Stor studie av virtuella visningar och program

Omslag, rapporten 'The Impact of Virtual Programs on Revenue Generation for Cultural Organizations', Cuseum 2021

Kommunikationsbyrån Cuseum (1) publicerade nyligen resultatet av en utvärdering bland 500 nordamerikanska museer och besöksmål, om effekten av virtuella visningar och program under pandemin. Det vill säga guidade visningar, föredrag, lektioner, filmer, samtal, uppträdanden och så vidare, via Internet.

Rapporten har flera intressanta avsnitt, även om den har fokus på möjligheter att skapa (nya) intäkter, det vill säga att kunna ta betalt för nätbaserat publikt innehåll, samt är baserad på mer kommersiella förhållanden i USA jämfört med nordiska museer och besöksmål. Primärkällan är heller inte besökare själva, utan en undersökning av personalens erfarenheter.

Historiska museer och sevärdheter var den största gruppen svarande, följt av konstmuseer, därefter vetenskapscentra, botaniska trädgårdar, akvarier med flera, samtliga i huvudsak små till medelstora organisationer.

Frågorna var indelade efter nätbaserade visningar, pedagogik och event:
-Virtual Tours
-Virtual Summer Camps
-Virtual K-12 Programs
-Virtual Art Classes
-Virtual Classes & Events
-Virtual Galas
-Virtual Animal Cameos

92% av de svarande erbjöd virtuella visningar och program. De flesta, 57%, hade fasta biljettpriser på nätbaserade arrangemang, men även frivilliga avgifter förekom.

Konstmuseer och besöksmål med levande djur erbjöd virtuella visningar flest av alla.
Endast 10% av barnmuseer och interaktiva museer erbjöd nätbaserade visningar av utställningar, föremål, miljöer och liknande.

En stor erfarenhet bland de svarade var att den virtuella/publika besökarantalet växte under pandemin. Detta kan ses som en utveckling av nya målgrupper, men det framkommer inte så tydligt om och hur de virtuella besökargrupperna skiljde sig från fysiska besökargrupper.
Precis som var fallet i den digitala museibarndomen, med CD-rom och webbplats-baserade utställningar, har de virtuella inslagen under pandemin sammantaget lett till ett ökat intresse från de digitala användarna att komma på fysiska besök.

Det andra intressanta resultatet av studien är att virtuella visningar enligt rapportförfattarna kräver mycket mindre personal och förberedelsetid, än motsvarande fysiska visningar och arrangemang.
Trots att huvuddelen i undersökningen var små och medelstora organisationer.

Detta kan säkert diskuteras och har kanske inte varit den helt samstämmiga upplevelsen i Sverige, Norden och Europa, även hos större organisationer. Där pandemin innebar en hastig omställning till virtuella inslag och för många, en uppförsbacke i att få grepp om digitala verktyg liksom förutsättningar för att skapa innehåll (produktion samt digitalisering), vilket ju har krävt både lärotid och insatser. Inte minst har det under pandemin saknats möjligheter och metoder att utvärdera användarnas upplevelser och behov (2)(3). Men rapporten ger också underlag för fortsatta diskussioner om utveckling av nya intäktsmöjligheter för kultur- och besökssektorn i stort.

Ladda ner hela rapporten från Cuseum (4)

“The Impact of Virtual Programs on Revenue Generation for Cultural Organizations”

Se även:
Viruspandemi, besökarströmmar och digital natur- och kulturvägledning
Coronapandemins påverkan på museisektorn
Kulturvanor i Sverige 2020

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality10: Research14: Museipedagogik & lärande15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Kommentera artikeln!

Från “Samla, vårda, visa” till…

Reklamskylt i stadsmiljö om vidareutbildning för vuxna. Foto: Paul Henningsson, musedia

Är kulturarvspedagogik en profession? Pedagogiska aktiviteter i olika kulturarvsmiljöer är vanliga och populära. Samtidigt saknar Sverige akademisk grundutbildning och forskning på området. Är det främst undervisande aktiviteter för och med skolor som frågan avser? Behöver vi ställa ytterligare frågor för att försöka ringa in kunskapsfältets kvalitéer?

Är kulturarvspedagogik en profession? Det frågar sig Charlotte Ahnlund Berg i ett debattinlägg i Riksantikvarieämbetets senaste nyhetsbrev för museer (1). Texten är skriven mot bakgrund av författarens nyligen genomförda kartläggning av kulturarvspedagogikens akademiska status (2).

Det finns enstaka kurser i kulturarvspedagogik och en sedan länge utbredd praktik. Men bedrivs det forskning i ämnet? Finns det någon akademisk grundutbildning? Författaren spetsar till det ytterligare, genom att fråga: kan personer inom kulturarvssektorn utbildas till kulturarvspedagoger vid universitet, om där inte finns disputerade kulturarvspedagoger?

“..many inside and outside the museum community privately, and sometimes publicly, question whether any real learning occurs in museums.” (3)

Det här är en viktig fråga, tror jag, både för kulturmiljösektorn och för den akademiska världen. Det finns säkert flera infallsvinklar och författaren ställer flera frågor i sin artikel.

De senaste åren har mycket av fokus inom kulturarvskommunikation hamnat på undervisande verksamhet för skolor och barn. Det är ju en självklarhet om också detta ska vara fokus och det är kanske detta område som behöver byggas upp med mer teoretisk forskning. Det kanske är det som Charlotte efterlyser.

Ett “paraply”?
Men om vi ser till praktiken, som även nämns i artikeln, så spänner ju insatserna över en mängd ämnen, områden, användargrupper och perspektiv. Alla med individuella kunskapstraditioner och “implikationer”: kyrkor, industriarv, arkeologi, konstmuseer, vårdmiljöer, botaniska trädgårdar, hantverk, länsmuseer, arkiv, hembygdsgårdar, sagoberättande, matlagning, antropologi, musik, kulturlandskap osv osv osv.

Ska “kulturarvspedagogik” uppfattas som synonymt med till exempel “museipedagogik”, “arkivpedagogik”, “kulturmiljöpedagogik”, till och med “utomhuspedagogik”? Ska det förstås som ett sorts paraplynamn för många undergrupper av pedagogik? Finns det några alternativ?

Insatserna på området rör ju heller inte endast att lära av och genom kulturarvet. Människan har ju en lika naturlig relation till och interaktion med naturen. Vår jord och naturmiljö innehåller ju också naturarv. De flesta naturligt uppkomna, andra ett resultat av mänsklig närvaro. Naturen är lika ständigt levande och pågående, som det kulturella. Utan natur ingen kultur!
“Natur- och kulturarvspedagogik”? (4)

Inom organisationer som “Norske parker” (5), som inkluderar både nationalparker, världsarv och hembygdsmiljöer används begreppet “natur- och kulturvägledning” i större utsträckning för en publik, lärande kommunikation, i syfte att levandegöra olika miljöer.

“Heritage interpretation is a structured approach to non-formal learning specialised in communicating significant ideas about a place to people on leisure. It establishes a link between visitors and what they can discover at heritage sites such as a nature reserve, a historic site or a museum. // Interpretation is a form of storytelling” (6)

Sommar, sol och kulturarv runt hörnet... Foto: Paul Henningsson, musedia

Vem lär? Hur, vad och varför?
Benämningar är nödvändiga, som en sorts hjälpmedel att föra diskussioner kring. Men för att inte fastna i etiketter, kanske “professionen” kunde definieras utifrån följande:
¤) lärande pågår där besökare/deltagare finns
¤) det är inte begränsat vare sig till skolelever, eller till en viss typ av kulturarvsmiljö.

Museer och natur- och kulturarvsverksamheter möter, engagerar människor i skolbaserat lärande, det formella lärandet. Som ramas in med hjälp av läroplaner, kunskapsmål, lektioner och betyg.

Men till natur- och kulturarvsmiljöer söker sig i hög grad även de som deltar på egen hand, genom självstyrt, fritidsbaserat lärande (även kallat informellt lärande).

Och de allra flesta som söker sig till fornbyar, ruiner, museer, konsthallar, botaniska trädgårdar och liknande miljöer, söker sig dit för en meningsfull upplevelse, samvaro, att få nya impulser – att lära tack vare utbyte med andra och omgivningen.

Att diskutera professionalisering och forskning tror jag därför behöver tydliggöra områdets förankring i två sammanhang: både det formella och det informella lärandet. Och vad händer när dessa fält möts? För skolor kan möte med  natur- och kulturarvsmaterial på plats innebära en möjlighet för både lärare och elever att reflektera över vad de gör utanför klassrum och klassrumsläromedel (det vill säga få ett möte med informell lärandemiljö). Och vice versa, för natur- och kulturarvsyrken finns även möjligheten att formulera lärande som svarar mot skolans frågor, att agera undervisande.

I denna “ekologi” har dessutom en ny sfär gjort entré: digital kommunikation. Relationen mellan lärande och digital informations- och kommunkationsteknik, respektive relationer mellan formellt och informellt lärande och digital IKT, behöver också uppfattas och problematiseras – av natur- och kulturarvspedagogiken, som exempel på blandade lärmiljöer.

Här finns redan många bidrag, inte minst inom internationell museologi. Men forskningsfältet är ännu ungt och har hittills präglats av teknikfokus, snarare än användarupplevelser, vilka är viktiga för lärandeprocesser. Utan explikering av lärande och kulturarv – ju mindre digitalt stödjande av detta lärande!

“They’re teaching themselves in their own way basically. They’re actually zooming in on something that interests them rather than you saying ‘look what about doing this, doing that’. When you go to a museum there’s so many different things you can look at and they’re actually choosing the bits that interest them” (7

Avslutningsvis, om vi för den fortsatta diskussionen ser värdet i att prata om att lärandet dels följer den lärande varthelst hon/han/hen är, oavsett typ av kulturarvssammanhang, dels att natur- och kulturarvssektorn berör det formella och det informella lärandets områden, då tror jag också det behöver formuleras vad som präglar lärandet i dessa sammanhang. Kunskapsinhämtning är ju inte isolerat från hur lärandet går till..

I avhandlingen “Tinget, rummet, besökaren” (8), lyfter Fil. dr. Eva Insulander fram meningsskapande som centralt för lärande. Människor strävar ständigt att skapa mening i de situationer vi befinner oss och i dessa möten formas våra intryck till förståelse.

Rent teoretiskt har det inte alltid varit lätt att förena dessa perspektiv, menar Eva, eftersom de har olika akademiska traditioner. Lärande är traditionellt förknippat med undervisning, medan meningsskapande anses höra till kommunikationsstudier (9).

En “natur- och kulturarvspedagogik-plus-publikt-lärande-vetenskapsgren” behöver vara både tvärvetenskapligt förankrad, men också försöka överbrygga vissa akademiska gap.

“- learning is a process of active engagement with experience
– it is what people do when they want to make sense of the world
– it may involve the development or deepening of skills, knowledge, understanding, values, ideas and feelings
– effective learning leads to change, development and the desire to learn more”  (10)

Användare med AR-applikation i förhistorisk utställning. © Amgueddfa Cymru - National Museum Wales

Samlande och bevarande, samt skyddande av natur- och kulturarv har traditionellt sett definierat samhällets natur- och kulturvårdande institutioner. Det bevarade materialet har stått i centrum för forskning, för vetenskaplig utbildning.

Kulturarvspedagogikens praktik sammanfaller med framväxten av nationalstaternas offentliga samlingar av naturvetenskap, konst och etnografi. Exponerade i monumentala byggnader i tunga montrar, för en bildningsbar befolkningsmassa.

Industrialiseringen vid denna tid väckte drömmar om hembygdstraditioner och natur, men var samtidigt fascinerande ämne i teknik- och industriutställningar, som en sorts propaganda och attraktion, på samma gång.

Jag upplever att idag, i en tid då museer omorienterar sig, drar upp framtidsplaner, med tydliga samtidsfrågor som ekonomi, klimatförändring, migration, kriser, digitalisering, pandemier och demokrati, då kan lärande utgöra den kanske viktigaste konstanten som vi har. En kontinuitet att förhålla sig till, utöver att “bevara” för all framtid, när det är lätt att åka vilse i alltmer komplexa frågor.

De stora samtida frågorna är viktiga, de ger natur- och kulturarvsorgansiationer både aktualitet och kopplingar till natur- och kulturarvsmaterial. Förändringar i samhället är också en del av att människor ändras. Demografiska sammansättningar förändras, kunskaper, och värderingar omformas. Natur- och kulturarvsmiljöer är omistliga för demokratisk tillgång till kunskap (vilket nya museilagen anger).

Som livslångt lärande varelser, människor, har vi också behov att upptäcka och förhålla oss till eviga frågor, att möta nya tankar och att bekräfta andra.
Lärande sker också i det lilla, dagliga, som inte avhandlas i de senaste vetenskapliga rapporterna eller står på nyhetslöpsedlarna. Men inte mindre viktigt eller relevant för den sakens skull.

En diskussion om pedagogik och lärande måste väl därför dessutom inkludera hur vi bemöter varandra, i olika sorters samtal och utbyten. Och hur vi i samband med den processen skapar gynnsamma lärande- och upplevelsemiljöer.
Från “Samla, vårda, visa” till “Mötas, uppleva, lära”…

Tack för inlägget Charlotte, ser fram emot debatten om en mer professionell profession!

“If you’re going to open new doors—especially doors to the heart—you have to start at the front door. You have to show that you are inviting people in on their terms, with generosity, humility, and a nod to what speaks to them. Effective front doors have greeters who look like your community welcoming them at the door. Speaking their language. Providing entry points that match the keys they use every day.” (11)

Personer som promenerar i trapptorn av trä. Foto: Pexels.com CC 0


Essä-stafett: Är kulturarvspedagogik en profession?


Se även:
Digitala seminarier – Kulturarv i skolan

FUISM

NCK – Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik 

Naturvägledning i Norden

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research14: Museipedagogik & lärande Comments Off

MuseiTeknik får nyare namn!

MuseiTeknik uppdaterar sitt namn!
Det nya namnet är: “MuseiTeknik, kulturarv och interpretation”.

På pappret är det ingen stor förändring. Det handlar fortfarande om hur natur- och kulturarvets värden kan kommuniceras på olika sätt. Med och för en besökande allmänhet, med olika tekniker. Fast möjligen en liten förskjutning av tonvikten…

“Much as we love our collections, a museum without users is very unlikely to survive. It is also missing the point…/Ultimately, a museum collection is a pointless bunch of objects unless people can see them, appreciate them, and learn from them. Yet they won’t be able to do that unless you’ve got the basics right..” (1)

Denna blogg har alltid haft “Heritage interpretation” (2) som utgångspunkt, inte minst perspektiv som kan formuleras som “The Visitor Experience” (3).
Därför blir det tydligare att nu också inkludera begreppet interpretation i namnet…

2006, när bloggen startade, var interpretation-begreppet inte så utbrett inom det svenska natur- och kulturarvsområdet. Men tack vare utvecklingsinsatser av bland andra Centrum för naturvägledning (4) och Riksantikvarieämbetet (5), så är vi numera fler inom sektorn som har börjat arbeta utfrån interpretation-perspektiv (6).
Grundandet av organisationen “Interpet Europe” (7) har också haft betydelse för att bredda fältet, utanför USA och Storbritannien.

Interpretation...kärt barn med många uttryck? Skärmbild från Interpret Sweden Network, 'Varför interpretation?', februari 2020. Illustration: Paul Henningsson, musedia

Det finns många beteckningar för att levandegöra natur- och kulturarv och i Sverige finns rotade traditioner att skapa upplevelser för besökare, att få kunskaper av kultur- och naturhistoria (8)

Eftersom det redan finns en grundad praktik här och ordet “interpretation” är ett låneord, kan det uppstå osäkerhet. Vad står det för? Behövs begreppet ens?

Utgångspunkten för “interpretation” är alltid en verklig företeelse, vi kan kalla det minnesarvet. T ex en viss naturmiljö, en historisk händelse, ett föremål och så vidare.
Syftet är att skapa anknytningar till och gestalta betydelsen av minnesarvet, genom att stimulera en besökande allmänhet att själv ställa frågor, utmana, känna, tänka.
Det vill säga inte att presentera en mängd färdiga “svar”..

För det intressanta är inte att kabla ut all kunskap som specialister “kan” om denna företeelse, utan istället duka för att besökare kan upptäcka själva.
Mindre av “undervisning” – mer betoning på “berättande”.

Meningsskapande – meaning making
Vad jag har fastnat för är att detta är ett perspektiv som handlar om ett aktivt medvetandegörande av lärandets betydelse, för vår interaktion med natur- och kulturarv.

Detta kan i sin tur göras på olika sätt, med hjälp av många tekniker, metoder, färdigheter. Det är heller inte begränsat till vare sig analoga eller digitala media, eller till enbart utställningar.

Vad som står i fokus är den lärande människans lärande, framförallt meningsskapandets betydelse (9) för hur vi som människor upplever och förstår, i samspel med andra och med vår omvärld.

Interpretation handlar alltså om multimodal kommunikation, att berätta för fler sinnen, med olika representationsformer, för att ansluta till skiftande upplevelse- och lärostilar hos de som väljer att besöka natur- och kulturarvsmiljöer.

Tänker vi sedan vidare på “interpretation” respektive “informellt lärande” så visar det sig att dessa två företeelser inte är begränsade till en viss typ av museum eller besöksmål, viss typ av samling eller media, eller viss typ av organisation. Det är något som kan appliceras i väldigt många sammanhang.

Vilket kan vara en tillgång, för att överbrygga ibland överbetonade skillnader mellan konsthallar, museer, nationalparker, förhistoriska ruinmiljöer, planetarier, äldre industrimiljöer osv.

Ständigt traditionella sändarmodellen vill nå ut
Den senaste tiden har diskussioner om musei- och kulturarvssektorns utveckling hamnat i lite platta hyllningar av “digital” som det nya normala (10). Digitalt är en möjlighet, men lyfts oftare fram som ett givet “svar”. (Vem ställde egentligen frågan?)

Vår möjlighet, vårt intresse och vilja att interagera med kulturarvet drivs ju inte av “tekniken”. Den drivs av oss själva, vårt egna lärande, vårt kollektiva minne och kultur, vårt meningsskapande som lärande människor. (Och museerna och kulturarvssektorn driver – tyvärr – heller inte den digitala utvecklingen… )

Varför finns natur- och kulturarvssektorn? För vem? Hur levandegör vi och gör minnesarvet betydelsefullt och viktigt för att koppla oss nutidsmänniskor till en kontinuitet?
Det är viktigt, tror jag, att ta den diskussionen. Eftersom kulturarvssektorn har en särskild möjlighet att, oberoende av samhällspendlingar, ständigt påminna oss om denna fråga.

Under pandemikrisen ledde begränsningar och stängningar till att många kulturarvsorganisationer började experimentera med nya publika tilltal via digitala kanaler (11). Vi har fått en mängd museiutspel på nätet. Men där ingen liksom har hunnit problematisera själva kommunikationen hur en digital dialog kan ske.

Det är mycket positivt att publika tilltalet har hamnat i fokus, i vad som varit en samhällskris med många problem och en stor oro.

Fast utan att aktivt synliggöra betydelsen av ett kontinuerligt informellt lärande för natur- och kulturarvssektorn, finns risken att traditionella sändar-mottagarmodeller överförs och tutar vidare i digital form (12).
Detta påverkar i slutändan “The Visitor Experience”.

Hur många museer och besöksmål har sett den pågående pandemin som ett tillfälle att lära sig om hur målgrupper har upplevt läget? Hur har de hittat till utbuden, vilka eventuella frågor och förväntningar hade de? Återkom grupperna, hur och varför? Och vilka har inte alls hörts i dessa digitala sammanhang? Hur har allt detta dokumenterats?
Är det kulturarvsaktörerna som “når ut” till “sin publik”, eller det publiken, besökarna som vill ta del av kultur?

Även om “digital omställning” låter mera “fancy” än fotriktig tillgänglighet, tror jag att kulturarvsområdet som helhet borde så att säga börja uppdatera sina perspektiv kring människors lärande, se meningsskapande som det hållbara bränslet för utveckling (13). Oavsett teknik, politik eller pandemik.

Välkommen till en nygammal blogg!

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande17: IKT & lärande Comments Off

På läsfronten mycket nytt

Monter med dokument, 'Frans Ekelund', Landskrona museum.  Foto: Paul Henningsson, musedia

En sommar, som i år inte är sig riktigt lik, och ett kyligt lågtryck hängande över kullarna…vad passar inte bättre än att ta igen lite läsning?

För i vanliga fall önskar vi grill, avkoppling, resor och hängmatteläsning. Fast ibland blir det lite “jobbläsning”, förstås, även under ledig tid..(helst på papper men en bra skärm går också bra).

Jag har i alla fall hittat ett fång spännande nya titlar på den ständigt trevlige och användarvänliga platsen “Uppsatser.se” (1), som är en sökportal för uppsatser publicerade vid universitet och högskolor i Sverige.

Ett tryck på ordet “museum” genererade inte mindre än 917 uppsatser..Flera nya titlar från 2020, dessutom.

Här är ett urval som ser lovande ut:

1. Let me tell you a story. Illustrated storytelling as a tool for museum learning (2)

2. Ljudarkitektur – ljud som resonans av rummet : Undersökning om ljudets multimodala funktion i en kunskapsinriktad miljö (3)

3. Att blåsa liv i forntiden : En studie av kommunikation via montertexter på ett museum i Stockholm (4)

4. Trött på museum? : En kvalitativ studie om konsekvenserna av museitrötthet (5)

5. Att träna elever i historical thinking genom museibesök (6)

6. Moving between levels of engagement with interactive digital exhibits (7)

7. “Varför ska vi gå till det här skittråkiga museet?” – Kulturarvets mening och meningen med kulturarv (8)

8. Begreppens betydelse : En kvalitativ enkätstudie kring begrepp i historieundervisningen (9)

9. ”Där hjärtat bultar lite hårdare” : En kvalitativ intervjustudie om intendenters personliga relation till museisamlingar (10)

På olika sätt relaterar dessa uppsatser självklart till interpretations-området. Roligt förresten, att se en uppsats på svenska om “museum fatigue”!

En sökning i Uppsatser.se på ordet “interpretation” ger över 4600 träffar.

Allt möjligt spännande, t ex indisk litteraturanalys, socialarbetsvillkor, pappersmassaprocesser med flera ämnen. Men i princip inga nyckelord kopplade till besökargrundad natur- och kulturarvsinterpretation. Förutom en: “Museer som et spejl og talerør for deres samtid” (11).

Ordet “naturvägledning” ger nio träffar, inte heller där någon med direkt referens till interpretation. Däremot till destinationsutveckling och hållbar turism, vilket ju tangerar området, utifrån site management- och visitor management-perspektiv (12).

I flera av ovanstående och andra kulturarvsuppsatsers abstracts, återkommer begrepp som “mediating” och “mediated”.

“Förmedling” är en kusin till interpretation och etablerad del av “kunskapstraditionen” (13) (14) (15) här i Norden (och en av anledningarna till att underrubriken på denna blogg valdes). Det har förstås sin roll inom kulturarvsdiskurser och syns därför i uppsatsreferenser.

Men det illustrerar också att det kanske behövs lite nya fläktar på våra lärosäten….hoppas på ett framtida högskoleprogram i samtida interpretation!

Ha en skön, läsningsfylld och säker sommar!

Person som vilar i hängmatta. Foto: M Dach CC0

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Utvärdering av Riksantikvarieämbetet

2019 fick Statskontoret ett uppdrag av regeringen att utvärdera Riksantikvarieämbetets myndighetsuppdrag.

Några av frågeställningarna var att analysera hur Riksantikvarieämbetet fullgör sina uppgifter i förhållande till uppdrag och resurser, hur myndigheten samverkar med andra aktörer samt en undersökning av effektiviteten i verksamheten.

Nu har utvärderarna presenterat sin rapport och enligt analysen, baserat bland annat på intervjuer, dokumentation samt styrdokument, så når ämbetet sina övergripande mål och åstadkommer många goda resultat inom området bevara, använda och utveckla kulturarvet (1).

Men det interna utvecklingsarbetet släpar efter, sedan myndigheten fått nytt uppdrag, och rollfördelningar mellan olika enheter är delvis otydliga.
Digisam (2), som arbetar för samordning av digitalisering av kulturarvet, har ännu inte hittat sin roll som del av RAÄ, efter att tidigare ha tillhört Riksarkivet (3).

Utredarna efterlyser även mer utvecklade bedömningsgrunder och indikatorer hos myndigheten, för att kunna analysera sina egna resultat.

Vid utredarnas samtal med andra intressenter, är det fler som önskar att ämbetet arbetar mer stödjande och pådrivande i kulturarvssektorn.

Utvärderarna påpekar dessutom att ansvarsfördelningen är något oklar mellan olika kulturarvsmyndigheter. Vilket ju kan sägas även drabba RAÄ och även Digisams arbete.

Ladda ner hela rapporten från Statskontoret (4)

Omslag till utvärderingsrapport från Statskontoret: Myndighetsanalys av Riksantikvarieämbetet 2020

Myndighetsanalys av Riksantikvarieämbetet

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research Comments Off

Symposium: Samtidskonst och digitalisering

Lördag 17 augusti arrangerar Göteborgs konsthall (1), i samarbete med bland andra Regionteater Väst (2), symposiet “Samtidskonst och digitalisering” (3), i Foajébaren på Göteborgs stadsteater (4).

Hur förhåller sig samtidskonsten till den teknologiska utvecklingen? Frågan ges ett brokigt svar genom flera konstpraktiska, teoretiska och historiska perspektiv omkring den digitala teknologins estetiska och politiska konsekvenser, utforskade genom olika samtida konstnärliga praktiker.

Bild från installationen  'The Memor' – Lundahl & Seitl och ScanLAB Projects. Foto: Lundahl & Seitl / ScanLAB Projects

Symposiet ges som en del av den pågående utställningen “Fragmented Realities” (7) som bland annat innehåller det immersiva, interaktiva mixed reality-verket “The Memor” (8), utvecklat i samarbete med ScanLabs Projects (9), som arbetar med ultrahögupplösta VR-visualiseringar av kulturhistoriska objekt, rum och byggnader.

Medverkar gör flera samtidskonstnärer, skribenter och curators.  Se fullständigt program på Konsthallens webbplats (10) eller på Facebook (11).

Samtidskonst och digitalisering

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt10: Research11: Konferenser Comments Off

Det formativa arbetet med “besökare” och “publik”…

Internationella turister vid besökskylt på Riddarholmen, Stockholm. Foto: Paul Henningsson, musedia

Två aktuella rapporter har publicerats den senaste tiden, som på ett välkommet sätt visar att frågor om besökarperspektiv, att planera för besökare samt att arbeta för att analysera och utveckla nya målgrupper, har blivit mer och mer medvetandegjort inom kulturarvsområdet.

Den ena rapporten, “Att vidga sin publik handlar om att vidga sig själv” (1), utgiven av Riksantikvarieämbetet (2), är resultatet av ett tvåårigt projekt “Museer – en fråga för fler” (3).

Den andra, utgiven av Naturvårdsverket (4), är en handledning, “Naturvägledning i natur- och kulturområden” (5) och en uppföljning till en tidigare rapport om tillgänglighet (6).

Omslag till skriften 'Att vidga sin publik', publicerad av Riksantkvarieämbetet

Anpassning efter tänkta besöksgrupper
Riksantikvarieämbetets rapport bygger på en kartläggning bland museer i Sverige, samt en orientering i hur frågor om besökarstudier och publikutveckling vid museer har genomförts internationellt.

“Vi ska titta på hur museer i Sverige arbetat med att nå en ny publik och hur det fallit ut samt lyfta fram ett antal museer som på olika sätt arbetat för att vidga sin publik och på så sätt gjort museerna till en fråga för fler.” (7)

Rapportförfattarna pekar i sin sammanfattning på att det finns skillnader mellan vad forskning och statistik anger som hinder för att kommunicera med fler grupper i samhället, jämfört med vad musei- och minnesinstitutioner själva identifierar som barriärer för besök.

Bland intervjuade museer finns en bild av att yttre faktorer, såsom osynlighet i mediabrus, avstånd till museilokal eller entréavgifter skapar hinder för icke-besökare. Medan forskningen, enligt rapportförfattarna, snarare visar på museers organisationsformer i sig som delar av strukturella (kulturella, socioekonomiska, pedagogiska) hinder.

Samtidigt har museernas arbete med att vidga grupper av besökare inneburit försök att förstå sin önskade publik och i det, anpassat och förändrat sin verksamhet utifrån de behov, förutsättningar, livsvillkor och önskemål publiken har.

“För att vidga sin publik har de alltså vidgat sig själva och sin verksamhet.” (8)

Metodisk planering
“Naturvägledning i natur- och kulturområden” är framtagen av Centrum för Naturvägledning (9) på uppdrag av Naturvårdsverket. Även Riksantikvarieämbetet har medverkat i utformningen av handledningen.

Materialet riktar sig till offentliga organ, organisationer och enskilda som förvaltar natur- och kulturmiljöer.

“Att anpassa åtgärder och aktiviteter utifrån varje områdes förutsättningar är centralt. Samtidigt är det av stor betydelse att utgå från besökarnas perspektiv och intressen.
Genom fördjupad kunskap om naturvägledning kan förvaltaren både utveckla kvalitet i naturvägledning i egen regi och bedöma och vägleda andra aktörers aktiviteter. Detta bidrar både till att viktiga perspektiv på förvaltning av skyddade natur- och kulturområden kommuniceras och att besökarens upplevelse blir av hög kvalitet.” (10)

Omslag till skriften 'Naturvägledning i natur och kulturområden' utgiven av Naturvårdsverket

Skriften presenterar centrala begrepp för besökarorienterad planering i natur- och kulturmiljöer, samt ger en praktisk stegvis modell för att utveckla naturvägledningsinsatser, som i sin tur baserats på Naturvårdsverkets modell för tillgänglighetsplanering i utomhusmiljöer (11).

Sedan 2018 pågår dessutom ett projekt på Naturvårdsverket att i samarbete med RAÄ skapa en onlineutbildning om tillgänglighet för natur- och kulturmiljöer (12).

En formativ agenda
Det är mycket intressant och av stort värde att handledningen för naturvägledning aktivt problematiserar besökarperspektivet, som ett led i dessa miljöers anläggning och skötsel.

Jag upplever att det traditionellt sett har varit “sakämnen” som stått i fokus inom förmedlingsarbete. Det vill säga att “nå ut” med “kunskap” om “naturen” eller “arkeologin”, “historien” och så vidare.
Sakämnet är naturligtvis utgångspunkten för att kommunicera något väsentligt. Men utan att vi samtidigt synliggör hur besökare erfar, associerar till och vad de behöver för att relatera till “ämnet”, så ökar risken att kommunikationsinsatserna hamnar bredvid målet. Det vill säga missar att kommunicera, beröra. Och vad är vitsen med att prata bredvid eller över folks huvuden?

“Förmedlingen” (“Vägledningen”, eller egentligen: “Interpretationen”) blir så att säga bättre av att vi aktivt inkluderar att ta med hela besökarupplevelsen. Från att någon börja intressera sig för att göra besök i naturen/fornlämningen, till att denne faktiskt läser skylten eller interagerar med den bärbara digitalguidens skärm (13)…

Centrum för Naturvägledning har de senaste åren arbetat med internationalisering på olika sätt, vilket märks genom referenserna till “interpretation” i handledningen. Även om vi, enligt mina observationer, fortfarande befinner oss i ett “förhandlingsskede”, i ett möte mellan starkt förankrad svensk/nordisk naturförmedlingstradition (“folkbildning”) och anglosaxisk tvåvägskommunikations-tradition..
Ska “naturvägledning” benämnas som “interpretation”? Är “naturvägledning” detsamma som “interpretation”? Om inte, på vilket sätt då? Är frågan viktig?

Känner för övrigt annars igen mig i handledningens resonemang kring val av form och teknik! Vilket får mig att hoppas, att bland annat denna blogg på något sett har bidragit till “agendan”!

“Alltför ofta påbörjas planeringsprocesser med beslut om form eller metod för kommunikation. Naturvägledning utgår från att lyfta fram ett områdes värden och resurser i form av naturfenomen, berättelser med mera. Att noga tänka igenom vad man vill berätta, för vem och hur det ska gå till minskar risken att välja metoder som inte bidrar till naturvägledningens syfte, inte tilltalar besökarna eller innebär att man låser in sig i onödigt kostsamma tekniska lösningar.” (14)

Uppfatta, orientera, välja, agera! 'Beslutskedjan' för besökare vid kulturbesök är inte alltid avgjord på förhand. Foto: Paul Henningsson, musedia

Riksantikvarieämbetets rapport är en annan sorts temperaturmätare i tiden.

Den tar avstamp i den etablerade kunskapsbild som finns idag, kring vilka grupper som främst besöker respektive vilka som inte kommer till museerna (15).

Men rapportkartläggningen visar på hur många olika typer av museiinstitutioner praktiskt har närmat sig frågor om besökare i sin verksamhet. Inte minst genom en förändrad syn på besökaren och hennes roll i verksamheten.

Här finns en mer närvarande insikt om att organisationerna, dvs museerna måste förändra sig själva och synen på både besökare och sig själva, om de ska lyckas arbeta mer aktivt inkluderande.

Detta kan förstås motiveras olika, beroende på typ av organisation och storlek. Men en varaktig förändring av synen på besökare, publik, “community”, kräver att hela organisationen utvecklar sig. Inte bara i marknadsföringsgruppen eller bara i ledningsgruppen. (Kanske är det så att museernas berömda “uppdrag” ska kompletteras med en formulering – för vem som kulturarvet faktiskt ska bevaras och kommuniceras?!)

Både Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket är två centrala myndigheter, “moderskepp”, för bevarande- och utvecklingsfrågor inom det gemensamma natur- och kulturarvet. Ämbetet som dessutom är ny “riksresurs” för landets museer.

Kanske har Naturvårdsverket ett sorts försprång i att ligga nära besökare, tack vare konceptet “Naturum” (16)?
Jag hoppas att Riksantikvarieämbetet, i samverkan med andra myndigheter, branschorganisationer, och för all del även enskilda konsulter/entreprenörer, kommer behålla och fördjupa frågan om besökarperspektiv i museers organisation och utveckling. Ungefär som hur norska ABM-utvikling (17) en gång arbetade framgångsrikt…


“Att vidga sin publik handlar om att vidga sig själv”

“Naturvägledning i natur och kulturområden. En handbok för planering och genomförande av naturvägledning i skyddade natur- och kulturområden.”

Se även:
“Publik – en antologi om konst, kultur och utveckling”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Bokrecension: “Interpretation – kommunikation som gör skillnad”

Det här är en bok som jag har väntat på att få läsa: något så unikt som en handbok på svenska, över arbetsfältet “Interpretation”.

Författaren, Sam H Ham, numera pensionerad professor i kommunikationspsykologi vid universitetet i Idaho  (1), USA, är en av förgrundsgestalterna inom samtida interpretation.

Ham har genom sin forskande praktik bidragit till att utveckla kunskapsfältet till en profession. Framförallt genom att lyfta fram vikten av att arbeta både strukturerat och med tematiskt tänkande inom interpretation-planering.

1993 kom skriften “Environmental Interpretation – A Practical Guide for People with Big Ideas and Small Budgets”, som fått stor spridning inte bara i engelsktalande länder utan även världen över. 2013 följde Ham upp med boken “Interpretation—Making a Difference on Purpose” (2), som nu alltså finns översatt till svenska, genom en utgivning av Centrum för Naturvägledning (3) vid Statens Lantbruksuniversitet, SLU i Uppsala.

Bokomslag: 'Interpretation - kommunikation som gör skillnad'

Kopplingarna till Sverige och svenska är intressanta. Boken kan på olika sätt sägas sluta en cirkel mellan (nordamerikansk) interpretation och naturvägledning i Norden.

Bakom översättningen står bland annat Sven G Hultman, en av de personer som har lagt grunden till modern naturvägledning i Sverige. Redan på 1970-talet verkade Hultman i USA och inspirerades av interpretation. Åter i Sverige arbetade han för att införa “interpretation”, eller “tolkning”, som han valde att kalla det på svenska (4).

Mellan 2012 och 2014 var Sam H Ham inbjuden gästprofessor vid CNV/SLU, för att utveckla forskning om naturvägledning i Sverige. Under arbetet väcktes förslaget att översätta boken, som en del i att etablera arbetsfältet här och samtidigt förena de många olika yrkesgrupper som verkar inom området. Vilket signaleras med bokens underrubrik: “Handbok för vägledare i natur- och kulturarv” .

Men det här är ingen konventionell handbok, det vill säga en handledning som ger en linjär översikt över ett visst valt ämne. Utan ett mellanting mellan en handbok, en resonerande text och en inspirerande idébok. En bok att läsa igenom, men också att återvända till, i takt med att läsarens egna färdigheter prövas och utvecklas.

Ham har på ett spännande sätt valt ett tilltal som ansluter till syftet med “interpretation”: att vilja beröra och få den som tar del av innehållet, att själv stimuleras till att fundera, reflektera och skapa egen förståelse över det som kommuniceras. Han gör försöket att kommunicera vad “interpretation” handlar om, med hjälp av ett “interpretation”-perspektiv.

Vägledning – interpretation
Bokens 194 sidor är rikt illustrerade och de flesta bilder har på ett ledigt sätt anpassats till svenska och nordiska exempel.

Till varje kapitel hör utvikningar i form av “tankefotnoter”, som ger möjlighet att förhålla sig vidare till de olika frågeställningarna. Varje kapitel avslutas dessutom med ett “ordmoln” av nyckelord, som ger en bra påminnelse om vad du just har läst. De kan också fungera som summering över vilka koncept som behandlas i varje kapitel, för den som skummar igenom boken.

Redan i inledningen, i det svenska förordet, får läsaren vinkar om att kunskapsfältet “interpretation” inte utgör någon färdig “mall”, utan rymmer resonemang som också behöver anpassas och omtolkas till svenska företeelser.

Översättarna har till exempel valt att kalla personer som ägnar sig åt interpretation för “vägledare”, snarare än att översätta engelskans “Interpreter” till en “Interpretatör” eller motsvarande. “Vägledare” är redan ett inarbetat begrepp, är en motivering.

Däremot själva syftet med att “vägleda”, är att skapa “interpretationsmöten” mellan de som på sin fritid besöker en natur- eller kulturmiljö, här kallat “publik” eller ibland “åhörare” (motsvarande Hams ordval “audience”) och det som utgör själva innehållsframställningen, kallat “interpretationsprodukten”.

En “interpretationsprodukt” kan till exempel bestå av en upptäckartur med levande vägledare/guide, eller en utställning och så vidare.

I förordet finns dessutom en intressant kommentar att “interpretation” utgör ett av många sätt att så att säga göra skillnad (för deltagare) inom naturvägledning.
Inom CNV:s egna verksamhet har ett perspektiv utvecklats att förstå och tala om naturvägledning som i första hand en form av social interaktion, än som ett medel för endast budskapsöverföring, vilket ibland står i fokus inom interpretation-verksamhet.

En modell för att kommunicera natur- och kulturarv
Den röda tråden genom bokens tio kapitel är den sk “TORE-modellen” ™ (5), utvecklad av Ham, här i boken översatt som “TORG”-modellen:

“T” står för “Tematisk” (“Thematic”) – en bärande idé, en sammanhängande tanke
“O” står för “Organiserad” (“Organized”) – ett innehåll strukturerat enligt valt tema
“R” står för “Relevant” (“Relevant”) – ett tilltal som anknyter till publikens referensramar
“G” står för “Givande” (“Enjoyable”) – en upplevelse som berikar och berör

Modellen sammanfattar interpretations-praktikens förhållningssätt till kommunikation, menar Ham.

För att kommunicera på ett levande, intresseväckande och engagerande sätt med sin publik, behöver vägledare tänka strategiskt. Om det som ska kommuniceras inte görs med hänsyn till hur människor förhåller sig till budskapskommunikation, så uppstår heller ingen möjlighet att vare sig beröra eller bli berörd/involverad i framställningen.
Genom att kommunicera genomtänkt, blir det enklare för deltagare att ta del av ett innehåll och dess budskap. Det blir enligt Ham dessutom enklare för vägledaren att planera och strukturera sin aktivitet, med hjälp av “TORG”-modellen.

Flera av Hams resonemang i boken kopplar till Ham:s egna disciplin, kommunikationspsykologi, med referenser till hur människor uppfattar information, vad som styr bearbetning och möjligheterna att även påverka människors uppfattningar.

Att arbeta utifrån tematiserad kommunikation är enligt Ham den avgörande kvalitén för kommunikation inom interpretation. Något som skiljer dess uttryck och avsikt från t ex marknadskommunikation eller en teaterföreställning.

Resonemangen ligger nära det som egentligen är “kärnvärdet” inom interpretation: att inte endast presentera “information” på ett trevligt, lättillgängligt sätt. Det handlar istället om skapa en kommunikation om vårt gemensamma natur- och kulturarv som utmanar publik/deltagare att tänka själva, och att på så sätt skapa sina egna betydelsebärande kopplingar – egentligen, att skapa mening.

Genom att stimuleras till att tänka efter själv, ökar inte bara möjligheten för människor att förstå och komma ihåg. Det ökar även möjligheten för att vi ska bli mer engagerade, att ta till oss budskap på en djupare nivå. Att bry oss om.

“Vem vet mest?” är inte poängen
Tankarna om att “utmana”, går tillbaka till interpretationsfältets “gudfader”, skribenten och naturälskaren Freeman Tilden (6), som formulerade syftet med interpretation med orden: “Provoke, relate, reveal”.

Ham refererar även till Tilden och menar att nutida forskning inom både psykologi och kognitionsvetenskap bekräftar teserna från Tilden, som var före sin tid med att formulera tankar om “uppelvelsebaserad” kommunikation.

Följden av att tänka “publik” eller “besökare”, upplever jag själv är styrkan med interpretation-praktiken, vilket även är tydligt fokus i Hams bok.

För oavsett om vi är guider, naturvägledare, utställningsproducenter, uppelevelsemakare eller kulturarvspedagoger så ska vi inte mata besökare med allt vi vet om ett “ämne” (även om det både är lockande och rätt så naturligt). Utan istället först tänka några extra varv för att inte säga allt, utan säga det på sätt som gör innehållet relevant och lockar till egna reflektioner hos deltagare.

Ham ger mycket värdefulla praktiska exempel på hur vägledaren kan formulera engagerande kommunikation, genom att tänka universella teman, personligt tilltal genom så kallad självreferering, sekventiell eller icke-sekventiell kommunikation och så vidare, vilka alla kan tillämpas för att t ex formulera ett utställningsmanus, ett guidemanus, leda en workshop och så vidare.

Författaren berör också praktiska sätt för vägledare att utvärdera sin kommunicerande aktivitet. Bland annat metoden tankelisting, vilket har tillämpats i verksamheten vid en del svenska naturum.

Läsa, läsa om, läsa mellan raderna..
“Interpretation – kommunikation som gör skillnad” är en utmärkt bok för de som intresserar sig för kunskapsfältet, eftersom den vill lyfta fram interpretation som ett aktivt förhållningssätt: till “minnesarvet”, till en publik, till kommunikation och inte minst: till den egna utgångspunkten för aktiviteten eller vad som kommuniceras.

Boken kommer förstås att bli given litteratur inom kulturmiljövård, naturpedagogik, museologi, turistkunskap med flera högskole-områden.
Jag tror att boken kommer att fungera särskilt bra för de som redan har varit involverade en del med t ex naturvägledning, att utforma och planera visningar/gruppedagogiska aktiviteter, utställnings- och mediaproduktion och så vidare.

Ham har en personlig stil och bokens upplägg kräver lite mer av läsaren. Hans uttryck och en del allmänna referenser är säkert naturliga hos läsare i nordamerika, men låter här och var lite mer omständiga på svenska.

En del val i översättningen upplever jag tyvärr lägger små trubbigheter mellan läsningen och de tankar som Ham vill ge oss. Även om översättarna medvetet, för att följa författaren, valt att hålla sig till ordet “publik” trots dess avighet i sammanhanget, så behöver du som läsare ibland så att säga tänka till en gång extra, för att hålla tråden.

Det finns en medveten interaktivitets-tanke inom interpretation; att skapa kommunikation mellan människor, miljöer, med flera sinnen, med personligare tilltal.
“Publik” och “åhörare” skickar däremot lite motsägelsefulla signaler som dels låter som scenframställningar, dels konnoterar anonyma grupper av passivt tittande människor, vilket inte riktigt stämmer med syftet med interpretation..

Det är förstås naturligt att utgå från sin egna forskningshemvist. Men jag är lite förvånad att Ham inte mer aktivt refererar till hela kunskapsfältet kring konstruktivistiskt lärande. Som inte endast ser lärande hos individer, utan även som ett socialt samspel, där “interpretationsmöten” ju utgör exempel på just situerat lärande (7).

Ham ger ett par exempel på interpretation i förhållande till formellt lärande, och benämner besökare som frivilliga eller “ofrivilliga”. Men han nämner samtidigt inte den etablerade företeelsen informellt lärande (i USA ofta kallat “Self-paced learning“ eller “Free choice learning”), vårt “egenlärande”. Eller nämner den mängd forskning som har gjorts på det området inom museivetenskap, musei- och kulturarvspedagogik, visitor studies och så vidare, vilka alla är givna sammanhang för “interpretationsprodukter”.

Vad jag också saknar i boken är mer handfasta exempel på interpretation som inte är platsspecifik, det vill säga äger rum vid besök på plats i en natur- eller kulturmiljö. På ett par ställen lyfter Ham fram hur interpretation även kan omfatta t ex bruk av filmer, webbplatser och så vidare, vilket hade varit intressant att utveckla ytterligare gentemot en mer etablerad praktik, inte minst i en “digital” tidsålder!

Tack till Per Sonnvik med kollegor på CNV.

 

“Interpretation – kommunikation som gör skillnad”

Författare: Sam H. Ham

Svensk översättning: Ewa Bergdahl, Sven-G Hultman & Eva Sandberg

Fyrfärg. Mjuk pärm, 194 sidor
ISBN: 978-91-978530-4-0

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research12: Interpretation Comments Off