Möten mellan människa, plats, text

Textival - möten mellan människa, plats, text. Foto: Textival

Litteraturgruppen “Textival” (1) arrangerar sedan 2007 årliga föreläsningar, program och festivaler kring samtidstexter (poesi, litteratur, samtal).

Genomgående för arrangemangen är att med utgångspunkt från texter pröva gränser, utforska platser och skapa möten (2).

Under Textivals programserie “Sjuhärad text” (3) är det premiär för ett ljudkonstverk, en ljudvandring influerad av den amerikanska författaren Rebecca Solnits texter, “Gå vilse – en fälthandbok” (4) och “Wanderlust – att gå till fots” (5).

Ljudverket “Att aldrig gå vilse är att inte leva” (6) har premiär 9 maj – lyssnare inbjuds att lyssna på egen hand, i olika miljöer och därefter mötas i ett gemensamt samtalsrum på nätet.

Projektet förenar samtidskonst, IKT, berättande, deltagande, ljud, rörlighet, lokalitet och rumslig gestaltning, på sätt som kan vara intressant för alla som arbetar med att levandegöra natur- och kulturmiljöer.

Det berör även relationer mellan fysisk plats och ljud, som t ex berättande iscensättningar i utställningssammanhang.
Växlingen mellan en individuell upplevelse och ett gemensamt digitalt mötesrum är också intressant, i tider av social distansering….

För praktisk information om hur du lyssnar, samt deltar i det digitala mötesrummet, kontakta: marie@textival.se

“Sjuhärad text”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat05: Ljud- & audioguider12: Interpretation Comments Off

Virusepidemi, undantagsläge och “digital publik”

Moderna museets webbplats - startsida med digitala 'Soffvisningar' under viruspandemin.

Starkt fokus på digitala möjligheter håller museer öppna, i en tid begränsad av oberäknerlig virusepidemi. Målgruppsfokus är som alltid en nyckel. Men vad gör den “digitala publiken” på museers webbplatser?

I dessa coronavirustider, när mycket av samhället och våra sociala vanor är satta på undantag, har museisektorn varit alert i att kommunicera ett budskap om tillgänglighet, öppenhet och upplevelser online (1).

Det diskuteras även mycket just nu i olika forum, kring effekterna för musei- och kulturarvssektorn av viruspandemin och samhällskrisläget.
Hela besöksindustrisektorn drabbas hårt av detta och krisen blir en påminnelse om hur vi egentligen är beroende av varandra, för att alla individuella delar i samhället ska fungera.

Vad är museer utan närhet till öppna butiker, caféer, serviceställen och kollektivtrafik? Utan turism, övernattningar och fri rörlighet så tappar kommersiella aktörer intäkter. Stängda skolor utan barn och unga och inga gemensamma aktiviteter. Inga föreningsarrangemang och bussresor. Museer och besöksattraktioner tappar flera viktiga besökargrupper.

Finns det en risk att tidigare besökarmönster påverkas, om det “tillfälliga avbrottet” pågår en längre tid? (2). Hur ska publika mötesplatser som museer agera, under denna kris?
Trendord som “viral”, “responsiv” och “disruptiv” har verkligen fått en ny klang i dessa dagar….

“Om man vill betrakta den här situationen som en utmaning kan man kanske lära sig mer om sin publik, verktyg som man har inte använt tidigare och stödja varandra i en osäker tid. “ (3)

På Riksförbundet Sveriges museers blogg formulerar Larissa Borck vid K-samsök, Riksantikvarieämbetet (4) kloka tankar om hur museisektorn kan förhålla sig till den helt nya situationen under coronavirus-pandemin.

Hon föreslår att varje organisation ställer sig följande frågor: vilka aktiviteter kan prioriteras, vilka kan skjutas upp? Hur kan målgrupper stödjas? Vilka digitala verktyg behövs för att upprätthålla verksamheten? Hur kan museer samverka med varandra? (5)

Del av Museum Computer Networks länksida 'Ultimate Guide to Virtual Museum Resources'

Flera professionella museiorganisationer har lyft fram och paketerat vad museer erbjuder i form av digitala samlingar och utställningar, guidade visningar via sociala medier, strömmande “publikfria” föredrag och liknande (6).

“The Ultimate Guide to Virtual Museum Resources, E-Learning, and Online Collections” (7) sammanställd av Museum Computer Network är en enkel länklista, som växer för varje dag.

Professionellt stöd och målgruppsfokus
Det professionella/kollegiala stödet är ett genomgående tema. Det internationella museiorganet ICOM bjuder in väldens museer till att dela erfarenheter av hantering av virushotet, genom “ICOM Voices” (8).

Coronavirusinformation till allmänheten på Qatar Museums webbplats

Amerikanska branschorganisationen “American Alliance for Museums” (9) har utvecklat professionella riktlinjer för sina medlemmar och lyfter dessutom fram museernas roll för ett socialt hållbart samhälle (10). Museum Computer Network öppnar tillfälligt sina slutna medlemsgrupper för alla som har intresse av dessa frågor (11).

Under det pågående undantagsläget, när museer och kulturarenor håller stängt, finns också initiativ att utveckla interaktioner med besökare och samhälle via webben, som t ex Nordiska museets (12) insamling av erfarenheter av corona-viruset från allmänheten, som samtidsdokumentation (13).

Ett annat upplägg är Brittiska digitala storytelling-/curator-gruppen “Sounddelivery” (14) som ihop med “Tortoise Media” (15) vill ge röst åt de som inte hörs i media men som är extra utsatta av krisen: vårdpersonal, hemlösa, volontärer, med flera personer märkta av liv i kriminalitet och drogmissbruk (16).

Vissa satsningar är väldigt brett inriktade, andra tycks ha ett i första hand professionellt intresse.

Här är Stockholmskällan (17) ett exempel på ett tydligt målgruppsinriktat arbete. De håller för närvarande på att utveckla webbresurser för att kunna användas för distansundervisning inom historiska ämnen, extra välkommet när gymnasier och högskolor är stängda.

Andra museer ansluter med digitala webbresurser till inititivet #skolahemma (18), ett samarbete mellan Skolverket (19) och RISE (20), vilket också är ett proaktivt sätt att agera digitalt där målgrupper redan finns.

Skillnader mellan “digital” och fysisk publik?
Uppväxling av digitala insatser kommer säkert innebära ett nytt sätt att arbeta för många institutioner. Att utveckla och paketera om utställningar för t ex skolor tar ju även tid, för att bli användbart material för målgrupper (där ju även lärare ingår).

Jag hoppas att denna “undantagsperiod” ger tid för museer och kulturarvsorganisationer att även arbeta med utvärderande arbetssätt.

Några frågor som den breda digitala “pushen” väcker hos mig är: vad innebär en “digital publik”, vilka består de av, vad har de för avsikter, intressen och motivation att interagera (eller inte) med digitala resurser?
Hur mycket överensstämmer bilden av den fysiska publikens, de fysiska besökarna, med de som agerar digitalt, särskilt när detta är den främsta möjligheten att ha kontakt med natur- och kulturarvsmaterial?

Och vad betyder, egentligen de digitala inslagen för besökares/brukares upplevelser? Och hur kan vi få en bild av detta? Vilken är relationen mellan webbplatser, social mediakommunikation och appar? Fortfarande saknas, anmärkningsvärt nog, sammanhängande forskning inom området (21).

Startsida, Walker Art Gallery, Naitonal Museums of Liverpool

Aktuella studier kan inspirera: ett forskarteam från tyska och brittiska universitet har nyligen analyserat interaktioner med webbplatser för museerna i Liverpool (22).

“Where digital cultural heritage users have been studied in the past, however, the focus has primarily been on user groups that are easier to access, such as experts, researchers and museum staff. The general user and the non-professional user generally receive less attention” (23)

Sex större musei- och konsthallswebbar undersöktes i studien. Utvärderingen genomfördes i form av frivilliga webbenkäter på hemsidorna.
573 deltagare deltog under enkätperioden och fick besvara 21 frågor, främst med förvalda svarsalternativ.

“Engagement with a museum can also be via online collections or websites, without any physical visit. While it is tempting to apply physical visitor models to the digital world, there is no certainty that the two entirely overlap, and online visitors should, therefore, be studied in their own context” (24)

Över 75% bestod av besökare som beskrev sig som “allmänhet”, alternativt “icke-specialister”. 50% av denna grupp besökte museisidorna för första gången. Den största delen var bosatta i regionen eller i norra Storbritannien. Inom gruppen “Akademikerbakgrund” fanns högst antal internationella besökare.

Huvudanledningen till att besöka webbplatserna var att skaffa information inför ett tänkt eller möjligt fysiskt besök.
“Icke-specialister” var till skillnad från allmänhet, något mer fokuserade på att titta på konst- och kulturhistoriskt innehåll. I båda grupperna var sajtnavigation, huvudmenyer och bildlänkar mer använda, snarare än sökfunktioner.

Forskargruppen menar dock att en majoritetsanvändargrupp går miste om digitaliserat material och djupare innehåll, vilket ofta kräver dels förkunskaper om stoffet i sig för att kunna söka i materialet, dels digital sökvana. Många museiwebbplatser drabbas dessutom enligt forskarna av hög “studsfaktor” – besök som är kortare än 10 sekunder…

Dessa observationer bekräftas av tidigare webbanvändarstudier. Det är också en bakgrund till utveckling av användardesign som taggmoln, generösa gränssnitt och liknande, som alla har syfte att mer intuitivt leda till djupare material, utan att för den saken skull kräva hög kunskap/aktivt förhandsintresse.

Upplevelse och meningsskapande
Hur upplevelsen av digitalt innehåll även påverkas av användarsammanhanget illustreras i en annan studie av digitalguider på Nya Zealand, där två interpretations-appar i äldre kulturmiljöer undersöktes (25).

Här är den “publika rollen” något av en hybrid, eftersom besökaren befinner sig i både ett fysiskt rum och ett digitalt, samtidigt.

En ofta bakomliggande tanke med app-utveckling inom musieområdet är att besökare med egna smarta mobiltelefoner har utvecklat en närhet och vana till tekniken, vilket gör det enkelt att hantera.
Särskilt i utomhusmiljöer och på obemannade platser innebär appar möjlighet att erbjuda audiovisuellt berättande innehåll vilket kan berika besök.

I studien på Nya Zeeland besvarade ett trettiotal personer en webbenkät och 11 i åldersspannet 16-59 år intervjuades på plats i samband med besök med appen. Samtliga utom en använde apparna för första gången.

Några av berättelserna i appen 'Highstreet Stories', Heritage New Zealand

För de allra flesta utgjorde själva berättarinnehållet en stark eller till och med mycket stark upplevelse, vilket intervjupersonerna relaterade till att själv befinna sig på den fysiska plats som skildrades i berättande ljud- och videoklipp. En förstärkt närvarokänsla, men även en direkt upplevelse av det ofta hårda liv som präglat platsernas historia.

Just växlingen mellan det digitala och fysiska återkom på olika sätt i intervjukommentarer. Den ergonomiska faktorn och tekniska faktorer påverkade upplevelsen av innehåll. I enstaka fall även tekniska störningar, som att innehåll saknades eller aldrig laddades vilket skapade irritation.

Men en viktig faktor utgjordes av inramningen till platserna, samt hur egna fysiska förflyttningar i miljön påverkar användarnas upplevda inramning för gestaltningen. I en verklig miljö är personliga referenser en synnerligen aktiv del i meningsskapandet, jämfört med t ex att befinna sig i en designad uställning eller för den delen på en tvådimensionell webbplats.

“Despite the sites being physical visitors discussed having physical wayfinding as a way of creating a sense of destination and arrival../..Physical interpretation also allows for chance encounters by visitors, reversing the order of experience, the physical interpretation leads them to the app rather than the app leading them to the heritage site. The idea of heritage being ‘worthy, and fun’ reflects the visitors’ discussion of curiosity and discovery, where they could “stumble upon” a site rather than being instructed to visit.” (26)

En utmaning för utvecklingen av appar i sammanhang som dessa blir hur system kan designas för att tillåta levande avbrott i form av överraskningar. Försök har gjorts i andra projekt med t ex val utifrån personliga profiler, slumpmässiga presentationer baserat på tidiagre innehåll, busiga inhopp av nya berättarkaraktärer och liknande, bland annat hämtade från spelifieringstankar inom digital spelproduktion.

I en mer ovanlig situation, där digitalt innehåll är den främsta vägen att fortsätta besöka museer, blir “konverteringen” klart viktig, mellan de som förstrött kollar information respektive går vidare till att uforska de digitala resurserna. Här kan även sociala medier spela en roll, liksom marknadsföring av appar som ett sätt att på egen hand kunna ta del av natur- och kulturarvets öppna utomhusmiljöer.

Dessa erfarenheter blir sedan viktiga att ha med sig när pandemihotet avtar och tillvaron -förhoppningsvis- blir mer normal igen….Sköt om er!

 

“How to reach – and engage – your public remotely”

#MuseumsAndChill

“The Ultimate Guide to Virtual Museum Resources, E-Learning, and Online Collections”

Hur kan museer nå sin publik och uppnå sina mål i coronatider?


“Characterising online museum users”

“Seeing Things Differently: the use of mobile app interpretation and its effect onvisitor experience at two heritage sites in Aotearoa New Zealand”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier12: Interpretation13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign Comments Off

Seminariedag: “Varför interpretation?”

Berättarväskor - multimediainstallation på vägg i utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

“Intepretation”, besökarnära kommunikation av natur- och kulturarvssammanhang, är ett arbetssätt som under senare år har börjat uppmärksammas mera i Sverige, från att ha varit ett etablerat internationellt yrkesfält i länder som USA, Kanada och Storbritannien.

Hösten 2019 togs ett initiativ att efter internationella förebilder, skapa ett nytt nätverk i Sverige, “Interpret Sweden Network”, för alla som är verksamma inom eller intresserade av professionell interpretation.

Bakom initiativet står Anita Synnestvedt, Fil.dr, forskare och koordinator av Kulturarvsakademin (1), Göteborgs universitet med Aleka Karageorgopoulos, Yayaca Kultur & Kommunikation samt Paul Henningsson, musedia (2).

Syftet med nätverket är att vara ett samlande forum i Sverige, för utveckling av interpretationens synsätt, teorier och praktik. Med målsättningen att verka i öppen, delande och inspirerande anda för dess medlemmar.

'First Person Interpretation'; dramatiserad stadspromenad av aktörer från gruppen 'Historieverket'. Foto Paul Henningsson, musedia

Den 5:e februari arrangeras en kick-off dag och knyt-seminarium för Interpret Sweden Network, kallat: “Varför interpretation?”.

Vad innebär “interpretation”? Varför är det intressant och vilka är erfarenheterna hittills här i Sverige? Medverkar gör bland andra Eva Sandberg, föreståndare, Centrum för Naturvägledning (3), Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet (4), samt en internationell gäst, John Veverka, Veverka Associates (5), USA.

Dessutom ordnas en workshop samt utställningar av aktuella interpretation-projekt i anslutning till programmet.

Intresserad av att delta? Anmäl dig till “Varför interpretation?” genom länken: http://tiny.cc/varforinterpretation

Läs mer om kick-off träffen på Kulturarvsakademins webbplats (6), eller ladda ner det kompletta programmet (7).

“Varför interpretation?”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 11: Konferenser12: Interpretation Comments Off

Mixed Interpretation?

Onsdag 5 december hölls det tredje seminariet i en serie om interpretation (1), vid hällristningsvärldsarvet Vitlycke, Tanum (2).

Workshopen, som arrangerades av Vitlycke museum (3) i samarbete med Kulturarvsakademin (4), innehöll presentationer samt demonstrationer av AR-, VR- och 3D-projektionstekniker.

Produktionsföretag och konstnärer medverkade, med exempel på aktuella digitala applikationer i olika förhistoriska miljöer. Aktuell forskning inom 3D-dokumentation av hällristningar i Sverige presenterades också.

Själv bidrog jag med en presentation om interpretation och digital interpretation (5); museer och kulturmiljöer har med dioramor, modeller och dramatiserade aktörer skapat analoga “virtuella” uttryck inom sin interpretation, något som kan relateras till dagens 3D- och speldesign. Dessutom presenterade jag ett par valda internationella exempel på digital interpretation, för att illustrera “Bästa genomförandemetod” (Best practice) inom området.

Foto av hällristning, Vitlycke världsarvsområde [CC BY 0] från Wikimedia Commons

Det var intressant under dagen att kunna jämföra VR och AR som kommunikationsform.

Visualiseringsföretaget Disir:s (6) VD Helena Hulth, presenterade hur företaget startades i en kombination av arkeologi och spelutveckling, med mobila AR-tillämpningar kring Uppsala högar. I nya projektet “Visir” (7) är syftet att visualisera uppländska resmål genom historien och utveckla hållbar kulturturism.

En stor utmaning för visualisering och digital rekonstruktion av förhistoriska miljöer, är många gånger bristen på källmaterial. Inte bara fysiskt utan även berättarmässigt. En avvägning behöver göras mellan källkorrekt och visuellt tilltalande presentation: hur “verkliga” får miljöer och människor göras, utan att de uppfattas som “absolut sanna”, och därför vilseledande?

Till skillnad från VR medger AR ett större fokus på att betrakta den verkliga fysiska miljön runt användaren, eftersom den smarta mobiltelefonens skärm utgör ett “extra öga” att betrakta verkligheten igenom. Detta ställer andra krav på berättandet, jämfört med en helt kontrollerad 3D-scenografi.

Konstnären Marika Hedemyr (8), som arbetar i området mellan performance och digital kommunikation reflekterade över skapandeprocessen, i två aktuella AR-produktioner för Mölndals stadsmuseum (9): vilka röster hörs respektive hörs inte? Vem väljer och hur? Och vems är den nya berättelsen som berättas, i nya “digitala museirum” utanför fysiska museiutställningar?

Hand som håller upp smart mobiltelefon i landskapsmiljö. 'Enter Mölndal Tulebo', foto: Marika Hedemyr/Enter Mölndal

Del av historisk 3D-visualisering av Uppsala Domkyrka. Illustration: Disir Productions

Kommunikation grundad i mångas perspektiv
Omkring 125 000 personer besöker Vitlycke-miljön årligen. Drygt 9000 deltar i visningar av hällristningshällarna, arrangerade av museet – vad upplever alla andra besökare, menade museets pedagog Hans Lundenmark. Hur kan miljöernas ofta svårupptäckta hällristningar levandegöras och visualiseras för olika besökargrupper, på nya varsamma sätt?

Det handlar inte minst om tillgänglighet, i de fall där fysiska besök dessutom kan vara svåra att göra eller hällmotiv är omöjliga att uppfatta för synnedsatta personer.

Marika Hedemyrs arbete med binauralt ljud (10) var mycket intressant, liksom möjligheter att ta fram taktila 3D-utskrifter av hällmotiv, vilket börjat testas vid Svenskt Hällristningsforsknings Arkiv.

En lika intressant diskussion som utvecklades under seminariet handlade dels om förhållningssätt till svåra eller obehagliga delar av kulturarvet, t ex våldsbejakande delar av förhistoriska kulturer. Eller avvägningar mellan känsliga kulturmiljöer och publikutvecklingsaspekter.

Person som använder AR-kikare i utställning. Moesgaard museum, foto: Paul Henningsson, musedia

Ytterligare en tråd som kändes ny och tillspetsad var: i vilka former sker samarbeten kring digitala kulturprojekt? “Digital interpretation” kan många gånger handla lika mycket om förväntningar på tekniken, som den faktiska utvecklingen av innehållet.

I större kulturella utvecklingsprojekt är fokus ofta på stora förväntningar, stora mål och oklara resultat menade Hannes Andersson (11), internationellt verksam svensk-nederländsk samtidskonstnär, som efterlyste mindre storskaliga digitala utvecklingsprojekt.

Samarbete på tvärs över discipliner är viktiga, men sällan ges möjlighet att lära känna den kultur och det språk som har byggts upp inom respektive område, som design, pedagogik, teknik, konst, spelutveckling och så vidare. Vilket enligt Andersson är en förutsättning, för att kunna gemensamt kommunicera något med någon.

Här har även beställare en nyckelroll, i att efterfråga relevanta produkter och tjänster, när det gäller levandegörande av en publik kulturmiljö.

“ICT introduces new ways of communication based on ubiquity, de-materialisation and constant updating, totally usual for the Information Society, but strange for museums that are based on a built place, objects and permanency. Thus, in order to find out what integration means and how to achieve it, museums first need to go beyond museographic considerations and establish their role in society.” (12)

Tack till Johan Gustafsson, Aleka Karayeorgopoulos, Vitlycke museum och Kulturarvsakademin för en mycket givande workshop!


Interpretation i Världsarvet del 3 

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt11: Konferenser12: Interpretation16: Interaktionsdesign Comments Off

Bokrecension: “Interpretation – kommunikation som gör skillnad”

Det här är en bok som jag har väntat på att få läsa: något så unikt som en handbok på svenska, över arbetsfältet “Interpretation”.

Författaren, Sam H Ham, numera pensionerad professor i kommunikationspsykologi vid universitetet i Idaho  (1), USA, är en av förgrundsgestalterna inom samtida interpretation.

Ham har genom sin forskande praktik bidragit till att utveckla kunskapsfältet till en profession. Framförallt genom att lyfta fram vikten av att arbeta både strukturerat och med tematiskt tänkande inom interpretation-planering.

1993 kom skriften “Environmental Interpretation – A Practical Guide for People with Big Ideas and Small Budgets”, som fått stor spridning inte bara i engelsktalande länder utan även världen över. 2013 följde Ham upp med boken “Interpretation—Making a Difference on Purpose” (2), som nu alltså finns översatt till svenska, genom en utgivning av Centrum för Naturvägledning (3) vid Statens Lantbruksuniversitet, SLU i Uppsala.

Bokomslag: 'Interpretation - kommunikation som gör skillnad'

Kopplingarna till Sverige och svenska är intressanta. Boken kan på olika sätt sägas sluta en cirkel mellan (nordamerikansk) interpretation och naturvägledning i Norden.

Bakom översättningen står bland annat Sven G Hultman, en av de personer som har lagt grunden till modern naturvägledning i Sverige. Redan på 1970-talet verkade Hultman i USA och inspirerades av interpretation. Åter i Sverige arbetade han för att införa “interpretation”, eller “tolkning”, som han valde att kalla det på svenska (4).

Mellan 2012 och 2014 var Sam H Ham inbjuden gästprofessor vid CNV/SLU, för att utveckla forskning om naturvägledning i Sverige. Under arbetet väcktes förslaget att översätta boken, som en del i att etablera arbetsfältet här och samtidigt förena de många olika yrkesgrupper som verkar inom området. Vilket signaleras med bokens underrubrik: “Handbok för vägledare i natur- och kulturarv” .

Men det här är ingen konventionell handbok, det vill säga en handledning som ger en linjär översikt över ett visst valt ämne. Utan ett mellanting mellan en handbok, en resonerande text och en inspirerande idébok. En bok att läsa igenom, men också att återvända till, i takt med att läsarens egna färdigheter prövas och utvecklas.

Ham har på ett spännande sätt valt ett tilltal som ansluter till syftet med “interpretation”: att vilja beröra och få den som tar del av innehållet, att själv stimuleras till att fundera, reflektera och skapa egen förståelse över det som kommuniceras. Han gör försöket att kommunicera vad “interpretation” handlar om, med hjälp av ett “interpretation”-perspektiv.

Vägledning – interpretation
Bokens 194 sidor är rikt illustrerade och de flesta bilder har på ett ledigt sätt anpassats till svenska och nordiska exempel.

Till varje kapitel hör utvikningar i form av “tankefotnoter”, som ger möjlighet att förhålla sig vidare till de olika frågeställningarna. Varje kapitel avslutas dessutom med ett “ordmoln” av nyckelord, som ger en bra påminnelse om vad du just har läst. De kan också fungera som summering över vilka koncept som behandlas i varje kapitel, för den som skummar igenom boken.

Redan i inledningen, i det svenska förordet, får läsaren vinkar om att kunskapsfältet “interpretation” inte utgör någon färdig “mall”, utan rymmer resonemang som också behöver anpassas och omtolkas till svenska företeelser.

Översättarna har till exempel valt att kalla personer som ägnar sig åt interpretation för “vägledare”, snarare än att översätta engelskans “Interpreter” till en “Interpretatör” eller motsvarande. “Vägledare” är redan ett inarbetat begrepp, är en motivering.

Däremot själva syftet med att “vägleda”, är att skapa “interpretationsmöten” mellan de som på sin fritid besöker en natur- eller kulturmiljö, här kallat “publik” eller ibland “åhörare” (motsvarande Hams ordval “audience”) och det som utgör själva innehållsframställningen, kallat “interpretationsprodukten”.

En “interpretationsprodukt” kan till exempel bestå av en upptäckartur med levande vägledare/guide, eller en utställning och så vidare.

I förordet finns dessutom en intressant kommentar att “interpretation” utgör ett av många sätt att så att säga göra skillnad (för deltagare) inom naturvägledning.
Inom CNV:s egna verksamhet har ett perspektiv utvecklats att förstå och tala om naturvägledning som i första hand en form av social interaktion, än som ett medel för endast budskapsöverföring, vilket ibland står i fokus inom interpretation-verksamhet.

En modell för att kommunicera natur- och kulturarv
Den röda tråden genom bokens tio kapitel är den sk “TORE-modellen” ™ (5), utvecklad av Ham, här i boken översatt som “TORG”-modellen:

“T” står för “Tematisk” (“Thematic”) – en bärande idé, en sammanhängande tanke
“O” står för “Organiserad” (“Organized”) – ett innehåll strukturerat enligt valt tema
“R” står för “Relevant” (“Relevant”) – ett tilltal som anknyter till publikens referensramar
“G” står för “Givande” (“Enjoyable”) – en upplevelse som berikar och berör

Modellen sammanfattar interpretations-praktikens förhållningssätt till kommunikation, menar Ham.

För att kommunicera på ett levande, intresseväckande och engagerande sätt med sin publik, behöver vägledare tänka strategiskt. Om det som ska kommuniceras inte görs med hänsyn till hur människor förhåller sig till budskapskommunikation, så uppstår heller ingen möjlighet att vare sig beröra eller bli berörd/involverad i framställningen.
Genom att kommunicera genomtänkt, blir det enklare för deltagare att ta del av ett innehåll och dess budskap. Det blir enligt Ham dessutom enklare för vägledaren att planera och strukturera sin aktivitet, med hjälp av “TORG”-modellen.

Flera av Hams resonemang i boken kopplar till Ham:s egna disciplin, kommunikationspsykologi, med referenser till hur människor uppfattar information, vad som styr bearbetning och möjligheterna att även påverka människors uppfattningar.

Att arbeta utifrån tematiserad kommunikation är enligt Ham den avgörande kvalitén för kommunikation inom interpretation. Något som skiljer dess uttryck och avsikt från t ex marknadskommunikation eller en teaterföreställning.

Resonemangen ligger nära det som egentligen är “kärnvärdet” inom interpretation: att inte endast presentera “information” på ett trevligt, lättillgängligt sätt. Det handlar istället om skapa en kommunikation om vårt gemensamma natur- och kulturarv som utmanar publik/deltagare att tänka själva, och att på så sätt skapa sina egna betydelsebärande kopplingar – egentligen, att skapa mening.

Genom att stimuleras till att tänka efter själv, ökar inte bara möjligheten för människor att förstå och komma ihåg. Det ökar även möjligheten för att vi ska bli mer engagerade, att ta till oss budskap på en djupare nivå. Att bry oss om.

“Vem vet mest?” är inte poängen
Tankarna om att “utmana”, går tillbaka till interpretationsfältets “gudfader”, skribenten och naturälskaren Freeman Tilden (6), som formulerade syftet med interpretation med orden: “Provoke, relate, reveal”.

Ham refererar även till Tilden och menar att nutida forskning inom både psykologi och kognitionsvetenskap bekräftar teserna från Tilden, som var före sin tid med att formulera tankar om “uppelvelsebaserad” kommunikation.

Följden av att tänka “publik” eller “besökare”, upplever jag själv är styrkan med interpretation-praktiken, vilket även är tydligt fokus i Hams bok.

För oavsett om vi är guider, naturvägledare, utställningsproducenter, uppelevelsemakare eller kulturarvspedagoger så ska vi inte mata besökare med allt vi vet om ett “ämne” (även om det både är lockande och rätt så naturligt). Utan istället först tänka några extra varv för att inte säga allt, utan säga det på sätt som gör innehållet relevant och lockar till egna reflektioner hos deltagare.

Ham ger mycket värdefulla praktiska exempel på hur vägledaren kan formulera engagerande kommunikation, genom att tänka universella teman, personligt tilltal genom så kallad självreferering, sekventiell eller icke-sekventiell kommunikation och så vidare, vilka alla kan tillämpas för att t ex formulera ett utställningsmanus, ett guidemanus, leda en workshop och så vidare.

Författaren berör också praktiska sätt för vägledare att utvärdera sin kommunicerande aktivitet. Bland annat metoden tankelisting, vilket har tillämpats i verksamheten vid en del svenska naturum.

Läsa, läsa om, läsa mellan raderna..
“Interpretation – kommunikation som gör skillnad” är en utmärkt bok för de som intresserar sig för kunskapsfältet, eftersom den vill lyfta fram interpretation som ett aktivt förhållningssätt: till “minnesarvet”, till en publik, till kommunikation och inte minst: till den egna utgångspunkten för aktiviteten eller vad som kommuniceras.

Boken kommer förstås att bli given litteratur inom kulturmiljövård, naturpedagogik, museologi, turistkunskap med flera högskole-områden.
Jag tror att boken kommer att fungera särskilt bra för de som redan har varit involverade en del med t ex naturvägledning, att utforma och planera visningar/gruppedagogiska aktiviteter, utställnings- och mediaproduktion och så vidare.

Ham har en personlig stil och bokens upplägg kräver lite mer av läsaren. Hans uttryck och en del allmänna referenser är säkert naturliga hos läsare i nordamerika, men låter här och var lite mer omständiga på svenska.

En del val i översättningen upplever jag tyvärr lägger små trubbigheter mellan läsningen och de tankar som Ham vill ge oss. Även om översättarna medvetet, för att följa författaren, valt att hålla sig till ordet “publik” trots dess avighet i sammanhanget, så behöver du som läsare ibland så att säga tänka till en gång extra, för att hålla tråden.

Det finns en medveten interaktivitets-tanke inom interpretation; att skapa kommunikation mellan människor, miljöer, med flera sinnen, med personligare tilltal.
“Publik” och “åhörare” skickar däremot lite motsägelsefulla signaler som dels låter som scenframställningar, dels konnoterar anonyma grupper av passivt tittande människor, vilket inte riktigt stämmer med syftet med interpretation..

Det är förstås naturligt att utgå från sin egna forskningshemvist. Men jag är lite förvånad att Ham inte mer aktivt refererar till hela kunskapsfältet kring konstruktivistiskt lärande. Som inte endast ser lärande hos individer, utan även som ett socialt samspel, där “interpretationsmöten” ju utgör exempel på just situerat lärande (7).

Ham ger ett par exempel på interpretation i förhållande till formellt lärande, och benämner besökare som frivilliga eller “ofrivilliga”. Men han nämner samtidigt inte den etablerade företeelsen informellt lärande (i USA ofta kallat “Self-paced learning“ eller “Free choice learning”), vårt “egenlärande”. Eller nämner den mängd forskning som har gjorts på det området inom museivetenskap, musei- och kulturarvspedagogik, visitor studies och så vidare, vilka alla är givna sammanhang för “interpretationsprodukter”.

Vad jag också saknar i boken är mer handfasta exempel på interpretation som inte är platsspecifik, det vill säga äger rum vid besök på plats i en natur- eller kulturmiljö. På ett par ställen lyfter Ham fram hur interpretation även kan omfatta t ex bruk av filmer, webbplatser och så vidare, vilket hade varit intressant att utveckla ytterligare gentemot en mer etablerad praktik, inte minst i en “digital” tidsålder!

Tack till Per Sonnvik med kollegor på CNV.

 

“Interpretation – kommunikation som gör skillnad”

Författare: Sam H. Ham

Svensk översättning: Ewa Bergdahl, Sven-G Hultman & Eva Sandberg

Fyrfärg. Mjuk pärm, 194 sidor
ISBN: 978-91-978530-4-0

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research12: Interpretation Comments Off

Vägen till museet går via besökaren…. (eller: det participatoriska paradigmskiftet?)

Touch-skärm förhöjd med taktilt gränssnitt, Moesgaard museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

“Deltagarism”. Har nyligen lärt mig ett nytt ord, efter att ha läst helgmagasinet “Två dagar” (1), i morgontidningen “Göteborgs-Posten” (2).

Artikeln “Uppdrag: fånga besökaren” handlar om nutida museer som inte längre är “dammiga och tysta utan har blivit en upplevelseattraktion”, där du som besökare är tänkt att delta (3). Underrubriken är: “En förbättrad upplevelse, eller publikfrieri som gått för långt?”.

Med korta glimtar från några valda västsvenska museer, som ligger i framkant med konst- och kulturhistoriska utställningar, beskriver artikelförfattaren Johanna Ohlson hur museer i allt högre grad inkluderar besökares upplevelse och aktiva deltagande i verksamheten. Ohlson gör även kopplingen till att museer i Sverige har höga besökssiffror jämfört med andra länder inom EU.

“..mest tongivande bland trenderna i museivärlden är det som kallas deltagarismen. En tanke som bygger på att besökaren ska vara delaktig. På ett eller annat sätt. Besökaren får tycka till, vara med och skapa, eller helt enkelt vara den som berättar historien. Det kan handla om att trycka på en knapp eller sitta med i en referensgrupp. Det gäller att ta tillvara den kunskap som finns utanför museets väggar och om att inte längre jobba med envägskommunikation.” (4)

Tyvärr är online-artikeln endast öppen för prenumeranter. Men roligt att tidningens läsare kan få se detta vid frukostbordet…Det är sällan dagspressen skriver om museer, och museivetenskapliga perspektiv, på detta sätt, vilket är välkommet.

Omslag från Göteborgs-Postens tidningsbilaga 'Två dagar' och artikeln 'Uppdrag: fånga besökaren'.

Begrepp som speglar relationer
Uttrycket “deltagarism” kan ha ett ursprung och betydelse som jag inte känner till. Min första tanke var att fundera på “-ism”? Vad betyder det?
“Aktivism”, “populism” och “ålderism” är alla uttryck för en sorts ytterligheter, vilka ibland kan vara negativt laddade (5).

Jag hittar inte “deltagarism” i SAOL, på Wikipedia eller i sökningar i andra morgontidningars arkiv. Ohlson ger tyvärr ingen hänvisning varifrån hon har hämtat begreppet. Inga av de intervjuade i artikeln använder heller ordet.

Musei- och kulturområdet umgås hela tiden med begrepp, som betecknar utveckling i relation till en omvärld, ett omgivande samhälle.

“Tillgänglighet” är ett exempel, ett typiskt etablerat begrepp. “Inkludering” är ett annat lite mer tillspetsat och mer samtida uttryck.
“Interaktivitet” var länge ett hett ord bland museer, kanske mest syftande på digitala tillämpningar. “Spelifiering”, “medskapande” eller “samskapande” kan ses som en gren av denna utveckling.

“Brukardialog”, “publikutveckling” och “crowdfunding” är ytterligare företeelser som markerar hur offentliga institutioner söker olika nya vägar att utvecklas, genom att praktiskt involvera sina brukare i olika sammanhang.

Det är därför alltid spännande att hitta begrepp som kan matcha de ofta dominerande anglosaxiska uttrycken, inom t ex museologi, lärande, interaktionsdesign osv. Uttryck som i sin tur kan vara inlånade från olika kunskapsfält och områden, som t ex (digital) spelutveckling.

Hur användbart är begreppet “deltagarism”? Vad betyder det?
Innebär det att besökarperspektivet inom museikommunikation uppfattas som en tillfällig “trend”, ett mode? Uppfattas det till och med som en “ytterlighet”, rentav en “extremism”?!

“MitTDC, Spotify, Viasat, Netflix, HBO. Det er blot nogle af de tjenester, som den moderne medieforbruger benytter sig af. Vi ser tv ‘on demand’, når vi ikke lige har travlt på de sociale medier med at ‘dele’, ’like’, ’blogge’, ’tweete’ eller ’instagramme’. Og når vi går i teatret eller på museum bliver vi i stadig højere grad positioneret som ’brugere’. Seeren, lytteren, udstillingsgæsten, læseren er blevet en ’deltager’ – en aktiv medskaber af indhold” (6)

“Dogm” eller möjlighet, eller både och?
Ordet verkar i detta fall närmast vara ett inlån från Danmark: mellan 2014-16 pågick forskningsprojektet “Deltagerisme: dogme og mulighedsfelt” (7), bekostat av Statens Museum for Kunst (8), med samtidskonstmuseet Arken (9), utanför Köpenhamn, som initiativtagare.

Projektet ville med utgångspunkt från det samtida digitala, sociala livet granska vad “delande” och “deltagande” innebär i praktiken, för konstmuseer i synnerhet. Avsikten var dessutom att granska eventuella nackdelar med utvecklingen:

“– Problemet uppstår om besökaren är den som ska producera kunskapen, och sen också konsumera den. Då finns ju en risk att han eller hon inte blir klokare än sin egen erfarenhet, och vi kommer inte vidare, säger Camilla Jalving, museumsintendent på Arkens konstmuseum utanför Köpenhamn och som också leder forskningsprojektet.” (10)

Forskningsprojektet inkluderade ett par seminarier och summerades sedan som en antologi 2017, i ett temanummer av Arkens konstpublikation “Bulletin” (11).

I texterna får läsaren en lite mer utvecklad bild av begreppet “deltagarisme”. Temanumret är förresten dessutom skrivet på engelska och begreppet i fokus är här “Participation”..

“The increasing role of participation is linked to new technology and new forms of art practice, but also to new cultural policies, the experience economy, and increasing demands on cultural institutions to justify their existence../..Participation is therefore not as simple as ‘taking part’. On the contrary. To participate is also to take part in new forms of consumption and behaviour that are firmly anchored in the politics and ideology that form us as subjects.” (12)

Jaktutställning på Berlins naturhistoriska museum, 1925. Foto: Bundesarchiv, Bild 102-01060 / Georg Pahl / CC-BY-SA 3.0

Besökare i hands-on utställning om älgars liv och sinnen. Foto: Paul Henningsson, musedia

En av texterna slår fast att begreppet “participation” delvis används på olika sätt inom musei- och kultursektorn. Vilket bidrar till svårigheter att hitta en entydig definition, och därför också entydig tillämpning av begreppet:

“..three dominant discourses within the field of art and museology can be outlined: a ‘democracy’ discourse, a ‘museum’ discourse, and an ‘art’ discourse.” (13)

Bakom de tre “skolorna”, eller riktningarna, ser Jalving för det första en radikal demokratisk-politisk uppfattning om upphävandet av institutionen och dess ensidiga makt/organisation, till ett jämlikt samskapande mellan medborgare och “experter”. Några av dessa tankar har bland annat utvecklats av medieforskaren Nico Carpentier.

För det andra, en pragmatisk, tillgänglighetsbaserad skola, där “participation” är en form av verktyg för att skapa ett innehåll vid t ex museer som är relevant för sina besökargrupper. Vilket uppnås i form av olika dialogbaserade metoder och aktiverande inslag i t ex utställningar. Rötterna finns inom konstruktivistiska pedagogiken, med profilutövare som Ben Gammon, Lynda Kelly och Nina Simon, med flera.

För det tredje, “Participation” relaterar till en konstfilosofisk riktning, som diskuterar en förändrad syn av det traditionella fysiska konstverkets tillkomst och upplevelse, mot sk processbaserade verk. En förändring som även påverkar hur konst till exempel visas i utställningssammanhang:

“..the artist is conceived less as an individual of discrete objects than as a collaborator and producer of situations; the work of art as a finite, portable, commodifiable product is reconceived as an ongoing or long-term project with an unclear beginning and end; while the audience, previously conceived as a ‘viewer’ or ‘beholder’, is now repositioned as a co-producer or participant” (14)

Tillbaka till rötterna..
“Deltagarism” kan alltså vara ett sätt att sammanfatta, eller ge namn åt förändringar mot större besökaroreintering och brukarmedverkan, som pågår parallellt inom kultursektorn i stort.
Där även arkiv, kulturmiljövård, bibliotek och även naturvägledningsverksamheter kan ingå, utöver museerna.

Processen har pågått under lång tid och “rörelsen” är inte ny i sig.
T ex i Sverige i början av 90-talet arbetade bland andra Kulturrådet (15) med strategier för vad som kallades “vidgat deltagande” i kulturlivet (16), vilket innebar att ge fler människor möjlighet att både kunna ta del av och själva utöva kultur.

Ett mer nutida praktiskt exempel är kunskapsprojektet “FunkTek” (17), som involverade personer med funktionsvariation vid utvärdering och produktion av museiutställningar, för att skapa en ny typ av brukarsamarbete.

Vart tar all skräp och plast vägen? Berättelser med "skräpfigurer" skapar samtal med barn på brittiskt vetenskapscenter. Foto: Paul Henningsson, musedia

En viktig pusselbit i utvecklingen av vad som kan kallas “deltagarism” på dagens museer, upplever jag, är science centerrörelsens utveckling, från 1960-talet och framåt.
I dess strävan efter demokratisering av naturvetenskapsområdet, “Public Understanding/Awareness of Science” (18); att skapa rum för dialog mellan allmänhet och vetenskapssektor (med vissa baktankar om hållbarhet: att även få återväxt till högskolor och naturvetenskapliga yrken, bland nyfikna unga…)

Framförallt avsikten att skapa pedagogisk kommunikation, som bjuder in allmänheten att likt en forskare själv utforska, uppleva fysiska och observerbara fenomen, samt skapa sammanhang/mening kring dessa, i en egen vardag (19). Detta som ett sätt att komma närmare, få ny förståelse, genom att vara del av en aktiv upplevelse.
Hands-on, minds-on, hearts on!

Även framväxten av “Interpretation”-fältet, vilket startade professionellt redan i mitten av 1900-talet, är en del av avsikten att inte endast “presentera” natur- och kulturarvets uttryck. Utan istället involvera alla som brukar den, genom direkt kontakt med de berättelser som betyder något för förståelsen och upplevelsen av miljön.

“Interpretation” vilar på en självklar besökarkommunikativ grund och syftet är att ge något mer än endast “information” om djurliv eller historien. Multisensorisk tvåvägskommunikation är medlet och målet. Det handlar om att “göra skillnad” (20). På så sätt en nära, multimodal kusin till “Public Awareness of Science”-fältet.

Trams, fördumning och pekpinnar!
Nu är det inte alla som applåderar utvecklingen….
Några av undertonerna i debatten om “deltagarism” är kritiska. Eller egentligen mycket negativa.

Bland vissa museiprofessionella, kritiker och journalister finns uppfattningen att orientering mot besökares upplevelser, interaktiva verk och målgruppstänkande i förmedling och marknadsföring, leder till en trivialisering, kommersialisering och utarmning av museers egentliga syfte. En “eventkultur” eller “underhållningskultur” börjar ta över museirummen (21).

Även i den senaste tidens debatt i svensk media om museer och kulturarv, har det hörts fräna toner om plakat-utställningar, pekpinnar och “barnsliga” inslag.

Museer som tappar sitt “egentliga” fokus på “forskning” om föremål, och istället för “fakta” visas politiskt färgade åsikter (22).

Dessa uttryck påminner om den svepande debatten på 90-talet om “fördumning”, “dumbing down” (23), som började höras under den tidiga vågen av digitala och “interaktiva” inslag i museerna .

Vissa kulturkritiker menade att inslag av digital multimedia förolämpade och underskattade besökarna. Istället för att öppna ingångar till konst- och kulturarvet, begränsade tekniken besökarnas egna fria upplevelser och associationer.  En poänglös iscensättning av “interaktivitet”:

“…lights and noise to get them interested. This undermines the value of reflection and serious thought, the silent contemplation of objects and ideas. It treats interaction as end in itself. The objective of the exhibit, and its measure of success, is how many visitors come and whether they get involved. If the visitor is pressing a button, if they are involved in an interactive process, it doesn’t seem to matter what the process is that they are involved in.” (24).

Digitalt, eller snarare “multimedia”, var under den första digitala “museivågen” för många synonymt med “interaktivitet” och “virtualitet”. Det var dessutom ofta frågan om fasta inslag i utställningar, t ex multimediakiosker eller “sökbara” databasapplikationer, det vill säga datorskärmsbaserade gränssnitt.

Tyvärr stimulerade en del av dessa tillämpningar varken besökares nyfikenhet, eller baserades på interaktiv kommunikation. Där användaren hade möjlighet att inte endast “välja”, utan också kunde manipulera eller påverka innehållet.

Pekskärmskiosk med bilddatabas i kulturhistorisk museiutställning 2001. Foto: Paul Henningsson, musedia

Den fortsatta utvecklingen av Internet, sociala medier och mobil kommunikation har medfört att gränser mellan tid och rum lösts upp, samtidigt som både kommunikationssätt och kommunikationskanaler har vidgats för att inte säga fragmenterats.

Idag kan museibesökare sampublicera bilder eller filmer av sina upplevelser, tillsammans med museipersonalens bildurval, i sociala medier.

Möjligheterna är dessutom flera att arbeta digitalt för att skapa interaktiv kommunikation. Där även traditionellt “analoga” berättartekniker såsom scenografi, serierutor, med mera, används för att skapa tilltal och relation med användare.

I de mest lyckade, men samtidigt de kanske mest extrema exemplen, kan även nyare teknik för Virtual Reality innebära mycket hög inlevelse för användare, tack vare de suggestionstekniker som uttrycket baseras på.

Fast trots dessa möjligheter och trots uppenbara kopplingar till publikvänligare kommunikation, är tillämpningar av tekniken inte givna.
I artikeln “Uppdrag..” menar en intervjuad museichef att de är alltmer försiktiga med att utnyttja digitala kommunikationsformer. De till och med väljer att helt avstå från IKT i sin förmedling:

“Vi tror att barn, eller snarare alla, kan uppleva en trötthet på skärmar. Att de känner ett behov av något annat. Vi försöker våga vara analoga, att ta ett steg tillbaka lite. Vi gör det vi är bra på. Och det är en annan typ av stimulans”. (25)

Absorbera mera
Efter att ha läst mer och funderat ett par varv till, undrar jag vad motsatsen till “deltagarism” kan vara? “Avståism”?

Knappast något önskvärt för någon. Inte ens för de som flaggar för faran för “eventkultur”, eller en allt mindre föremålsforskning…

Om vi ser begreppet “deltagarism” som en översättning av engelskans “Participation”, så är ett problem, vilket togs upp i antologin Arken Bulletin, att begreppet har många definitioner, beroende på hur och var det används. “Participation” tycks användas som beteckning för ett par faktorer som råkat sammanfalla, men som varken behöver vara relaterade till varandra eller som delvis bara visar ytliga likheter med varandra.

I hjärtat av användar- och besökarorienteringen finns ett fokus på “upplevelse”, men även det ordet kan tolkas olika beroende på inställningar till det. Som en “häftig ploj” utan varaktigt värde. Eller som ett naturligt återkommande moment i hur vi erfar och lär, i livets alla situationer.

Kanske vinddraget från människor som passerar en konstinstallation, utan att ta del av det, kan kallas ett “deltagande”….eller inte.

Att hänga tavlor, för att försöka förutse eller på förhand regissera uppmärksamheten hos besökare, kan också ses som ett exempel på “upplevelseinriktning”.
Men utan att besökarpersoner även involveras i själva hängningen/placeringen av verken, kan vi ju endast anta vad som skulle fånga eventuell uppmärksamhet. Upplevelsedesign är intimt förknippad med aktiv brukarmedverkan i “produkten”…(26)

Avslutningsvis är jag inte helt säker på om “deltagarism” är den bästa svenska översättningen av andemeningen i “Participation”?
En näraliggande synonym, som används ännu oftare i det anglosaxiska musei- och konstområdet är begreppet “Engagement”.

“Engage” betyder på svenska bland annat att vara “djupt inbegripen” i något, vilket jag uppfattar i museisammanhang syftar på avsikten att som sagt involvera besökare/brukare i något: att ägna mer tid åt, bli mer absorberad av det som kommuniceras. Och därmed få mer rikare upplevelse, kanske till och med nytt intresse för något? Och att lära sig något nytt, på samma gång?

Att “delta” är i jämförelse något mer flyktigt. Jag upplever att det fortfarande finns en liten distans i uttrycket och det är inte givet att “deltagaren” är särskilt aktiv. Man kan ju vara passivt deltagande…

Skriv ett vykort till utställningens medverkande berättarpersoner.  "Aswat", Världskulturmuseerna Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Vidare tror jag att mycket av kritiken mot en “deltagande” kultur, “larm” om fördumning, utarmning och underhållning, bygger på missuppfattningar och ren okunskap.

Enligt min mening kan endast förmedlad “fakta” om museiföremål resultera i lika ytlig eller fördummande “kunskap”, som en “designad upplevelse” kan ge.
Som människor söker vi intuitivt efter meningen, sammanhanget för allt vi möter. Men vissa av oss behöver höra, andra behöver göra, en tredje behöver läsa, en fjärde känna, en femte vill upprepa och så vidare… Vill vi kommunicera med barn, behövs ett tilltal baserat på hur barn uppfattar och orienterar och interagerar med sin omvärld…

Själv är jag den förste att förhålla mig kritisk till forcering av digitala tillämpningar inom museiområdet.. Allra mest om tekniken skapar fler barriärer för användaren, än vad den överbryggar. Men det betyder ju inte att digitalt stödd interaktivitet i sig är detsamma som “underhållningskultur” i negativ betydelse.

Det handlar dels om att tillämpa tekniken med rätt kunskap om besökssituationen, dels hitta en balans mellan materialet, innehållet, berättelsen, mediet, budgeten (!) och brukaren.

Läget kompliceras lite med tanke på att behållningen av ett besök, om vi här kan kalla det “upplevelsen”, redan påbörjas innan vi kommer i kontakt med platsen/miljön, och fortsätter även under en tid därefter. Det vill säga, “deltagarism” sträcker sig längre utanför museernas och konsthallarnas entréer, egentligen, in i våra dagliga liv..

Där ligger en utmaning, att skapa så kallade sömlösa led mellan olika situationer som användare befinner sig i, både i den fysiska och digitala världen (som inte alltid är känd av oss som arbetar med t ex museiutbud).

Det handlar framförallt om att inte tro att det går att skapa nya beteenden. Framgången för nya tjänster, digitala eller inte, behöver baseras på den befintliga praktiken hos användaren, för att upplevas som berikande av sina brukare (27).

Den kanske största utmaningen är att besvara frågan: hur blir vi som museer “responsiva” till vår omvärld, i hela organisationen, både fysiskt och digitalt?

En början, för att hitta balansen mellan innehåll, teknik och uttryck är att öppna upp för dialog mellan alla som kan vara berörda, intresserade eller delaktiga, till att bli medaktörer, medskapare, “tillsammansgörare”.
Det participatoriska paradigmskiftet har bara börjat!

“Uppdrag: fånga besökaren”

The Art of Taking Part. Arken Bulletin 2107

Se även:
Immersion in Museums: AR, VR or Just Plain R?

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

Sluta tänk och känn! Tänk sedan efter!

“..interpreters sometimes think of visitors as what we want them to be, the idealised visitor, rather than as they actually are../we produce interpretation out of a different state of mind or mental set, which we can characterise as work mode, sharply contrasting with the visitor leisure mode” (1)

Brittiske interpretation-profilen Carl Atkinson skriver tänkvärda rader, i vinternumret av “Interpretation Journal” (2).

Carl, som har bakgrund inom kognitiv psykologi vilket han har kombinerat i sitt arbete inom interpretation, utvecklar vad som kännetecknar att vara en besökare vid ett museum eller besöksmål.
Vad besökaren fokuserar på i “avkopplat fritidsläge”, har vissa likheter med att “fönstershoppa”:

“..visitors will pay more attention to:

- Searching for meaningful experiences but unlikely to be deep or complex

- themes which are personally relevant or relate to universal human emotionality e.g. love, death, loss, fear, injustice, joy, social status, aggression and conflict

- concrete rather than abstract thinking”

För att lyckas bättre med vår utställningskommunikation bör vi sluta planera utställningar enbart som “helylle-yrkespersoner” och istället bejaka och vara den spontana, universella kännande varelsen som finns inom oss alla – även medan vi “planerar”, menar Atkinson. Låter som en bra plan!

“I suspect it is quite difficult for interpreters to engage with interpretation in anything other than a professional manner i.e. work mode, even in their own leisure time. But this is what we need to do.”


Musikentreprenören Stikkan Andersson intervjuad för TV på 1970-talet. Stillbild från bildskärm i utställning vid Abba The Museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Musikentreprenören Stikkan Andersson intervjuad för TV på 1970-talet. Stillbild från bildskärm i utställning vid Abba The Museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Musikentreprenören Stikkan Andersson intervjuad för TV på 1970-talet. Stillbild från bildskärm i utställning vid Abba The Museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 12: Interpretation Comments Off

Utställningar för alla

Detaljbild: fingrar som känner på förhöjd reliefbild i en utställning. Foto: Tactile Studio

Hur känns föremålet? Hur lät det när det användes en gång i tiden? Hur doftade kryddorna i urnorna?

Fransk-tyska museiformgivningsbyrån “Tactile Studio” (1) förenar multisensorisk interaktion för utställningar, via taktila föremål, skulpturer som kan vidröras och grafisk tredimensionell grafik. Målet är att öka miljöernas tillgänglighet för alla, enligt principen om universell design (2).

“A manifestation of a more accessible Louvre is the new museum interpretation center located in the Pavillon de l’Horloge (the Clock Pavilion). Opened in July 2016, it gives visitors keys for understanding the Louvre, which was once a royal palace before becoming a universal museum. 13 touch stations, developed by Tactile Studio, offer detailed explanations to the various building stages and modifications of the Louvre over time” (3)

Person som använder interaktiv arkitekturmodell i utställning, Champs sur Marine. Foto: Tactile Studio

Tillverkning av taktil skulptur. Foto: Tactile Studio

Företaget förenar på ett kreativt sätt traditionellt fysiskt hantverk med digitala verktyg, enligt en egen arbetsmetod.

För förhöjda bilder och punktskrift på grafiska skyltar har Tactile Studio utvecklat en variant av relieftryck, som även medger hög återginvning av struktur och mönster i naturmaterial. Dessutom tillverkas tredimensionella orienteringsskyltar och kartbilder.

För taktila modeller och skulpturinstallationer används optisk 3D-scanning.

Med bland annat laser kan tredimensionella museiföremål läsas av, utan att dess ytor behöver vidröras. Samtidigt som en kopia skapas, som är mycket nära originalets form. Den virtuella modellen skrivs sedan ut med 3D-skrivare.

I produktionen av skyltar och modeller utnyttjas materialet Corian ® (4), ett inregistrerat produktmärke samt ett gjutbart kompositmaterial som främst används för tillverkning av inredningsprodukter. T ex bordsskivor, bänkar och detaljer, inom bland annat storkök, sjukhus och offentliga miljöer.

Corian ® är en förening av akrylplast och mineraler. Det är mycket formbart och kan färgsättas genom tillsättning av pigment, och fräsas och profileras vid behov.

I härdat skick är materialet mycket hårt och sprick-tåligt och dessutom fukt- smuts- och bakterieavvisande, vilket inte minst är en stor fördel som material för taktila föremål i publika utställningar, liksom i utomhusmiljöer.

Förhöjd taktil skylt med doftstation, Musée International de la Parfumerie. Foto: Tactile Studio

Del av utställning med taktil modell och grafisk skylt, Louvre Abu Dhabi. Foto: Tactile Studio

Möjligheten att integrera touchsensorer för ljuduppspelning i grafiska skyltar, gör det möjligt att berätta för personer som inte har punktskriftsförståelse. Taktila modeller kan också med fördel kombineras med audioguider, t ex med syntolkat innehåll eller som en förhöjd upplevelse för fler sinnen, för alla.

Tactile Studio har bidragit med taktila utställningsmodeller för det prestigefyllda, nyöppnade Louvre-muséet i Abu Dhabi (5). Företaget presenterade även nyligen sina produkter och tjänster på musieteknikmässan Exponatec (6) i Köln, Tyskland.

Tactile Studio

Tactile Studio – Portfolio (PDF)

“Kultur mit allen Sinnen”

DuPont Corian ®

“Corian och miljön” (PDF)

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar12: Interpretation14: Museipedagogik Comments Off