Recension: “Hook Your Audience”

Omslag till handboken "Hook Your Audience" av Paul McCrory (2021)

“..no matter what sort of visitor attraction or outreach organisation you work in, you’re united by one presentation reality — nobody has to listen to you. These audiences only listen if you interest them”

“Hook Your Audience” (1) är en handbok i konsten att trollbinda deltagare, åhörare, levande publik. I miljöer som museer, besöksmål, i utåtriktad pedagogisk verksamhet, på festivaler och liknande.

Författaren Dr Paul McCrory har lyckats skapa en unik kombination av handbok och reflekterande självhjälpsbok, riktad till alla som arbetar med att kommunicera framför grupper, inom informella upplevelse- och lärandesammanhang. Till exempel vid museer, vetenskapscentra men även i utåtriktad pedagogisk verksamhet, på festivaler och liknande.

Paul, som själv är pedagog och utbildare, har lång erfarenhet av interaktiv vetenskapskommunikation från en rad sammanhang.
Han skriver initierat och metodiskt, till och med rättframt. Till stor del baserat på egna erfarenheter, som genomgående illustreras som episoder. Men lyfter också implicita referenser till forskning inom lärande, hjärnforskning och kommunikation.

Boken, som hittills endast är utgiven på engelska, inleds med ett öppningskapitel. Om grunden i att försöka bli relevant inför en tillfällig grupp människor, som av olika anledningar valt att delta i en publik aktivitet.

Detta resonemang utvecklas sedan vidare i bokens sju olika avsnitt:
“Skapa anknytning med hjälp av din personlighet”
“Gå in för nuet – omfamna direktkontakten”
“Uttryck dig med hjälp av känslor”
“Kommunicera genom lek”
“Utnyttja frågor i framställningen”
“Gör dina frivillig-personer till stjärnor”
“Berätta med humor”

Bygga på känslor, anta roller
Författarens utgångspunkt är lika drastisk som sann: i informella lärande-sammanhang har besökare sin fulla rätt och möjlighet att strunta i alla tänkta avsändarbudskap…

Och om vi visste hur lite deltagare egentligen fokuserar på vad som sägs skulle vi antagligen bli chockade, menar författaren (utan att dock citera eller ge några konkreta exempel på detta).

All kommunikation, menar McCrory, utgår från att skapa anknytning. Men eftersom pedagogen/presentatören sällan känner till något på förhand om sina tillfälliga deltagares individuella preferenser eller intressen, behöver anknytningen istället utnyttja andra tekniker.

Kommunikationen behöver baseras på känslomässigt engagemang och ta fasta på gemensamma nämnare för stunden. Till skillnad från all stimuli i omgivningen som läses av och hålls i bakgrunden, tills det är läge att skicka signalen vidare, så har känslor “fri passage” till hjärnan.

Känslor som till exempel förvåning, nyfikenhet, förvirring, överraskning, upptäckarglädje, till och med lätt rädsla. Universella känslor, som aktivitetsledaren på olika sätt kan utnyttja för att väcka, bibehålla och fullfölja sitt budskap – och hålla kvar deltagarnas uppmärksamhet. (Resonemanget kan jämföras med hur appar och smartphones formges för utnyttja hjärnans belöningssystem som ger små ständiga “kickar”.)

Utmaningen för “interaktörer” framför levande publik är dels att bygga upp sin repertoar och samtidigt utveckla ständiga känselspröt mot deltagarna. Att inkludera och involvera deltagarna meningsfullt, är nyckeln till interaktiv kommunikation.

Vad åhörare säger eller inte, deras blickar, gester, kroppsspråk kan användas som direkt feedback. Avtar fokuseringen, tittar de bort? Kommer den förväntade responsen eller kanske en annan?
Att som aktivitetsledare medvetet “göra fel”, i dramatiskt syfte kan vara en poäng. Att i realtid råka göra ofrivilliga misstag men ändå behålla sin fattning och sitt budskap, utlämnad framför en grupp är ännu svårare. Men kanske ett av de bästa sätten för aktivitetsledaren att också lära sig…(du kan bara lära dig simma genom att vara i vattnet!)

Specialeffekter eller lärande-effekter?
McCrory nämner skådespelarrollen och en vanlig uppfattning att skådespeleri handlar om att “låtsas vara” en annan person. De bästa skådespelarna är dock de som lyckas bygga sin rollkaraktär genom att hitta och förstärka delar av sin egen personlighet.

På liknande sätt kan en “interaktör” med fördel skapa en personlig “roll/karaktär”, vilket öppnar för möjligheter att både ha närvaro och samtidigt nödvändig distans till de som deltar.
Besökarna har kommit för att se dig – inte nödvändigtvis lära sig något, och har ofta låga förväntningar eller förkunskaper om vad aktiviteten kommer att innebära. Detta är ett försprång som “interaktörer” kan utnyttja i den egentligen onaturliga mötesformen som gruppresentationer utgör, menar McCrory och jämför med samtal t ex mellan ett par vänner.

I skriften refererar författaren på olika sätt till hur skruvad gruppsituationen i informella miljöer egentligen är. Med så korta förberedelsemöjligheter, så okända variabler, risker med nollställda deltagare, så flyktiga möten – kan vi egentligen mena att det handlar om lärande? Eller hamnar vi i ett effektsökeri?

Kvicka presentationer är inte något substitut för djupare mening och kunskap. Men att få uppleva någon som genuint känner för något genom ett spännande tilltal, ger en inspiration och kan väcka den nyfikenhet som ofta är själva förutsättningen för att forma ny kunskap, menar McCrory.

Denna recension kan bara lyfta en bråkdel av alla de tankeväckande resonemang som förs genom boken. Den fyller en lucka i den pedagogiska hyllan genom sin inriktning mot informellt lärande i grupper, såväl med barn och unga, familjer eller grupper av vuxna.

Jag uppskattar den konverserande texten, det känns som att du för ett samtal med en kollega eller en mentor. Vad som kanske saknas är avsnitt som behandlar “hooks” och nätbaserad kommunikation i digitala strömmande medier, som ju har vuxit fram mer under pandemin. Författaren har dock i första hand byggt sin kunskap baserat på lärande kommunikation i fysiska rum, erfarenheter som kan vara svåra att överföra direkt till live-inslag på nätet.

De över 300 sidorna kan även vara lite mastiga för någon som närmar sig banan som pedagog eller vägledare för gruppbesökare. Fast boken är tänkt som en verktygslåda, att slå upp vid behov och återvända till. Varje kapitel sammanfattar huvudresonemang i respektive underavsnitt vilket även gör det lättare att få överblick över innehållet.

På nätet finns dessutom webbanpassade utdrag ur skriften, som annars säljs som tryckt bok via Amazon (Storbritannien, USA, Australien) eller som e-bok via webbplatsen (2).
På grund av pandemins effekter på informella lärandesektorn erbjuder dessutom författaren “Hook Your Audience” som fri e-publikation till och med oktober!

“Hook Your Audience”

Hook Training

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Internt skämt, brist på korrektur eller exempel på “des-interpretation”?

SVT Nyheter Skåne (1) rapporterade nyligen om en besöksskylt vid Limhamns kalkbrott (2). Skylten, som vid en första titt ser ut som informationsskyltar ofta gör med text och grafiska bilder samt en tydlig logotyp för Malmö stad, innehåller samtidigt ett par uppenbart märkliga för att inte säga bisarra rader.

I skylttexten står att flera djurarter i miljön är hotade, att “Hoten kommer oftast från Lasse Berghagen” (3). Det anges även att en arbetstunnel i kalkbrottet invigdes 1968 – av artisten Kikki Danielsson (4).

Min första tanke var – har texten kanske lyfts från någon allmän källa, till exempel Wikipedia och/eller kanske påverkats av märkliga ordval vid översättning från någon webböversättning som Google?

Jo, texten liknar svenska Wikipedias artikel om “Limhamns kalkbrott” (5). Den har förkortats, fått knepiga tillägg och kompletterats med valda illustrationer, bland annat en bild av en vattensalamander som finns i Artdatabankens Artfakta (6). Men bilden som ska föreställa skalbaggen resedejordloppa (7) visar istället en vanlig loppa.

Bild av besöksskylt vid Limhamns kalkbrott, ur nyhetsinslag av SVT Nyheter Skåne. ©SVT

Vem har gjort denna skylt och varför innehåller den underligheter? Vem kan ha intresse av att producera en så här till synes “normal” skylt, med “knasiga” fakta? På ett sätt är det ju lite humoristiskt att klippa in absurda inslag, i en övrigt torr text.

SVT skriver att skylten är “fejkad”.
Kan det vara ett internt skämt, kanske i någon kommunal förvaltning? Missriktad samhällskritik? Kanske en bitter tidigare anställd person? Studentspexande?
Eller – ett test av ny skyltdesign/material?

Skyltens teckensnitt kanske inte hade valts av en professionell skyltproducent. Den passar bättre för tryckt text, i en folder eller en skrift. Den blir lite mer svårläst på en stor skylt. Och själva skylten verkar vara uppsatt med vad som liknar hjulmuttrar. Vilket kan fungera på tillfälliga skyltar (även en prototyp), men är knappast en lösning för en permanent upphängd besöksskylt.

Kanske har en tidigare skylt hängt på platsen och istället bytts ut mot denna? Stålramen som den hänger på tyder på ett professionellt arbete. Enligt ett mail som jag har fått från inslagets journalist, har en liknande skylt med kommunala bostadsbolaget MKB:s logotyp också hängt i miljön. Kommunen har ingen kännedom om skyltarnas innehåll. Ovanstående skylt har tagits ner och nya officiella skyltar planeras för platsen (8).

Vandalisering av publika skyltar i natur- och kulturmiljöer förekommer. Snuskiga ord och liknande kan skrivas ovanpå texter och bilder.
Men än så länge är det inte särskilt vanligt, för att inte säga väldigt sällsynt, att publika skyltar vid besöksmål förvanskas eller till och med byts ut mot alternativa, icke-officiella skyltar.

Här finns en möjlig risk att populära QR-koder på publika skyltar skulle kunna klistras över, i syfte att leda användare vidare till annat innehåll, även om detta också snarast har effekten av “busstreck” och knappast når den mängd personer som en “desinformatör” önskar? (Kräver ju en fungerande smartphone…)

Om det skulle gälla mer laddad information, till exempel platser som präglats av djupa konflikter, eller uppfattas ha öppet politiskt, ideologiskt innehåll, finns kanske risker att motsättningar ageras ut på skyltar.

Eller att innehåll manipuleras eller byts ut beroende på åsiktsriktning. Detta är allvarligt, särskilt om extrema åsikter skrivs så att de kan sammankopplas med officiella myndigheter.

Fast med tanke på det stora genomslag som digitala medier har idag, de “drev”, fusknyheter och kampanjer som går i sociala medier och möjligheten att “hacka” officiella webbplatser, så är nog inte ensligt placerade kulturmiljöskyltar den mest effektiva kanalen för att bedriva desinformation.
Kanske har detta gjort oss alla, journalistmedia inräknade, mer känsliga idag för sabotage-, desinformations- och konspirationsteorier…

Hela händelsen kan ju också ses som ett exempel på tidig sommartorka i nyhetsrapporteringen!
Eller…kan det vara så att…

Glad käll- och upplevelsekritisk men framförallt skön sommar önskas er läsare!

Fejkad skylt vid kalkbrottet i Malmö – Lasse Berghagen hängs ut som miljöhot

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat Comments Off

Kostnadsfritt digitalt utvecklingsprogram

Små- till mellanstora museer och kulturarvsorganisationer i Europa har nu möjlighet att söka medverkan i ett kostnadsfritt digitalt utvecklingsprogram, “Digitraining – Digital & Audiovisual Capacity Building for Accessible Heritage” (1).

Initiativet bekostas av EU-programmet “Creative Europe” (2) och omfattar en tre-stegsinsats som i steg ett hjälper deltagare till både digital projektledning och att hantera nya digitala kommunikationsverktyg.
Fokuseringen på små till mellanstora organisationer görs för att lyfta museer som har behov, men sällan resurser för att genomföra medvetna digitala utvecklingsinsatser.

I steg ett lotsas deltagare genom digitala audiovisuella verktyg, hårdvara, projektledning, användarorientering samt möjligheter att utveckla intäkter via digitala satsningar.
Under steg två fördjupas kunskaperna genom mentor-baserad handledning. Vid steg tre kan ett urval deltagande organisationer erhålla en kostnadsfri produktion av en virtuell verklighets (VR)- eller förhöjd verklighets (AR)-applikation.

Totalt 60 museer/organisationer kommer att väljas ut bland ansökningarna. Slutdatum för ansökan är 31 maj och görs via programmets webbplats (4)

Bakom “Digitraining” står en projektgrupp av fem digitala kulturarvsutvecklingsinstitut, FORTH (5), INOVA+ (6), Khora (7), C-Factor (8) samt ARMINES (9) och Culture & Media Agency Europe (10).

Projektet pågår under 2021 till och med juli 2022. Gissningsvis kommer programmet främst att ges på engelska – fullständig information finns på satsningens webbplats (11).

Logotyp: Digitraining

“Digitraining – Digital & Audiovisual Capacity Building for Accessible Heritage”

Digitraining – Pressrelease (PDF)

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat02: Utställningar & form04: Skärm & rörlig bild06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

Utvärdering i tiden

Den senaste veckan har jag följt med i två olika webbinarier med fokus på utvärdering: “Moi! – Museums of Impact” (1) och “Publikguiden” (2).

Bägge handlar om helt nya initiativ, för att skapa organisationer i bättre samklang med brukare, intressenter och samhälle. Detta med hjälp av nya utvecklingsverktyg för effektutvärdering, som en del av organisationsutveckling, snarare än traditionell uppsummerande utvärdering efter en avslutad aktivitet.

Logotyp: MOI! Museums of Impact

“MOI!” (3) är ett pågående EU-projekt, lett av finska Museiverket (4), som syftar till att utveckla ett effektinriktat utvecklingsverktyg. För att identifiera inom vilka områden som en museiorganisation kan förbättra sina insatser och resurser: att vara öppna, att vara tillgängliga, att vara inkluderande, att utveckla nya publika tilltal, utveckla social förankring och relevans.

Under webbinariet presenterades en kort bakgrund till projektet, som i sin tur baseras på ett spännande, över tio år långt arbete med processbaserade självutvecklingsverktyg, inom finska museer (5).

Webbinariet hade rubriken “Nordic Stakeholder Forum” och syftade till att stämma av arbetet så här långt, i form av en diskussionspanel med inbjudna nordiska gäster samt webbworkshop för deltagare i mindre arbetsgrupper.
Under sommaren kommer själva utvärderingsverktyget, “the self-evaluation tool”, att utvecklas till en prototyp som kommer att testas vid medverkande museer i projektet.

Skärmbild från webbinarium om 'Publikguiden'

“Publikguiden” är ett helt nytt lanserat planeringsverktyg på webben att användas för publikutveckling, utvecklat av RePublik, Förvaltningen för kulturutveckling i Västra götaland (6) i samarbete med publikutvecklingskonsulten Heather Maitland (7).

Guidens syfte är att hjälpa kulturorganisationer att definiera sin publika verksamhet. Genom att formulera var arbetet med en utvecklingsplan kan börja, definiera befintliga och saknade resurser i organisationen, identifiera vad som fungerat bra och vad som kan förbättras, samt att förankra utvecklingsprocessen i hela organisationen.

Vid “Publikguiden”:s webbinarium medverkade Heather med en kommentar till utvecklingsarbetet av verktyget. Hon gav även en jämförande utblick med Irland, som likt Sverige dels har satsat mycket på digitalt kulturutbud under corona-pandemin, dels är ett land med mycket glesbygd och tydliga koncentrationer av offentlig kultur i storstäder.

Ingen receptkunskap
Det var intressant att jämföra dessa två initiativ. Det ena nyligen lanserat på nätet, det andra i ett tidigt uppbyggnadsskede.
Mycket handlar om pandemin just nu, vilket ju är ofrånkomligt. Men det är väldigt glädjande att se initiativ som kan hjälpa kultur- och kulturarvssektorn att hitta sin relevans, i en rätt splittrad samtid. Inte minst att ha tillgång till ett metodverktyg som har utvecklats på svenska.

Som Heather poängterade; det finns inte ett enda svar, eller endast ett sätt att utveckla sitt publika utbud. Varje organisation är unik, har ett visst innehåll, utbud eller samlingar, och verkar på orter med specifik identitet.

Varje organisations resa mot högre relevans är unik och måste därför formuleras utifrån den egna miljön, menade Heather. Förhoppningsvis kan “Publikguiden” bli ett “kartverktyg” för resan.

Skärmbild från 'Publikguiden'

Vid webbinariet arrangerat av “MOI!” handlade mycket av frågeställningen om museers/kulturarvsmiljöers relevans för samhället, snarare än en konkret presentation av hur det nya utvärderingsverktyget kommer att se ut. De flesta deltagare var förstås eniga om att museer är viktiga och vitala delar av både när- och civilsamhället. Det hade förresten varit intressant att höra: vem är egentligen negativ till museers existens? Vilka är argumenten? Detta snuddade Olle Amelin, chef för Jamtli (8) vid, när han menade att sociala medier inte är neutrala platser. Där samlas även de som inte är vänligt inställda.

Vad som var en viktig poäng bland många andra vid dagens summering, var att processbaserade verktyg, självutvärdering och effektmätning och liknande, endast fungerar om det finns en självupplevd motivation att göra en “genomlysning” av den egna organisationen.

Processverktyg är alltså inte vare sig någon “mirakelmetod” eller ett rakt körschema.  Att börja definiera sin verksamhet utifrån ett publiktillvänt perspektiv tar tid och är en resa som måste få ta tid.
Här tror jag att “Publikguiden” har hittat rätt genom att inkludera fallstudier att lära och inspireras av. Inte minst för arbetet att göra förnyelsearbete känt och angeläget hos alla inom en organisation. Samtidigt finns det risk att långa utvecklingsprocesser kan tappa fart och fokus under resans gång. Utvecklingsarbete är resurskrävande och om all nedlagd tid inte resulterar i konkreta förbättringar, då kommer motivation för några nya insatser knappast att öka.

Ytterligare en poäng som lyftes fram är att göra utvecklingsverktyg användarvänliga. Liksom att utöver själva “verktyget” även ta fram ett pedagogiskt handledningsmaterial, så att materialet kan användas när behovet uppstår.

Det blev under dagen även lite sammanblandning, upplevde jag, mellan “impact evaluation”, i betydelsen verktyg för organisationsutveckling, respektive “audience evaluation”, att så att säga förstå vad besökare tänker eller har upplevt eller lärt sig. Det är ju förstås närliggande perspektiv. Att förändra en organisation mot mer brukarinriktning bör baseras på att hämta kunskap om sina brukare, deltagare, sin publik. Ett processverktyg borde kunna utvecklas för att hantera, följa utfallet av dylika besökarstudier.

Men även om projektgruppen “MOI!” framhöll att syftet inte var att utveckla ett “mätverktyg” så innebär samtidigt en utvärdering av typen effektstudie, “impact evaluation”, att det finns en formulerad utgångspunkt att utvärdera emot. Om inte “effekten” är formulerad, till exempel som en målsättning, då blir det svårare att utvärdera den.

Första steget mot denna typ av processutveckling är kanske därför att ta sig an olustkänslor och misstänksamhet mot “utvärdering” och vara tydlig med dess syfte, vad som ska lyftas samt att det handlar om att skaffa sig en gemensam (gärna inspirerande) målbild – inte att granska och kritisera medarbetare.

En grupp människor, som står och väntar utomhus. Foto: Paul Henningsson, musedia

MOI!

MOI!@Facebook

Publikguiden

Se även:
Culture Segments

Story of Change 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat11: Konferenser15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

MuseiTeknik får nyare namn!

MuseiTeknik uppdaterar sitt namn!
Det nya namnet är: “MuseiTeknik, kulturarv och interpretation”.

På pappret är det ingen stor förändring. Det handlar fortfarande om hur natur- och kulturarvets värden kan kommuniceras på olika sätt. Med och för en besökande allmänhet, med olika tekniker. Fast möjligen en liten förskjutning av tonvikten…

“Much as we love our collections, a museum without users is very unlikely to survive. It is also missing the point…/Ultimately, a museum collection is a pointless bunch of objects unless people can see them, appreciate them, and learn from them. Yet they won’t be able to do that unless you’ve got the basics right..” (1)

Denna blogg har alltid haft “Heritage interpretation” (2) som utgångspunkt, inte minst perspektiv som kan formuleras som “The Visitor Experience” (3).
Därför blir det tydligare att nu också inkludera begreppet interpretation i namnet…

2006, när bloggen startade, var interpretation-begreppet inte så utbrett inom det svenska natur- och kulturarvsområdet. Men tack vare utvecklingsinsatser av bland andra Centrum för naturvägledning (4) och Riksantikvarieämbetet (5), så är vi numera fler inom sektorn som har börjat arbeta utfrån interpretation-perspektiv (6).
Grundandet av organisationen “Interpet Europe” (7) har också haft betydelse för att bredda fältet, utanför USA och Storbritannien.

Interpretation...kärt barn med många uttryck? Skärmbild från Interpret Sweden Network, 'Varför interpretation?', februari 2020. Illustration: Paul Henningsson, musedia

Det finns många beteckningar för att levandegöra natur- och kulturarv och i Sverige finns rotade traditioner att skapa upplevelser för besökare, att få kunskaper av kultur- och naturhistoria (8)

Eftersom det redan finns en grundad praktik här och ordet “interpretation” är ett låneord, kan det uppstå osäkerhet. Vad står det för? Behövs begreppet ens?

Utgångspunkten för “interpretation” är alltid en verklig företeelse, vi kan kalla det minnesarvet. T ex en viss naturmiljö, en historisk händelse, ett föremål och så vidare.
Syftet är att skapa anknytningar till och gestalta betydelsen av minnesarvet, genom att stimulera en besökande allmänhet att själv ställa frågor, utmana, känna, tänka.
Det vill säga inte att presentera en mängd färdiga “svar”..

För det intressanta är inte att kabla ut all kunskap som specialister “kan” om denna företeelse, utan istället duka för att besökare kan upptäcka själva.
Mindre av “undervisning” – mer betoning på “berättande”.

Meningsskapande – meaning making
Vad jag har fastnat för är att detta är ett perspektiv som handlar om ett aktivt medvetandegörande av lärandets betydelse, för vår interaktion med natur- och kulturarv.

Detta kan i sin tur göras på olika sätt, med hjälp av många tekniker, metoder, färdigheter. Det är heller inte begränsat till vare sig analoga eller digitala media, eller till enbart utställningar.

Vad som står i fokus är den lärande människans lärande, framförallt meningsskapandets betydelse (9) för hur vi som människor upplever och förstår, i samspel med andra och med vår omvärld.

Interpretation handlar alltså om multimodal kommunikation, att berätta för fler sinnen, med olika representationsformer, för att ansluta till skiftande upplevelse- och lärostilar hos de som väljer att besöka natur- och kulturarvsmiljöer.

Tänker vi sedan vidare på “interpretation” respektive “informellt lärande” så visar det sig att dessa två företeelser inte är begränsade till en viss typ av museum eller besöksmål, viss typ av samling eller media, eller viss typ av organisation. Det är något som kan appliceras i väldigt många sammanhang.

Vilket kan vara en tillgång, för att överbrygga ibland överbetonade skillnader mellan konsthallar, museer, nationalparker, förhistoriska ruinmiljöer, planetarier, äldre industrimiljöer osv.

Ständigt traditionella sändarmodellen vill nå ut
Den senaste tiden har diskussioner om musei- och kulturarvssektorns utveckling hamnat i lite platta hyllningar av “digital” som det nya normala (10). Digitalt är en möjlighet, men lyfts oftare fram som ett givet “svar”. (Vem ställde egentligen frågan?)

Vår möjlighet, vårt intresse och vilja att interagera med kulturarvet drivs ju inte av “tekniken”. Den drivs av oss själva, vårt egna lärande, vårt kollektiva minne och kultur, vårt meningsskapande som lärande människor. (Och museerna och kulturarvssektorn driver – tyvärr – heller inte den digitala utvecklingen… )

Varför finns natur- och kulturarvssektorn? För vem? Hur levandegör vi och gör minnesarvet betydelsefullt och viktigt för att koppla oss nutidsmänniskor till en kontinuitet?
Det är viktigt, tror jag, att ta den diskussionen. Eftersom kulturarvssektorn har en särskild möjlighet att, oberoende av samhällspendlingar, ständigt påminna oss om denna fråga.

Under pandemikrisen ledde begränsningar och stängningar till att många kulturarvsorganisationer började experimentera med nya publika tilltal via digitala kanaler (11). Vi har fått en mängd museiutspel på nätet. Men där ingen liksom har hunnit problematisera själva kommunikationen hur en digital dialog kan ske.

Det är mycket positivt att publika tilltalet har hamnat i fokus, i vad som varit en samhällskris med många problem och en stor oro.

Fast utan att aktivt synliggöra betydelsen av ett kontinuerligt informellt lärande för natur- och kulturarvssektorn, finns risken att traditionella sändar-mottagarmodeller överförs och tutar vidare i digital form (12).
Detta påverkar i slutändan “The Visitor Experience”.

Hur många museer och besöksmål har sett den pågående pandemin som ett tillfälle att lära sig om hur målgrupper har upplevt läget? Hur har de hittat till utbuden, vilka eventuella frågor och förväntningar hade de? Återkom grupperna, hur och varför? Och vilka har inte alls hörts i dessa digitala sammanhang? Hur har allt detta dokumenterats?
Är det kulturarvsaktörerna som “når ut” till “sin publik”, eller det publiken, besökarna som vill ta del av kultur?

Även om “digital omställning” låter mera “fancy” än fotriktig tillgänglighet, tror jag att kulturarvsområdet som helhet borde så att säga börja uppdatera sina perspektiv kring människors lärande, se meningsskapande som det hållbara bränslet för utveckling (13). Oavsett teknik, politik eller pandemik.

Välkommen till en nygammal blogg!

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande17: IKT & lärande Comments Off

På läsfronten mycket nytt

Monter med dokument, 'Frans Ekelund', Landskrona museum.  Foto: Paul Henningsson, musedia

En sommar, som i år inte är sig riktigt lik, och ett kyligt lågtryck hängande över kullarna…vad passar inte bättre än att ta igen lite läsning?

För i vanliga fall önskar vi grill, avkoppling, resor och hängmatteläsning. Fast ibland blir det lite “jobbläsning”, förstås, även under ledig tid..(helst på papper men en bra skärm går också bra).

Jag har i alla fall hittat ett fång spännande nya titlar på den ständigt trevlige och användarvänliga platsen “Uppsatser.se” (1), som är en sökportal för uppsatser publicerade vid universitet och högskolor i Sverige.

Ett tryck på ordet “museum” genererade inte mindre än 917 uppsatser..Flera nya titlar från 2020, dessutom.

Här är ett urval som ser lovande ut:

1. Let me tell you a story. Illustrated storytelling as a tool for museum learning (2)

2. Ljudarkitektur – ljud som resonans av rummet : Undersökning om ljudets multimodala funktion i en kunskapsinriktad miljö (3)

3. Att blåsa liv i forntiden : En studie av kommunikation via montertexter på ett museum i Stockholm (4)

4. Trött på museum? : En kvalitativ studie om konsekvenserna av museitrötthet (5)

5. Att träna elever i historical thinking genom museibesök (6)

6. Moving between levels of engagement with interactive digital exhibits (7)

7. “Varför ska vi gå till det här skittråkiga museet?” – Kulturarvets mening och meningen med kulturarv (8)

8. Begreppens betydelse : En kvalitativ enkätstudie kring begrepp i historieundervisningen (9)

9. ”Där hjärtat bultar lite hårdare” : En kvalitativ intervjustudie om intendenters personliga relation till museisamlingar (10)

På olika sätt relaterar dessa uppsatser självklart till interpretations-området. Roligt förresten, att se en uppsats på svenska om “museum fatigue”!

En sökning i Uppsatser.se på ordet “interpretation” ger över 4600 träffar.

Allt möjligt spännande, t ex indisk litteraturanalys, socialarbetsvillkor, pappersmassaprocesser med flera ämnen. Men i princip inga nyckelord kopplade till besökargrundad natur- och kulturarvsinterpretation. Förutom en: “Museer som et spejl og talerør for deres samtid” (11).

Ordet “naturvägledning” ger nio träffar, inte heller där någon med direkt referens till interpretation. Däremot till destinationsutveckling och hållbar turism, vilket ju tangerar området, utifrån site management- och visitor management-perspektiv (12).

I flera av ovanstående och andra kulturarvsuppsatsers abstracts, återkommer begrepp som “mediating” och “mediated”.

“Förmedling” är en kusin till interpretation och etablerad del av “kunskapstraditionen” (13) (14) (15) här i Norden (och en av anledningarna till att underrubriken på denna blogg valdes). Det har förstås sin roll inom kulturarvsdiskurser och syns därför i uppsatsreferenser.

Men det illustrerar också att det kanske behövs lite nya fläktar på våra lärosäten….hoppas på ett framtida högskoleprogram i samtida interpretation!

Ha en skön, läsningsfylld och säker sommar!

Person som vilar i hängmatta. Foto: M Dach CC0

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Meningsfulla utbyten

Besökare på konstmuseum. Foto: Paul Henningsson/musedia

“Den bästa guide vi haft var på Moderna museet. Hon byggde hela visningen på tre tavlor, trots att det finns hur mycket konst som helst där. Det blev en väldigt bra dialog kring de utvalda konstverken. Och dialogen är viktig i sammanhanget, att besökarna blir involverade”

Sollentuna demensförening (1) genomför aktivt uppskattade utflykter med sina medlemmar till museer och kulturmiljöer i Storstockholmsområdet. Senaste numret av tidskriften “Demensforum” (2) visar kulturens möjlighet för välbefinnande för personer med demens, vilket ger “positiva upplevelser som gör att sjukdomen kan skjutas åt sidan då och då”.

Fint citat som också fångar ett lärande, en meningsfull upplevelse. Reportaget gjordes troligen innan Corona-virusutbrottet begränsade våra rörelser i samhället…

Men vikten av att göra urval, skapa en inramning eller tema för besökare samt skapa utbyte, samtal och dialog är ju lika viktig. Oavsett om det rör en fysisk visning på plats, eller online :-)

Se även:
Art & Ideas: Teaching with Themes

Tips om digitala besök på museerna

 

 

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Utvärdering av Riksantikvarieämbetet

2019 fick Statskontoret ett uppdrag av regeringen att utvärdera Riksantikvarieämbetets myndighetsuppdrag.

Några av frågeställningarna var att analysera hur Riksantikvarieämbetet fullgör sina uppgifter i förhållande till uppdrag och resurser, hur myndigheten samverkar med andra aktörer samt en undersökning av effektiviteten i verksamheten.

Nu har utvärderarna presenterat sin rapport och enligt analysen, baserat bland annat på intervjuer, dokumentation samt styrdokument, så når ämbetet sina övergripande mål och åstadkommer många goda resultat inom området bevara, använda och utveckla kulturarvet (1).

Men det interna utvecklingsarbetet släpar efter, sedan myndigheten fått nytt uppdrag, och rollfördelningar mellan olika enheter är delvis otydliga.
Digisam (2), som arbetar för samordning av digitalisering av kulturarvet, har ännu inte hittat sin roll som del av RAÄ, efter att tidigare ha tillhört Riksarkivet (3).

Utredarna efterlyser även mer utvecklade bedömningsgrunder och indikatorer hos myndigheten, för att kunna analysera sina egna resultat.

Vid utredarnas samtal med andra intressenter, är det fler som önskar att ämbetet arbetar mer stödjande och pådrivande i kulturarvssektorn.

Utvärderarna påpekar dessutom att ansvarsfördelningen är något oklar mellan olika kulturarvsmyndigheter. Vilket ju kan sägas även drabba RAÄ och även Digisams arbete.

Ladda ner hela rapporten från Statskontoret (4)

Omslag till utvärderingsrapport från Statskontoret: Myndighetsanalys av Riksantikvarieämbetet 2020

Myndighetsanalys av Riksantikvarieämbetet

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research Comments Off