Museer på väg, digitalt

I januari i år startade en ny ettårig utbildning riktad till musei- och kulturarvssektorn: “Digital Identity” (1). En kurs i att skapa ett nytt, strukturerat arbetssätt, för att via digitala medier bjuda in olika användargrupper att interagera med kulturarvsinnehåll.

Antikvarier, intendenter, pedagoger och kommunikationsansvariga vid fyra museer i Stockholm deltar i utbildningen, som arrangeras av IdeK (2), en ideell förening som vill verka för innovation, design och kommunikation i kulturarvssektorn.

MuseiTeknik kontaktade en av de ansvariga bakom utbildningen, Kajsa Hartig, ordförande i IdeK och digital utvecklare vid Nordiska museet (3) i Stockholm, för att höra mera.
Vad handlar “Digital Identity” om?

- Kärnan i utbildningen “Digital Identity” är att stärka organisationernas digitala identitet, dvs. den röst och den identitet man kommunicerar i sociala digitala kanaler, berättar Kajsa.
- I ett vidare perspektiv handlar utbildningen om kommunikation i kampanjform i digitala kanaler, med särskild fokus på storytelling och sociala medier. Utbildningen ges under ett helt år för att ge deltagande organisationer möjlighet att förankra nya metoder i verksamheterna. På så sätt möter utbildningen behovet av långsiktighet och nytänkande.

Pictogram av person med flagga. Illustration: K Fiske [Public Domain]

Integrera teknik  i organisationen
Bakgrunden till kursen är de olika föredrag och kortare kurser om digital kommunikation och förmedling, som IdeK har arrangerat tidigare. T ex inspirationsdagar om WordPress (4) samt diskussionsträffar via Twitter (5).

Träffarna har enligt Kajsa visat att det finns behov av att arbeta mer övergripande samt att förankra den digitala kommunikationen i organisationer på ett bättre sätt. Digital teknik handlar inte endast om teknik, utan innebär ett paradigmskifte för museers sätt att verka.

- Det handlar om att hitta en röst i sociala digitala kanaler, en gemensam ton och ett gemensamt budskap i flera kanaler och via flera individer, fortsätter Kajsa. – Utbildningen täcker in allt från förståelse för kanalerna, planering och förberedelser till faktiskt genomförande och utvärdering.

- Ett moment handlar om storytelling och innehåll, hur man genom det skapar ett relevant och intresseväckande innehåll. Det kan handla om föremål i samlingarna, eller om ämnen som är aktuella för museet (6). I utbildningen ingår övningar för att formulera enkla berättelser anpassade för digitala kanaler, men också övningar för att kunna skapa berättelser utifrån större mängder digitalt innehåll till exempel med hjälp av verktyget Storify (7), berättar Kajsa vidare.

Metodverktyg för digital strategi
Utbildningen, som hålls på engelska, leds av onlinestrategen och konsulten Abhay Adhikari (PhD) (8) från Storbritannien. Han har utvecklat metodverktyget “The Digital Identity Framework” för att skapa digitala strategier i medelstora till större organisationer, med ledorden “People. Content. Engagement. Participation.” (9).

“The trend to use storytelling as social media strategy is growing. One of the reasons for this is the ease with which content can be produced and shared online. But content by itself doesn’t make the story. In fact, many organisations are now over-producing content to keep up with the frenetic pace of discussions online. This strategy isn’t sustainable in the long term. Nor is it suitable for meaningful engagement. “ (10)

Adhikari är en uppskattad inspiratör och bland uppdragsgivarna finns brittiska Channel 4 (11), Science Museum (12) i London och tidningen The Guardian (13).

Pictogram av person med avvägningsinstrument. Illustration: K Fiske [Public Domain]

Mindre envägskommunikation

Stockholms stadsmuseum (14) är ett av de fyra deltagande museerna. Tekniska museet (15 ), Historiska (16) samt Naturhistoriska riksmuseet (17 ) är alla tre centralmuseer.

När detta skrivs har deltagarna redan hunnit träffas ett par gånger, samt påbörjat arbeten med skarpa digitala projekt, som ett led i den praktiska utbildningen.

Vilka har varit kursdeltagarnas förväntningar? Hur arbetar de som deltar med digital kommunikation idag och vad hoppas de få ut av utbildningen? Tove Frambäck, projektledare vid Naturhistoriska riksmuseet deltar i utbildningen tillsammans med ett par kollegor:

- Museet använder idag Internet och sociala medier som en marknadsföringsplats där vi ber våra besökare att komma hit, berättar Tove. Som också menar att det är värdefullt att delta som ett team i utbildningen, eftersom alla har olika erfarenheter av digitala medier.

Sigrid Crafoord Dahlback, webbansvarig på Naturhistoriska riksmuseet, berättar vidare för MuseiTeknik: – Jag ser fram emot att få ett nytt sätt att arbeta. En förändrad produktionsprocess, där vi skapar innehållet en gång och sedan publicerar det där det behövs och om det behövs.

Kollegan och vetenskapskommunikatören Martin Testorf lägger till: - Att kunna se längre än att bara publicera digitalt material. Vad skapar delaktighet och organisk spridning? Hur kan man rigga organisationen för ett sådant arbete? undrar Martin.
- Digitalt berättande är annorlunda än analogt, traditionellt berättande. Att kunna kombinera fler medier på ett lite mer lekfullt sätt, även med rörlig bild, menar museipedagogen Charlotte Ek.

Tove fortsätter: – Vad utbildningen ger, kanske kan leda till att tänka utanför boxen och i så fall generera andra och spännande infallsvinklar och samarbeten. -Det blir tydligt att vi går mot att verksamhet blir kommunikation och kommunikation blir verksamhet, menar Martin.  - Det är viktigt att det inte bara handlar om kommunikation och marknadsföring. Innehåll och kontext är det som betyder något, kommenterar Sigrid.

Personer som agerar tillsammans. Modifierad illustration av K Fiske [Public Domain]

En annan deltagare i “Digital Identity” är Lin Annerbäck, antikvarie och curator vid utställningsenheten på Stockholms stadsmuseum (18). Hon ser också behov att hitta nya arbetssätt som kommer hela museet till del:

- Vi har arbetat en del med ITK och digitala medier i våra utställningar, berättar Lin för MuseiTeknik.
- Använt digitala berättelser, filmer, ljud kopplat till rörelsesensorer etc för att skapa spännande och informativa utställningar, men det har oftast varit en envägskommunikation.

-Museet har också närvaro på sociala medier främst via vår kommunikationsenhet, men det är många i personalen som har privata konton vars innehåll nästan bara rör arbetet. – Jag ser mest fram emot nya arbetssätt för oss på Stadsmuseet att interagera med besökarna och att kunna nå nya målgrupper via digitala verktyg, summerar Lin.

Snabbfotade insatser för yrkesverksamma
Att en utbildningsinsats för kulturarvssektorn arrangeras av en ny och oberoende aktör, hör inte till det vanliga i Sverige. Hur förhåller sig utbildningen till det utvecklingsarbete som drivs av organisationer som Sveriges Museer (19)? Där t ex kollegiala workshops för en kommande branschvision för museer lyfter både digital kommunikation och medskapandeprocesser (20). Tror Kajsa Hartig att dessa och andra etablerade branschorgan kommer att inspireras av “Digital Identity”-initiativet?

- Organisationer som Sveriges museer och Riksutställningar genomför alla utbildningsinsatser i olika form, till exempel workshops eller konferenser. Men det ligger nog inte i någon av deras uppdrag att bedriva längre utbildningar.. Fördelen med IdeK är att föreningen både kan genomföra mer omfattande utbildningar och just fördjupa sig i det digitala området. Att föreningen har möjlighet att vara flexibel och snabbt anpassa till nya behov och möjligheter, resonerar Kajsa.

- Fast utbildningar är inte IdeK:s enda funktion. Omvärldsbevakning är ett viktigt område. Vi vill också inspirera till mer nätverkande och kunskapsutbyte, inom och även utom kulturarvssektorn, bland annat genom informella träffar och samtal till exempel på Twitter, avslutar Kajsa.

De deltagande museerna bjöds in direkt av utbildningsarrangörerna, eftersom de har valt att arbeta aktivt med sociala medier.  IdeK planerar även ett par komprimerade versioner av utbildningen i Stockholm men förhoppningsvis även på fler orter. Redan den 7-8 maj arrangeras en workshop om digital strategi och sociala medier (21) på Naturhistoriska museet (22) i Göteborg.

Pilot som ger mersmak
Jag upplever att flera spännande delar sammanfaller i programmet “Digital Identity”, vilket ska bli intressant att följa vidare.

Framförallt är det väldigt färskt att introducera en IKT-utveckling som tar sin utgångspunkt i människor, inte i tekniken i sig. Professionella utvecklingsmöjligheter för kulturarvsbranschfolk är alltid välkommet! I synnerhet inom digital förmedling och som rör det egna IKT-lärandet…

Organisations- och processförändringar är inte nya, inte heller “Storytelling”, vilket Abhay Adhikari själv skriver (23). De senaste åren har vi sett flera exempel på innovativa, process- och kreativa entreprenörsbaserade, med den berömda kaospilot-tanken (24) som något av en banbrytare. Normkritiska betraktelsesätt, kring genus, exkludering av sociala och kulturella grupper har på senare tid också gett näring åt genomlysning av hur organisationer arbetar, rekryterar och kommunicerar med sina användare.

Jag tror att det är viktigt att utveckla en infrastruktur som är generisk, så att den kan tillämpas och formas efter olika typer av musei-/minnesarvsorganisationer. Att hitta strategier för kommunikation över webben, som alltmer flyter samman med både sociala medietjänster och ett mobilt liv, är viktigt. Samtidigt får det inte osynliggöra det stora antalet människor som är ointresserade eller t om väljer bort sociala medier och webbanvändning…icke uppkopplade kan också vara brukare av minnesarvet!

I den färska rapporten om unga och medier från Medierådet (25) redovisas t ex observationen att användare av mobiler reserverar dessa för privat kommunikation. Medan surfplattor och vanliga datorer utnyttjas för andra webbaktiviteter. Som att t ex förkovra sig, kolla in underhållning, upplevelsebaserade webbplatser med mera. Kanske kan vara något att fundera omkring?

Strategier kring berättande behöver också integreras i hela förmedlingskedjan och även inkludera ett medvetandegörande av lärande i dessa miljöer… Digitala strategier behöver dessutom integreras med lika medveten kommunikation i analoga medier. Både av tillgänglighetsskäl, men också för att museers stora värde ligger i att vara fysiska rum, med föremål och människor som möjliggör – åtminstone potentiellt – upplevelser med olika sinnen! Eller sammanfattat med ett annat ord: interpretation!

IDEK - logotyp

IdeK: Att utforska en digital identitet för kulturarvet – utbildningsprogrammet Digital Identity lanseras i Sverige 2015.

IdeK

The Digital Identity Project@Facebook

Se även:
Toolkit for Reimagining Children’s Museums

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier13: Museivetenskap17: IKT & lärande Comments Off

Museiförbud mot kamerastativ för mobiler

Selfie Stick in Rom (16454073048)

Under de senaste månaderna har flera museer i USA och i Europa börjat införa fotoförbud med handhållna stativ för självporträtt med mobiler, sk “selfie-sticks” (1).

Häromdagen förbjöd National Gallery (2) i London “selfie-pinnar”, strax efter ett liknande förbud vid The Smithsonian (3) i Washington DC. Anledningen sägs vara hänsyn till både utställda föremål, liksom att undvika störningar för andra besökare:

“Our gallery assistants and visitor-facing staff are fully briefed and instructed to ensure we are striking the correct balance between visitor experience and the security and safety of works on display.” (4)

Självporträtt med smarta mobiler underlättas praktiskt av att många mobilmodeller har digitalkameror med dubbel optik, till exempel för att kunna använda bildtelefonfunktioner som Skype (5) med flera tjänster. Med andra ord, användaren ser sig själv på mobilens bildskärm vilket bland annat förenklar kompositionen av bilden. Funktionen kan också användas som bärbar “digital fickspegel”.

Självporträtt tagna med egen mobil, “selfies”, har på kort tid gått från mode till en global folkrörelse, som även används i reklam, i filmer och TV-serier. 2013 valdes “selfie” till årets nyord av Oxford English Dictionary (6). Tidskriften Time (7) utnämnde “selfie-pinnen” till en av årets uppfinningar år 2014 (8).

Vad förbudet får för resultat återstår att se. Flera museer som infört förbud har tidigare uppmuntrat “selfies” genom t ex temadagar som “Selfie-days” (9), eller med selfie-tema göra jämförelser mellan dagens digitala bildvärld och porträtt i historisk tid (10). Fotoförbud har annars under modern tid varit regel snarare än undantag på museer, särskilt vid konstmuseer. En del museer tillämpar fortfarande totalt fotoförbud, oavsett besökares typ av kamera eller syfte med bilden.

Goodwill-reklam?
Det positiva med fotografering med kompakta digitalkameror och mobilkameror har bland annat varit just marknadsföringsfördelar.

Besökare som delar med sig av bilder med familj och vänner via mobiler och sociala medier kan ses som en slags reklam för museer, som förstås kan leda till att andra får tips om en viss utställning, ett kul besök och så vidare, utan att det uppfattas som traditionell annonsering.

Genom kameran i mobilen kan en besökare även bli en sorts medskapare till digitalt innehåll som visas i till exempel en utställning, att bli delaktig i bildflöden i museers sociala medier och liknande.

Det kommer säkert att bli svårt att genomföra förbudet på sina håll. Flera andra museer i populära turiststäder funderar på att införa liknande förbud. Jag har själv konstaterat på t ex konserter på mindre klubbar så brukar sikten mot artisterna på scenen oftare skymmas av ständig fotografering och filmning med mobiler och surfplattor…vilket  kanske inte är vad vi andra har löst en biljett för att se…

Har man rest långt eller vill se särskilda verk på ett museum är kanske skogen av “selfie-pinnar” i utställningar ett liknande störningsmoment.

Om förbudet innebär sämre relation med fotoglada besökare och dessutom begränsar något som också kan vara ett stöd för vårt egna lärande, kan utvecklingen förstås vara mindre positiv.

Smithsonian Institution bans selfie sticks ‘to protect visitors and objects’

Selfie Sticks Banned by European Museums

Se även:
InVisible Culture: The Selfie in the Age of Digital Recursion

Besökarfotografier förändrar museer

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat07: Webb & sociala medier Comments Off

Fjärrvisningar och distanspedagogik

Sista “Digitala museiträffar i väst” för året hölls i december på Göteborgs stadsmuseum (1). Karl Arvidsson, enhetschef för den publika verksamheten var värd. Han demonstrerade hur museet har arbetat med AR-maskinen “Double Robotics” (2) vid fjärrvisningar, för personer som t ex fysiskt sett kan ha svårt att ta sig till museet.

Under demonstrationen styrdes “Double Robotics” från en annan plats i staden av Kristin Hagström, digital projektledare vid utvecklingsgruppen Senior Göteborg (3), museets samarbetspart i projektet. På det sättet fick vi uppleva hur en visning kan gå till.

Medverkade under träffen gjorde även pedagoger från Naturhistoriska museet (4) i Göteborg, för att berätta om sina erfarenheter av visningar och lektioner för skolor med hjälp av Skype (5) och Facetime (6).

Fjärrvisning med 'Double Robotics' på Göteborgs stadsmuseum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Visningarna på Stadsmuseet har främst gjorts i en aktuell fotoutställning, “Göteborg från ovan” (7). Fotoutställningen valdes för att ämnet passade för samtal med de äldre göteborgare som hittills har deltagit i testförsöken. De stora fotografierna är dessutom väl synliga för iPad-kameran, som är det “öga” med vilket personer som styr roboten ser och orienterar sig runt i utställningsrummet.

Karl berättade att ett urval av bilder gjordes för visningen. Rutten fick också justeras eftersom iPad-roboten inte kan ta sig fram vid för höga trösklar, trappsteg, trånga utrymmen osv. iPad-enheten kan höjas och sänkas av fjärrbesökaren som styr roboten, men inte vinklas, vilket också påverkar vilka utställningsbilder som kan visas.

Väcker intresse för besök i verkligheten
Under hela demo-visningen syntes Kristins ansikte på skärmen, vilket skapade en märkligt verklig närvarokänsla för oss andra. Det kändes som att hon var med oss andra i gruppen som gick runt på museet..

Att ha en guide som samtalar med fjärranvändaren är nästan en förutsättning för att visningar av det här slaget ska fungera, menade Karl. Det handlar därför inte om att ersätta levande guider med “robotar”, vilket annars har varit ett aktuellt ämne under året som gått… (8).

Karl menade att fjärrvisningar med en digitalt förhöjd robot passar för vissa situationer, som komplement. Flera av testdeltagarna hade inte besökt museet sedan de själva var i skolåldern. Men tack vare experimentet har flera sagt att de gärna vill komma till museet och se det i verkligheten. “Double Robotics”-visningarna kan därför vara ett sätt att marknadsföra museet, menade Karl.

Lotta Backman har tillsammans med kollegor på Naturhistoriska museet arrangerat skolvisningar via t ex Skype. Men även om detta har gett möjligheter till kontakt med skolor på orter långt från museet, upplever de att fjärrvisningarna saknar viktiga kvalitéer. Många sinnen spelar in vid ett besök på museet, på ett sätt som är svårt att förmedla via t ex en dator eller iPhone (9).

Museets pedagoger har därför funderat på om fjärrvisningar via Skype/Facetime kan utvecklas genom att t ex använda en extra kamera, en handkamera, för att kunna visa upp detaljbilder i samband med en distanslektion. En annan idé är att kombinera Skype-visningar med traditionella museilådor, lådor med rekvisitaföremål som lånas ut till skolor och föreningar (10).
En grupp skolbarn skulle då få en mer taktil upplevelse, samtidigt som träffen med pedagogen både kan förberedas och följas upp efteråt, med hjälp av lånematerialet.

Både formellt och informellt lärande
Det är spännande att följa utvecklingen av distanspedagogik inom museiområdet med hjälp av IKT. Det finns säkert rum för experimenterande inom området, vilket också visar sig genom ovanstående och liknande projekt som är på gång (11).

Utvecklingen kan jämföras med digitalisering av t ex högskole- och vuxenundervisningen, som under ett par år anammat IKT som del av flexibel, distansbaserad undervisning. Inom mer formella lärandesammanhang finns ofta mer kända förutsättningar och förväntningar att ta hänsyn till. Vilket visar sig i form av kursbeskrivningar, att individer söker sig till vuxenutbildningar för att komplettera tidigare kunskaper och betyg, poängsystem och så vidare. Inom kulturarvspedagogiken handlar det kanske snarare om att hitta IKT-vägar anpassade till det mer heterogena informella lärandet – liksom att knyta an till skolors lärandeformer. Det skulle vara intressant att höra vad elever och lärare upplever genom guidade visningar och fjärrmuseilektioner via videosamtalsprogram.

I ovanstående exempel är det intressant att tekniken, även mer futuristiska idéer som “robotar”, används för att stödja en direktkommunikation mellan människor, t ex mellan skolbarn och kulturarvspedagoger osv.

Samtidigt är det fortfarande så att gränssnitt och användarkontroller, t ex i appen för “Double Robotics”,
främst är utvecklad för singel-interaktion, inte för fler simultana användare. En person “styr” – de andra får titta på/vänta på sin tur.

Detta kan komma att förändras. Men det är, som jag ofta efterlyser på MuseiTeknik, svårt att hitta innovativa exempel på gränssnitt (annat än spel) som stödjer interaktion mellan grupper av personer, en process som också är väsentlig för lärandet. Konceptet “singelanvändaren framför datorskärmen” upprepar sig, även där nya IKT-plattformars gränssnitt utvecklas..

Det andra som jag funderar på är hur kontakt med museers material kan utökas. Utställningar är bara en del, ett urval av material som kan visas ur t ex samlingarna av föremål. Alla digitaliseringsinsatser som har gjorts de senaste 10-20 åren har resulterat i ett mycket stort antal “digitala objekt” som också kan inkluderas i förmedlingsarbeten. Finns det möjligheter till ytterligare “blended learning” (12) mellan realtidssamtal, taktila material och digitaliserade resurser?

Till våren kommer digitala museiträffar i väst bl a att träffas kring aktuella app-produktioner. Intresserad av att vara med på träffarna? Skicka din e-postadress till: digitalvast@gmail.com

Se även:
Robothjälp på museum

Här tar Googles robot selfies på museum

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild07: Webb & sociala medier14: Museipedagogik Comments Off

Crowdfunding bekostar museiprojekt

“Crowdfunding” (1), att vända sig till många småfinansiärer för att finansiera ett projekt eller idé, förknippas ofta med olika typer av kulturproduktion. Till exempel oberoende filmare och författare som vänder sig till sina följare/läsare, för att bekosta en filminspelning eller bokutgivning.

Finansieringsformen har nu testats för ett museiprojekt – att bekosta digitalisering av samtliga nummer av den amerikanska museipedagogiska tidskriften “The Docent Educator” (2).

Skriften gavs ut mellan 1991 och 2003 och hade en aktiv läsekrets. Flera av artiklarna är fortfarande relevanta och täcker många aspekter av kommunikation, interaktion och lärande inom museimiljöer. Detta ansåg några personer inom nätverket Museum-Ed (3), vilka startade uppropet för webbinsamlingen via webbtjänsten “Kickstarter” (4), som ett av många webbverktyg för att genomföra crowdfunding-projekt.

Tanken är att tidningens artiklar ska bli sökbara via Museum-Ed:s webbplats. Några exempel på titlar är bl a “Letting Teens be Themselves”, “Active Learning and Adults”, “Evaluating … The Key to Excellent Programs”, “Weaving Artifacts into Stories”, “Tackling Tough Topics” och “Taking Distance Out of Learning” med flera (5).

The Docent Educator. Omslagssida från 2002

Initiativtagarna bakom insamlingen ville prova crowdfunding som metod inom museifältet. Uppropet fick mycket bra gensvar bland museipedagoger och museilärare. Drygt $12 000 samlades in (omkring 87 250 kronor), vilket är mycket positivt.

I nordamerikanskt sammanhang är “docents” guider eller frontpersonal, vilka visar och hjälper besökare på museer och science centers. De är ofta volontärer, t ex studenter eller pensionärer med en yrkesbakgrund kopplad till utställningars/miljöns innehåll. Bland docents finns även frilansande personer som arbetar pedagogiskt.

De kunskaper och erfarenheter som denna grupp museiarbetare samlar på sig, är mer eller mindre osynliga i museivetenskaplig litteratur. Volontärer går ofta vidare till andra verksamheter. Vilket också innebär att vissa kunskaper går förlorade i museisektorn som helhet.

Volontärer/frilansare brukar inte skriva papers etc för konferenser…vilket även väcker frågor om representativitet inom sektorn, när det t ex handlar om volontärpersoner som representerar kulturella och sociala minoriteter i samhället.

Dessa erfarenheter var i fokus för “Docent Educator” och därför är det extra positivt att nu artiklarna ska bli tillgängliga för fler läsare.

Kanske är det även en av anledningarna till att tidskriftsprojektet fick positivt gensvar. Hos en yrkesgrupp som vet att resurser för utveckling ofta saknas inom museipedagogik..

För samtidigt är det intressant hur en yrkessektor (museipedagoger) går samman och bidrar ekonomiskt till sitt egna arbetsfält, vilket kanske inte är helt vanligt..hur kommer det att påverka synen på t ex kompetensutveckling för personal? Vem ska bekosta det och hur?

Museilärare med grupp av barn. Découverte des Dieux de l'Inde (musée Guimet). Foto: Dalbera CC-by-2.0

Det är spännande med crowdfunding som alternativ finansieringsform, även inom museiområdet. Fast frågan är i vilka sammanhang det kan vara en relevant stödform. Vid konferensen “Heritage Exchange” (6) i London häromveckan, kritiserade en av öppningstalarna museer för att vara alltför konventionella och låsta vid sina externa fondansökningar (7).

Själva “crowdfunding”-tanken bygger på att de som stöttar också känner aktivt för “varan”/produkten/idén. Kanske en riktad insamling för ett restaureringsobjekt kan vara ett sånt tillfälle. Eller att få tillbaka ett lokalt förankrat kulturföremål från en annan ort.

Jag tror att gräsrotsfinansiering framförallt fungerar för avgränsade projekt. Där givarna kan se det direkta resultatet av insamlingen, liksom värdet av det, naturligtvis.

Slutligen, det framgår inte på Museum-Ed:s webbplats hur de insamlade medlen kommer att fördelas. Eller hur materialet kommer att tillgängliggöras, om det t ex kommer att ansluta till Creative Commons-modellen (8)? Gissningsvis kommer nog en mindre del av summan att användas för löpande drift och webbplatsadministration.

När gick du/din organisation senast i “crowdfunding”-tankar? Och behöver bistånd alltid handla om ekonomiska medel? Välkommen att kommentera, ur semesterhängmattan eller från annan valfri plats!

“The Docent Educator Online”

Museum-Ed

Kickstarter

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier14: Museipedagogik Comments Off

Publiceringsverktyg för iPad-plattor

Fler museer och besöksmål börjar tillämpa surfplattor som pekskärmsbaserad kommunikation i t ex utställningar.

Med sin hårdvara och operativsystem (t ex iOS, Android eller Windows) integrerat i en enhet, är surfplattor praktiska att installera för olika typer av mediavisningar. T ex genom särskilt utvecklade appar eller via sina webbläsare.

Samtidigt är det inget som hindrar att surfplattor kombineras med konventionella datorpekskärmar, t ex för att erbjuda fleranvändarinteraktion.

Vad som krävs för installation av surfplattor i ett publikt sammanhang är kontinuerlig strömförsörjning, stöldsäker montering, ergonomisk placering, app/program som låser skärmen i kioskvisning samt tillgång till trådlöst nät om innehållet är webbaserat.

Det viktigaste är förstås att det finns ett innehåll att kommunicera samt att innehållet anpassats till format som passar skärmplattans plattform…frågan kring surfplattor är ofta: hur kan utställningsinnehåll för plattor uppdateras och underhållas?

Användarvänlig lösning

Norrköpingsbaserade företaget Yooba (1) har utvecklat ett användarvänligt publiceringsverktyg för iPad-plattor.

“Yooba Studio” (2) är en webbaserad tjänst för att med hjälp av layoutmallar bygga och underhålla appar för t ex utställningssammanhang.

Genom programvaran samt en användarlicens från företaget, kan innehåll för iPad-skärmar enkelt skapas och underhållas. Själva appen för visning är kostnadsfri och installeras på den eller de iPad-plattor som ska installeras i utställningen.

-En redaktör eller grafisk designer kan i Yooba Studio designa en app. Arbetssättet påminner och PowerPoint där man jobbar med scener och ’actions’ för att skapa dynamik och interaktion, berättar Petri Koski, kommunikationsansvarig vid Yooba, för MuseiTeknik.

Exempel på användargränssnitt för iPad i utställningar, utvecklade med Yooba Studio.

Några exempel på tillämpningar är interaktiva monterskyltar, quiz, besökarenkäter eller digitala orienteringskartor.

Eftersom applikationen är ett “skalprogram”, behöver inte nya iPad-appar produceras för varje enskild installation/utställning, vilket är en stor fördel.

Kriteriet för att publicera appar för iOS-baserade mobila enheter är annars en längre tids väntan på att kod granskas och godkänns. Detta är en en annan fördel med en skalbaserad tjänst som “Yooba Studio”. Publicering av innehållet görs istället via nätet, utanför Apples App Store-portal (3).

Med gällande licens kan nytt innehåll publiceras efter behov. Applikationens utseende på skärmen kan justeras, interaktiva hotspots och multimediaklipp ändras osv. En ny funktion är dessutom ett inbyggt statistikverktyg som loggar användarens hantering. Vilket gör det möjligt att identifiera och förbättra något i innehållet som kanske sällan används.

- Man kan snabbt skapa nya appar för nya utställningar. Duplicera innehåll för att exempelvis skapa versioner på andra språk. Och begränsas inte av teknisk kompetens eller budget på samma sätt. Man får ju även en större kontroll över processer och innehåll än om man är i händerna på en byrå eller programmerare, berättar Petri vidare.

Quiz-pekskärm med Yooba Studio under utveckling för Universeum, Göteborg..

Yooba publiceringsverktyg för iPad-platta. Del av det grafiska redaktörs-gränssnittet.

Fler alternativ för publicering till surfplattor
Med ett publiceringsverktyg som “Yooba Studio” förenklas hanteringen av digitala och interaktiva skyltar för icke-programmeringskunniga personer. Tjänsten kan appliceras i olika publika sammanhang, även i butiker och på mässor etc.

En annan väg att gå, för den digitalt händige, är att utnyttja kostnadsfria webbpubliceringsverktyg som WordPress (4) och arbeta med tillägg som skapar utseende anpassat efter surfplattor. Därefter kan innehåll publiceras på liknande sätt. Antingen som statiska sidor eller i bloggform, som sedan visas i kioskläge på en surfplatta.

Instagram-skärm vid Naturhistoriska museet i Göteborg..

Det finns också möjlighet att arbeta med användargenererat innehåll, t ex Instagram (5) eller Twitter (6) vilket också förekommer i utställningar. Dvs att använda appar i surfplattor för dessa sociala mediatjänster (7), för att visa innehåll som besökare och andra användare publicerar (8), via förinställda etiketter, sk hash-taggar (9). T ex bilder eller textkommentarer, som kan spegla åsikter om ett ämne som visas i en utställning och så vidare.

Allt handlar förstås om vad man vill säga och vilken typ av media som passar bäst för kommunikationen och målgruppen…

Yooba
Yooba Studio

Se även
Spana! Teknik: “Bärbar platta bäst” 

Yooba

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild07: Webb & sociala medier Comments Off

Twitter-möten om “Visitor Meaning Making”

National Association for Museum Exhibition

Högsommar och högtryck för nätdiskussioner…NAME, The National Association for Museum Exhibition (1), en förening under organisationen American Alliance of Museums (2), höll nyligen aktiva diskussionsmöten via Twitter (3), för medlemmar och andra intresserade Twitter-användare.

Realtidschatten rörde ämnet “Meaning Making” (4), vilket även var tema för senaste numret av NAME:s tidskrift “Exhibitionist” (5). Särskilt artikeln “Meaning-Making in Nine Acts” (6), av Peter Samis och Mimi Michaelson, har väckt mycket intresse.

Författarna har i ett forskningsprojekt “ONLY CONNECT: Visitor-Centered Museum Interpretation” (7) försökt ta reda på vad som utmärker innovativa exempel på museiförmedling (interpretation). Särskilt med tanke på hur förmedling idag vilar på många olika medier. Inte minst digitala.

Besökare ritar digitala självporträtt som visas i konstutställningen "California People". Foto: © Oakland Museum of California

I artikeln sammanfattar de nio fallstudier, museer och miljöer som de upplever särskilt stimulerar “Meaning Making”-processer hos besökare och brukare av kulturarvsinnehåll:

“It is the museum staff’s role to design for a multiplicity of experiences, to make sure that the broadest number of people can find their way into the objects we present. All of these approaches offer visitors multiple ways to connect and move inside a story. They also remind us of something more: the primacy of experience itself-be it aesthetic, emotional, intellectual, playful, spiritual, or a combination thereof.” (8)

I Twitter-diskussionerna medverkade museer från fallstudierna som panel, med Samis som moderator.
Diskussionen finns dels som sammanfattning i kortformat (9), dels arkiverat i sin helhet för riktigt intresserade (10). Artikelförfattarna planerar dessutom en bok med resultatet från forskningsprojektet och vidare diskussioner.

Svenskt begrepp saknas?
Live-möten vid ett visst datum, via sociala medier, är ett spännande grepp. Det har gjorts tidigare och är heller inte olikt hur t ex distansutbildning via nätet kan fungera, med nätseminarier och diskussioner via chatt.

Jämfört med museikonferenser, där sociala mediaflöden i realtid via t ex Twitter kan beröra om allt möjligt och i värsta fall leda till informationströtthet, så upplever jag att tema-chattar som NAME:s webbträff blir mer fokuserade. Liknande Twitter-träffar för museimänniskor i Sverige har t ex arrangerats av föreningen IdeK-labbet (11), senast nu i våras.

Hoppas att vi får se mer av detta och andra sätt att utnyttja ny teknik för levande professionella diskussioner också på nätet. T ex mellan fysiska möten och konferenser och utan geografiska begränsningar (under förutsättning att man har och kan och är intresserad av att prova Twitter och liknande verktyg…). En form av “meaning making” inom yrket, att också reflektera kring sin egna användning av IKT och kommunikation…

Vad som fångade mitt intresse för NAME-chatten var egentligen en artikel nyligen, i den lokala morgontidningen…I en sommarserie skriver olika journalister om västsvenska besöksmål. Journalisten Malin Lindroth fångade sin egen upplevelse vid ett besök på Varbergs fästning (12) och Hallands kulturhistoriska museum (13).

Museets satsning på dramatiserade filmer, projicerade direkt på mörka fuktiga fästningsmurar, får högt betyg av Lindroth: “Bra dialog och laddade scener som handlar mer om att gestalta liv än att leverera historiska fakta lyckas väl med det svåra att skaka liv i historien.” (14)

Hennes besök slutar med att hon högt uppe på fästningsmurarna ser ut över det mörknande havet, och undrar hur många före henne som också lagt sina händerna på den råa muren vid kanonerna, vid exakt samma punkt som hon själv..

Bild ur film-trailern "Varbergs fästning 1612". © Hallands kulturhistoriska museum, 2012

Det är inte ofta “Meaning Making” präglar recensioner av museiutställningar. För övrigt skrivs det inte många artiklar på kultursidorna om kulturhistoriska förmedlingsprojekt heller, för den delen..

Själva begreppet “Meaning Making” är ett relativt färskt begrepp, som tyvärr ännu saknar motsvarighet på museisvenska..

Visst är det bra att besökssiffror är höga och det finns en mängd anlendingar att gå på museer. Där även café och avkoppling i miljön också har upplevelsevärden.

Men egentligen handlar väl “Meaning Making” om själva essensen, egentligen, för att ge alla olika möjligheter till interaktion med kulturarvsinnehåll? Det som driver oss i förmedlingssektorn?

Plus ett begrepp för att beskriva och förstå det som besökarna upplever och tar med sig, dvs hur användare skapar sammanhang ur det som museet valt att skildra.
Förståelsen för dessa processer är också ett praktiskt redskap: att ta reda på vilka frågor allmänheten ställer kring det du vill kommunicera och att ta intryck av detta, t ex vid utställningsproduktion.

Vilka fem musei- utställnings- eller platsbesök har berört dig och dina medbesökare särskilt den senaste tiden? Varför tror du det? Kommentera gärna här under vad begreppet “Meaning Making” betyder för dig! Eller om du har förslag på en bra översättning till svenska! Fortsatt skön sommar…

“..museums all over the world are faced with the opportunity to re-invent themselves and their relationships with their publics../as professionals it is our challenge to open ourselves up to the questions of others….We must constantly reconsider our own discourse and actively seize the opportunities our publics offer to become more relevant to their lives.” (15)

Besökare i utställning vid Grimetons världsarvsplats, Halland. Foto: Paul Henningsson, musedia

“Meaning-Making in Nine Acts” 

“Meaning Making Chat” 
“Meaning Making Chat – Full Tweet Archive”

NAME

The Exhibitionist

Se även:
Projekt IKON

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat07: Webb & sociala medier12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off

Besökares meningsskapande via Instagram

Nätupplagan av tidningen Göteborgs-Posten (1) (2) skriver den 17 april om en ny studie av museibesökare och användning av den sociala fotodelnings-tjänsten “Instagram” (3).

I artikeln intervjuas Beata Jungselius och Alexandra Weilenmann, två av forskarna som medverkat i ett samarbetsprojekt mellan Institutionen för tillämpad IT (4) samt Linnécentret för forskning om lärande (5), båda vid Göteborgs universitet (6).

Forskningsprojektet som heter “Mobila teknologier och sociala medier i kulturinstitutioner” (7), undersöker hur sociala medier används av besökare vid museer och science centers, som en del av personers upplevelser och meningsskapande:

- Tidigare användes klassiska kameror för att dokumentera platser och aktiviteter, för att sedan dela med oss av dem till våra närmaste. Sedan kom mobilkamerorna, och i takt med att de utvecklats, samtidigt som Facebook och Instagram slagit igenom, så har vårt sätt att dela med oss av våra upplevelser förändrats. (8)

Forskningsprojektet MobSoMe, LETStudio Göteborgs universitet

Ett femtontal personer medverkade i en undersökning som genomfördes 2012 på Naturhistoriska museet i Göteborg (9). Studien inkluderade intervjuer och observationer av deltagarna i undersökningen, samt uppföljning av användarnas egna publicerade material på bland annat Instagram.

“Based on an analysis of 222 instagrams created in the museum, as well as 14 interviews with the visitors who created them, we unpack the compositional resources and concerns contributing to the creation of instagrams in this particular context. By re-categorizing and re-configuring the museum environment, instagrammers work to construct their own narratives from their visits.” (10)

Användares digitala förväntningar
“Instagram at the museum” är med och bryter ny mark genom att utforska den nya digitala miljö som växer fram i sociala mediakanaler. Där användare själva publicerar material som kommentarer eller tillägg till kulturellt och historiskt material.

Ämnet är aktuellt och det finns flera läsvärda undersökningar av museibesökares bruk av mobila och sociala medier, före, under och efter sina musei- och utställningsbesök.

Studien “Engaging Museum Visitors through Social Media: Multiple Case Studies of Social Media Implementation in Museums” (11) ger en bra översikt över forskning, artiklar och fallstudier främst vid konstmuseer, hämtade från bland annat USA och Australien.

“..social media enables the audiences to interact with curators directly. The process actually empowers audiences as content creators and curators act as facilitators. While the process deepens visitor’s experiences with the exhibition and museum, the inclusion of the audience’s voice in exhibition development raises a challenge to the autonomy of the curator.” (12)

I rapporten “Understanding the Mobile V&A Visitor” (13), sammanfattas intervjuer med besökare på Victoria & Albert Museum (13) om deras mobila, digitala och museala vanor:

“Visitors’ expectations for mobile are focussed around ease of access, content that is tailored to their interests and needs and an offer that at least covers the ‘basics’ – hours, prices, what’s on etc. This highlights the need to design experiences from a user needs and motivations perspective rather than a technology perspective. /..The most immediate opportunities tap into what visitors are already doing: taking pictures and searching to discover information. Respondents were also positive about the idea of music relating to a period or place. Other opportunities – creative activities such as drawing, or games – would be more appropriate as part of bigger strategy to connect with specific audiences.” (14)

Nya upplevelser för besökare på museer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Musei-social hybridmiljö?
De nya digitala möjligheterna att själv göra urval, verbalisera och visualisera egna intryck och reflektioner och dela dem med många andra, är väldigt spännande.

En ny typ av upplevelsemiljö håller på att skapas, där traditionella uppdelningar mellan “museiperson” och “besökare”, “fysiskt” och “virtuellt”, “stationärt” och “mobilt” samt “online” och “offline” blir mindre fasta.

Gemensamt för andra besökarstudier av digitala tillämpningar, är att de ofta har tagit sin utgångspunkt i museernas egna digitala output på olika sätt. T ex i syfte att förbättra applikationer, eller för att utvärdera deras pedagogiska avsikter.

I den sociala webben förskjuts perspektivet naturligt till användare och deras utgångspunkter.
Och som är viktigt att lära av, för att förstå hur användare relaterar till museinnehåll, vilket också gjordes i Instagram-studien ovan.

Begrepp som användargenererat innehåll (User Generated Content) och medskapande (Co-creation)
beskriver förhållningssätt till teknologi och digital information och kommunikation. Men de är också överförbara på hela “museipraktiken”, dvs hur museer kommunicerar med olika grupper av användare oavsett plats eller media.

Sociala medier – del av en större helhet
Hur museer upplevs via social mediakommunikation kan därför ses som ett vidgat undersökningsfält för besökarstudie-området, som nu får ett nytt “stoff” av besökarfeedback att bearbeta och tolka.

Sociala webbflöden bör t ex vara av intresse för sk “Longitudinal Studies” (15) som studerar lärande-effekter över tid. Där bland annat deltagar-dagböcker och uppföljande telefonintervjuer är analoga metoder för att kartlägga besökares eventuella återkopplingar till sina upplevelser. Annan forskning kan också ge jämförande erfarenheter, som t ex användarstudier kring kollaborativa digitala studie- och arbetsplattformar (16), en annan typ av social webb-applikation.

Jag tror att utvecklingen av den sociala digitala delningsmiljön även måste relateras till museiupplevelsen i stort. Till de processer som påverkar när, hur och varför vi interagerar med museers utbud.

Talar vi t ex om “utställningsbesök”, är det naturligt att föreställa sig att besökaren upplever utställningen när hon befinner sig inne i den. Det finns forskare som lyfter fram att musei- och utställningsupplevelsen (och interaktionen) inleds före en person faktiskt besöker en plats samt fortsätter och fördjupas tiden efter hennes besök.

Detta sker enligt fem överlappande steg: “Attraction”, “Entry”, “Engagement”, “Exit” och “Extension” (17) – fritt översatt: väckande av intresse, färd-ankomst, aktiv närvaro, avslut-avfärd, vidgad återkoppling.

Idén är inte ny utan har formulerats på andra sätt, t ex i Falk/Dierkings klassiker “The Museum Experience” (18)

musedia: Upplevelseprocessen vid musei- och utställningsbesök

musedia: Experience Mapping kombinerat med "Museum Experience"-modellen

Vad som är intressant är att den digitala besökarutvecklingen pågår i “tredjepartsmiljöer”, ofta kommersiellt grundade webbtjänster som Facebook, Pintrest, Youtube och Instagram.

Frågan är om detta påverkar användarnas interaktioner med olika material? Skulle det vara någon skillnad i kommunikationen och interaktionen om brukare tilläts “komma in” och medskapa direkt i museernas egna digitala samlingar? Vilka erfarenheter har ditt museum eller kulturorganisation av detta?

Instagram at the museum: Communicating the museum experience through social photo sharing

MobSoMe

Se även:
Engaging Museum Visitors through Social Media: Multiple Case Studies of Social Media Implementation in Museums

Studie av mobilguider och sociala medier i utställningar

What do visitors say about using mobile devices in museums?

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form07: Webb & sociala medier10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Comments Off

Öppen träff: “Museer och digitala verktyg”

Våren är tid för konferensdagar, möten och utbyte…välkommen till en kväll med erfarenhetsbyte och mingel på Röhsska museet (1), Göteborg.

Tisdag 9 april mellan 18:00 pch 19:30 arrangerar föreningen IDeK-labbet (2 ) en öppen träff: “Museer och digitala verktyg”.

- Camilla Lindahl, grafisk formgivare på Röhsska museet berättar om utvecklingen av museets nya webbplats.
- Paul Henningsson, musedia museikonsult berättar om sina erfarenheter.
- Kajsa Hartig, Digital navigatör på Nordiska Museet och kassör i IdeK-labbet beskriver sin syn på digitala verktyg.

Anmälan görs via IDeK-labbets webbplats (3) – OBS! Ange om du önskar fika/kaffe.

Passa även på att besvara IDeK-labbets webbenkät om vad du anser gör kulturarvsorganisationer digitalt framgångsrika (4).

Välkommen den 9:e med dina funderingar! Och välkommen som medlem i föreningen!

IDeK-labbet, logotyp

“Museer och digitala verktyg “

IDeK-labbet
Röhsska museet
Nordiska museet
musedia

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier Comments Off