Museet som gränssnitt för en uppsjö av upplevelser

“My biggest takeaway from this year’s conference is that the museum sector is starting to move towards the state of post digital. The focus on audience engagement, on service design and on delivering the museum experience through multiple channels and touch points made me wish for more museums sending not just digital staff to Museums and the Web but entire cross departmental teams and managers.” (1)

Kajsa Hartig (2), Digital navigatör vid Nordiska museet (3), Stockholm skriver intressanta summerande intryck om “the post-digital museum”, och om “touchpoints” (4), på crowd-bloggsidan “Medium” (5).
Efter att ha deltagit på 2018 års upplaga av världsledande konferensen “Museums and the Web” (6)…

Snart dags att ta sig dit igen! Kanske nästa år..

Under tiden ska vi förstås gå på Digikult.. (7).

MW18: Museums and the Web 2018

Some quick notes from #MW18

Museums and the Web

Digikult

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat07: Webb & sociala medier10: Research11: Konferenser13: Museivetenskap Kommentera artikeln!

Digitalt läsöga gör utställningstexter mer tillgängliga

På nyligen avslutade konsument-elektronikmässan CES (1) i Las Vegas, USA, demonstrerades en produkt som jag tycker var en av de mest intressanta bland alla mässreferat: “OrCam MyEye” (2).

“OrCam MyEye” är en mycket kompakt bildscanner, kombinerad med text-till-talfunktion, som i nära realtid kan läsa upp all typ av text: tidningssidor, skyltar, sedlar, menyer med mera.

Denna läsningsmöjlighet inkluderar även utställningstexter, skyltar, kataloger och jag tror att applikationer som denna, skulle kunna åstadkomma mer tillgänglighet i befintliga utställningsmiljöer med digital hjälp.

Bild på person som läser dagstidning med hjälp av 'OrCam Myeye'. Foto: Orcam.com

Enheten 'OrCam MyEye' som har fästs på ett par glasögon. Foto: Orcam.com

Användaren bär “OrCam MyEye” på skalmen på ett par glasögon. Apparaten är ungefär lika stor som en vuxen persons pekfinger. Längst fram sitter en microkamera som läser av, “scannar”, textmängd och sedan läser upp det i en liten högtalare i apparaten.

Applikationen aktiveras genom enkel geststyrning. Uppläsning startar när användaren pekar med fingret på texten framför sig. Genom att hålla upp handen utsträckt, avbryts uppläsning. Talsyntesen klarar flera olika språk, även svensk uppläsning.

Läsögat kan dessutom arbeta med ansiktsigenkänning, att läsa av och spara utseendet och namnet på en person du har mött.

All information som lagras av apparaten stannar i enheten. Inget av “OrCam MyEye:s” innehåll kan föras över från apparaten till andra enheter, varken via kabel eller via trådlös kommunikation. Detta av säkerhetsskäl, för att skydda integriteten hos användaren och personer runt om, som användaren möter via “digitalögat”.

Assisterande teknik som gränssnitt för alla
Produkten är tänkt att vara ett assisterande tekniskt hjälpmedel för personer med lässvårigheter, nedsatt syn eller för de som är helt blinda.

Dess teknik öppnar som sagt en möjlighet som är lika enkel som genial: att kunna ta del av tryckt information i det publika rummet. Även för den som helt saknar syn och som t ex är beroende av muntlig eller förinspelad ljudåtergivning av text.

“OrCam MyEye” känns väldigt high-tech, och påminner om “Google glass” (3). Det påminner även om
bildigenkänningsteknik-appar via kamera som förekommer för smarta mobiler.

Men till skillnad från Google glass och avläsningsappar för smartphones finns alltså ingen koppling till trådlösa tekniker eller mobila enheter.

Googles AR-glasögon var även ett experiment för i första hand seende personer, eftersom innehåll projicerades via en speciell lins, framför användarens öga. “OrCam MyEye” utnyttjar istället ljud, för att återge befintlig grafisk textinformation i rummet.

Eftersom apparaten först scannar, sedan bearbetar och sedan läser upp med syntetiskt tal, blir det en viss fördröjning innan innehållet hörs. Talsyntesen på svenska låter acceptabel och kommer säkert att kunna utvecklas mer.
Det kan även hända att skiftande belysning i t ex en utställningslokal kan påverka uppläsningen.

Priset är också rätt högt än så länge, den senaste “OrCam MyEye 2″ kostar omkring 30 000 per enhet..vilket inte alla privatpersoner har råd med. Men ett museum t ex, skulle dock kunna erbjuda tekniken till besökare, ungefär som uthyrning av andra bärbara guidesystem.

“OrCam MyEye” säljs i Sverige av bland andra ICAP (4).

“OrCam MyEye”

Se även:
TapTap See
Aipoly Vision

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form09: Alternativa gränssnitt10: Research Comments Off

Utställningsdesign för Instagram-användare

“It’s interesting to see, like, I go to the SFMOMA and everyone’s just trying to get Instagrams. You know, like is that what art is becoming. Is like, what you’re experiencing and sending out into the world?” (1)

Digitala livsstilsmagasinet “Wired” (2) skriver om en ny trend inom upplevelsedesign: besöksattraktioner utvecklade specifikt med tanke på aktiva Instagram (3)-fotograferande besökare (4).

Miljöer som “Color Factory” (5) eller “The Museum of Ice Cream” (6), båda i USA, präglas av enkelhet, färg, form, ljusa miljöer och lek. Kvalitéer som  eftersöks alltmer, enligt undersökningar bland unga vuxna människor som besöker större konstmuseer och söker samvaro och upplevelse. Vilket inkluderar aktivt fotande och filmande med egna smarta mobiler (7). De nya “Instagramvänliga” museerna har på kort tid blivit mycket populära.

En ny dimension av The Museum XP?
Utan att själv ha besökt miljöer som “The Museum of Ice Cream” och liknande, funderar jag på vad utvecklingen vill säga för “the museum experience” (8), för publikutveckling, liksom för den digitala tekniken som komponent i museiupplevelsen?

Att världstädernas ikoniska museer som t ex Guggenheim (9), Tate Modern (10) och Louvren (11) lockar med konst och arkitektur i världsklass, är inte något nytt.

Det vittnar ju ständiga turistströmmar om och för många av oss är utlandsresor synonyma med just besök på mer eller mindre berömda museianläggningar – där vi kan se och komma nära berömda föremål.

Samtidigt, det estetiska värdet hos världsunik konst, liksom den speciella (estetiska) inramningen vid de ikoniska museerna, är företeelser som blivit mycket populära publika arenor för bild-delning via sociala medier, vid sidan av andra populära offentliga miljöer som t ex restauranger (12).

Installationsverket “The Rain Room” (13), som öppnade 2012 på The Barbican (14) i London och senare visades vid MoMA (15) i New York, hör till en av de mest avfotograferade konstmiljöerna över tid, på just Instagram (16).

Del av användares bildflöde taggat som #moic på The Museum of Ice Cream:s webbplats

Bilden och brukaren, tiden och rummet
Att med sin mobilkamera placera sig själv i bild, i interaktion med ett verk, tycks ha många betydelsenivåer. Bilden blir ytterligare en del av att verkligen ha “varit där”, en överföring av det fysiska ögonblicket till bild/film.
Samtidigt är bilden inte endast ett dokumentärt “minne”: vid delning i sociala medier får bilden/klippet många funktioner/betydelser: ett uttryck, en berättelse, ett påstående, en hälsning, en bekräftelse – en visuell kommentar i en pågående flervägskommunikation med andra.

En tredje aspekt är vilken effekt Instagram-användandet har i rummet.
Personer som aktivt agerar och skapar medvetna kompositioner med sig själva och sällskap i bild, innebär ett form av utagerande beteende, som även påverkar upplevelsen hos de som inte är delaktiga i momentet.

Instagram-användarkulturen har fört med sig en ny form av performativitet in i utställninsgrummet. Där interaktionen med miljön eller ett visst mediainslag skapar en egen narrativitet (17). Men som också styrs av att användaren väljer ett agerande/beteende anpassat för den sociala mediekommunikationen.

Fenomenet kan jämföras med “Flipperspelseffekten” (The Pinball Effekt) på vetenskapscentra, där vissa besökare främst far runt för att hitta och trycka på knappar, snarare än att absorberas av det vetenskapliga innehållet i de individuella stationerna. Besöket formas av användarens/besökarens aktiva beteende-strategi (18).

En uppdatering av “The Kodak moment”?
Att synas och finnas i Instagram kan bland mycket aktiva användare sägas vara förknippad med den livsstil som du har valt.

Som aktiv användare i Instagram och liknande tjänster, bekräftas både den egna livsstilen/identiteten genom det ständiga “livsflödet”, liksom det blir en bekräftelse av “online-tjänsten” i sig. (Man kan vända på det och fråga sig: hur hade aktiva Instagrammare gjort, utan att ha tillgång till Instagram eller liknande plattformar?)

Frågan är som sagt om det även leder till att preferenser påverkas av den aktiva mobila digitala användningen? Som att efterfråga och vilja söka sig till platser som “passar” för Instagram-komponerade visuell bildkommunikation, vilket utvecklingen “Color Factory” är ett exempel på.

Man kanske kan tänka sig att museiutställningar kan komma att inkludera “stråk” för sociala medie-aktiva besökare. Ungefär som traditionella “vuxna” utställningsmiljöer ibland har förhöjts med “barnspår”, med viss media och form som tilltalar barn.

“Kodak moments” (19) hette det en gång i tiden, under den analoga film-åldern, efter en berömd filmtillverkares namn. Vilket t ex kunde omsättas som uppskyltning av särskilda fotovänliga ytor vid sevärdheter, eller som markeringar i miljön vid populära utsiktspunkter osv.

Förhöjd upplevelse eller inte?
Men vad händer med det självstyrda, informella och kontinuerliga lärandet, hos aktiva sociala medie-användare?
Några av de undersökningar som citeras i artikeln “Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?”, pekar på att unga museibesökare vill bli “underhållna” snarare än “bildade”. Samt att aktivt fotande ledde till att besökare mindes mindre om utställda föremål, jämfört med de som ej fotade i lika stor utsträckning  (20).

Detta tycks motsäga, på ett för mig lite förvånande sätt, tidigare museologiska diskussioner om mobilers och mobilkamerors potential för aktivt meningsskapande, enligt konstruktivistiska synsätt (21). Liksom mina egna erfarenheter att unga tvärtom uppskattar de ofta unika upplevelser att se och uppleva något utöver det vanliga, till exempel vid museibesök.

Ur presentationen 'New Models for Mobile Learning in Museums' Foto: Shelley Mannion/British Museum

Innan den mobila utvecklingen nådde det globala genomslag som den har idag, med många miljoner användare av smarta mobiler, så var museibesökare främst hänvisade till de digitala inslag som hade placerats där av utställningsmakarna.

Dessa inslag utgjorde något mer av traditionellt kontrollerade/regisserade upplevelser, likt andra medier som sammanställts för ett visst uttryck i rummet. Användaren var så att säga hänvisad till vad som hade valts ut att visas på skärminstallationen..(vilket inte nödvändigtvis innebar att besökaren uppfattade eller använde innehållet som det var tänkt..).

Idag kan vi med egna smarta mobiler söka annan information, agera, regissera oss själva och lyssna på musik och chatta. Ännu mer oberoende av vad museets utställningsmakare har förväntat sig att vi ska uppleva i samband med ett besök…
Var (och hur) möts museets innehåll och besökarna, i denna Instagram-förhöjda ekologi?

Mobilförbud på museer är knappast möjligt eller önskvärt. Men det förekommer i skolor och även på vissa restauranger..(21)

“Whether you’re in a space like the Museum of Ice Cream or the Museum of modern Art you’re going to find people looking at exhibits through their phones../Is it an experience that makes us think and reflect and see the world differently? Or is it an experience that amounts to that little square photo you post online?” (22)

Artikeltipset kom via IdeK på Facebook!

MuseiTekniks läsare önskas God jul och Gott nytt digitalt år!

Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

Navigera med vardagsföremål på skärm..

Vid universitetet i Lancaster, (1), Storbritannien, arbetar en grupp forskare med en ny typ av dynamisk geststyrning, som gör det möjligt att styra kontroller på TV, spel och datorprogramvara med hjälp av ordinarie fysiska objekt. T ex med hjälp av en kaffemugg eller ett pingisracket (2).

Geststyrningen i “Matchpoint” (3), som protoypen kallas, skiljer sig på en viktigt punkt från andra liknande system: applikationen är programmerad att upptäcka och följa en rörelse, via ordinarie webbkameror.
Systemet behöver därför inte programmeras till att t ex känna igen en hand, eller kalibreras efter en viss styrkontroll, vilket har varit vanligt i andra befintliga geststyrningsgränssnitt.

Genom “Matchpoint” kan andra kroppsrörelser också användas, t ex huvudrörelser eller benrörelser, vilket öppnar möjlighet för de som har begränsad motorik med händer och/eller armar.

Användare i soffa, framför bildskärm med rörelsegränssnittet 'Matchpoint'. Foto: Lancaster University

Tillgänglighetsaspekten är viktig och spännande och överfört på t ex utställningssammanhang skulle detta kunna vara ett exempel på en användarmiljö som fungerar mer intuitivt för fler besökare, om det inte är begränsat till bara en typ av gest.

I kombination med föremålsrekvisita skulle det också kunna bli möjlighet att skapa en mixed-reality miljö som höjer närvarokänslan, t ex utforska en virtuell plats/miljö eller göra en tidsresa… Vilket förstås innebär att tillämpningen i sig behöver vara anpassad till både berättandeformen och till användarvänlig navigation..!

‘Revolutionary’ new gesture control tech turns any object into a TV remote

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild09: Alternativa gränssnitt10: Research Comments Off

Kom närmare “publiken” – ny rapport

“We have understood Audience Development as a complex system, with policymakers and practitioners sharing responsibility. Just as audiences are multiple and diverse, the people responsible for meeting their cultural needs have different competences” (1)

Besökare i museiutställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

Europeiska kommissionens nya kultur- och mediastödsprogram, “Creative Europe” (2) står bakom en ny rapport om strategier för publikutveckling: “Study on Audience Development – How to Place Audiences at the Centre of Cultural Organisations” (3). Målgruppen för studien är både beslutsfattare inom kulturorganisationer, liksom yrkespersoner i praktisk verksamhet.

“Creative Europe” har ersatt kommissionens tidigare kultur- och mediastödsprogram och vänder sig till kulturella och kreativa näringsidkare. Kulturstödsdelen “Culture” inkluderar även stöd till projekt inom kulturarvsorganisationer.

Rapporten består av tre delar: en genomgång av tidigare forskning och litteratur in om området samt ett utkast till ramverk för att arbeta med professionell publikutveckling. Slutligen, en sammanställning av nyskapande publikutveckling hos 30 kulturorganisationer runtom i Europa.

Grafisk sammanfattning av strategisk publikutveckling. Utdrag ur 'Study on Audience Development; Part 1 tools' (2017)

Gruppen bakom undersökningen, där även Intercult (4), en Sverige-baserad pionjärgrupp inom publikutvecklingsfrågor har ingått, har dessutom utvecklat en “verktygslåda”, som kan användas fritt för att utveckla ett brukarcentrerat arbete. Verktygen kan även tillämpas inom musei-, kulturarvs- och besöksmålsorganisationer.

Hela projektet är väl genomarbetat och förhåller sig på ett bra sätt till de många nivåerna av Audience Development. Inte minst genom att på olika sätt lyfta fram relationen mellan beslutsfattare och yrkesutövare, som är viktig för processen att bli mer brukar/besökar/publikorienterad inom en verksamhet:

“..finding an appropriate balance between audience and artistic objectives means – necessarily – some kind of change. The proposed Tools are to be used freely keeping in mind that each organisation must first be fully aware of what role audiences have in the organisation’s mission” (5)

Rapportens olika delar kan hämtas hem via Creative Europe:s webbplats (6).

Mellan 12-13 juni arrangeras konferensen “BE SpectACTive!” (7) i Sibiu, Rumänien med direkt beröring till rapportens förslag:
“The impact of the audience-centric approach on the organizations and the policy implications” (8)

Study on audience development. How to place audiences at the centre of cultural organisations

Creative Europe
Creative Europe@Twitter 

Se även:
Re-Publik

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research11: Konferenser15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Temadag: “Den delaktiga besökaren”

Person som fotar väggkonstverk med smart mobiltelefon. Foto: Patrick Tomasso (CC0 1.0)

27 oktober ordnas seminariet “Den delaktiga besökaren” (1) på Nordiska museet (2) i Stockholm. Arrangörer är Nordiska museet och Riksförbundet Sveriges museer (3), i samarbete med kunskapsföretaget Volante Research (4).

Ett mycket spännande program ser det ut som, bland annat kommer rapporten ”Digitalt museiengagemang” att presenteras i samband med seminariet, av ek. dr. Christoffer Laurell vid Stockholms universitet (5) samt Volante Research. Rapporten presenterar en studie, där de statliga museernas kommunikation via sociala medier har kartlagts under 12 månader (6).

Under seminariet medverkar även Jonas Heide Smith, ledare för digitala enheten på Statens museum för konst (7) i Köpenhamn under rubriken “Brugeren som strategi”.
Kajsa Hartig, ledare för digitala medier på Nordiska museet och Elisabeth Boog från Stockholms länsmuseum (8) presenterar projektet “Samla sociala digitala bilder”.

Hela programmet kan läsas på Nordiska museets blogg (9 ) och anmälan till seminariet, som är kostnadsfritt, kan göras online via webbformulär (10).

“Den delaktiga besökaren”

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier10: Research11: Konferenser13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

“Pokémon Go” på museum?

Pokémon Go-figur i ett av Museo d'Arte Orientale:s utställningssalar. Foto: MAO

Italienska museerna Palazzo Madama (1) samt MAO, Museo d’Arte Orientale (2), båda i Torino, är snabba att haka på sommarens stora speltrend “Pokémon Go” (3).

Besökare som vill spela är välkomna in på museerna för att leta “monster”..
Men de bör samtidigt ta det försiktigt…dels finns trappor som man kan snubbla i, dels finns det andra besökare där som vill titta på utställningarna och inte bli störda (4)…

“Pokémon Go” har fått en enorm genomslagskraft liksom ett stort antal spelare, allt på mycket kort tid. Spelet kan därför ses som inte enbart en “ny produkt”. Utan även ses som ett exempel på en mycket framgångsrik internationell marknadsföring av en app…där även social medier spelat betydande roll, i att bygga upp förväntningar och sprida nyheten vidare till andra.

Spelet, som finns för smarta mobiltelefoner och surfplattor, är en vidareutveckling av TV-spelet och kultfiguren “Pokémon” (5) från Japan, en av spelföretaget Nintendos (6) största succéer sedan 1990-talet. “Pokémon Go” har utvecklats av företaget Niantic, som tidigare var en del av IKT-koncernen Google (7).

Mycket kortfattat bygger spel-appen på att hitta och fånga olika Pokémon-varelser, vilka har olika egenskaper och kan “tränas” att få nya egenskaper och ge spelaren fler poäng. Genom att samarbeta med andra spelare, kan fler och mer sällsynta varelser hittas. Som spelare kan du även stjäla “monster” som fångats av andra spelare..(8)

Som spel är “Pokémon Go” nyskapande på flera sätt: appen utnyttjar GPS och verkligheten som sin “spelplan”. Spelet fungerar bara om spelare fysiskt rör sig utomhus med sin mobil. Man kan alltså inte sitta hemma i soffan och spela spelet..

När ett “monster” dyker upp som ska fångas, växlar telefonen om till kameraläge och man ser figurerna på skärmen som animerade illustrationer “inuti” den fysiska verkligheten, simulerade visuellt i ett lager ovanpå kamerabilden.

Av Health Gauge [CC BY 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons
Av Health Gauge [CC BY 2.0], via Wikimedia Commons

Kulturmiljödatabas i botten
Här är alltså en applikation som på ett roligt och användarvänligt sätt integrerar AR, digitalt förhöjd verklighet, som en del av ett spel. Istället för att försöka låta AR vara huvudsaken med spelet….

Men den största vinsten är kanske att spelet kombinerar fysisk rörelse/aktivitet med socialisering; genom att spela i lag både inne i spelet och med kompisar i verkligheten, liksom möjligheten att träffa andra spelare medan man är ute på sta’n och letar.
Som “vuxen” kan man tänka att detta är något “nyttigt” – äntligen går barnen ut och leker! Men det innebär också att spelet kan få helt nya spelare, som kanske aldrig lockats av att sitta still framför en dator eller en TV (Det skulle vara intressant att prova om spelet fungerar med talsyntes? Hör gärna av dig om du har testat!)

Fast “Pokémon Go”-tillverkarna var inte först med idén. Tekniken, själva spelmotorn (9), har de redan använt tidigare i spelet “Ingress” (10).

“Ingress” är också ett fleranvändarspel som rör sig i verkligheten med GPS, intressant nog med en koppling till kulturarv och föremål. Spelarna ska försöka täcka in sin omgivning genom att fota av historiska byggnader, statyer, konstverk, vilka bildar “portaler” som andra spelare ska försöka “erövra”…

Alla miljöer, fotografier som spelarna har matat in i “Ingress”, har nu återanvänts i appen “Pokémon Go”. “Portalerna” i Ingress kallas “Pokéstops” i nya appen, i övrigt är spelet i grunden detsamma (11).

Ett liknande koncept med “crowdsourcing” av foton av kulturmiljöer används förresten av WikiMedia Commons (12), i form av en fototävling, vilket ju uppmärksammats i många andra kulturarvsbloggar  och artiklar.

Möjlighet till bättre vägvisning?
De italienska museerna är två exempel – kan “Pokémon Go” bli något som fler museer och kulturarvsmiljöer kommer att “hänga på”?

Museer kan förstås vara en plats dit “Pokémon Go”-spelare söker sig, för att det är kul spännande miljöer, med atmosfär. Genom att ge både välkomnande tips och förhållningsregler, signalerar de italienska museerna ett positivt bemötande till potentiellt nya besökare som söker sig dit.

Kanske det kan leda till att dessa spelare upptäcker museernas innehåll? “Pokémon Go” kan alltså vara en del i det ständiga publikutvecklingsarbetet, även om det viktiga är att sedan kunna locka tillbaka “nyfångade” besökare. Och en speltrend är kanske inte den mest långsiktigt hållbara lösningen, heller…

Brittiska Victoria & Albert Museum (13) i London är ett annat museum som är nyfiken på “Pokémon Go”. Kan interaktionen i spelet studeras, för att förbättra besökares orientering runt museet, med hjälp av en mer interaktiv GPS-styrd app (14)? Museets digitala utvecklare och besökaransvariga utnyttjar “speltrenden” som råkat ramla in direkt på museet för sin egna forskning, vilket också är ett vaket förhållningssätt!

Fast frågan är inte helt ny – lokativa applikationer som genom positionering, sensorer och geststyrning hämtar så kallad skräddarsydd information till besökare, har präglat många tidiga museala experiment med bärbara digitala guider (15).

Ett exempel är en av de senaste produkterna inom detta område, iBeacons (16), vilka kan tillämpas för digitala guider i t ex utställningsmiljöer (17). Kanske just “Pokémon Go”:s spelmotor och grafiska design kan ge svar, där tidigare mobila experiment inte har varit så stabila?

PokémonGo a Palazzo Madama
PokémonGo al MAO
Pokémon Goes to the V&A

Se även:
“Stockholm får eget spelmuseum”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt10: Research Comments Off

Underhållande och utvecklande utställningsdesign

“Någon utställningsarkitekt kallar jag mig inte..gillar inte det ordet. Jag är mer av..en upplevelse-designer, vad det nu betyder…”

Brittiska Land Design Studios (1) ligger bakom flera av 2000-talets tongivande musei- och utställningsprojekt i Storbritannien och Europa. Några uppmärksammade projekt har t ex varit marinmuseet i Cornwall (2) liksom utställningen om romartidens Herculaneum och Pompeii (3) vid British museum (4), London.

Peter Higgins, Creative Director Land Design Studio.  Foto: Paul Henningsson, musedia

Peter Higgins, Creative Director vid Land Design, höll den 8 september en öppen föreläsning på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet (5) på tema “Museer i framtiden – kommer de att bli lika utdöda som dinosaurierna i deras montrar?” (fritt översatt från engelska). Han var inbjuden av HDK och Riksutställningar (6) som tillsammans anordnar kursen “Kritiska utställningsstudier” (7).

Higgins började ursprungligen som arkitekt. 10 år på BBC och inom Londons teatervärld öppnade hans intresse för rumsligt berättande, att berätta med hjälp av ljus, föremål, material, rumslighet och rörelse.. Land Design startade redan på 90-talet och har sedan dess arbetat för offentliga museer, liksom för kommersiella besöksattraktioner.

Under knappt två timmar gav Peter en personlig, yrkesmässig och uppriktig betraktelse över museer i allmänhet och utställningsdesign i synnerhet. Ett område som han menar fortfarande söker sina former. Inte minst för att det saknas utbildningar inom ett område där det är viktigt att samarbeta, på tvärs, över olika kunskapsfält.

Experience Music Project. Foto: Peter Collins (CC BY-SA 2.0)

Varning för “Starchitecture”
På något sett tycktes Peter mena att utställningsmediet är missförstått. Ända sedan de första publika museiinsitutionernas födelse på 1800-talet, har utställningar lidit av rumsliga lösningar där både föremål och besökare underordnats mer eller mindre låsta formspråk. Utan att lyckas väva ihop form och berättande. (Även om det kanske har varit avsikten – att t ex berätta “vetenskapligt” med föremål sorterade på rad..)

De senaste decennierna har “ikonprojekt” som Guggenheim Bilbao (8) och EMP Seattle (9) fått mycket uppmärksamhet – för sina yttre former.

Peter gav en känga åt sk “Starchitects”, personer med hög profil som tyvärr ofta skapar spektakulär fasadarkitektur, där museer utgör prestigefyllda symboler. Men som är arkitekter utan egentligt intresse eller förståelse för vad utställningar innebär och därför inte lyckas med interiörerna. Där museiföremål sedan ställs in som efterhandslösning, på måfå, ihopklumpade, trängda.

Det är enligt Peter en förutsättning att utställningsarkitekter/formgivare har ett ordentligt underlag att utgå ifrån.

Land:s projekt startar ofta med utgångpunkt i just föremål. Föremål måste få plats praktiskt i utställningen, i montrar. Men de måste också få lov att “andas”. Hela utställningsrummet måste inkluderas i gestaltningen. Och besökarna ska inte kollras bort, vare sig genom överestetiska lösningar eller snubbelfarliga inslag.

“All denna projektstyrning…jag hatar project management!
Dessa möten som dödar all kreativ spontanitet..”

Peter återkom flera gånger till något som han efterlyser mer av i branschen: “The Auteur” (ett uttryck lånat från filmvärlden) – “mästergestaltar-personen” som inte behöver vare sig riskfaktorer, milstolpar eller projektutvärderingar för att arbeta. Den unika begåvningen som bara vet vad som ska göras och hur det ska göras. Och som genomför det, vilket slår alla med häpnad.

Jag förstår och håller till viss del med om vad Peter menar. Ibland skulle det vara underbart att kunna skapa helt efter eget sinne, fritt från begränsningar som budget, tid och traggliga möten..Fast myten om det ensamma skapargeniet känns för mig inte så originellt som lösning för bättre utställningar.. och egentligen inte heller relevant.
Hur ska förresten en universitetskurs kunna erbjuda “genialitet” som kursmål?

Utifrån och in
En “utställningsauteur” kanske istället behöver vara skicklig sammanlänkare av olika(s) intressen, snarare än att vara ett solitärt skapargeni. Denne “kommunikationspedagog” kan vara en interpretation-specialist, en aktionsbaserad konstnär, en kaospilot, två lokala eldsjälar…m fl.

Museer är sociala och kulturella produkter och formas av att grupper använder det på olika sätt. Inte ens genier är frikopplade från sociala och kulturella sammanhang. Och utställningsmediet är inte skiljt från sin samtid, vilket illustreras av att nya kunskaper och impulser hämtas till utställninsgmediet från andra områden: från subkulturers uttryck, från nischgrupper som t ex “nördar”, men också från den kommersiella mediamarknaden. Inte minst hela den digitala ekologin, som både löser upp tillvaron och skapar nya kontaktnät i den.

Utställningar är politik. Men de är inte alltid är en plats där olika åsikter eller bidrag får vare sig öppet erkännande eller blir respekterade.

På slutet illustrerade Peter några av byråns genomförda projekt med lite bitter eftersmak… framgångsrika utställningslösningar som utvecklades under motstånd från museikunden. Men där kunden efter öppningen sedan tar åt sig äran för att själva ha skapat lösningen..
Hur kan man hävda copyright på sina idéer? Det kanske kan bli en fråga att diskutera vid ett framtida möte?

Tack till HDK och Riksutställningar som
bjöd in och arrangerade den öppna föreläsningen!


Land Design Studio

Kritiska utställningsstudier

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form10: Research Comments Off