Hur konstverk blir klassiker. Eller: hur kommunicera konsthistoria på engagerande sätt

Besökare i basutställning på Göteborgs konstmuseum. Foto: Dundeekate@flickr.com

Råkar halka in på Konstmuseet i Göteborgs webbplats (1), för att se vilka utställningar som visas där just nu.

En av dessa heter “Kanon. Perspektiv på svensk konsthistorieskrivning” (2) och handlar om hur och varför vissa konstverk väljs ut som betydelsefulla konstverk genom historien. Varför de visas, ställs ut, presenteras eller syns mest i konstböcker och så vidare.

Konstmuseet har tillsammans med Norrköpings konstmuseum (3) och Göteborgs universitet (4) startat ett forskningsprojekt med samma namn. Projektet behandlas i senaste numret av konstmuseets bokserie “Skiascop” (5).

På själva konstmuseet i Göteborg har ett antal kända och mindre kända tavlor valts ut från de fasta utställningarna och dessutom kompletterats med nyare konstverk. För att illustrera och kommentera hur de fått sina betydelser som framstående verk.

“Med hjälp av en folder och texter vid utvalda verk kan besökaren möta både bekanta och mer okända verk i ett nytt ljus.” (6)

Frågan är spännande och har inte bara kopplingar till hur konst upplevs och bedöms. Inte minst har frågan kopplingar till varför konstmuseer finns och varför många av oss vill besöka dem.

Jag blev nyfiken på utställningen och upplägget, eftersom det lät som om museet hade tänkt i banorna av ett tema.
Hur görs frågan om kanon spännande för de som kommer till konstmuseet? På vilket sätt levandegörs temat? Vilka möjligheter ger museet besökarna att kanske se på konstverken på nya sätt och upptäcka något nytt?
Det handlar ju i detta fall även om hur ett (konst)forskningsprojekt kan presenteras för en bred allmänhet.

Jag började med att kolla presentationsklippet (7) på webbplatsen.

Sakligt, utan krusiduller, presenterar två medarbetare projektet i korthet, därefter några av de valda verken som visas i utställningen. Det är kompetent, det är inte för många specialord och vissa begrepp förklaras lite extra.

Möjligen hade lite mer engagerat tilltal inte skadat. Kroppspråk i film är tillåtet och kan användas för att stötta och fokusera budskap…bidra till att inspirera :-)

Så ner till museet, dagen efter, för att se utställningen och tema-spåret på plats.
Många besökare, denna sommarhelg. Även internationella turister hörs i den corona-säkrade entrén.

Greppar en utställningsfolder och åker upp till högsta våningen.

Del av basutställningen och textskyltningen för utställningen 'Kanon', Göteborgs konstmuseum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Utställningen, som alltså är insmugen i de fasta salarna utan någon större introduktion, är rätt enkelt gjord.

En rosa textfolder matchar kommenterande textskyltar vid valda tavlor, på två våningsplan. I princip en analog text-guide, som i en liten alkov dessutom kommenteras som ett drygt 20 minuter långt bildspel, på en bildskärm.

Skyltupplägget hade kunnat fungera som audioguide eller digitalguide. Nuvarande temaskyltar hade kunnat förses med QR-koder till webbsida/ljudklipp. För att antingen ge lite mer fördjupning, eller lyssna till korta animerade samtal framför valda tavlor. Eftersom ämnet ju handlar om resonemang, att föra fram tankar, vilket passar samtalsformen (kunde t ex vara en pedagog som intervjuar konstexpert?).

Fast jag uppskattar utställningens huvudsakligen analoga tilltal. Fysiska tavlor plus kortare fysisk text. Det är enkelt, rakt, fungerar direkt – utan någon “apparat”! De extra skyltarna syns utan att störa basutställningen i övrigt.

Några tillfälligt inhängda verk fångar denna dag flera besökares intresse och leder till samtal framför tavlorna. Speciellt en nutids-version av “Nordisk sommarkväll” (8).

Missat eller överhoppat?
Men trots sin sympatiska enkelhet blir mitt helhetsintryck att utställningen “Kanon” är lite väl diskret. För att inte säga tyvärr lätt akademisk…

Det hade varit möjligt att göra större plankartor och namnge rummen i foldern, för att ytterligare underlätta navigeringen i salarna.
Bildspelet är dessutom aningen långt för allmänbesökare, en dag som denna, och ser bildmässigt likadant ut genom hela presentationen, utan variationer.

Just textskyltarna blir efter ett par genomläsningar som vanliga utställningstexter, vilka trots sitt urval och idén med ett stråk inte ger någon direkt koppling till andra valda verk i samma rum.
Eller ens då och då ger mig som besökare några väsentliga ledord eller nycklar: varför är “kanon” viktigt? Varför och hur kan jag ha behållning eller glädje av att känna till detta, i en väldigt visuell digital samtid, inte minst?

Jag saknar helt enkelt frågor som griper tag, som kopplar begreppet “kanon” till något som kan ha betydelse i dagliga livet. Till exempel kopplar det till andra liknande fenomen i samhället.

Vad handlar “kanon” om, vad är syftet och vem eller vilka kan stå bakom? Och hur påverkas samhällets bildsyn av konsthistoriens? Ett tydligare avstamp, så att säga.

Det har ju under ett par års tid diskuterats inom EU, att skapa en europeisk kulturell samhörighet, med hjälp av konst- och kulturarv (9), vilket väcker frågor om hur kulturarv och identiteter uppfattas eller definieras.

I Danmark har vissa politiska partier drivit frågan att skapa en dansk kanon för skolan (10), viket heller inte är oproblematiskt eftersom det kan låsa både kultursynen och stänga ute samhällsgrupper från varandra.

Bergh Richard Nordic Summer Evening

Det känns lite som om museet antingen har valt att hoppa över denna möjlighet att lyfta aktualiteten i frågan, eller till och med har missat möjligheten, vilket ju är synd.

De “objektiva”, “neutrala” ordvalen från webbklippet, återkommer även i bildspelet samt i folderns text. Varför museet ens har valt detta ämne, presenteras inte självklart. Vilka är “vi” eller står bakom “vår syn”? Relevansen för konstmuseet själv (och kanske främst konsthistoriker) tycks ha präglat framställningen:

“Hur har ett konstsamlar- och mecenatpar, två inflytelserika museichefer och en Düsseldorfmålare påverkat vår uppfattning om konstnärlig kvalitet? Hur har naivismen och det traditionella figurativa måleriet värderats i modernismens konstsyn?/ ..Vilken roll har dessa verk haft i museets historia?” (11)

Ämnet är ju inte enkelt, och får lite av en “narrspegel”-effekt; att ett museum väljer konstverk för att lyfta frågan om “konstnärlig kanon”, men som även bidrar till sk “kanonisering” genom att lyfta verk, utan att explicit berätta hur det kommer sig att just vissa urval har gjorts framför andra…

I slutet av bildspelet sägs att det även finns värden i att formulera och hålla sig till “kanon”. Att ta bort kanon-tanken helt skulle påverka själva konstbegreppet i sig.

Detta är kanske den mest spännande tanken i hela utställningen, men så att säga viskas fram på en liten  avslutningsbild på en bildskärm! För hemligt – detta hade kunnat lyftas mer aktivt i utställningen som en given ingrediens för ett tema. Vad är det egentligen du ser när du ser en tavla?

Skapa ingångar, för många besökare
Att “presentera” ett forskningsprojekt kan göras på olika sätt. Men i ett publikt rum som på ett museum, skulle nog andra grepp behövas, för att göra frågan relevant och spännande för icke-fackorienterade besökare.

Utan tvekan tror jag många skulle vara intresserade av lite nya infallsvinklar på konst, till exempel genom vinkeln kanon/kulturella värdenormer. Men utställningar som dessa skulle definitivt vinna på att knyta an mer till generella företeelser, att ställa de viktigaste frågorna på mest tankeväckande sätt, gärna i varierad form. Att engagera, inte endast presentera.

Här hade möjligheter att få se samtida källor, liksom andra illustrerande material ur t ex arkiv, kunnat ge sammanhang utöver tavelinformationen och en konkret hjälp att tänka historiskt. Både i tryckt grafisk form, i monter eller i digitala stationer. Vilka var de driftiga musiecheferna och människorna omkring dem?

Och varför inte ett utmanande “Kanon-spel” där besökarna får pröva rollen som expert eller mecenat, för att på så sätt kritiskt gestalta några av mekanismerna? För de besökare som kanske inte är direkt bekanta med fenomenet men kan bli?

Det skulle också kunna vara ett tillfälle att medvetandegöra för en besökande allmänhet, att museet överhuvudtaget håller på med forskning. Hur går det till och varför? Det är nog heller inte givet, men skulle också intressera många.
Att till exempel genom bild och film, eller till och med som “podd”, ge en flukt “bakom kulisserna”. Att komma närmare mästerverkens penseldrag och marmorådror, är väldigt lockande. Att ge en chans att som besökare lite få vara med, “där det händer”.

Men samtidigt, att placera interaktiva och/eller digitala stationer bredvid tavlorna hade kanske uppfattats som störande av vissa? Det är nog ingen slump att många konstmuseer valt att skapa separata ytor eller rum för mer aktiverande inslag, snarare än att integrera dem i själva utställningsrummet (12). 1900-talets enfärgade, avskalade konsthistoriska utställningsrum har sin egen norm!

Fortsatt skön museisommar!

Kanon. Perspektiv på svensk konsthistoria

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form12: Interpretation13: Museivetenskap Kommentera artikeln!

Virtuell väv runt rummet

Sittande besökare vid utställningsinstallationen "Weaving Time". Foto: Edmund Li

Digitala vävstolen "Weaving Time", av Gagarín. Foto: Nicholas Gouin

Isländska utställningsformgivarna Gagarín (1) har i höst vunnit design-priset SEGD 2020 (2) för sin installation “Weaving Time” (3) i utställningen “The Incas, Treasures of Peru” ( 4), vid arkeologiska museet Pointe-à-Callière, Montreal.

Besökare kan skapa en digital väv runt rummet med hjälp av smarta mönsterkort som placeras i rad, på en bänk med infällda optiska sensorer som läser av valda kort.
Ett drag med en “skyttel” bekräftar mönsterraden, som projiceras framför besökaren och efter hand på skärmar i rummet i en ständigt pågående väv.

En mycket elegant förening av digitalt och taktilt, förhistoria och nutid, mytologi och teknik; helt enkelt utmärkt upplevelsedesign!

MuseiTeknik önskar läsare god jul och ett mer inspirerat nytt år!

The Incas, Treasures of Peru – Merit Award 2020

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild12: Interpretation16: Interaktionsdesign Comments Off

MuseiTeknik får nyare namn!

MuseiTeknik uppdaterar sitt namn!
Det nya namnet är: “MuseiTeknik, kulturarv och interpretation”.

På pappret är det ingen stor förändring. Det handlar fortfarande om hur natur- och kulturarvets värden kan kommuniceras på olika sätt. Med och för en besökande allmänhet, med olika tekniker. Fast möjligen en liten förskjutning av tonvikten…

“Much as we love our collections, a museum without users is very unlikely to survive. It is also missing the point…/Ultimately, a museum collection is a pointless bunch of objects unless people can see them, appreciate them, and learn from them. Yet they won’t be able to do that unless you’ve got the basics right..” (1)

Denna blogg har alltid haft “Heritage interpretation” (2) som utgångspunkt, inte minst perspektiv som kan formuleras som “The Visitor Experience” (3).
Därför blir det tydligare att nu också inkludera begreppet interpretation i namnet…

2006, när bloggen startade, var interpretation-begreppet inte så utbrett inom det svenska natur- och kulturarvsområdet. Men tack vare utvecklingsinsatser av bland andra Centrum för naturvägledning (4) och Riksantikvarieämbetet (5), så är vi numera fler inom sektorn som har börjat arbeta utfrån interpretation-perspektiv (6).
Grundandet av organisationen “Interpet Europe” (7) har också haft betydelse för att bredda fältet, utanför USA och Storbritannien.

Interpretation...kärt barn med många uttryck? Skärmbild från Interpret Sweden Network, 'Varför interpretation?', februari 2020. Illustration: Paul Henningsson, musedia

Det finns många beteckningar för att levandegöra natur- och kulturarv och i Sverige finns rotade traditioner att skapa upplevelser för besökare, att få kunskaper av kultur- och naturhistoria (8)

Eftersom det redan finns en grundad praktik här och ordet “interpretation” är ett låneord, kan det uppstå osäkerhet. Vad står det för? Behövs begreppet ens?

Utgångspunkten för “interpretation” är alltid en verklig företeelse, vi kan kalla det minnesarvet. T ex en viss naturmiljö, en historisk händelse, ett föremål och så vidare.
Syftet är att skapa anknytningar till och gestalta betydelsen av minnesarvet, genom att stimulera en besökande allmänhet att själv ställa frågor, utmana, känna, tänka.
Det vill säga inte att presentera en mängd färdiga “svar”..

För det intressanta är inte att kabla ut all kunskap som specialister “kan” om denna företeelse, utan istället duka för att besökare kan upptäcka själva.
Mindre av “undervisning” – mer betoning på “berättande”.

Meningsskapande – meaning making
Vad jag har fastnat för är att detta är ett perspektiv som handlar om ett aktivt medvetandegörande av lärandets betydelse, för vår interaktion med natur- och kulturarv.

Detta kan i sin tur göras på olika sätt, med hjälp av många tekniker, metoder, färdigheter. Det är heller inte begränsat till vare sig analoga eller digitala media, eller till enbart utställningar.

Vad som står i fokus är den lärande människans lärande, framförallt meningsskapandets betydelse (9) för hur vi som människor upplever och förstår, i samspel med andra och med vår omvärld.

Interpretation handlar alltså om multimodal kommunikation, att berätta för fler sinnen, med olika representationsformer, för att ansluta till skiftande upplevelse- och lärostilar hos de som väljer att besöka natur- och kulturarvsmiljöer.

Tänker vi sedan vidare på “interpretation” respektive “informellt lärande” så visar det sig att dessa två företeelser inte är begränsade till en viss typ av museum eller besöksmål, viss typ av samling eller media, eller viss typ av organisation. Det är något som kan appliceras i väldigt många sammanhang.

Vilket kan vara en tillgång, för att överbrygga ibland överbetonade skillnader mellan konsthallar, museer, nationalparker, förhistoriska ruinmiljöer, planetarier, äldre industrimiljöer osv.

Ständigt traditionella sändarmodellen vill nå ut
Den senaste tiden har diskussioner om musei- och kulturarvssektorns utveckling hamnat i lite platta hyllningar av “digital” som det nya normala (10). Digitalt är en möjlighet, men lyfts oftare fram som ett givet “svar”. (Vem ställde egentligen frågan?)

Vår möjlighet, vårt intresse och vilja att interagera med kulturarvet drivs ju inte av “tekniken”. Den drivs av oss själva, vårt egna lärande, vårt kollektiva minne och kultur, vårt meningsskapande som lärande människor. (Och museerna och kulturarvssektorn driver – tyvärr – heller inte den digitala utvecklingen… )

Varför finns natur- och kulturarvssektorn? För vem? Hur levandegör vi och gör minnesarvet betydelsefullt och viktigt för att koppla oss nutidsmänniskor till en kontinuitet?
Det är viktigt, tror jag, att ta den diskussionen. Eftersom kulturarvssektorn har en särskild möjlighet att, oberoende av samhällspendlingar, ständigt påminna oss om denna fråga.

Under pandemikrisen ledde begränsningar och stängningar till att många kulturarvsorganisationer började experimentera med nya publika tilltal via digitala kanaler (11). Vi har fått en mängd museiutspel på nätet. Men där ingen liksom har hunnit problematisera själva kommunikationen hur en digital dialog kan ske.

Det är mycket positivt att publika tilltalet har hamnat i fokus, i vad som varit en samhällskris med många problem och en stor oro.

Fast utan att aktivt synliggöra betydelsen av ett kontinuerligt informellt lärande för natur- och kulturarvssektorn, finns risken att traditionella sändar-mottagarmodeller överförs och tutar vidare i digital form (12).
Detta påverkar i slutändan “The Visitor Experience”.

Hur många museer och besöksmål har sett den pågående pandemin som ett tillfälle att lära sig om hur målgrupper har upplevt läget? Hur har de hittat till utbuden, vilka eventuella frågor och förväntningar hade de? Återkom grupperna, hur och varför? Och vilka har inte alls hörts i dessa digitala sammanhang? Hur har allt detta dokumenterats?
Är det kulturarvsaktörerna som “når ut” till “sin publik”, eller det publiken, besökarna som vill ta del av kultur?

Även om “digital omställning” låter mera “fancy” än fotriktig tillgänglighet, tror jag att kulturarvsområdet som helhet borde så att säga börja uppdatera sina perspektiv kring människors lärande, se meningsskapande som det hållbara bränslet för utveckling (13). Oavsett teknik, politik eller pandemik.

Välkommen till en nygammal blogg!

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande17: IKT & lärande Comments Off

Analog förhöjd verklighet

MuseiTeknik gillar low-tech interpretation!

Inte minst exempel på analog förhöjd verklighet, i form av transparenta skyltar som ger besökare en aning om hur en miljö kan ha sett ut, innan sitt ruin-stadium.
Som här, ett exempel från staden Krusevac i Serbien och det medeltida tornet Donžon Kula (1).

Transparent interpretationsskylt vid borgruin, Krusevac. Foto: Sanat ve Arkeoloji @sanatvearkeoloji

Liknande visualiseringar med akrylat/glas har provats vid det romerska fästet Chesters Fort (2) i norra England: en “tubkikare” som lite på håll låter besökare se en skalenlig, ungefärlig rekonstruktion av fortets befästa port.

Visualiseringsinstallation av arkeologisk miljö, Chesters Roman Fort and Museum. Foto: English Heritage

Transparenta skyltar kan även utnyttjas i utomhusmiljö för att ge en aning om hur platsen tidigare kunde upplevas, som en berättande illustration. T ex genom silhuetter av pontonplan i luften, vid ett tidigare flygfält, Catalina Memorial (3), i Bowen, Australien.

Transparent besöksskylt vid tidigare flygfält för pontonplan, Catalina Memorial Interpretation Center. Foto: Bloc Design

Fördelen med fysiska skyltar av det här slaget är att de kan sporra besökare att dra egna slutsatser om ett historiskt innehåll eller karaktär, ett viktigt komplement till textbaserad skyltning. Så länge det är dagsljus och ej påverkad sikt, visar dessa skyltar bild direkt, utan vare sig strömkälla eller digitala pixlar…

Liknande exempel finns även med digitalt förhöjd verklighet, AR. Vilket ju ger möjligheter att betrakta ur fler vinklar än bara en, interagera med bild och informationslager i bild, länka till andra media och utforska och dela direkt med vänner via sociala nätverk.
Men ibland kan low-tech-media så att säga vara både mer relevant och gott nog!

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar12: Interpretation Comments Off

Möten mellan människa, plats, text

Textival - möten mellan människa, plats, text. Foto: Textival

Litteraturgruppen “Textival” (1) arrangerar sedan 2007 årliga föreläsningar, program och festivaler kring samtidstexter (poesi, litteratur, samtal).

Genomgående för arrangemangen är att med utgångspunkt från texter pröva gränser, utforska platser och skapa möten (2).

Under Textivals programserie “Sjuhärad text” (3) är det premiär för ett ljudkonstverk, en ljudvandring influerad av den amerikanska författaren Rebecca Solnits texter, “Gå vilse – en fälthandbok” (4) och “Wanderlust – att gå till fots” (5).

Ljudverket “Att aldrig gå vilse är att inte leva” (6) har premiär 9 maj – lyssnare inbjuds att lyssna på egen hand, i olika miljöer och därefter mötas i ett gemensamt samtalsrum på nätet.

Projektet förenar samtidskonst, IKT, berättande, deltagande, ljud, rörlighet, lokalitet och rumslig gestaltning, på sätt som kan vara intressant för alla som arbetar med att levandegöra natur- och kulturmiljöer.

Det berör även relationer mellan fysisk plats och ljud, som t ex berättande iscensättningar i utställningssammanhang.
Växlingen mellan en individuell upplevelse och ett gemensamt digitalt mötesrum är också intressant, i tider av social distansering….

För praktisk information om hur du lyssnar, samt deltar i det digitala mötesrummet, kontakta: marie@textival.se

“Sjuhärad text”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat05: Ljud- & audioguider12: Interpretation Comments Off

Virusepidemi, undantagsläge och “digital publik”

Moderna museets webbplats - startsida med digitala 'Soffvisningar' under viruspandemin.

Starkt fokus på digitala möjligheter håller museer öppna, i en tid begränsad av oberäknerlig virusepidemi. Målgruppsfokus är som alltid en nyckel. Men vad gör den “digitala publiken” på museers webbplatser?

I dessa coronavirustider, när mycket av samhället och våra sociala vanor är satta på undantag, har museisektorn varit alert i att kommunicera ett budskap om tillgänglighet, öppenhet och upplevelser online (1).

Det diskuteras även mycket just nu i olika forum, kring effekterna för musei- och kulturarvssektorn av viruspandemin och samhällskrisläget.
Hela besöksindustrisektorn drabbas hårt av detta och krisen blir en påminnelse om hur vi egentligen är beroende av varandra, för att alla individuella delar i samhället ska fungera.

Vad är museer utan närhet till öppna butiker, caféer, serviceställen och kollektivtrafik? Utan turism, övernattningar och fri rörlighet så tappar kommersiella aktörer intäkter. Stängda skolor utan barn och unga och inga gemensamma aktiviteter. Inga föreningsarrangemang och bussresor. Museer och besöksattraktioner tappar flera viktiga besökargrupper.

Finns det en risk att tidigare besökarmönster påverkas, om det “tillfälliga avbrottet” pågår en längre tid? (2). Hur ska publika mötesplatser som museer agera, under denna kris?
Trendord som “viral”, “responsiv” och “disruptiv” har verkligen fått en ny klang i dessa dagar….

“Om man vill betrakta den här situationen som en utmaning kan man kanske lära sig mer om sin publik, verktyg som man har inte använt tidigare och stödja varandra i en osäker tid. “ (3)

På Riksförbundet Sveriges museers blogg formulerar Larissa Borck vid K-samsök, Riksantikvarieämbetet (4) kloka tankar om hur museisektorn kan förhålla sig till den helt nya situationen under coronavirus-pandemin.

Hon föreslår att varje organisation ställer sig följande frågor: vilka aktiviteter kan prioriteras, vilka kan skjutas upp? Hur kan målgrupper stödjas? Vilka digitala verktyg behövs för att upprätthålla verksamheten? Hur kan museer samverka med varandra? (5)

Del av Museum Computer Networks länksida 'Ultimate Guide to Virtual Museum Resources'

Flera professionella museiorganisationer har lyft fram och paketerat vad museer erbjuder i form av digitala samlingar och utställningar, guidade visningar via sociala medier, strömmande “publikfria” föredrag och liknande (6).

“The Ultimate Guide to Virtual Museum Resources, E-Learning, and Online Collections” (7) sammanställd av Museum Computer Network är en enkel länklista, som växer för varje dag.

Professionellt stöd och målgruppsfokus
Det professionella/kollegiala stödet är ett genomgående tema. Det internationella museiorganet ICOM bjuder in väldens museer till att dela erfarenheter av hantering av virushotet, genom “ICOM Voices” (8).

Coronavirusinformation till allmänheten på Qatar Museums webbplats

Amerikanska branschorganisationen “American Alliance for Museums” (9) har utvecklat professionella riktlinjer för sina medlemmar och lyfter dessutom fram museernas roll för ett socialt hållbart samhälle (10). Museum Computer Network öppnar tillfälligt sina slutna medlemsgrupper för alla som har intresse av dessa frågor (11).

Under det pågående undantagsläget, när museer och kulturarenor håller stängt, finns också initiativ att utveckla interaktioner med besökare och samhälle via webben, som t ex Nordiska museets (12) insamling av erfarenheter av corona-viruset från allmänheten, som samtidsdokumentation (13).

Ett annat upplägg är Brittiska digitala storytelling-/curator-gruppen “Sounddelivery” (14) som ihop med “Tortoise Media” (15) vill ge röst åt de som inte hörs i media men som är extra utsatta av krisen: vårdpersonal, hemlösa, volontärer, med flera personer märkta av liv i kriminalitet och drogmissbruk (16).

Vissa satsningar är väldigt brett inriktade, andra tycks ha ett i första hand professionellt intresse.

Här är Stockholmskällan (17) ett exempel på ett tydligt målgruppsinriktat arbete. De håller för närvarande på att utveckla webbresurser för att kunna användas för distansundervisning inom historiska ämnen, extra välkommet när gymnasier och högskolor är stängda.

Andra museer ansluter med digitala webbresurser till inititivet #skolahemma (18), ett samarbete mellan Skolverket (19) och RISE (20), vilket också är ett proaktivt sätt att agera digitalt där målgrupper redan finns.

Skillnader mellan “digital” och fysisk publik?
Uppväxling av digitala insatser kommer säkert innebära ett nytt sätt att arbeta för många institutioner. Att utveckla och paketera om utställningar för t ex skolor tar ju även tid, för att bli användbart material för målgrupper (där ju även lärare ingår).

Jag hoppas att denna “undantagsperiod” ger tid för museer och kulturarvsorganisationer att även arbeta med utvärderande arbetssätt.

Några frågor som den breda digitala “pushen” väcker hos mig är: vad innebär en “digital publik”, vilka består de av, vad har de för avsikter, intressen och motivation att interagera (eller inte) med digitala resurser?
Hur mycket överensstämmer bilden av den fysiska publikens, de fysiska besökarna, med de som agerar digitalt, särskilt när detta är den främsta möjligheten att ha kontakt med natur- och kulturarvsmaterial?

Och vad betyder, egentligen de digitala inslagen för besökares/brukares upplevelser? Och hur kan vi få en bild av detta? Vilken är relationen mellan webbplatser, social mediakommunikation och appar? Fortfarande saknas, anmärkningsvärt nog, sammanhängande forskning inom området (21).

Startsida, Walker Art Gallery, Naitonal Museums of Liverpool

Aktuella studier kan inspirera: ett forskarteam från tyska och brittiska universitet har nyligen analyserat interaktioner med webbplatser för museerna i Liverpool (22).

“Where digital cultural heritage users have been studied in the past, however, the focus has primarily been on user groups that are easier to access, such as experts, researchers and museum staff. The general user and the non-professional user generally receive less attention” (23)

Sex större musei- och konsthallswebbar undersöktes i studien. Utvärderingen genomfördes i form av frivilliga webbenkäter på hemsidorna.
573 deltagare deltog under enkätperioden och fick besvara 21 frågor, främst med förvalda svarsalternativ.

“Engagement with a museum can also be via online collections or websites, without any physical visit. While it is tempting to apply physical visitor models to the digital world, there is no certainty that the two entirely overlap, and online visitors should, therefore, be studied in their own context” (24)

Över 75% bestod av besökare som beskrev sig som “allmänhet”, alternativt “icke-specialister”. 50% av denna grupp besökte museisidorna för första gången. Den största delen var bosatta i regionen eller i norra Storbritannien. Inom gruppen “Akademikerbakgrund” fanns högst antal internationella besökare.

Huvudanledningen till att besöka webbplatserna var att skaffa information inför ett tänkt eller möjligt fysiskt besök.
“Icke-specialister” var till skillnad från allmänhet, något mer fokuserade på att titta på konst- och kulturhistoriskt innehåll. I båda grupperna var sajtnavigation, huvudmenyer och bildlänkar mer använda, snarare än sökfunktioner.

Forskargruppen menar dock att en majoritetsanvändargrupp går miste om digitaliserat material och djupare innehåll, vilket ofta kräver dels förkunskaper om stoffet i sig för att kunna söka i materialet, dels digital sökvana. Många museiwebbplatser drabbas dessutom enligt forskarna av hög “studsfaktor” – besök som är kortare än 10 sekunder…

Dessa observationer bekräftas av tidigare webbanvändarstudier. Det är också en bakgrund till utveckling av användardesign som taggmoln, generösa gränssnitt och liknande, som alla har syfte att mer intuitivt leda till djupare material, utan att för den saken skull kräva hög kunskap/aktivt förhandsintresse.

Upplevelse och meningsskapande
Hur upplevelsen av digitalt innehåll även påverkas av användarsammanhanget illustreras i en annan studie av digitalguider på Nya Zealand, där två interpretations-appar i äldre kulturmiljöer undersöktes (25).

Här är den “publika rollen” något av en hybrid, eftersom besökaren befinner sig i både ett fysiskt rum och ett digitalt, samtidigt.

En ofta bakomliggande tanke med app-utveckling inom musieområdet är att besökare med egna smarta mobiltelefoner har utvecklat en närhet och vana till tekniken, vilket gör det enkelt att hantera.
Särskilt i utomhusmiljöer och på obemannade platser innebär appar möjlighet att erbjuda audiovisuellt berättande innehåll vilket kan berika besök.

I studien på Nya Zeeland besvarade ett trettiotal personer en webbenkät och 11 i åldersspannet 16-59 år intervjuades på plats i samband med besök med appen. Samtliga utom en använde apparna för första gången.

Några av berättelserna i appen 'Highstreet Stories', Heritage New Zealand

För de allra flesta utgjorde själva berättarinnehållet en stark eller till och med mycket stark upplevelse, vilket intervjupersonerna relaterade till att själv befinna sig på den fysiska plats som skildrades i berättande ljud- och videoklipp. En förstärkt närvarokänsla, men även en direkt upplevelse av det ofta hårda liv som präglat platsernas historia.

Just växlingen mellan det digitala och fysiska återkom på olika sätt i intervjukommentarer. Den ergonomiska faktorn och tekniska faktorer påverkade upplevelsen av innehåll. I enstaka fall även tekniska störningar, som att innehåll saknades eller aldrig laddades vilket skapade irritation.

Men en viktig faktor utgjordes av inramningen till platserna, samt hur egna fysiska förflyttningar i miljön påverkar användarnas upplevda inramning för gestaltningen. I en verklig miljö är personliga referenser en synnerligen aktiv del i meningsskapandet, jämfört med t ex att befinna sig i en designad uställning eller för den delen på en tvådimensionell webbplats.

“Despite the sites being physical visitors discussed having physical wayfinding as a way of creating a sense of destination and arrival../..Physical interpretation also allows for chance encounters by visitors, reversing the order of experience, the physical interpretation leads them to the app rather than the app leading them to the heritage site. The idea of heritage being ‘worthy, and fun’ reflects the visitors’ discussion of curiosity and discovery, where they could “stumble upon” a site rather than being instructed to visit.” (26)

En utmaning för utvecklingen av appar i sammanhang som dessa blir hur system kan designas för att tillåta levande avbrott i form av överraskningar. Försök har gjorts i andra projekt med t ex val utifrån personliga profiler, slumpmässiga presentationer baserat på tidiagre innehåll, busiga inhopp av nya berättarkaraktärer och liknande, bland annat hämtade från spelifieringstankar inom digital spelproduktion.

I en mer ovanlig situation, där digitalt innehåll är den främsta vägen att fortsätta besöka museer, blir “konverteringen” klart viktig, mellan de som förstrött kollar information respektive går vidare till att uforska de digitala resurserna. Här kan även sociala medier spela en roll, liksom marknadsföring av appar som ett sätt att på egen hand kunna ta del av natur- och kulturarvets öppna utomhusmiljöer.

Dessa erfarenheter blir sedan viktiga att ha med sig när pandemihotet avtar och tillvaron -förhoppningsvis- blir mer normal igen….Sköt om er!

 

“How to reach – and engage – your public remotely”

#MuseumsAndChill

“The Ultimate Guide to Virtual Museum Resources, E-Learning, and Online Collections”

Hur kan museer nå sin publik och uppnå sina mål i coronatider?


“Characterising online museum users”

“Seeing Things Differently: the use of mobile app interpretation and its effect onvisitor experience at two heritage sites in Aotearoa New Zealand”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier12: Interpretation13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign Comments Off

Seminariedag: “Varför interpretation?”

Berättarväskor - multimediainstallation på vägg i utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

“Intepretation”, besökarnära kommunikation av natur- och kulturarvssammanhang, är ett arbetssätt som under senare år har börjat uppmärksammas mera i Sverige, från att ha varit ett etablerat internationellt yrkesfält i länder som USA, Kanada och Storbritannien.

Hösten 2019 togs ett initiativ att efter internationella förebilder, skapa ett nytt nätverk i Sverige, “Interpret Sweden Network”, för alla som är verksamma inom eller intresserade av professionell interpretation.

Bakom initiativet står Anita Synnestvedt, Fil.dr, forskare och koordinator av Kulturarvsakademin (1), Göteborgs universitet med Aleka Karageorgopoulos, Yayaca Kultur & Kommunikation samt Paul Henningsson, musedia (2).

Syftet med nätverket är att vara ett samlande forum i Sverige, för utveckling av interpretationens synsätt, teorier och praktik. Med målsättningen att verka i öppen, delande och inspirerande anda för dess medlemmar.

'First Person Interpretation'; dramatiserad stadspromenad av aktörer från gruppen 'Historieverket'. Foto Paul Henningsson, musedia

Den 5:e februari arrangeras en kick-off dag och knyt-seminarium för Interpret Sweden Network, kallat: “Varför interpretation?”.

Vad innebär “interpretation”? Varför är det intressant och vilka är erfarenheterna hittills här i Sverige? Medverkar gör bland andra Eva Sandberg, föreståndare, Centrum för Naturvägledning (3), Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet (4), samt en internationell gäst, John Veverka, Veverka Associates (5), USA.

Dessutom ordnas en workshop samt utställningar av aktuella interpretation-projekt i anslutning till programmet.

Intresserad av att delta? Anmäl dig till “Varför interpretation?” genom länken: http://tiny.cc/varforinterpretation

Läs mer om kick-off träffen på Kulturarvsakademins webbplats (6), eller ladda ner det kompletta programmet (7).

“Varför interpretation?”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 11: Konferenser12: Interpretation Comments Off

Mixed Interpretation?

Onsdag 5 december hölls det tredje seminariet i en serie om interpretation (1), vid hällristningsvärldsarvet Vitlycke, Tanum (2).

Workshopen, som arrangerades av Vitlycke museum (3) i samarbete med Kulturarvsakademin (4), innehöll presentationer samt demonstrationer av AR-, VR- och 3D-projektionstekniker.

Produktionsföretag och konstnärer medverkade, med exempel på aktuella digitala applikationer i olika förhistoriska miljöer. Aktuell forskning inom 3D-dokumentation av hällristningar i Sverige presenterades också.

Själv bidrog jag med en presentation om interpretation och digital interpretation (5); museer och kulturmiljöer har med dioramor, modeller och dramatiserade aktörer skapat analoga “virtuella” uttryck inom sin interpretation, något som kan relateras till dagens 3D- och speldesign. Dessutom presenterade jag ett par valda internationella exempel på digital interpretation, för att illustrera “Bästa genomförandemetod” (Best practice) inom området.

Foto av hällristning, Vitlycke världsarvsområde [CC BY 0] från Wikimedia Commons

Det var intressant under dagen att kunna jämföra VR och AR som kommunikationsform.

Visualiseringsföretaget Disir:s (6) VD Helena Hulth, presenterade hur företaget startades i en kombination av arkeologi och spelutveckling, med mobila AR-tillämpningar kring Uppsala högar. I nya projektet “Visir” (7) är syftet att visualisera uppländska resmål genom historien och utveckla hållbar kulturturism.

En stor utmaning för visualisering och digital rekonstruktion av förhistoriska miljöer, är många gånger bristen på källmaterial. Inte bara fysiskt utan även berättarmässigt. En avvägning behöver göras mellan källkorrekt och visuellt tilltalande presentation: hur “verkliga” får miljöer och människor göras, utan att de uppfattas som “absolut sanna”, och därför vilseledande?

Till skillnad från VR medger AR ett större fokus på att betrakta den verkliga fysiska miljön runt användaren, eftersom den smarta mobiltelefonens skärm utgör ett “extra öga” att betrakta verkligheten igenom. Detta ställer andra krav på berättandet, jämfört med en helt kontrollerad 3D-scenografi.

Konstnären Marika Hedemyr (8), som arbetar i området mellan performance och digital kommunikation reflekterade över skapandeprocessen, i två aktuella AR-produktioner för Mölndals stadsmuseum (9): vilka röster hörs respektive hörs inte? Vem väljer och hur? Och vems är den nya berättelsen som berättas, i nya “digitala museirum” utanför fysiska museiutställningar?

Hand som håller upp smart mobiltelefon i landskapsmiljö. 'Enter Mölndal Tulebo', foto: Marika Hedemyr/Enter Mölndal

Del av historisk 3D-visualisering av Uppsala Domkyrka. Illustration: Disir Productions

Kommunikation grundad i mångas perspektiv
Omkring 125 000 personer besöker Vitlycke-miljön årligen. Drygt 9000 deltar i visningar av hällristningshällarna, arrangerade av museet – vad upplever alla andra besökare, menade museets pedagog Hans Lundenmark. Hur kan miljöernas ofta svårupptäckta hällristningar levandegöras och visualiseras för olika besökargrupper, på nya varsamma sätt?

Det handlar inte minst om tillgänglighet, i de fall där fysiska besök dessutom kan vara svåra att göra eller hällmotiv är omöjliga att uppfatta för synnedsatta personer.

Marika Hedemyrs arbete med binauralt ljud (10) var mycket intressant, liksom möjligheter att ta fram taktila 3D-utskrifter av hällmotiv, vilket börjat testas vid Svenskt Hällristningsforsknings Arkiv.

En lika intressant diskussion som utvecklades under seminariet handlade dels om förhållningssätt till svåra eller obehagliga delar av kulturarvet, t ex våldsbejakande delar av förhistoriska kulturer. Eller avvägningar mellan känsliga kulturmiljöer och publikutvecklingsaspekter.

Person som använder AR-kikare i utställning. Moesgaard museum, foto: Paul Henningsson, musedia

Ytterligare en tråd som kändes ny och tillspetsad var: i vilka former sker samarbeten kring digitala kulturprojekt? “Digital interpretation” kan många gånger handla lika mycket om förväntningar på tekniken, som den faktiska utvecklingen av innehållet.

I större kulturella utvecklingsprojekt är fokus ofta på stora förväntningar, stora mål och oklara resultat menade Hannes Andersson (11), internationellt verksam svensk-nederländsk samtidskonstnär, som efterlyste mindre storskaliga digitala utvecklingsprojekt.

Samarbete på tvärs över discipliner är viktiga, men sällan ges möjlighet att lära känna den kultur och det språk som har byggts upp inom respektive område, som design, pedagogik, teknik, konst, spelutveckling och så vidare. Vilket enligt Andersson är en förutsättning, för att kunna gemensamt kommunicera något med någon.

Här har även beställare en nyckelroll, i att efterfråga relevanta produkter och tjänster, när det gäller levandegörande av en publik kulturmiljö.

“ICT introduces new ways of communication based on ubiquity, de-materialisation and constant updating, totally usual for the Information Society, but strange for museums that are based on a built place, objects and permanency. Thus, in order to find out what integration means and how to achieve it, museums first need to go beyond museographic considerations and establish their role in society.” (12)

Tack till Johan Gustafsson, Aleka Karayeorgopoulos, Vitlycke museum och Kulturarvsakademin för en mycket givande workshop!


Interpretation i Världsarvet del 3 

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt11: Konferenser12: Interpretation16: Interaktionsdesign Comments Off