Temadag: “Den delaktiga besökaren”

Person som fotar väggkonstverk med smart mobiltelefon. Foto: Patrick Tomasso (CC0 1.0)

27 oktober ordnas seminariet “Den delaktiga besökaren” (1) på Nordiska museet (2) i Stockholm. Arrangörer är Nordiska museet och Riksförbundet Sveriges museer (3), i samarbete med kunskapsföretaget Volante Research (4).

Ett mycket spännande program ser det ut som, bland annat kommer rapporten ”Digitalt museiengagemang” att presenteras i samband med seminariet, av ek. dr. Christoffer Laurell vid Stockholms universitet (5) samt Volante Research. Rapporten presenterar en studie, där de statliga museernas kommunikation via sociala medier har kartlagts under 12 månader (6).

Under seminariet medverkar även Jonas Heide Smith, ledare för digitala enheten på Statens museum för konst (7) i Köpenhamn under rubriken “Brugeren som strategi”.
Kajsa Hartig, ledare för digitala medier på Nordiska museet och Elisabeth Boog från Stockholms länsmuseum (8) presenterar projektet “Samla sociala digitala bilder”.

Hela programmet kan läsas på Nordiska museets blogg (9 ) och anmälan till seminariet, som är kostnadsfritt, kan göras online via webbformulär (10).

“Den delaktiga besökaren”

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier10: Research11: Konferenser13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Bra verktyg för test av responsiv webb

Person som surfar med smart mobiltelefon. Foto: (Public Domain)

Den digitala sfären är full av förkortningar. En som varit “het” länge är RWD, “Responsive Web Design” (1), dvs programmering, formgivning och funktionsanpassning av webbsidor för webbläsare i smarta mobiltelefoner.
Ibland även kallat “mobile first”, där mobil(skärm) snarare än datorskärmen bildar utgångspunkten för en responsiv design för alla skärmstorlekar (2).

77% av Sveriges befolkning har smartphone och drygt 60% använder Internet dagligen via sin smarta mobiltelefon (3). Med andra ord, chansen är t ex stor att många söker just nu med mobilen efter aktuellt utbud, öppettider och telefon- och kontaktuppgifter för besöksmål och museer..

En väsentlig del av utvecklingen av webbplatser för mobil användning, handlar om att testa webbsidorna praktiskt för att vara säker på att sidorna fungerar på mindre skärm och med touch-navigation, snarare än med mus och tangentbord..

Genom att som webbutvecklare använda universella koduppsättningar som t ex HTML5 (4), CSS3 (5), Bootstrap (6), Foundation (7) JQuery (8) med flera, ökar möjligheten att webbsidorna fungerar som de ska på olika mobilplattformar, samt i olika mobila webbläsare.

Vid responsiv webbproduktion är det självklart att testa med en smartphone eller surfplatta hur olika sidor beter sig, och justera vid behov under utvecklingsprocessen.

Ett annat bra hjälpmedel kan vara att testa sin mobila webbplats på datorn med hjälp av en sk. “emulator” (9), det vill säga genom ett program som imiterar webbläsare i en smartphone.

Windows Phone emulator på Mac-dator

Emulatorprogram finns både som nedladdningsbara applikationer, som webb-/molnbaserade tjänster online eller som insticksprogram för webbläsare som Firefox (10) eller Chrome (11). Bland emulatorer finns dessutom hela skalan från kompletta programverktyg för utvecklare, till visningsprogram för enklare tester av webbsidor.

Fördelen med “mobil-emulatorer” är att det ofta finns möjligheter att ändra olika värden i programmet, för att efterlikna upplösningar och beteenden hos olika bärbara enheter, t ex en iPhone eller en Android-platta. Vilket är bra om man inte själv har tillgång till olika mobilvarianter.
Med en emulator är det även ofta enklare att ta skärmbilder på dator och dela med sig av dessa till andra som deltar i utvecklingsprocessen.

Startbild i programmet "Opera Mobile Classic Emulator"

MuseiTeknik:s mobilversion visad i "Opera Webb Classic Emulator"


Snabbt mobilvänlighetstest

Ett exempel är kostnadsfria “Opera Mobile Classic Emulator” (12). Ett användarvänligt program som har funnits i ett par år, men som tyvärr inte har inbyggda iPhone-profiler att testa mot vilket kräver viss kunskap för att kunna lägga till.

Google:s “Mobilvänlighetstest” (13) är ytterligare ett användarvänligt alternativ värt att utforska. Tjänsten lanserades i maj och är ett resultat av att Google har anpassat sin söktjänst efter det ökande antalet mobila webbanvändare världen över (14).

Mobilvänlighetstestet kombinerar en grafisk emulator med ett sorts diagnostiskt verktyg.
Mata in en adress i sökrutan och programmet simulerar dels hur en webbplats ser ut i en mobil webbläsare, dels talar den om vilka funktioner som eventuellt kan förbättras eller som saknas för att sidan ska fungera som webbplats på smartphones.

Några typiska fel som tjänsten identifierar är om webbplatsens har för bred satsyta för att kunna visas på mobil skärm, om sidan kräver externa insticksprogram, om textstorleken är låst och för liten för att vara läsvänlig. Eller att länkar på sidorna är för tätt placerade för touchskärm-navigering. Information som är värdefull och ett smidigt verktyg även för den som inte i första hand arbetar med webbkodning.

Bild av resultat från Google:s mobilvänlighetstest

Som ett enkelt test av det responsiva läget, provade jag att mata in webb-adresserna till Sveriges 25 länsmuseer (15) i Google:s verktyg.

13 museer godkändes positivt nog av verktyget, ett bra uppdaterat webbläge med andra ord! Vissa av länsmuseerna använder även extrasajter för sina digitaliserade samlingar, vilka ofta klarade mobilformatet, även om inte huvudsidan gjorde det. Även länsmuseernas sociala mediasidor som Instagram och Facebook klarar sig utan problem, eftersom dessa tjänster byggts som responsiva från starten.

Vad Google:s mobiltest däremot inte kommenterar, är hur en sida eventuellt upplevs eller hur den ser ut. Även om den kodmässigt sett kan vara korrekt.

En startsida utan tydlig grafisk logotyp eller något synligt namn skapar t ex inte omedelbar kontakt med den mobila webbesökaren… Och kanske kunde det vara trevligt om söksidor till webbsamlingar gjordes mer inbjudande för mobilanvändare, där endast sökmenyer presenteras?

Mobilvänligt, ja, men visuellt inbjudande? Skärmbilder från Google:s mobilvänlighetstest

MuseiTeknik:s mobilanpassade version kunde däremot inte Google tolka…Hm.. det blir till att ta en extra titt “under huven”. Till hösten…

RWD (Responsive Web Design)

Google Mobilvänlighetstest 

Se även:
PWA (Progressive Web App) 

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier Comments Off

“Just because your museum objects are online…”

Vilka nya “vanor” har du skaffat dig den senaste tiden :-) ? Tänkvärt om digitaliseringsarbete inom museer och kulturarv just nu…!

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier16: Interaktionsdesign Comments Off

Twittrande museer tar in tonåringar

Logotyp: Takeover Day Museums & the Arts. Kids in Museums

Den 20 augusti kan alla som följer brittiska museer på Twitter, få chansen att följa en tonårig persons inlägg för en dag. Då ordnas “Teen Twitter Takeover” (1), en onlinekampanj för att stimulera museer, konst- samt kulturarvsorganisationer att inleda direkta samarbeten med unga målgrupper.

Initiativet kommer från brittiska organisationen “Kids in museums” (2) och Twitterdagen är en blänkare inför den nationella “Takeover Day” (3), som hålls den 20 november i år:

“Takeover Day is a celebration of children and young people’s contributions to museums, galleries, arts organisations, archives and heritage sites. It’s a day on which they are given meaningful roles, working alongside staff and volunteers to participate in the life of the museum…/ Children make decisions and get involved in the life of the organisation. Whether you’re a 14th century castle, a theatre, an archaeological site or a historic ship, it’s a day to come up with new ideas and let young people contribute.” (4)

Under Twitter-dagen är tanken att unga personer ska få hålla i museets sociala mediekanaler, att göra det som museet brukar göra men med möjligheten att också bidra med egna vinklar. Museerna (och de unga..!) deltar frivilligt i arrangemanget.

På “Kids in Museums” webbplats finns arbetsmaterial som kan laddas ner, kom-igång-tips för Twitter med unga redaktörer samt sammanställningar av tidigare genomförda “Takeover”-dagar (5).

“..how working with young visitors in a slightly different way can bring fresh ideas and positive changes. “ Får vi se något liknande i Sverige..? !

Ung museibesökare. Foto: Cheriedurbin, Morguefile.com

Takeover Day

takeoverday@twitter.com

Kids in Museums

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier13: Museivetenskap14: Museipedagogik Comments Off

Museer på väg, digitalt

I januari i år startade en ny ettårig utbildning riktad till musei- och kulturarvssektorn: “Digital Identity” (1). En kurs i att skapa ett nytt, strukturerat arbetssätt, för att via digitala medier bjuda in olika användargrupper att interagera med kulturarvsinnehåll.

Antikvarier, intendenter, pedagoger och kommunikationsansvariga vid fyra museer i Stockholm deltar i utbildningen, som arrangeras av IdeK (2), en ideell förening som vill verka för innovation, design och kommunikation i kulturarvssektorn.

MuseiTeknik kontaktade en av de ansvariga bakom utbildningen, Kajsa Hartig, ordförande i IdeK och digital utvecklare vid Nordiska museet (3) i Stockholm, för att höra mera.
Vad handlar “Digital Identity” om?

- Kärnan i utbildningen “Digital Identity” är att stärka organisationernas digitala identitet, dvs. den röst och den identitet man kommunicerar i sociala digitala kanaler, berättar Kajsa.
- I ett vidare perspektiv handlar utbildningen om kommunikation i kampanjform i digitala kanaler, med särskild fokus på storytelling och sociala medier. Utbildningen ges under ett helt år för att ge deltagande organisationer möjlighet att förankra nya metoder i verksamheterna. På så sätt möter utbildningen behovet av långsiktighet och nytänkande.

Pictogram av person med flagga. Illustration: K Fiske [Public Domain]

Integrera teknik  i organisationen
Bakgrunden till kursen är de olika föredrag och kortare kurser om digital kommunikation och förmedling, som IdeK har arrangerat tidigare. T ex inspirationsdagar om WordPress (4) samt diskussionsträffar via Twitter (5).

Träffarna har enligt Kajsa visat att det finns behov av att arbeta mer övergripande samt att förankra den digitala kommunikationen i organisationer på ett bättre sätt. Digital teknik handlar inte endast om teknik, utan innebär ett paradigmskifte för museers sätt att verka.

- Det handlar om att hitta en röst i sociala digitala kanaler, en gemensam ton och ett gemensamt budskap i flera kanaler och via flera individer, fortsätter Kajsa. – Utbildningen täcker in allt från förståelse för kanalerna, planering och förberedelser till faktiskt genomförande och utvärdering.

- Ett moment handlar om storytelling och innehåll, hur man genom det skapar ett relevant och intresseväckande innehåll. Det kan handla om föremål i samlingarna, eller om ämnen som är aktuella för museet (6). I utbildningen ingår övningar för att formulera enkla berättelser anpassade för digitala kanaler, men också övningar för att kunna skapa berättelser utifrån större mängder digitalt innehåll till exempel med hjälp av verktyget Storify (7), berättar Kajsa vidare.

Metodverktyg för digital strategi
Utbildningen, som hålls på engelska, leds av onlinestrategen och konsulten Abhay Adhikari (PhD) (8) från Storbritannien. Han har utvecklat metodverktyget “The Digital Identity Framework” för att skapa digitala strategier i medelstora till större organisationer, med ledorden “People. Content. Engagement. Participation.” (9).

“The trend to use storytelling as social media strategy is growing. One of the reasons for this is the ease with which content can be produced and shared online. But content by itself doesn’t make the story. In fact, many organisations are now over-producing content to keep up with the frenetic pace of discussions online. This strategy isn’t sustainable in the long term. Nor is it suitable for meaningful engagement. “ (10)

Adhikari är en uppskattad inspiratör och bland uppdragsgivarna finns brittiska Channel 4 (11), Science Museum (12) i London och tidningen The Guardian (13).

Pictogram av person med avvägningsinstrument. Illustration: K Fiske [Public Domain]

Mindre envägskommunikation

Stockholms stadsmuseum (14) är ett av de fyra deltagande museerna. Tekniska museet (15 ), Historiska (16) samt Naturhistoriska riksmuseet (17 ) är alla tre centralmuseer.

När detta skrivs har deltagarna redan hunnit träffas ett par gånger, samt påbörjat arbeten med skarpa digitala projekt, som ett led i den praktiska utbildningen.

Vilka har varit kursdeltagarnas förväntningar? Hur arbetar de som deltar med digital kommunikation idag och vad hoppas de få ut av utbildningen? Tove Frambäck, projektledare vid Naturhistoriska riksmuseet deltar i utbildningen tillsammans med ett par kollegor:

- Museet använder idag Internet och sociala medier som en marknadsföringsplats där vi ber våra besökare att komma hit, berättar Tove. Som också menar att det är värdefullt att delta som ett team i utbildningen, eftersom alla har olika erfarenheter av digitala medier.

Sigrid Crafoord Dahlback, webbansvarig på Naturhistoriska riksmuseet, berättar vidare för MuseiTeknik: – Jag ser fram emot att få ett nytt sätt att arbeta. En förändrad produktionsprocess, där vi skapar innehållet en gång och sedan publicerar det där det behövs och om det behövs.

Kollegan och vetenskapskommunikatören Martin Testorf lägger till: - Att kunna se längre än att bara publicera digitalt material. Vad skapar delaktighet och organisk spridning? Hur kan man rigga organisationen för ett sådant arbete? undrar Martin.
- Digitalt berättande är annorlunda än analogt, traditionellt berättande. Att kunna kombinera fler medier på ett lite mer lekfullt sätt, även med rörlig bild, menar museipedagogen Charlotte Ek.

Tove fortsätter: – Vad utbildningen ger, kanske kan leda till att tänka utanför boxen och i så fall generera andra och spännande infallsvinklar och samarbeten. -Det blir tydligt att vi går mot att verksamhet blir kommunikation och kommunikation blir verksamhet, menar Martin.  - Det är viktigt att det inte bara handlar om kommunikation och marknadsföring. Innehåll och kontext är det som betyder något, kommenterar Sigrid.

Personer som agerar tillsammans. Modifierad illustration av K Fiske [Public Domain]

En annan deltagare i “Digital Identity” är Lin Annerbäck, antikvarie och curator vid utställningsenheten på Stockholms stadsmuseum (18). Hon ser också behov att hitta nya arbetssätt som kommer hela museet till del:

- Vi har arbetat en del med ITK och digitala medier i våra utställningar, berättar Lin för MuseiTeknik.
- Använt digitala berättelser, filmer, ljud kopplat till rörelsesensorer etc för att skapa spännande och informativa utställningar, men det har oftast varit en envägskommunikation.

-Museet har också närvaro på sociala medier främst via vår kommunikationsenhet, men det är många i personalen som har privata konton vars innehåll nästan bara rör arbetet. – Jag ser mest fram emot nya arbetssätt för oss på Stadsmuseet att interagera med besökarna och att kunna nå nya målgrupper via digitala verktyg, summerar Lin.

Snabbfotade insatser för yrkesverksamma
Att en utbildningsinsats för kulturarvssektorn arrangeras av en ny och oberoende aktör, hör inte till det vanliga i Sverige. Hur förhåller sig utbildningen till det utvecklingsarbete som drivs av organisationer som Sveriges Museer (19)? Där t ex kollegiala workshops för en kommande branschvision för museer lyfter både digital kommunikation och medskapandeprocesser (20). Tror Kajsa Hartig att dessa och andra etablerade branschorgan kommer att inspireras av “Digital Identity”-initiativet?

- Organisationer som Sveriges museer och Riksutställningar genomför alla utbildningsinsatser i olika form, till exempel workshops eller konferenser. Men det ligger nog inte i någon av deras uppdrag att bedriva längre utbildningar.. Fördelen med IdeK är att föreningen både kan genomföra mer omfattande utbildningar och just fördjupa sig i det digitala området. Att föreningen har möjlighet att vara flexibel och snabbt anpassa till nya behov och möjligheter, resonerar Kajsa.

- Fast utbildningar är inte IdeK:s enda funktion. Omvärldsbevakning är ett viktigt område. Vi vill också inspirera till mer nätverkande och kunskapsutbyte, inom och även utom kulturarvssektorn, bland annat genom informella träffar och samtal till exempel på Twitter, avslutar Kajsa.

De deltagande museerna bjöds in direkt av utbildningsarrangörerna, eftersom de har valt att arbeta aktivt med sociala medier.  IdeK planerar även ett par komprimerade versioner av utbildningen i Stockholm men förhoppningsvis även på fler orter. Redan den 7-8 maj arrangeras en workshop om digital strategi och sociala medier (21) på Naturhistoriska museet (22) i Göteborg.

Pilot som ger mersmak
Jag upplever att flera spännande delar sammanfaller i programmet “Digital Identity”, vilket ska bli intressant att följa vidare.

Framförallt är det väldigt färskt att introducera en IKT-utveckling som tar sin utgångspunkt i människor, inte i tekniken i sig. Professionella utvecklingsmöjligheter för kulturarvsbranschfolk är alltid välkommet! I synnerhet inom digital förmedling och som rör det egna IKT-lärandet…

Organisations- och processförändringar är inte nya, inte heller “Storytelling”, vilket Abhay Adhikari själv skriver (23). De senaste åren har vi sett flera exempel på innovativa, process- och kreativa entreprenörsbaserade, med den berömda kaospilot-tanken (24) som något av en banbrytare. Normkritiska betraktelsesätt, kring genus, exkludering av sociala och kulturella grupper har på senare tid också gett näring åt genomlysning av hur organisationer arbetar, rekryterar och kommunicerar med sina användare.

Jag tror att det är viktigt att utveckla en infrastruktur som är generisk, så att den kan tillämpas och formas efter olika typer av musei-/minnesarvsorganisationer. Att hitta strategier för kommunikation över webben, som alltmer flyter samman med både sociala medietjänster och ett mobilt liv, är viktigt. Samtidigt får det inte osynliggöra det stora antalet människor som är ointresserade eller t om väljer bort sociala medier och webbanvändning…icke uppkopplade kan också vara brukare av minnesarvet!

I den färska rapporten om unga och medier från Medierådet (25) redovisas t ex observationen att användare av mobiler reserverar dessa för privat kommunikation. Medan surfplattor och vanliga datorer utnyttjas för andra webbaktiviteter. Som att t ex förkovra sig, kolla in underhållning, upplevelsebaserade webbplatser med mera. Kanske kan vara något att fundera omkring?

Strategier kring berättande behöver också integreras i hela förmedlingskedjan och även inkludera ett medvetandegörande av lärande i dessa miljöer… Digitala strategier behöver dessutom integreras med lika medveten kommunikation i analoga medier. Både av tillgänglighetsskäl, men också för att museers stora värde ligger i att vara fysiska rum, med föremål och människor som möjliggör – åtminstone potentiellt – upplevelser med olika sinnen! Eller sammanfattat med ett annat ord: interpretation!

IDEK - logotyp

IdeK: Att utforska en digital identitet för kulturarvet – utbildningsprogrammet Digital Identity lanseras i Sverige 2015.

IdeK

The Digital Identity Project@Facebook

Se även:
Toolkit for Reimagining Children’s Museums

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier13: Museivetenskap17: IKT & lärande Comments Off

Museiförbud mot kamerastativ för mobiler

Selfie Stick in Rom (16454073048)

Under de senaste månaderna har flera museer i USA och i Europa börjat införa fotoförbud med handhållna stativ för självporträtt med mobiler, sk “selfie-sticks” (1).

Häromdagen förbjöd National Gallery (2) i London “selfie-pinnar”, strax efter ett liknande förbud vid The Smithsonian (3) i Washington DC. Anledningen sägs vara hänsyn till både utställda föremål, liksom att undvika störningar för andra besökare:

“Our gallery assistants and visitor-facing staff are fully briefed and instructed to ensure we are striking the correct balance between visitor experience and the security and safety of works on display.” (4)

Självporträtt med smarta mobiler underlättas praktiskt av att många mobilmodeller har digitalkameror med dubbel optik, till exempel för att kunna använda bildtelefonfunktioner som Skype (5) med flera tjänster. Med andra ord, användaren ser sig själv på mobilens bildskärm vilket bland annat förenklar kompositionen av bilden. Funktionen kan också användas som bärbar “digital fickspegel”.

Självporträtt tagna med egen mobil, “selfies”, har på kort tid gått från mode till en global folkrörelse, som även används i reklam, i filmer och TV-serier. 2013 valdes “selfie” till årets nyord av Oxford English Dictionary (6). Tidskriften Time (7) utnämnde “selfie-pinnen” till en av årets uppfinningar år 2014 (8).

Vad förbudet får för resultat återstår att se. Flera museer som infört förbud har tidigare uppmuntrat “selfies” genom t ex temadagar som “Selfie-days” (9), eller med selfie-tema göra jämförelser mellan dagens digitala bildvärld och porträtt i historisk tid (10). Fotoförbud har annars under modern tid varit regel snarare än undantag på museer, särskilt vid konstmuseer. En del museer tillämpar fortfarande totalt fotoförbud, oavsett besökares typ av kamera eller syfte med bilden.

Goodwill-reklam?
Det positiva med fotografering med kompakta digitalkameror och mobilkameror har bland annat varit just marknadsföringsfördelar.

Besökare som delar med sig av bilder med familj och vänner via mobiler och sociala medier kan ses som en slags reklam för museer, som förstås kan leda till att andra får tips om en viss utställning, ett kul besök och så vidare, utan att det uppfattas som traditionell annonsering.

Genom kameran i mobilen kan en besökare även bli en sorts medskapare till digitalt innehåll som visas i till exempel en utställning, att bli delaktig i bildflöden i museers sociala medier och liknande.

Det kommer säkert att bli svårt att genomföra förbudet på sina håll. Flera andra museer i populära turiststäder funderar på att införa liknande förbud. Jag har själv konstaterat på t ex konserter på mindre klubbar så brukar sikten mot artisterna på scenen oftare skymmas av ständig fotografering och filmning med mobiler och surfplattor…vilket  kanske inte är vad vi andra har löst en biljett för att se…

Har man rest långt eller vill se särskilda verk på ett museum är kanske skogen av “selfie-pinnar” i utställningar ett liknande störningsmoment.

Om förbudet innebär sämre relation med fotoglada besökare och dessutom begränsar något som också kan vara ett stöd för vårt egna lärande, kan utvecklingen förstås vara mindre positiv.

Smithsonian Institution bans selfie sticks ‘to protect visitors and objects’

Selfie Sticks Banned by European Museums

Se även:
InVisible Culture: The Selfie in the Age of Digital Recursion

Besökarfotografier förändrar museer

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat07: Webb & sociala medier Comments Off

Fjärrvisningar och distanspedagogik

Sista “Digitala museiträffar i väst” för året hölls i december på Göteborgs stadsmuseum (1). Karl Arvidsson, enhetschef för den publika verksamheten var värd. Han demonstrerade hur museet har arbetat med AR-maskinen “Double Robotics” (2) vid fjärrvisningar, för personer som t ex fysiskt sett kan ha svårt att ta sig till museet.

Under demonstrationen styrdes “Double Robotics” från en annan plats i staden av Kristin Hagström, digital projektledare vid utvecklingsgruppen Senior Göteborg (3), museets samarbetspart i projektet. På det sättet fick vi uppleva hur en visning kan gå till.

Medverkade under träffen gjorde även pedagoger från Naturhistoriska museet (4) i Göteborg, för att berätta om sina erfarenheter av visningar och lektioner för skolor med hjälp av Skype (5) och Facetime (6).

Fjärrvisning med 'Double Robotics' på Göteborgs stadsmuseum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Visningarna på Stadsmuseet har främst gjorts i en aktuell fotoutställning, “Göteborg från ovan” (7). Fotoutställningen valdes för att ämnet passade för samtal med de äldre göteborgare som hittills har deltagit i testförsöken. De stora fotografierna är dessutom väl synliga för iPad-kameran, som är det “öga” med vilket personer som styr roboten ser och orienterar sig runt i utställningsrummet.

Karl berättade att ett urval av bilder gjordes för visningen. Rutten fick också justeras eftersom iPad-roboten inte kan ta sig fram vid för höga trösklar, trappsteg, trånga utrymmen osv. iPad-enheten kan höjas och sänkas av fjärrbesökaren som styr roboten, men inte vinklas, vilket också påverkar vilka utställningsbilder som kan visas.

Väcker intresse för besök i verkligheten
Under hela demo-visningen syntes Kristins ansikte på skärmen, vilket skapade en märkligt verklig närvarokänsla för oss andra. Det kändes som att hon var med oss andra i gruppen som gick runt på museet..

Att ha en guide som samtalar med fjärranvändaren är nästan en förutsättning för att visningar av det här slaget ska fungera, menade Karl. Det handlar därför inte om att ersätta levande guider med “robotar”, vilket annars har varit ett aktuellt ämne under året som gått… (8).

Karl menade att fjärrvisningar med en digitalt förhöjd robot passar för vissa situationer, som komplement. Flera av testdeltagarna hade inte besökt museet sedan de själva var i skolåldern. Men tack vare experimentet har flera sagt att de gärna vill komma till museet och se det i verkligheten. “Double Robotics”-visningarna kan därför vara ett sätt att marknadsföra museet, menade Karl.

Lotta Backman har tillsammans med kollegor på Naturhistoriska museet arrangerat skolvisningar via t ex Skype. Men även om detta har gett möjligheter till kontakt med skolor på orter långt från museet, upplever de att fjärrvisningarna saknar viktiga kvalitéer. Många sinnen spelar in vid ett besök på museet, på ett sätt som är svårt att förmedla via t ex en dator eller iPhone (9).

Museets pedagoger har därför funderat på om fjärrvisningar via Skype/Facetime kan utvecklas genom att t ex använda en extra kamera, en handkamera, för att kunna visa upp detaljbilder i samband med en distanslektion. En annan idé är att kombinera Skype-visningar med traditionella museilådor, lådor med rekvisitaföremål som lånas ut till skolor och föreningar (10).
En grupp skolbarn skulle då få en mer taktil upplevelse, samtidigt som träffen med pedagogen både kan förberedas och följas upp efteråt, med hjälp av lånematerialet.

Både formellt och informellt lärande
Det är spännande att följa utvecklingen av distanspedagogik inom museiområdet med hjälp av IKT. Det finns säkert rum för experimenterande inom området, vilket också visar sig genom ovanstående och liknande projekt som är på gång (11).

Utvecklingen kan jämföras med digitalisering av t ex högskole- och vuxenundervisningen, som under ett par år anammat IKT som del av flexibel, distansbaserad undervisning. Inom mer formella lärandesammanhang finns ofta mer kända förutsättningar och förväntningar att ta hänsyn till. Vilket visar sig i form av kursbeskrivningar, att individer söker sig till vuxenutbildningar för att komplettera tidigare kunskaper och betyg, poängsystem och så vidare. Inom kulturarvspedagogiken handlar det kanske snarare om att hitta IKT-vägar anpassade till det mer heterogena informella lärandet – liksom att knyta an till skolors lärandeformer. Det skulle vara intressant att höra vad elever och lärare upplever genom guidade visningar och fjärrmuseilektioner via videosamtalsprogram.

I ovanstående exempel är det intressant att tekniken, även mer futuristiska idéer som “robotar”, används för att stödja en direktkommunikation mellan människor, t ex mellan skolbarn och kulturarvspedagoger osv.

Samtidigt är det fortfarande så att gränssnitt och användarkontroller, t ex i appen för “Double Robotics”,
främst är utvecklad för singel-interaktion, inte för fler simultana användare. En person “styr” – de andra får titta på/vänta på sin tur.

Detta kan komma att förändras. Men det är, som jag ofta efterlyser på MuseiTeknik, svårt att hitta innovativa exempel på gränssnitt (annat än spel) som stödjer interaktion mellan grupper av personer, en process som också är väsentlig för lärandet. Konceptet “singelanvändaren framför datorskärmen” upprepar sig, även där nya IKT-plattformars gränssnitt utvecklas..

Det andra som jag funderar på är hur kontakt med museers material kan utökas. Utställningar är bara en del, ett urval av material som kan visas ur t ex samlingarna av föremål. Alla digitaliseringsinsatser som har gjorts de senaste 10-20 åren har resulterat i ett mycket stort antal “digitala objekt” som också kan inkluderas i förmedlingsarbeten. Finns det möjligheter till ytterligare “blended learning” (12) mellan realtidssamtal, taktila material och digitaliserade resurser?

Till våren kommer digitala museiträffar i väst bl a att träffas kring aktuella app-produktioner. Intresserad av att vara med på träffarna? Skicka din e-postadress till: digitalvast@gmail.com

Se även:
Robothjälp på museum

Här tar Googles robot selfies på museum

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild07: Webb & sociala medier14: Museipedagogik Comments Off

Crowdfunding bekostar museiprojekt

“Crowdfunding” (1), att vända sig till många småfinansiärer för att finansiera ett projekt eller idé, förknippas ofta med olika typer av kulturproduktion. Till exempel oberoende filmare och författare som vänder sig till sina följare/läsare, för att bekosta en filminspelning eller bokutgivning.

Finansieringsformen har nu testats för ett museiprojekt – att bekosta digitalisering av samtliga nummer av den amerikanska museipedagogiska tidskriften “The Docent Educator” (2).

Skriften gavs ut mellan 1991 och 2003 och hade en aktiv läsekrets. Flera av artiklarna är fortfarande relevanta och täcker många aspekter av kommunikation, interaktion och lärande inom museimiljöer. Detta ansåg några personer inom nätverket Museum-Ed (3), vilka startade uppropet för webbinsamlingen via webbtjänsten “Kickstarter” (4), som ett av många webbverktyg för att genomföra crowdfunding-projekt.

Tanken är att tidningens artiklar ska bli sökbara via Museum-Ed:s webbplats. Några exempel på titlar är bl a “Letting Teens be Themselves”, “Active Learning and Adults”, “Evaluating … The Key to Excellent Programs”, “Weaving Artifacts into Stories”, “Tackling Tough Topics” och “Taking Distance Out of Learning” med flera (5).

The Docent Educator. Omslagssida från 2002

Initiativtagarna bakom insamlingen ville prova crowdfunding som metod inom museifältet. Uppropet fick mycket bra gensvar bland museipedagoger och museilärare. Drygt $12 000 samlades in (omkring 87 250 kronor), vilket är mycket positivt.

I nordamerikanskt sammanhang är “docents” guider eller frontpersonal, vilka visar och hjälper besökare på museer och science centers. De är ofta volontärer, t ex studenter eller pensionärer med en yrkesbakgrund kopplad till utställningars/miljöns innehåll. Bland docents finns även frilansande personer som arbetar pedagogiskt.

De kunskaper och erfarenheter som denna grupp museiarbetare samlar på sig, är mer eller mindre osynliga i museivetenskaplig litteratur. Volontärer går ofta vidare till andra verksamheter. Vilket också innebär att vissa kunskaper går förlorade i museisektorn som helhet.

Volontärer/frilansare brukar inte skriva papers etc för konferenser…vilket även väcker frågor om representativitet inom sektorn, när det t ex handlar om volontärpersoner som representerar kulturella och sociala minoriteter i samhället.

Dessa erfarenheter var i fokus för “Docent Educator” och därför är det extra positivt att nu artiklarna ska bli tillgängliga för fler läsare.

Kanske är det även en av anledningarna till att tidskriftsprojektet fick positivt gensvar. Hos en yrkesgrupp som vet att resurser för utveckling ofta saknas inom museipedagogik..

För samtidigt är det intressant hur en yrkessektor (museipedagoger) går samman och bidrar ekonomiskt till sitt egna arbetsfält, vilket kanske inte är helt vanligt..hur kommer det att påverka synen på t ex kompetensutveckling för personal? Vem ska bekosta det och hur?

Museilärare med grupp av barn. Découverte des Dieux de l'Inde (musée Guimet). Foto: Dalbera CC-by-2.0

Det är spännande med crowdfunding som alternativ finansieringsform, även inom museiområdet. Fast frågan är i vilka sammanhang det kan vara en relevant stödform. Vid konferensen “Heritage Exchange” (6) i London häromveckan, kritiserade en av öppningstalarna museer för att vara alltför konventionella och låsta vid sina externa fondansökningar (7).

Själva “crowdfunding”-tanken bygger på att de som stöttar också känner aktivt för “varan”/produkten/idén. Kanske en riktad insamling för ett restaureringsobjekt kan vara ett sånt tillfälle. Eller att få tillbaka ett lokalt förankrat kulturföremål från en annan ort.

Jag tror att gräsrotsfinansiering framförallt fungerar för avgränsade projekt. Där givarna kan se det direkta resultatet av insamlingen, liksom värdet av det, naturligtvis.

Slutligen, det framgår inte på Museum-Ed:s webbplats hur de insamlade medlen kommer att fördelas. Eller hur materialet kommer att tillgängliggöras, om det t ex kommer att ansluta till Creative Commons-modellen (8)? Gissningsvis kommer nog en mindre del av summan att användas för löpande drift och webbplatsadministration.

När gick du/din organisation senast i “crowdfunding”-tankar? Och behöver bistånd alltid handla om ekonomiska medel? Välkommen att kommentera, ur semesterhängmattan eller från annan valfri plats!

“The Docent Educator Online”

Museum-Ed

Kickstarter

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier14: Museipedagogik Comments Off