rum för dialog mellan allmänhet och vetenskapssektor (med vissa baktankar om hållbarhet: att även få återväxt till högskolor och naturvetenskapliga yrken, bland nyfikna unga…)

Framförallt avsikten att skapa pedagogisk kommunikation, som bjuder in allmänheten att likt en forskare själv utforska, uppleva fysiska och observerbara fenomen, samt skapa sammanhang/mening kring dessa, i en egen vardag (19). Detta som ett sätt att komma närmare, få ny förståelse, genom att vara del av en aktiv upplevelse.
Hands-on, minds-on, hearts on!

Även framväxten av “Interpretation”-fältet, vilket startade professionellt redan i mitten av 1900-talet, är en del av avsikten att inte endast “presentera” natur- och kulturarvets uttryck. Utan istället involvera alla som brukar den, genom direkt kontakt med de berättelser som betyder något för förståelsen och upplevelsen av miljön.

“Interpretation” vilar på en självklar besökarkommunikativ grund och syftet är att ge något mer än endast “information” om djurliv eller historien. Multisensorisk tvåvägskommunikation är medlet och målet. Det handlar om att “göra skillnad” (20). På så sätt en nära, multimodal kusin till “Public Awareness of Science”-fältet.

Trams, fördumning och pekpinnar!
Nu är det inte alla som applåderar utvecklingen….
Några av undertonerna i debatten om “deltagarism” är kritiska. Eller egentligen mycket negativa.

Bland vissa museiprofessionella, kritiker och journalister finns uppfattningen att orientering mot besökares upplevelser, interaktiva verk och målgruppstänkande i förmedling och marknadsföring, leder till en trivialisering, kommersialisering och utarmning av museers egentliga syfte. En “eventkultur” eller “underhållningskultur” börjar ta över museirummen (21).

Även i den senaste tidens debatt i svensk media om museer och kulturarv, har det hörts fräna toner om plakat-utställningar, pekpinnar och “barnsliga” inslag.

Museer som tappar sitt “egentliga” fokus på “forskning” om föremål, och istället för “fakta” visas politiskt färgade åsikter (22).

Dessa uttryck påminner om den svepande debatten på 90-talet om “fördumning”, “dumbing down” (23), som började höras under den tidiga vågen av digitala och “interaktiva” inslag i museerna .

Vissa kulturkritiker menade att inslag av digital multimedia förolämpade och underskattade besökarna. Istället för att öppna ingångar till konst- och kulturarvet, begränsade tekniken besökarnas egna fria upplevelser och associationer.  En poänglös iscensättning av “interaktivitet”:

“…lights and noise to get them interested. This undermines the value of reflection and serious thought, the silent contemplation of objects and ideas. It treats interaction as end in itself. The objective of the exhibit, and its measure of success, is how many visitors come and whether they get involved. If the visitor is pressing a button, if they are involved in an interactive process, it doesn’t seem to matter what the process is that they are involved in.” (24).

Digitalt, eller snarare “multimedia”, var under den första digitala “museivågen” för många synonymt med “interaktivitet” och “virtualitet”. Det var dessutom ofta frågan om fasta inslag i utställningar, t ex multimediakiosker eller “sökbara” databasapplikationer, det vill säga datorskärmsbaserade gränssnitt.

Tyvärr stimulerade en del av dessa tillämpningar varken besökares nyfikenhet, eller baserades på interaktiv kommunikation. Där användaren hade möjlighet att inte endast “välja”, utan också kunde manipulera eller påverka innehållet.

Pekskärmskiosk med bilddatabas i kulturhistorisk museiutställning 2001. Foto: Paul Henningsson, musedia

Den fortsatta utvecklingen av Internet, sociala medier och mobil kommunikation har medfört att gränser mellan tid och rum lösts upp, samtidigt som både kommunikationssätt och kommunikationskanaler har vidgats för att inte säga fragmenterats.

Idag kan museibesökare sampublicera bilder eller filmer av sina upplevelser, tillsammans med museipersonalens bildurval, i sociala medier.

Möjligheterna är dessutom flera att arbeta digitalt för att skapa interaktiv kommunikation. Där även traditionellt “analoga” berättartekniker såsom scenografi, serierutor, med mera, används för att skapa tilltal och relation med användare.

I de mest lyckade, men samtidigt de kanske mest extrema exemplen, kan även nyare teknik för Virtual Reality innebära mycket hög inlevelse för användare, tack vare de suggestionstekniker som uttrycket baseras på.

Fast trots dessa möjligheter och trots uppenbara kopplingar till publikvänligare kommunikation, är tillämpningar av tekniken inte givna.
I artikeln “Uppdrag..” menar en intervjuad museichef att de är alltmer försiktiga med att utnyttja digitala kommunikationsformer. De till och med väljer att helt avstå från IKT i sin förmedling:

“Vi tror att barn, eller snarare alla, kan uppleva en trötthet på skärmar. Att de känner ett behov av något annat. Vi försöker våga vara analoga, att ta ett steg tillbaka lite. Vi gör det vi är bra på. Och det är en annan typ av stimulans”. (25)

Absorbera mera
Efter att ha läst mer och funderat ett par varv till, undrar jag vad motsatsen till “deltagarism” kan vara? “Avståism”?

Knappast något önskvärt för någon. Inte ens för de som flaggar för faran för “eventkultur”, eller en allt mindre föremålsforskning…

Om vi ser begreppet “deltagarism” som en översättning av engelskans “Participation”, så är ett problem, vilket togs upp i antologin Arken Bulletin, att begreppet har många definitioner, beroende på hur och var det används. “Participation” tycks användas som beteckning för ett par faktorer som råkat sammanfalla, men som varken behöver vara relaterade till varandra eller som delvis bara visar ytliga likheter med varandra.

I hjärtat av användar- och besökarorienteringen finns ett fokus på “upplevelse”, men även det ordet kan tolkas olika beroende på inställningar till det. Som en “häftig ploj” utan varaktigt värde. Eller som ett naturligt återkommande moment i hur vi erfar och lär, i livets alla situationer.

Kanske vinddraget från människor som passerar en konstinstallation, utan att ta del av det, kan kallas ett “deltagande”….eller inte.

Att hänga tavlor, för att försöka förutse eller på förhand regissera uppmärksamheten hos besökare, kan också ses som ett exempel på “upplevelseinriktning”.
Men utan att besökarpersoner även involveras i själva hängningen/placeringen av verken, kan vi ju endast anta vad som skulle fånga eventuell uppmärksamhet. Upplevelsedesign är intimt förknippad med aktiv brukarmedverkan i “produkten”…(26)

Avslutningsvis är jag inte helt säker på om “deltagarism” är den bästa svenska översättningen av andemeningen i “Participation”?
En näraliggande synonym, som används ännu oftare i det anglosaxiska musei- och konstområdet är begreppet “Engagement”.

“Engage” betyder på svenska bland annat att vara “djupt inbegripen” i något, vilket jag uppfattar i museisammanhang syftar på avsikten att som sagt involvera besökare/brukare i något: att ägna mer tid åt, bli mer absorberad av det som kommuniceras. Och därmed få mer rikare upplevelse, kanske till och med nytt intresse för något? Och att lära sig något nytt, på samma gång?

Att “delta” är i jämförelse något mer flyktigt. Jag upplever att det fortfarande finns en liten distans i uttrycket och det är inte givet att “deltagaren” är särskilt aktiv. Man kan ju vara passivt deltagande…

Skriv ett vykort till utställningens medverkande berättarpersoner.  "Aswat", Världskulturmuseerna Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Vidare tror jag att mycket av kritiken mot en “deltagande” kultur, “larm” om fördumning, utarmning och underhållning, bygger på missuppfattningar och ren okunskap.

Enligt min mening kan endast förmedlad “fakta” om museiföremål resultera i lika ytlig eller fördummande “kunskap”, som en “designad upplevelse” kan ge.
Som människor söker vi intuitivt efter meningen, sammanhanget för allt vi möter. Men vissa av oss behöver höra, andra behöver göra, en tredje behöver läsa, en fjärde känna, en femte vill upprepa och så vidare… Vill vi kommunicera med barn, behövs ett tilltal baserat på hur barn uppfattar och orienterar och interagerar med sin omvärld…

Själv är jag den förste att förhålla mig kritisk till forcering av digitala tillämpningar inom museiområdet.. Allra mest om tekniken skapar fler barriärer för användaren, än vad den överbryggar. Men det betyder ju inte att digitalt stödd interaktivitet i sig är detsamma som “underhållningskultur” i negativ betydelse.

Det handlar dels om att tillämpa tekniken med rätt kunskap om besökssituationen, dels hitta en balans mellan materialet, innehållet, berättelsen, mediet, budgeten (!) och brukaren.

Läget kompliceras lite med tanke på att behållningen av ett besök, om vi här kan kalla det “upplevelsen”, redan påbörjas innan vi kommer i kontakt med platsen/miljön, och fortsätter även under en tid därefter. Det vill säga, “deltagarism” sträcker sig längre utanför museernas och konsthallarnas entréer, egentligen, in i våra dagliga liv..

Där ligger en utmaning, att skapa så kallade sömlösa led mellan olika situationer som användare befinner sig i, både i den fysiska och digitala världen (som inte alltid är känd av oss som arbetar med t ex museiutbud).

Det handlar framförallt om att inte tro att det går att skapa nya beteenden. Framgången för nya tjänster, digitala eller inte, behöver baseras på den befintliga praktiken hos användaren, för att upplevas som berikande av sina brukare (27).

Den kanske största utmaningen är att besvara frågan: hur blir vi som museer “responsiva” till vår omvärld, i hela organisationen, både fysiskt och digitalt?

En början, för att hitta balansen mellan innehåll, teknik och uttryck är att öppna upp för dialog mellan alla som kan vara berörda, intresserade eller delaktiga, till att bli medaktörer, medskapare, “tillsammansgörare”.
Det participatoriska paradigmskiftet har bara börjat!

“Uppdrag: fånga besökaren”

The Art of Taking Part. Arken Bulletin 2107

Se även:
Immersion in Museums: AR, VR or Just Plain R?

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

“Museum in a Box”

K-bloggen (1), Riksantikvarieämbetets (2) blogg, skriver om ett av MuseiTekniks favoritämnen; “smart objects”, fysiska föremål som förstärks med hjälp av digital teknik!

I det inspirerande projektet “Museum in a box” (3) kan skolor och föreningar få utforska tredimensionella kopior av föremål i samlingarna på ett nytt sätt.

När användaren placerar ett valt föremål på en sändarpunkt vid lådan startas ljud- eller videoklipp som berättar om föremålet eller hämtar information från webben om detsamma.
Konceptet kombinerar föremålskopior skapade med hjälp av 3D-skrivare (4), RFID-teknik (5) samt taktil pedagogik.

“Museum in a box” kan vara ytterligare ett sätt för ett museum att att levandegöra samlingar, som antingen ännu inte visas i utställningar, eller som råkar finnas på en ort dit det kan vara svårt att resa med skolan/klassen.

 

Museum i en låda

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt14: Museipedagogik & lärande16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off