Kreativa rumsprojektioner

Har ni en gammal projektor stående, som inte används till något? Utöver att det kan vara bra att ha projektorer i reserv, så kan även en enklare gammal projektor användas kreativt.Som att skapa förhöjd digital visualisering, genom att t ex projicera bildytor på rekvisitaföremål i en utställning.

Metoden kallas projektormapping, “projection mapping” (1), och bygger på möjligheten att styra digitala projektorers bildfält, så att bild visas inom en önskad avgränsning, som är anpassad efter ytan eller volymformen hos ett tredminsionellt fysiskt föremål.

Tekniken används ofta inom butiksskyltning och vid produktlanseringar, för att skapa händelse och rörelse för stillastående objekt, dvs en form av digital scenografi. Det här kan på ett enkelt och effektivt sätt ge analoga objekt i rummet en sorts “förhöjd verklighet”, och göra dem till en del av ett upplevelsebaserat berättande.

Exempel på projection mapping i utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

Med en särskild programvara för “Projection Mapping”, kan projektorer styras för att visa filmklipp, animationer eller stillbilder. Mer sofistikerade “Mapping”-tillämpningar kan synkroniseras med interaktiva presentationer, ljudsättning och så vidare. Även fasadprojektioner som utnyttjar högdefinitionsprojektorer kan använda sig av tekniken.

Vad som krävs för att komma igång är alltså endast en dator, projektor och projektorkabel och programvara! Plus några valda klipp och ett eller flera föremål som ska få projektioner…

Förberedelser
Det är bra att välja föremål med ljusa ytor, och att placera dem så att de alla finns inom projektorns riktfält. Det går förstås att experimentera med olika typer av strukturer och färger hos material, som kan bli en del av projektionen, men allmänt sett så ger ljusa, plana ytor den bästa bildåtergivningen.

Det går också att kombinera fler projektorer för mer komplexa visualiseringar. Men spännande effekter kan uppnås redan med endast en projektor, eftersom det går att kombinera flera bildfält inom samma projektion. T ex filmklipp och stillbild, eller film och bildspel med mera.

Det är viktigt att projektorn placeras på en plats, där inte passerande människors skuggor råkar skymma projektionen…samt att inte ha fullt dagsljus i rummet (särskilt inte för äldre, kanske mindre ljusstarka projektorer)!

Andra saker som är värda att tänka på vid “Projection Mapping” är att redan tänka in föremålets form, vid val och bearbetning av digitala klipp och bilder.

Som exempel: en kvadratisk bild som projiceras mot en cirkulär form kanske innebär att delar av bilden inte syns när hela cirkelytan projiceras och projektionen istället hamnar utanför föremålets avgränsning, vilket då förlorar en del av den visuella poängen.. I övrigt är det dock i själva programvaran, som den slutliga visuella formen och placeringen av klippen bestäms.

Projektorer med kort kastavstånd kan ge både bra bild och placeras nära projektionsyta för att undvika skuggning. Här en standardprojektor som placerats för att uppnå liknande effekt. Foto: Paul Henningsson, musedia
Fri programvara: VPT 7
Vilka program finns och hur fungerar de? Det finns flera programvaror, från högkostnadsvarianter, till mycket enkla gratisprogram.

Ett kostnadsfritt alternativ, som det både är enkelt att börja experimentera med och som även rymmer mer avancerade funktioner heter VPT 7, “Video Project Tool” (2).
Programmet finns för både Mac och PC och är skapat av den norske konstnären HC Gilje (3), som är verksam med videokonst, rumsinstallationer och performance.

På programvarans hemsida finns en matig manual i PDF-format. Själva programfilen behöver inte installeras utan kan köras direkt som en självständig applikation. Version 7 är stabilare än den tidigare version 6, men om 7 inte skulle fungera kan den tidigare versionen användas istället.

Det finns en brasklapp: VPT7 utnyttjar enbart “mov”-formatet, som är videoformat ursprungligen utvecklat för Apple/Mac. Andra vanliga videoformat som “avi”, “wmv” eller “mp4″ stöds inte utan måste först konverteras till “mov” innan det importeras till VPT 7. Det finns flera kostnadsfria konverteringsprogram av “mov” för PC, t ex Handbrake (4).

Grafiskt gränssnitt för programvaran VPT 7Se större bild

När programmet VPT 7 startar, ska tre fönsterpanåer synas på skärmen. Ett huvudfönster, som innehåller menyer och klipphantering, samt två mindre fönster, det ena ett förhandsgranskningsläge och det andra visar projektorbild i realtid.
Om en projektor redan har anslutits till datorn, så visas realtidsfönstret genom projektorn.

Principen för programvaran är att definiera olika bildskikt samt en körlista för hela projektionen.
Programmet arbetar med att länka in olika klipp, animationer och bilder, ur ett klippbibliotek, som ligger under programmets rotmapp.

När programmet startar för första gången, syns två klipp som demo i vyerna.
I exemplet är tanken att projektorbilden ska visas snett framför en kvadratisk låda, där klippen projiceras mot två kvadratsidor.

Överst i körlistan till höger visas det ena klippet “Petanque.mov”, som “Lager 1″ och det andra, “Prisme.mov”, som “Lager 2″. Genom att välja i menylistan vid filnamnet, kan andra klipp eller stillbilder länkas in eller samma klipp upprepas fler gånger. Ett bildlager kan även pausas/stängas av tillfälligt, genom att klicka knappen “On”/”Off” i arbetsvyn till höger.

I förhandsgranskningsfönstret skalas och töjs inlänkade bilder och klipp

Förhandsgranskningsfönstret har en smidig funktion: genom att dra i bildfältens hörn så kan bildformatet töjas/förändras, vilket påverkar klippets slutliga form i projektionen. Tanken är att med hjälp av perspektivförskjutning kunna anpassa projektionen till föremålet i rummet som får projektion, i detta exempel, “lådan”.
Vid behov kan föremålet behöva justeras, höjas, sänkas eller vridas, beroende på projektorns placering.

I vänstra arbetsfönstrets övre del kan ytterligare projektionslager läggas till eller tas bort, genom att klicka plus- eller minustecken. På så vis kan fler lager, t ex lådans ovansida, ges en egen projektion. Klippen kan skalas ner, för att få plats med fler volymer eller ytor i projektorns bildfält.

Nya projektionsytor skapas i form av skikt eller lager i programvaran VPT7, genom att trycka plus-knappen

Ovanstående beskrivning ger bara den mest grundläggande introduktionen till programmet VPT7. Det bästa är att själv testa med en projektor! På Youtube och Vimeo finns flera kom-igångfilmer av användare som har testat VPT7 (se länkar under artikeln).

Le Petit Chef from Skullmapping on Vimeo.

 

VPT 7 – Conversations with spaces

VPT7 Tutorial Part 1

Beginners guide to Projection Mapping

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form04: Skärm & rörlig bild08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt Comments Off

Workshop om VR-tillämpningar

Skiss av projektionscylinder för Museernas vårmöte 2017. Illustration: Riksutställningar/Riksantikvarieämbetet

Har du lite erfarenhet av digital visualisering och är intresserad av VR-teknik? Har du funderat på VR-inslag i ett kommande utställningsprojekt? Vill du prova praktiskt att producera och programmera innehåll för VR-tillämpningar?

Mellan 14-16 mars arrangerar Riksutställningar (1) och Riksantikvarieämbetet (2) en workshop i Visby, för att utforska olika tillämpningar av 360° film och VR, Virtual Reality (3). Syftet är att konstruera en demonstrationsmonter för VR-teknik, som kommer att presenteras vid Museernas vårmöte (4) i april, som i sin tur i år har tema “Digitala möjligheter”.

Workshop-arbetet är indelat i fyra grupper: film/foto, programmering/VR, teknik/projektion samt konstruktion av en cylinderinstallation för filmprojektion.

Den praktiska kursen vänder sig till formgivare, utställningsproducenter, utställningstekniker, pedagoger mm. Kostnaden är 500 kronor och anmälan görs senast 14 februari, via Riksutställningars webbplats (5). Antalet deltagare är begränsat till 20 personer, som bestäms genom ett urval bland alla inkomna anmälningar.

Workshop om tillämpningar för Virtual Reality och 360-film 

“Museet utan gränser – digitala möjligheter” – Museernas vårmöte 2017

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild08: VR & Augmented Reality Comments Off

VR – ett steg närmare verkligheten

Nyligen hade jag ett möte med en kund, för att bland annat diskutera vägval kring digital förmedling, såsom kiosker, appar och digital skyltning.

Inte helt oväntat dök frågan om VR och AR upp, dvs möjligheten att visualisera platsbaserat digitalt material i realtid. T ex på en smart mobiltelfonskärm, via mobilens kameraöga och positioneringssensor.

Detta “måste” väl vara det absolut mest spännande och innovativa i digital kommunikationsväg, just nu?

Javisst, det är utan tvekan läckert att skapa upplevda “lager” av innehåll, ovanpå den observerade och upplevda fysiska verkligheten runtomkring oss. Ungefär som i det numera mycket kända mobilspelet Pokémon Go (1)…

Och talar vi om digitalt gestaltade, omslutande tredimensionella miljöer, som får syn, rörelse och känsel att samverka, på sätt som ligger nära hur vi uppfattar och interagerar i fysiska rum, då ökar möjligheterna att skapa mer fångande upplevelser. Bortom tvådimensionella skyltar, bilder och skärmar..

Vridbar skärm med VR-visualisering vid Katedralen i Cluny. Foto: Christine M. Bolli [CC BY-SA 4.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Smarthistory

Från huvar och hjälmar till “glasögon”

VR, på senare tid även AR-teknologi, kittlar vår fantasi. Att via teknik kunna uppleva en värld, som leker med våra sinnen och utmanar hur vi är vana att se och uppfatta verkligheten, känns futuristiskt…t ex som i storfilmen “Matrix” (2). Artificiell intelligens och robotar är andra exempel på klassisk science fiction-teknik, något som ständigt fascinerar och som återkommer inom media- och populärkultur…

“Virtual Reality” är inte nytt, varken som teknik för visualisering (3) eller som tankeföreställning (4 ). Musei- och kulturarvssektorn har ju för övrigt under ett par decennier haft många digitala drömmar om “virtualitet”..(5)

Men i år verkar det som om just VR-teknik har fått en (kommersiell) renässans…
Flera IKT- och spelmässor, datortidskrifter samt bloggar på nätet talar om att 2016 är året då VR kommer att etablera sig på bred front…

En bakgrund till det är att utvecklingen av smarta mobiler och appar. Men också utvecklad hårdvara och spelprogrammering, har möjliggjort mer lätthanterligare format att skapa och visa VR-produktioner. (Hårdvara som ju i sin tur lanseras på mässor, blir recenserat, omskrivet och strax efter börjar säljas som färdiga produkter.)

Inte minst de speciella glasögon- och kontroll-tillbehören, vilka är nödvändiga för att uppfatta den tredimensionella verkligheten och agera i och navigera runt den…(6)

'Google cardboard' Foto: Evan Amos (cc0)
Kvinna som använder 'Oculus rift' VR-headset. Foto: beejees (CC0)

VR-teknik var tidigare mycket skrymmande, kabelrik, tungrodd och riktigt dyrt. Nu finns flera pris- och användarvänliga VR-glasögon, som t ex Samsung-anknutna “Oculus Rift” (7) och HTC “Vive” (8).

Och kanske den mest kreativa idén på länge inom branschen – “Google Cardboard” (9), en vikbar “kikare” av papp, som kan erbjuda VR-upplevelse på en smartphone-skärm, där mobilen helt enkelt skjuts in inuti pappkikaren..
Billigt, enkelt, lättviktigt samt returvänligt! Google VR inkluderar även en hel uppsättning fria koder och verktyg för utvecklare av mobil VR (10).


Visa klippet här


Triss i virtuella kulturmiljöer

Under året har flera spännande kulturarvsprojekt med VR och AR-teknik börjat produceras här i Sverige.

I december lanseras “Anno 1500″ (12) en digitalt dramatiserad rekonstruktion, av världsarvet Gammelstads kyrkby (13) under sen medeltidsperiod.

Luleå kommun (14) har valt VR som en “digital tidsmaskin” för att levandegöra och marknadsföra kulturmiljön, som i år firar 20 år som världsarv (15). Besökare till Luleå kommer att kunna ta del av produktionen, genom ett antal publika VR-stationer som kommer att finnas installerade runt staden.

Bakom produktionen står digitala kommunikationsbyrån Samuraj (16), med underavdelningen “Virtual Light VR” (17).
Mycket tid har lagts på att göra miljön detaljrik och utvecklingsgruppen har jobbat aktivt med att formge olika historiska karaktärer, gestaltade av skådespelare, som VR-användarna kommer att träffa i “tidsmaskinen”
(18).

Bild ur VR-applikationen 'Anno1500'. Design: samuraj.se

Nils Andersson Kråka. Bild ur VR-applikationen 'Anno1500'. Design: samuraj.se

“Augmented History: Gamla Uppsala” (19) rör sig, som namnet signalerar, omkring Uppsala högar, eller Gamla Uppsala (20) som kulturlandskapsområdet kallas idag.

Det handlar om en digitalguide-app för iOS, som lanserades i augusti och som med 3D-grafik återger bebyggelsemiljön i Gamla Uppsala, under en tänkt tidig järnåldersperiod.

Innehållet är baserat på arkeologiska utgrävningar och bygger på att olika innehållsdelar aktiveras, där användare hittar “föremål” i den visualiserade miljön genom att söka av miljön med hjälp av mobilskärmen (21). Även här finns personkaraktärer i de olika miljöavsnitten.

Bild ur 'Augmented History: Gamla Uppsala'. Design: Disir Production

“Augmented History: Gamla Uppsala” har producerats av kulturarvs-visualiseringsföretaget Disir Productions AB (22).
Detta är den första produktionen i en serie av ytterligare applikationer kring Gamla Uppsala kulturområde. Nästa planeras släppas till våren och berör området omkring Uppsala domkyrka under 1500-talet (23).

Apparna fungerar endast vid besök på plats. Besökare till Gamla Uppsala som ej har laddat ner app:en själva eller saknar en iPhone, kan låna iPad-plattor på Gamla Uppsala Museum (24).

 

Del av ritning av Jönkopings slott, 1617. Bild: Jönköpings läns museum

I år har dessutom Jönköpings läns museum (25) inlett projektsamarbete med Lunds universitet (26), för att skapa en 3D-rekonstruktion av Jönköpings slott (27). Det görs med utgångspunkt från arkeologiska material och jämförelser med byggnader från samma tidsperiod som bevarats på andra platser i Norden (28).

Planen är att 3D-rekonstruktionen i en snar framtid ska bli del av en digital utomhusguide för smarta mobiler, som utnyttjar mobil VR, t ex “Google Cardboard” (28).

Endast delar av murar är bevarade av slottet, som under medeltiden var lika viktig som försvarsanläggning som dåtidens Kalmar slott (29). De tidigare bastionsmurarna har dessutom inspirerat en nyanlagd parkmiljö i centrum (30).
“Having developed some of the first VR museum exhibition tours in the later 90′s, I’m always amused by the regular predictions that “this is the moment for VR/AR to really take off”. Sure, the new gen tech is cheaper and easier than ever to create and deploy but the resources required are still limiting access to very large organizations and commercial ventures..” (31)
Digital stilrestaurering?
Ovanstående projekt är bara ett par exempel på den “virtualiseringsvåg” som går genom kulturarvssektorn för närvarande..

Jag tycker det är spännande att VR-teknologi börjar bli mer allmänt spridd och även om det behövs resurser för både innehåll och programmering, så krävs inte längre någon astronomisk budget för att skapa VR-produktioner. Med andra ord, det är lite enklare att skapa mer än endast en tillämpning. Och inte lika kritiskt om något skulle råka bli mindre lyckat..

Det är också intressant att se “Games Artists” (32), spelkonstnärer, få en större betydelse för VR-produktionerna, med inslag av dramatiserade sekvenser och naturtrogna människokaraktärer.

Bild ur arkeologiska rekonstruktionen 'Virtual vuoni'. Design: Bino & Cool

 

Många rekonstruktioner av kulturmiljöer under VR-pionjärtiden var ofta folktomma skapelser.. De led dessutom av begränsningar i grafisk återgivning och hårdvaruprestanda.

Dagens högre grafiska kvalité skapar en mycket högre realism i 3D-miljöerna. Som digitala “museala” miljörekonstruktioner får de därför också ett högre pedagogiskt värde, genom att kunna simulera en tänkt historisk verklighet mera övertygande. Även om det finns vissa begränsningar för VR på en mobilskärm, jämfört med större skärmar eller projektioner i större skala.

Många av de genomarbetade 3D-miljöerna har en del gemensamt med fysiska utställningsdioramor, som på liknande sätt är tänkta att utgöra tredimensionella utställningsbilder. De kan dessutom ses som en fortsättning på Panorama-rotundor, som var både VR-teknikens och iMAX-biografernas (33) föregångare, liksom till 360 graders museologiska naturscenerier, idag bevarat vid t ex Biologiska museet (34) i Stockholm…

Man kan t om hävda att själva museidén i sig är virtuell, att försöka gestalta en “kunskapshelhet” genom bevarande av natur- och kulutrföremål, som besökare idealiskt sett så att säga träder in i och “omsluts av”.. (museibyggnad -> utställning -> diorama ->artefakt )

Illustrationsritning av 'Panoramic  Rotunda', London 1801 (CC0)

Biologiska museet interiör nov 2013 06

 

Samtidigt finns det alltid en risk med “förföriska” 3D-bilder, som i detta fall så att säga fryser miljöerna i ett sorts idealtillstånd.

Om inte tredimensionella rekonstruktioner på ett relevant sätt indikerar för användarna/besökare att det är en fråga om just en illustration av en möjlig verklighet, så finns det risk att bilderna blir bokstavligt “sanna” på ett sätt som kanske inte var det tänkta. Ungefär som förra sekelskiftets stilrestaureringsarkitekter arbetade för att “rensa bort” fula eller obegripliga tillägg i byggnadskroppar (35).

Därför tyckte jag om AR-appen “Dåtidskikaren” (36) för Bohus fästning, som genom att lägga lite mer skissartad grafik ovanpå dagens ruin, gav mig mer möjlighet att försöka föreställa mig den äldre fästningsmiljön… (För övrigt en förhöjd verklighetsapp för ett besöksmål i Sverige, producerad redan 2012..)

Ett annat sätt skulle kunna vara att ge användare möjlighet att välja bland flera scener, för att skildra nyanseringar och förändringar över tid, snarare än en fixerad kronologisk tidsperiod. Ungefär som en tredimensionell tidslinje.

Sedan skulle det vara flott om det gick att kombinera de tredimensionella modellerna med fler sinnesintryck, att kunna känna fukt, kyla eller olika medeltida dofter medan man utforskar miljön….

Bild ur AR-app:en 'Dåtidskikaren'. Design: Testbed

“Vi har alltid haft innehållet först, sedan har tekniken växt fram. Med VR är det tvärtom: vi har teknologin nu, men ingen klar uppfattning om hur vi ska fylla den med innehåll.” (37)

De nya VR-plattformarna för spel och mobila enheter pekar på en mer realistisk möjlighet att investera i och utveckla interaktiva visualiseringstillämpningar.

VR-produktioner kan också alltid vägas mot andra möjligheter att visualisera: film, fysiska modell eller t om fysiska dioramor. Vad är poängen med att utveckla VR, om inte användare kan interagera i realtid med dess grafiska objekt eller med andra användare? Här finns en utmaning i att förstå och hantera berättandet i ett “nytt” format (38).

Under utvecklingen av “Anno 1500″ har testpersoner önskat möjlighet att kunna plocka upp och hantera föremål inne i applikationerna, vilket utvecklingsgruppen har börjat arbeta vidare med.
Användartester är förstås en stor poäng i detta sammanhang, liksom att integrera applikationerna i det övriga utbudet, så att de dels ansluter till helhetsbudskap på plats dels hjälper användaren att förstå syftet med applikationen (39)

Innan man påbörjar en produktion, är det ju värt att fundera över sin målgrupp och vad den eventuellt känner till eller vill veta om platsen….:-)

“Anno 1500″
“Augmented History: Gamla Uppsala”
“Att kopiera ett kloster i 3D…”

Se även:
“Virtual History”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild06: Digitalguider & mobilt08: VR & Augmented Reality12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik16: Interaktionsdesign Comments Off

“Pokémon Go” på museum?

Pokémon Go-figur i ett av Museo d'Arte Orientale:s utställningssalar. Foto: MAO

Italienska museerna Palazzo Madama (1) samt MAO, Museo d’Arte Orientale (2), båda i Torino, är snabba att haka på sommarens stora speltrend “Pokémon Go” (3).

Besökare som vill spela är välkomna in på museerna för att leta “monster”..
Men de bör samtidigt ta det försiktigt…dels finns trappor som man kan snubbla i, dels finns det andra besökare där som vill titta på utställningarna och inte bli störda (4)…

“Pokémon Go” har fått en enorm genomslagskraft liksom ett stort antal spelare, allt på mycket kort tid. Spelet kan därför ses som inte enbart en “ny produkt”. Utan även ses som ett exempel på en mycket framgångsrik internationell marknadsföring av en app…där även social medier spelat betydande roll, i att bygga upp förväntningar och sprida nyheten vidare till andra.

Spelet, som finns för smarta mobiltelefoner och surfplattor, är en vidareutveckling av TV-spelet och kultfiguren “Pokémon” (5) från Japan, en av spelföretaget Nintendos (6) största succéer sedan 1990-talet. “Pokémon Go” har utvecklats av företaget Niantic, som tidigare var en del av IKT-koncernen Google (7).

Mycket kortfattat bygger spel-appen på att hitta och fånga olika Pokémon-varelser, vilka har olika egenskaper och kan “tränas” att få nya egenskaper och ge spelaren fler poäng. Genom att samarbeta med andra spelare, kan fler och mer sällsynta varelser hittas. Som spelare kan du även stjäla “monster” som fångats av andra spelare..(8)

Som spel är “Pokémon Go” nyskapande på flera sätt: appen utnyttjar GPS och verkligheten som sin “spelplan”. Spelet fungerar bara om spelare fysiskt rör sig utomhus med sin mobil. Man kan alltså inte sitta hemma i soffan och spela spelet..

När ett “monster” dyker upp som ska fångas, växlar telefonen om till kameraläge och man ser figurerna på skärmen som animerade illustrationer “inuti” den fysiska verkligheten, simulerade visuellt i ett lager ovanpå kamerabilden.

Av Health Gauge [CC BY 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons
Av Health Gauge [CC BY 2.0], via Wikimedia Commons

Kulturmiljödatabas i botten
Här är alltså en applikation som på ett roligt och användarvänligt sätt integrerar AR, digitalt förhöjd verklighet, som en del av ett spel. Istället för att försöka låta AR vara huvudsaken med spelet….

Men den största vinsten är kanske att spelet kombinerar fysisk rörelse/aktivitet med socialisering; genom att spela i lag både inne i spelet och med kompisar i verkligheten, liksom möjligheten att träffa andra spelare medan man är ute på sta’n och letar.
Som “vuxen” kan man tänka att detta är något “nyttigt” – äntligen går barnen ut och leker! Men det innebär också att spelet kan få helt nya spelare, som kanske aldrig lockats av att sitta still framför en dator eller en TV (Det skulle vara intressant att prova om spelet fungerar med talsyntes? Hör gärna av dig om du har testat!)

Fast “Pokémon Go”-tillverkarna var inte först med idén. Tekniken, själva spelmotorn (9), har de redan använt tidigare i spelet “Ingress” (10).

“Ingress” är också ett fleranvändarspel som rör sig i verkligheten med GPS, intressant nog med en koppling till kulturarv och föremål. Spelarna ska försöka täcka in sin omgivning genom att fota av historiska byggnader, statyer, konstverk, vilka bildar “portaler” som andra spelare ska försöka “erövra”…

Alla miljöer, fotografier som spelarna har matat in i “Ingress”, har nu återanvänts i appen “Pokémon Go”. “Portalerna” i Ingress kallas “Pokéstops” i nya appen, i övrigt är spelet i grunden detsamma (11).

Ett liknande koncept med “crowdsourcing” av foton av kulturmiljöer används förresten av WikiMedia Commons (12), i form av en fototävling, vilket ju uppmärksammats i många andra kulturarvsbloggar  och artiklar.

Möjlighet till bättre vägvisning?
De italienska museerna är två exempel – kan “Pokémon Go” bli något som fler museer och kulturarvsmiljöer kommer att “hänga på”?

Museer kan förstås vara en plats dit “Pokémon Go”-spelare söker sig, för att det är kul spännande miljöer, med atmosfär. Genom att ge både välkomnande tips och förhållningsregler, signalerar de italienska museerna ett positivt bemötande till potentiellt nya besökare som söker sig dit.

Kanske det kan leda till att dessa spelare upptäcker museernas innehåll? “Pokémon Go” kan alltså vara en del i det ständiga publikutvecklingsarbetet, även om det viktiga är att sedan kunna locka tillbaka “nyfångade” besökare. Och en speltrend är kanske inte den mest långsiktigt hållbara lösningen, heller…

Brittiska Victoria & Albert Museum (13) i London är ett annat museum som är nyfiken på “Pokémon Go”. Kan interaktionen i spelet studeras, för att förbättra besökares orientering runt museet, med hjälp av en mer interaktiv GPS-styrd app (14)? Museets digitala utvecklare och besökaransvariga utnyttjar “speltrenden” som råkat ramla in direkt på museet för sin egna forskning, vilket också är ett vaket förhållningssätt!

Fast frågan är inte helt ny – lokativa applikationer som genom positionering, sensorer och geststyrning hämtar så kallad skräddarsydd information till besökare, har präglat många tidiga museala experiment med bärbara digitala guider (15).

Ett exempel är en av de senaste produkterna inom detta område, iBeacons (16), vilka kan tillämpas för digitala guider i t ex utställningsmiljöer (17). Kanske just “Pokémon Go”:s spelmotor och grafiska design kan ge svar, där tidigare mobila experiment inte har varit så stabila?

PokémonGo a Palazzo Madama
PokémonGo al MAO
Pokémon Goes to the V&A

Se även:
“Stockholm får eget spelmuseum”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt10: Research Comments Off

“Google Glass” – det ultimata användargränssnittet?

Ransom Canyon Texas Vogue Magazine Photo Shoot-cropped.jpg Ransom Canyon Texas Vogue Magazine Photo Shoot-cropped. Leaflet derivative work: User:Hohum.  Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Läser just nu ett par bloggar om några erfarenheter av att använda “Google Glass” (1) i utställningsmiljöer. Vad är de, hur fungerar de och hur skulle denna typ av teknik kunna användas i t ex museisammanhang?

“Google Glass” är en experimentell AR-produkt (Augmented Reality) som nyligen har börjat lanseras kommersiellt. I praktiken är det en smartphone-enhet (dvs en minidator) som bärs på huvudet i form av ett par glasögonbågar. Fast utan pekskärm och telefonifunktioner.

I själva bågen finns en tryckkänslig platta som används för att aktivera och styra  enheten, liksom en inbyggd högtalare för att kunna höra uppläsning av texter. Enheten kan även styras med hjälp tal, ögonblinkningar samt aktiveras via GPS-styrning (2) vid rörelser. “Glass” ansluter till trådlösa nätverk för Internet-tillgång.

Istället för en bildskärm kan användaren se text, bild och grafik projicerad på en liten transparent yta framför ena ögat. Den visuella informationen visas alltså som ett “svävande” skikt, mellan bäraren och det fysiska rummet omkring henne.

Adjö guideböcker och surfplattor?
På en del museer i USA och Storbritannien undersöks nu möjligheterna att med hjälp av “Google Glass” skapa nya typer av utställningsskyltar, digitalguider och kataloger samt orienteringsinformation för besökare.

Tekniken testas bland annat vid National Portrait Gallery (3) i London och vid Manchester Art Gallery (4), samt vid The New Museum (5) i New York, där en särskild app för “Google Glass” utvecklas, inför en kommande konst-triennal (6).

“As we play around with Glass, discovering what it can or might do in the near future, we need to think about the broader implications. Will museums’ BYOD (Bring Your Own Device) policies need to accommodate “devices” that include a visitor’s prescription eye-wear, or even their shirt or shoes? Will people wandering about, talking to their “glasses,” prove to be even more distracting to other visitors than obsessive phone-screen-checkers? As the technology become more stealthy, and therefor less intrusive, will it prompt even higher concern about privacy or intellectual control?” (7)


(Syns inget klipp? Ladda om sidan)

“Google Glass” är något av det mest futuristiska på IKT-marknaden just nu…med höga science-fiction poäng för sitt slimmade utförande och egentligen genialiskt enkla koncept.

Istället för att fokusera blicken mot en bildskärm, t ex på en surfplatta, så kan användaren hela tiden behålla visuell kontakt med miljön och personer omkring henne. På så sätt frigörs även händer och armar från att bära apparatenheter. Vilket ju kan upplevas hindrande och tröttande.

Avancerad teknologi dold i något så “alldagligt” som ett par glasögonbågar är nära en våt dröm för interaktionsdesigners.

Potentiellt finns nu en möjlighet till ett gränssnitt som kan stödja användarvänlig och naturalistisk interaktion i t ex en utställningsmiljö. En teknik som så att säga smälter in och bara finns.
Adjö smartphones och surfplattor…och guidebroschyrer och guidelurar…och skärmar och datorstationer…eller?

Som med all spetsteknik är det roligt att spekulera och direkt föreställa sig många möjligheter. Fast samtidigt; ännu en gång uppfattas ny teknik, i detta fall “Glass”, som något som ska ersätta befintlig och egentligen inte särskilt “gammal” teknik.

Den audiovisuella historien inom utställningsförmedling visar snarare att olika tekniker i praktiken samverkar och överlappar…inte minst av ekonomiska skäl. Ett sorts “mixed media”-läge, vilket även är bra för oss besökare!

För produkter som “Glass” kan också gå spårlöst förbi, och stanna vid att vara en gimmick. Eller delar av tekniken kan komma att utvecklas vidare mot något annat.

Eller helt enkelt förbli överkurs för de flesta människor och istället nischas till ett visst yrkesområde, där vissa behov upptäcks. Google har t ex valt att marknadsföra sin uppfinning med klassisk IT-paketering av “spetsbrukare”, sk “Explorers” (8).

Familjebesökare provar äldre dykarhjälm av mässing. Foto: Paul Henningsson, musedia

Vad ser vi genom “glaset”?
Det är intressant hur bloggaren Barry Joseph, vid American Museum of Natural History (9) mötte negativ respons från andra besökare, när han under en dag gick runt i tre museer bärandes “Google Glass” (10).

Rädslan för att bli dokumenterad, filmad, skuggad i smyg av en “Glass”-bärare i en publik miljö, är förstås en otrevlig känsla, vilket även kan drabba den som använder enheten (11). Joseph upptäcker också hur sensorn inte kan skilja på olika typer av ögonblinkningar och knäpper en gäng oväntade bilder..

Men både han och den andra bloggaren, Elizabeth Merritt (12), tycktes inte nå fram helt till nya oväntade virtuella höjder, med hjälp av glasögonen..

Det får mig att fundera på om det är designen av tekniken som egentligen upprepar det som vi människor redan har gjort, fast med lite andra verktyg.

Eller om det i detta fall är “museendet” (13), vilket ju är kulturellt och socialt rotat, som gör att vi ofta tillämpar ny teknik med konventionella “museiglasögon”…t ex för att läsa utställningsskylt, “få information” om föremålet som står framför osv.

För jag saknar lite mer frigörande pedagogiska interaktiva idéer i hur Google:s glasögon testas i utställningssammanhangen.

Det slår mig dessutom hur “Glass” egentligen fortsätter en tendens som blivit tydligare med smarta mobiler och burna surfplattor: individer som interagerar var för sig vid en datorbaserad skärm. Det borde gå att producera tillämpningar som stimulerar utbyte mellan fler personer, ett sällskap, i en utställningsmiljö. Sharing, Meaning and Learning…

Och även om tekniken dubblerar med både bild och ljud, så är datorglasögonens funktioner sammanlänkade vilket kräver användare som har full motorik, fingerkänsel, syn, tal och hörsel. Liksom har möjligheterna och resurserna att skaffa sig produkten.

Återigen, inte särskilt tillgängligt för många… Och kanske för ömtålig i nuvarande form, för att råka tappas på ett marmorgolv…

Men tekniken kan som sagt komma att utvecklas vidare. För som Merritt skriver, så är det svårt att vifta bort utvecklingen av mer geststyrda IKT-produkter..

Looking Through the (Google) Glass

Google Glass and Museum-based Learning: A Day in D.C.

Google Glass

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt Comments Off

Bronsålder i kikARen

Hur kommuniceras kulturarv till turister och besökare, vilka i första hand passerar en miljö på väg till någonting annat?

Detta har varit en av de bakomliggande frågorna för Vitlycke museum (1), som för närvarande planerar för ett nytt besökscenter i världsarvsmiljön i Tanum (2). Centret kommer att finnas i anslutning till en rastplats, vid en ny sträckning av motorvägen E6 inom världsarvsområdet (3).

I kommunen Tanum finns ett område med över 1000 kända hällristningar från bronsåldern. 1994 klassades miljön som världsarv av UNESCO (4), som ett exempel på ett enastående konstuttryck från bronsåldern och ett kulturlandskap med lång kontinuitet av mänskligt liv på platsen (5).

Tanumsslätten, flygfoto mot nordväst. Foto: Jan Norrman, RAÄ (kringla.nu)
Husrekonstruktion från bronsålder vid Vitlycke museum. Foto: Paul Henningsson, musedia
Hällristning vid Aspeberget, Tanum. Foto: Fred J

Vid Vitlycke museum finns utställningar om bronsåldern och hällristningarna, vilka bl a ligger i närheten av museet.

Rekonstruktioner av bronsåldersbyggnader vid museet, dramatiserande visningar liksom aktiviteter med hands-on har varit uppskattade delar av upplevelsen på plats. I början av 00-talet installerade dessuom museet en GPS-baserad digitalguide, med handdator som plattform, till några av utomhusmiljöerna.

AR-applikation i kikaren
Sedan drygt ett år har Vitlycke museum arbetat i en projektgrupp för det nya besökcentret, tillsammans med Tanums kommun (6), Västarvet (7) samt Länsstyrelsen i Västra Götalands län (8).
Platsen är Skräddö, drygt 2 kilometer öster om museet.

- Det handlar om ett nytt informationscenter, där det ska finnas utställningar och där vi arbetar med storytelling. Bland annat kommer det att bli en brygga med vyer utomhus. Och från den ska man kunna titta i en kikare, eller en tidsmaskin, hur miljön och livet har varit, berättar Hans Lundenmark, pedagog vid Vitlycke museum, för MuseiTeknik.

“Kikaren” är en tänkt digital installation där besökare med hjälp av Augmented Reality ska kunna få uppleva hur människor i landskapet levde vid bronsåldern, t ex via olika rollkaraktärer. Hårdvaran och applikationen utvecklas av en grupp inom Interactive institute (9) i Göteborg, en samarbetspart till projektet. Samarbetet har börjat inom ramen för “Collaboratory” (10) på Lindholmen i Göteborg, en ny kreativ mötesplats mellan film, spel, lärande och visualisering.

- Tanken är att förstärka upplevelsen på plats. Vilket innehåll det ska vara diskuteras just nu, det är en process som har påbörjats, fortsätter Hans.

Centret kommer att invigas i juni 2015, nyligen genomfördes upphandling med ett antal valda formgivare. Vägsträckningen, rastplatsen och det nya centret ska ej dominera utan anpassas till naturmiljön, genom placering, form, skala och materialval, enligt Trafikverkets gestaltningsprogram för området (11).

Motorvägsplanerna har varit omdiskuterade under flera år, där kritik mot miljöpåverkan har hörts från olika organisationer och myndigheter bl a Riksantikvarieämbetet (12). Inom Tanums kommun har samtidigt önskemålen varit att få en mer direkt anslutning mellan orten och motorvägen.

“När man kliver ut ur bilen är man mitt i naturen. Genom att förbinda funktionerna och de attraktiva platserna med varandra presenteras såväl det närliggande som det avlägsna landskapet för besökaren i ett pedagogiskt sammanhang. Genom att tillgängliggöra utblickar och närliggande kulturlandskap kan berättelsen om Världsarv Tanum berättas på ett nytt sätt.” (13)

Trafikverket, gestaltningsprogram: Vy från gångbron mot utsiktsplats. Bild ur VR-modell. Illustration: Trafikverket.

Trafikverket, gestaltningsprogram: Vy från utsikt mot byggnaden. Bild ur VR-modell. Illustration: Trafikverket

Del av plan över trafikplatsen vid rastplatsen. (Besökscentrum med brygga till vänster i bild) Illustration: Trafikverket

Upplevelse genom målgruppstänkande
E6 i Bohuslän har mycket trafik, inte minst genom lastbilstrafik mellan kontinenten och norra Skandinavien. Sommartid reser strömmar av svenska, nordiska och nordeuropeiska turister till och från västkusten i bil. Men även till och från Norge, dit många turister från Tyskland och Nederländerna söker sig.

Projektgruppen har arbetat med intressant målgruppstänkande i projektet, där själva upplevelsen också formuleras. Motorvägstrafikanterna är en huvudmålgrupp för berättelser om bronsåldern och världsarvet, berättar Aleka Karayeorgopoulos, chef vid Vitlycke museum:

- Vi har “slumrarna”, som vi kallar dem, personer som bara stannar som kanske inte vet vad som finns där, de som annars hade bara blåst förbi, säger Aleka. - Vi vill väcka intresset hos de som kanske stannar till för en bensträckare, för att gå på toa och så vidare…att få dem att uppleva och förstå, genom att befinna sig i ett världsarv.

De två andra huvudmålgrupperna kallas “Aktivitetsjägare” respektive “Kunskapsjägare”. Den första gruppen kan t ex innehålla familjer som söker aktiviteter. I den andra: besökare till Vitlycke museum som vill se och uppleva något mera efter besöket.

- “Kikaren” kanske kan visa animerat innehåll…vi jobbar med storytelling och har byggt en fiktiv berättelse med karaktärer, utifrån arkeologiska fynd, fortsätter Aleka. Men det kommer också att finnas en utställning, och installationer i landskapet.
-Vi har också tänkt på att arbeta efter årstidsbaserat program, med vandringar genom landskapet och mellan museet och centret. Tekniken är en sak men allt handlar om att levandegöra den här platsen, den här tiden…jag har teaterbakgrund och kan tänka mig att vi utvecklar teaterspel här i framtiden
, avslutar Aleka.

Kreativa utmaningar 
Det här är ett spännande, samtida interpretation-projekt med många vinklar. Olika krav ska vägas samman, för att skydda en miljö utan att vara visuellt dominerande. Samtidigt ska platsen bli inbjudande och synlig för människor som befinner sig, i hastig rörelse, i ett motorvägsrum. Processen handlar också om hur olika typer av berättandeinnehåll ska kombineras, inomhus och utomhus, för att skapa en upplevelse för både kortare och längre besök.
Innehållet är spåren i landskapet vid Tanumsslätten, en gång havsvikar rika på hav- och djurliv.

Det är fascinerande att tänka på kopplingen mellan visualiseringen av kulturen i bildhällarna och vår tids visualiseringsvärld, tekniker, symboler och ikoner..
Jag tror att gruppen har hittat ett bra spår genom att arbeta med rörliga bilder, dramatiserat berättande och AR. Det blir spännande att se felr möjligheter med tekniken, än t ex lager av fotografier som man ofta ser i AR-guider för smarta mobiler.

Med en fast kikarinstallation finns bättre möjlighet att t ex ha kabelanslutning till höghastighetsnät, som är stabilare än mobila nätverk för multimediainnehåll. Det viktiga är att applikationen och instrumentet är intuitivt. Och att installationen har material anpassade för utemiljön, klimat och eventuell sol-/dagsljuspåverkan på bildåtergivningen och så vidare.

Bilturister. Foto: Hans Martin

Den stora utmaningen tror jag blir att skapa upplevelser för primärmålgruppen, ‘motorvägstrafikanter’ (som kan ingå i potentiella gruppen “slumrare”)…Dels är det en mycket bred grupp, dels finns en allmän utmaning i att identifiera vilka som normalt ej intresserar sig för eller känner till förhistorien som bronsålder, bland bilburna som passerar området idag. Vilka frågor ställer dessa människor om platsen, tiden, människorna?

Det kanske också handlar om att så småningom inkludera fler tema och miljöer längs leden, för att attrahera och “uppehålla” genomresande? (14) (Naturligtvis utesluts inte andra besökare som kommer via cykel, buss eller tåg…)

Den nya rastplatsen blir ett komplement till Vitlycke museum och breddar tillgängligheten till världsarvsmiljön, som är ett större område. I vår kan det förhoppningsvis bli möjligt att få höra mer om AR-tekniken och “Collaboratory”, för alla som är intresserade – MuseiTeknik återkommer inom kort!

Vitlycke museum
Trafikverket: Gestaltningsprogram. Väg E6 Pålen–Tanumshede
Interactive institute: Bronze Age Binoculars
Collaboratory

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form08: VR & Augmented Reality12: Interpretation Comments Off

“Historiens skuggor” – interpretation med animation

Flyer: 'Historiens skuggor'. Öppet hus, 14 maj på Visual Arena Lindolmen, Göteborg.
Den 14 maj arrangerar Västarvet (1), i samarbete med Studio Jox (2), öppet hus på Visual Arena Lindholmen (3) i Göteborg.
Mellan kl 13-16 presenteras nya animerade filmer kring västsvensk historia under 2000 år, som har visualiserats för olika plattformar.
För mer information, se projektwebbplatsen “Historiens skuggor” (4), eller ring Per Lekholm, Västarvet: 0705-37 48 63, alternativt Jonas Myrstrand, Studio Jox: 0705-89 13 39
Fri entré, välkomna att prata om innehåll, nya digitala plattformar och nya målgrupper!
FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild08: VR & Augmented Reality12: Interpretation Comments Off

“Pointcloud” – pekar bortom GPS och QR-kod för digitalguider

Appen 'Poincloud', skärmbilder av applikationen från iTunes. Produktion: 13th Lab

I slutet av maj presenterade tidningen Metro (1) en ny mobiltjänst för sin papperstidning.  Med hjälp av appen “Pointcloud”  (2) kan tidningens läsare t ex se animerad nyhetsgrafik ur en artikel direkt på skärmen, starta bildspel/video från en bild i tidningen eller kommentera tryckta artiklar i sociala medier med mera (3).

Tekniken är bland annat baserad på bildigenkänning. Appen jämför den tryckta bilden som finns i tidningen med en digital kopia på en webbserver. Den digitala bildens adress har kompletterats med särskilda koder som talar om för appen vilket material som är associerat med bilden och visar det mobilens/surfplattans bildskärm.

Det som gör “Pointcloud” nyskapande är att appen i sig är en webbläsare som hämtar sitt innehåll beroende på vad användaren pekar på med kameran i en smartphone. Skärmen dubblerar som både ett webbläsarfönster och en kamerasökare, vilket gör appen till ett intuitivt Augmented Reality-verktyg.

“We believe that the camera will soon replace the GPS as the device’s  most important sensor for understanding the world around you.” (4)

Bakom utvecklingen står företaget 13th Lab (5) i Stockholm, som utöver appen även har släppt koderna till programmet fritt. Den kodintresserade kan registrera ett konto på webbplatsen och ladda ner det kodbibliotek (6), med bl a javascript,  som krävs för att tagga webbinnehåll för appens läsare och därmed skapa egna tillämpningar för “Pointcloud”.

Utvecklingsverktyget är i dagsläget byggt för Apples mobila operativsystem iOS.  Appen, som är kostnadsfri, finns för iPhone och iPad. Senare i år släpps en version även för Android.

Användare med GPS-baserad stadsguide "Verkligheten berättar", TV Fakta. Foto: TV4

Besökare vid som aktiverar QR-kod i museimonter på Derby museum, Storbritannien. Foto: Richard Symonds, WikiMedia

QR-kod vid textskylt i museimonter, Derby museum. Foto: T Eden, QRpedia.org

Användning av mobilkamera för att aktivera webbinnehåll förekommer också vid scanning av grafiska QR-koder, vilket den senaste tiden har varit vanligt i just dagspress och anonseringskampanjer.

Andra sätt att aktivera innehåll i mobila tjänster har även varit positionering med hjälp av GPS. Ytterligare varianter för att få tillgång till t ex mediainslag i bärbara teknologiehar varit optisk/elektronisk aktivering genom sändarpunkter och/eller i kombination av trådlösa nätverk med mera.

Samtliga dessa “lokativa” tekniker (7) är också beprövade  inom audio- och digitalguide-sammanhang, med olika erfarenheter.

Även “Pointcloud”-konceptet skulle kunna tillämpas för digitalguider. Genom att minska antalet steg som användare behöver för att aktivera innehåll via skärmen, blir upplevelsen mer användarvänlig. Det förutsätter dock att innehåll har förberetts och märkts med kod för att kunna läsas av med appens webbläsare (tekniken fungerar inte i vanliga mobila webbläsare).

Konceptet påminner en del om Google:s AR-applikation, “Google Goggles” (8), som lanserades för ett par år sedan. Vilket egentligen var innan smartphones och surfplattor exploderade på den privata användarmarknaden.

“Google Goggles” utnyttjar Android-plattformen och har flera tillämpningar av bildigenkänning via mobilkameror t ex dokumentscanning/OCR, inbyggd översättningsfunktion för text osv (9).

Det intressanta är att fler tjänster för smarta mobila enheter för övrigt alltmer påminner om “digitalguider” för verkligheten. På ett sätt som tidigare endast fanns på just museer och besöksmål i form av audioguider och senare även multimediaguider.

“Pointcloud”-konceptet illustrerar den snabba utvecklingen inom detta område, där många av oss just har börjat umgås med “QR”-kod..

Fast även om tekniker som bildigenkänning och QR-koder är sofistikerade digitala tekniker, innebar redan inspelade ljudguider på Walkman-kassettspelare ett sorts “virtuella innehållslager” i museimiljön, vilka aktiverades av besökare…

Pennsylvania University Museum Taped Audio Tour. Foto: Amy Ellsworth, http://penn.museum/blog

 

Pointcloud Browser – via iTunes
Pointcloud

Se även:
Google Goggles
QRPedia.org

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 06: Digitalguider & mobilt08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt16: Interaktionsdesign Comments Off