Hur mår tillgänglighetsarbetet?

Jag läste nyligen en artikel från en webb-marknadsföringsspecialist som menade att webbesökarna “ska vara på din egen hemsida – inte på de platser du sprider till” (1)

Det kan säkert vara en riktig tanke, på många sätt (därför gör nog denna blogg helt fel, då 90% av länkarna pekar bort från MuseiTeknik!). Trots att hyperlänkar, att skapa länkar mellan digitalt innehåll, är själva grundtanken för Internet… Utan länkar inget nätverk. Snarare något som påminner om text-TV (2)…?

Den senaste tiden har det varit mycket tal om textbärare i utställningar, det vill säga att utnyttja digitala skärmar som textskyltar. Ungefär som de iPad-baserade skyltarna i senaste basutställningen om möbler på V & A (3) i London.

Min kommentar då handlade om att det finns flera fördelar att använda digitala textskyltar: det finns möjlighet för besökare att ställa in kontrastverkan, invertera text och bakgrundsfärg, att förstora och att uppdatera innehållet med mera.

Men också nackdelar; skyltar kräver ström för att kunna läsas/aktiveras, de kan sluta att fungera vilket drabbar innehållspresentationen. Vidare, ett stort antal skärmenheter alstrar värme (och ström) vilket påverkar inomhusklimatet, de kan vara stöldbegärliga och en del besökare kanske inte ens kan förstå hur de ska använda dem, vilket får exkluderande effekt och så vidare.

Kombinerad digital och analog utställningsskylt. Foto: Paul Henningsson, musedia

Bara under de senaste veckorna, har jag hört talas om tre nya utställningsprojekt, i tre större svenska städer. Hos dessa finns planer att skapa nya basutställningar som helt frångår tryckta textskyltar i utställningarna.

Fast istället för att t ex installera digitala skyltar i miljön som på V&A, ska all innehållstext endast finnas åtkomlig via smarta mobiltelefonskärmar. Besökarna som vill veta något om vad de ser, ska via en app eller motsvarande, aktivera textinnehåll på sin telefon vid respektive monter/punkt där de befinner sig.

Inget konstigt med det, egentligen. Principen finns redan med t ex audioguider, att aktivera ljud vid valda punkter i en utställning. Textläsning går också att lösa helt analogt, med enkla laminerade blad som besökare kan låna medan de går runt i en utställningssal.

Laminerad utstallningsguide vid Rörstrand museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

En lösning för alla?
Mobil IKT erbjuder inte bara plats- och i viss mån individanpassad information i en miljö. Sedan mobilernas kommersiella spridning har tagit fart på allvar, har museer haft hemliga drömmar om att “slippa” hantera teknik för besökarna…BYOD, “Bring Your Own Device” (4) är ett nytt mantr..motto…

Men det jag nu funderar på är: hur mår tillgänglighetsarbetet i utställningar vid offentliga museer och besöksmål? Är det helt bortglömt? Omodernt, till och med?

Hur kan man ens komma på “det smarta” med att *helt* ersätta betydelsebärande information i miljön, genom att överlåta åt besökare själva att hantera och “lösa” hela informationstillgången med egna medhavda mobiltelefoner?
Sedan när är erbjudandet av en enda lösning för alla, det må vara digital eller inte, detsamma som att vara tillgänglig?

Häpnadsväckande.
Det hela måste röra sig om en olycklig sammanblandning mellan att vilja vara både framtidsinriktad men samtidigt lite lat..

Många människor har smarta mobiler och surfplattor. BYOD är på flera sätt ett faktum. Men att så att säga tvinga besökare till att bruka en enda lösning är dumt. Oavsett om det handlar om att endast få läsa upphängda textskyltar på ett språk. Eller att endast få utställningstexter via en mobilapp.

Det andra stora frågetecknet med att helt låta besökare aktivera museiinnehållet med privata telefoner, är att vi egentligen inte kan kräva människor att de endast ska fokusera på det producerade innehållet (utställningstexten) med sin privata teknik. Även om detta är bekvämt, ur utställarens synvinkel.

Woman texting while eating while using laptop

I en så mångsidig och individualiserad apparat som en smart mobil är hela apparaten “hyperlänkad” och en utställningstext-app har stark konkurrens från användarens vanor att kolla Facebook- och Instagramflöden, SMS, samtal, kameran, webb, e-post, spel…som telefonanvändare vill jag gärna och ofta gå till andra “platser”, hela tiden, snarare än begränsa användningen till en enda “hemsida”.

Museer är skyldiga att vara tillgängliga och i praktiken innebär det att producera utställningsinnehåll för flera mediebärare, som talar till besökares olika lärostilar.
Där är IKT och mobiler värdefulla medspelare, i helheten. Men de kan inte vara solister.

Jag hoppas att man tänker ett varv till i de ovannämnda utställningsplanerna och även inkluderar bärande textinnehåll i alternativa format.

Skön upplevelserik sommar!

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form04: Skärm & rörlig bild06: Digitalguider & mobilt Comments Off

Rollator som ska lotsa besökare

Vid det naturvetenskapliga museet MUSE i Trento (1), Italien provas för närvarande en rollator-prototyp  för äldre. Rollator-ramen är utrustad med sensorer samt en pekskärm i form av en surfplatta, där tanken är att användare av rollatorn ska få hjälp i att orientera sig i en fysisk miljö, med hjälp av information på skärmen. Funktionerna aktiveras med hjälp av touch-skärmens grafiska meny.

Rollatorn utnyttjar till exempel positioneringsteknik samt kamera, för att kunna läsa av riktningar/rörelser och identifiera föremål och personer i rörelse i rummet. En typ av alternativa verktyg (Assistive Technology)(2) och intressant illustration av kombinationer av IKT-områden. Bland annat Internet of Things (3), smart objects (4), rörelse-tracking och robotik (5) – en “robolator”, kanske?

Projektet är utvecklat inom projektet DALi, “Devices for Assisted Living” (6) vid universitetet i Trento (7).

Till skillnad från robotlösningar på museer som används för att på olika sätt guida besökare i ett utställnings-innehåll, är detta en lösning där besökaren dels leder sig själv, dels främst handlar om rumslig orientering. Som att te x hitta till utgången, toaletter, restaurang, hissar och så vidare.

Fast det finns säkert möjligheter att göra platsspecifika kopplingar i applikationen till en viss utställning, som att läsa av grafiska koder på skyltar och liknande. För att spekulera vidare finns det nog också andra utvecklingsmöjligheter, som att ge vibrationsfeedback eller ljudbaserad information som komplement till den grafiska informationen.

Det skulle för övrigt kanske även gå att göra enklare form av visuella museiguider, utan avancerad GPS, som kan fästas med stativ för surplattor på t ex en rullator, vilket kan göra en bärbar surfplatts-guide enklare att bära runt för vissa besökare.

Förutom museer och besöksmål kan denna lösning säkert vara användbar för “Wayfinding” (8) även i andra större anläggningar som t ex varuhus, stationer och flygplatser och liknande miljöer. Där det ofta finns svårigheter att hitta och där risken att gå vilse kan skapa stress och förvirring hos besökare.

I sammanhanget kan det vara värt att uppmärksamma integritetsfrågor kring “Internet of Things”, som ju innebär möjligheter att spåra upp, följa och hitta en person via nätet. Därför är det viktigt att användare av denna typ av rollator -liksom liknande applikationer inom äldrevård – blir uppmärksammade på frågeställningen. Personen kan ju vilja avstå möjligheten att bli spårad utan att ha kännedom om det…

Man kan också diskutera om det denna typ av tillgänglighetslösning kommer att bli användbara för många. Eller om det finns viktigare problem att lägga utvecklingsmedel på, t ex insatser för att arbeta mer inkluderande i vardagsverksamhet?

Källa: Euronews

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild06: Digitalguider & mobilt09: Alternativa gränssnitt10: Research Comments Off

Fjärrvisningar och distanspedagogik

Sista “Digitala museiträffar i väst” för året hölls i december på Göteborgs stadsmuseum (1). Karl Arvidsson, enhetschef för den publika verksamheten var värd. Han demonstrerade hur museet har arbetat med AR-maskinen “Double Robotics” (2) vid fjärrvisningar, för personer som t ex fysiskt sett kan ha svårt att ta sig till museet.

Under demonstrationen styrdes “Double Robotics” från en annan plats i staden av Kristin Hagström, digital projektledare vid utvecklingsgruppen Senior Göteborg (3), museets samarbetspart i projektet. På det sättet fick vi uppleva hur en visning kan gå till.

Medverkade under träffen gjorde även pedagoger från Naturhistoriska museet (4) i Göteborg, för att berätta om sina erfarenheter av visningar och lektioner för skolor med hjälp av Skype (5) och Facetime (6).

Fjärrvisning med 'Double Robotics' på Göteborgs stadsmuseum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Visningarna på Stadsmuseet har främst gjorts i en aktuell fotoutställning, “Göteborg från ovan” (7). Fotoutställningen valdes för att ämnet passade för samtal med de äldre göteborgare som hittills har deltagit i testförsöken. De stora fotografierna är dessutom väl synliga för iPad-kameran, som är det “öga” med vilket personer som styr roboten ser och orienterar sig runt i utställningsrummet.

Karl berättade att ett urval av bilder gjordes för visningen. Rutten fick också justeras eftersom iPad-roboten inte kan ta sig fram vid för höga trösklar, trappsteg, trånga utrymmen osv. iPad-enheten kan höjas och sänkas av fjärrbesökaren som styr roboten, men inte vinklas, vilket också påverkar vilka utställningsbilder som kan visas.

Väcker intresse för besök i verkligheten
Under hela demo-visningen syntes Kristins ansikte på skärmen, vilket skapade en märkligt verklig närvarokänsla för oss andra. Det kändes som att hon var med oss andra i gruppen som gick runt på museet..

Att ha en guide som samtalar med fjärranvändaren är nästan en förutsättning för att visningar av det här slaget ska fungera, menade Karl. Det handlar därför inte om att ersätta levande guider med “robotar”, vilket annars har varit ett aktuellt ämne under året som gått… (8).

Karl menade att fjärrvisningar med en digitalt förhöjd robot passar för vissa situationer, som komplement. Flera av testdeltagarna hade inte besökt museet sedan de själva var i skolåldern. Men tack vare experimentet har flera sagt att de gärna vill komma till museet och se det i verkligheten. “Double Robotics”-visningarna kan därför vara ett sätt att marknadsföra museet, menade Karl.

Lotta Backman har tillsammans med kollegor på Naturhistoriska museet arrangerat skolvisningar via t ex Skype. Men även om detta har gett möjligheter till kontakt med skolor på orter långt från museet, upplever de att fjärrvisningarna saknar viktiga kvalitéer. Många sinnen spelar in vid ett besök på museet, på ett sätt som är svårt att förmedla via t ex en dator eller iPhone (9).

Museets pedagoger har därför funderat på om fjärrvisningar via Skype/Facetime kan utvecklas genom att t ex använda en extra kamera, en handkamera, för att kunna visa upp detaljbilder i samband med en distanslektion. En annan idé är att kombinera Skype-visningar med traditionella museilådor, lådor med rekvisitaföremål som lånas ut till skolor och föreningar (10).
En grupp skolbarn skulle då få en mer taktil upplevelse, samtidigt som träffen med pedagogen både kan förberedas och följas upp efteråt, med hjälp av lånematerialet.

Både formellt och informellt lärande
Det är spännande att följa utvecklingen av distanspedagogik inom museiområdet med hjälp av IKT. Det finns säkert rum för experimenterande inom området, vilket också visar sig genom ovanstående och liknande projekt som är på gång (11).

Utvecklingen kan jämföras med digitalisering av t ex högskole- och vuxenundervisningen, som under ett par år anammat IKT som del av flexibel, distansbaserad undervisning. Inom mer formella lärandesammanhang finns ofta mer kända förutsättningar och förväntningar att ta hänsyn till. Vilket visar sig i form av kursbeskrivningar, att individer söker sig till vuxenutbildningar för att komplettera tidigare kunskaper och betyg, poängsystem och så vidare. Inom kulturarvspedagogiken handlar det kanske snarare om att hitta IKT-vägar anpassade till det mer heterogena informella lärandet – liksom att knyta an till skolors lärandeformer. Det skulle vara intressant att höra vad elever och lärare upplever genom guidade visningar och fjärrmuseilektioner via videosamtalsprogram.

I ovanstående exempel är det intressant att tekniken, även mer futuristiska idéer som “robotar”, används för att stödja en direktkommunikation mellan människor, t ex mellan skolbarn och kulturarvspedagoger osv.

Samtidigt är det fortfarande så att gränssnitt och användarkontroller, t ex i appen för “Double Robotics”,
främst är utvecklad för singel-interaktion, inte för fler simultana användare. En person “styr” – de andra får titta på/vänta på sin tur.

Detta kan komma att förändras. Men det är, som jag ofta efterlyser på MuseiTeknik, svårt att hitta innovativa exempel på gränssnitt (annat än spel) som stödjer interaktion mellan grupper av personer, en process som också är väsentlig för lärandet. Konceptet “singelanvändaren framför datorskärmen” upprepar sig, även där nya IKT-plattformars gränssnitt utvecklas..

Det andra som jag funderar på är hur kontakt med museers material kan utökas. Utställningar är bara en del, ett urval av material som kan visas ur t ex samlingarna av föremål. Alla digitaliseringsinsatser som har gjorts de senaste 10-20 åren har resulterat i ett mycket stort antal “digitala objekt” som också kan inkluderas i förmedlingsarbeten. Finns det möjligheter till ytterligare “blended learning” (12) mellan realtidssamtal, taktila material och digitaliserade resurser?

Till våren kommer digitala museiträffar i väst bl a att träffas kring aktuella app-produktioner. Intresserad av att vara med på träffarna? Skicka din e-postadress till: digitalvast@gmail.com

Se även:
Robothjälp på museum

Här tar Googles robot selfies på museum

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild07: Webb & sociala medier14: Museipedagogik Comments Off

Ny multitouch-interaktion på fysiska ytor

Pekskärmen får väl idag sägas vara en modern klassiker i utställningssammanhang.. Och tack vare utvecklingen av surfplattor och smarta mobiltelefoner är pekskärmsgränssnitt, “touchskärmar”, kanske mera allmänt kända än någonsin.

Just möjligheten till mer naturliga handrörelser, som att dra och svepa, eller styra skeenden med flera fingrar samtidigt, sk multitouch (1), är en av de stora fördelarna med tekniken. Jämfört med tidigare stegvisa “virtuella knapptryck” med pekfingret på standardpekskärm. (Fast det händer ibland att jag ser personer stå och utföra helt naturliga men resultatlösa sveprörelser på t ex bankomatsskärmar, biljettmaskinsskärmar och biblioteksautomater av mer traditionell pek-typ..)

Geststyrningskontrollen Touch+ med användare som styr datorinnehåll med händerna. Foto: Ractive.com

“When using any device becomes as easy as using an iPad, you’re limited only by your imagination – explore new opportunities with multitouch anywhere. Even beyond multitouch or gestures, Touch+ means you can create new possibilities with the power of computer vision.” (2)

“Touch +” (3) utvecklat av företaget Ractiv (4), är en innovativ kompakt hårdvaruenhet, som inte bara möjliggör multitouch-styrning av innehållet på en PC-skärm. Den kan dessutom skapa multitouch på vilken fysisk yta som helst.

Istället för att svepa med fingret på en touch-skärm, eller t om dra med en vanlig dator-muspekare, kan användare av enheten utföra samma handrörelse i luften för att uppnå samma händelse, dvs en form av geststyrning.

Föregångaren till enheten kallades “Haptix” (5). Den nya styrenheten är baserad på två läsögon som identifierar och läser av finger- och handrörelser.

“Touch +” ansluts med en särskild USB-kabel till dator, med Windows eller Mac. Med hjälp av extra programtillägg kan styrning utvecklas ytterligare, eller anpassas till en viss applikation. Enheten kan fästas med hjälp av magnet på en bärbar datorskärm eller ställas fritt på bord med stativ.

Touch+-enhet tillämpad som interaktiv skrivtavla. Bild ur video-demo av Ractive.com

Lösningen påminner om de populära digitala spelkontrollerna “Microsoft Kinect” (6) och “Wii” (7) som också innehåller avläsning av användarrörelser med hjälp av ljussensor. Som att t ex svinga ett tennisrack eller hysta ett virtuellt bowlingklot framför TV-skärmen.

Den händige har med hjälp av diverse halv-officiella specialprogram, “hacks”, kunnat laborera med Kinect för att uppnå multitouch-styrning. (Extra händiga personer har laborerat direkt med vanliga webbkameror och projektorer för att skapa gest- och rörelsestyrning för datorprogram..)

En direkt tillämpning av “Kinect” för museer och utställningar har för övrigt utvecklats inom öppna källkodsintitativet “Open Exhibits” (8).

“Touch +” ser däremot ut att bli en spännande möjlighet till låg kostnad och enkel installation, jämfört med andra lösningar.

Vad som vore värt att veta är hur snabbt den reagerar vid rörelse och hur känsligt sensorögat är för distans samt ljus och mörker i en lokal. Enligt videoklippet fungerar den även som en interaktiv skrivtavla (9) vilket öppnar ytterligare möjligheter att “gå uppåt väggarna”. En projektorbild kan ju projiceras på vilka plan, ytor och lutningar som helst, vilket i kombination med “touchrörelse” kan bli ett spännande mixed-reality-upplägg…

Det viktigaste är förstås att det finns en applikation eller ett program som svarar mot ett touch-baserat gränssnitt. Dvs en produktion som tillåter användare att vara aktiva med innehållslaboration på olika sätt, att röra och forma med sina händer…kreativt spelrum, med andra ord!


Interaktiv monter med Kinect-styrning, Centrum Hewelianum, Gdansk (10)

Touch+

Se även:
Open Exhibits
Ubi Interactive

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild09: Alternativa gränssnitt16: Interaktionsdesign 2 kommentarer

Fjärrstyrt besök i utställningar

Double Robotics Telepresence Robot. Foto: DOuble Robotics / Robotshop.com

Göteborgs stadsmuseum (1) provar för närvarande en mobil robot för att öppna för besök i utställningar, för personer som inte har möjlighet att komma på egen hand till museet.

Försök har bland annat gjorts med en grupp kvinnor som via en träffpunkt för äldre samt en surfplatta, tog del av en fotoutställning tillsammans med museets personal (2).

Testet är en del av ett EU-projekt (3) inom Göteborgs kommun och har initierats av Senior Göteborg (4), stadens utvecklingscenter för äldrefrågor.

Riksutställningar (5) skriver om det spännande projektet (6) och har även utvärderat tekniken som baseras på produkten “Double Robotics” (7).

Det är i korthet en iPad (8)-försedd motoriserad robotvagn, som ger möjlighet för en person att fjärrstyra roboten och via den inbyggda iPad-kameran betrakta miljön som roboten rör sig i, samtidigt som hon själv syns och hörs via surfplattan. Styrningen, t ex kamera-zoomning och rörelseriktningar görs via en app för dator, iPhone eller iPad.

Processen med närvaro i realtid genom teknik beskrivs ibland som sk telepresence, telenärvaro eller telerobotik (9).

TV-komediserien “Big Bang Theory” (10) har bidragit till att popularisera robot-tekniken (11). Videokonferenser, liksom bildtelefoni via Skype (12), är en annan kanske mindre spektakulär variant av telenärvaro.

Tourbot - interactive musuem telepresence through robotic avatars

Det finns flera projekt och experiment med “guiderobotar” som tidigare gjorts i musei- och utställningsmiljöer.  Från i princip icke-interaktiva robotar med förprogrammerade slingor genom en miljö.

Till avancerade experiment med artificiell intelligens (13), som via programvara både “samtalar” och lär sig av hur besökare beter sig och vilka frågor som de ställer (14).

Det finns flera frågor att ställa kring mobila robotar i förmedlingssammanhang, både tekniskt men inte minst upplevelsemässigt. Blir roboten en “effekt” i sig, som dels tar bort fokus från förmedlingsinnehållet, dels riskerar bli en lustifikation? Hur skapas trovärdighet inför en “mekanisk karaktär”? Hur önskvärda är rörliga “robotar” i dessa publika miljöer?

Det intressanta med Double Robotics-projektet i Göteborg är att det finns en levande guide som deltar under besöket, som samtalar med och visar för personen som är på “fjärrbesök”.

En “guiderobot” handlar då inte så mycket om att ersätta människor med “smarta” maskiner, utan att snarare låta tekniken underlätta mänskliga möten, där interaktiviteten förstås redan finns..  Smart!

Vi har testat roboten som går på utställning åt andra
Double Robotics
eSenior

Se även:
Museum guide robot
Tourbot
Giraff Plus

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form04: Skärm & rörlig bild06: Digitalguider & mobilt09: Alternativa gränssnitt14: Museipedagogik Comments Off

Publiceringsverktyg för iPad-plattor

Fler museer och besöksmål börjar tillämpa surfplattor som pekskärmsbaserad kommunikation i t ex utställningar.

Med sin hårdvara och operativsystem (t ex iOS, Android eller Windows) integrerat i en enhet, är surfplattor praktiska att installera för olika typer av mediavisningar. T ex genom särskilt utvecklade appar eller via sina webbläsare.

Samtidigt är det inget som hindrar att surfplattor kombineras med konventionella datorpekskärmar, t ex för att erbjuda fleranvändarinteraktion.

Vad som krävs för installation av surfplattor i ett publikt sammanhang är kontinuerlig strömförsörjning, stöldsäker montering, ergonomisk placering, app/program som låser skärmen i kioskvisning samt tillgång till trådlöst nät om innehållet är webbaserat.

Det viktigaste är förstås att det finns ett innehåll att kommunicera samt att innehållet anpassats till format som passar skärmplattans plattform…frågan kring surfplattor är ofta: hur kan utställningsinnehåll för plattor uppdateras och underhållas?

Användarvänlig lösning

Norrköpingsbaserade företaget Yooba (1) har utvecklat ett användarvänligt publiceringsverktyg för iPad-plattor.

“Yooba Studio” (2) är en webbaserad tjänst för att med hjälp av layoutmallar bygga och underhålla appar för t ex utställningssammanhang.

Genom programvaran samt en användarlicens från företaget, kan innehåll för iPad-skärmar enkelt skapas och underhållas. Själva appen för visning är kostnadsfri och installeras på den eller de iPad-plattor som ska installeras i utställningen.

-En redaktör eller grafisk designer kan i Yooba Studio designa en app. Arbetssättet påminner och PowerPoint där man jobbar med scener och ’actions’ för att skapa dynamik och interaktion, berättar Petri Koski, kommunikationsansvarig vid Yooba, för MuseiTeknik.

Exempel på användargränssnitt för iPad i utställningar, utvecklade med Yooba Studio.

Några exempel på tillämpningar är interaktiva monterskyltar, quiz, besökarenkäter eller digitala orienteringskartor.

Eftersom applikationen är ett “skalprogram”, behöver inte nya iPad-appar produceras för varje enskild installation/utställning, vilket är en stor fördel.

Kriteriet för att publicera appar för iOS-baserade mobila enheter är annars en längre tids väntan på att kod granskas och godkänns. Detta är en en annan fördel med en skalbaserad tjänst som “Yooba Studio”. Publicering av innehållet görs istället via nätet, utanför Apples App Store-portal (3).

Med gällande licens kan nytt innehåll publiceras efter behov. Applikationens utseende på skärmen kan justeras, interaktiva hotspots och multimediaklipp ändras osv. En ny funktion är dessutom ett inbyggt statistikverktyg som loggar användarens hantering. Vilket gör det möjligt att identifiera och förbättra något i innehållet som kanske sällan används.

- Man kan snabbt skapa nya appar för nya utställningar. Duplicera innehåll för att exempelvis skapa versioner på andra språk. Och begränsas inte av teknisk kompetens eller budget på samma sätt. Man får ju även en större kontroll över processer och innehåll än om man är i händerna på en byrå eller programmerare, berättar Petri vidare.

Quiz-pekskärm med Yooba Studio under utveckling för Universeum, Göteborg..

Yooba publiceringsverktyg för iPad-platta. Del av det grafiska redaktörs-gränssnittet.

Fler alternativ för publicering till surfplattor
Med ett publiceringsverktyg som “Yooba Studio” förenklas hanteringen av digitala och interaktiva skyltar för icke-programmeringskunniga personer. Tjänsten kan appliceras i olika publika sammanhang, även i butiker och på mässor etc.

En annan väg att gå, för den digitalt händige, är att utnyttja kostnadsfria webbpubliceringsverktyg som WordPress (4) och arbeta med tillägg som skapar utseende anpassat efter surfplattor. Därefter kan innehåll publiceras på liknande sätt. Antingen som statiska sidor eller i bloggform, som sedan visas i kioskläge på en surfplatta.

Instagram-skärm vid Naturhistoriska museet i Göteborg..

Det finns också möjlighet att arbeta med användargenererat innehåll, t ex Instagram (5) eller Twitter (6) vilket också förekommer i utställningar. Dvs att använda appar i surfplattor för dessa sociala mediatjänster (7), för att visa innehåll som besökare och andra användare publicerar (8), via förinställda etiketter, sk hash-taggar (9). T ex bilder eller textkommentarer, som kan spegla åsikter om ett ämne som visas i en utställning och så vidare.

Allt handlar förstås om vad man vill säga och vilken typ av media som passar bäst för kommunikationen och målgruppen…

Yooba
Yooba Studio

Se även
Spana! Teknik: “Bärbar platta bäst” 

Yooba

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild07: Webb & sociala medier Comments Off

Vykort från Danmark nr 2..

Frederiksborgs slott: digital annonsskylt i entrén för slottets sida på webbtjänsten Pinterest.com. Foto: Paul Henningsson, musedia

I entrén till Frederiksborgs slott (1) på Själland hänger en digital skylt som med glimten i ögat annonserar slottets sidor på webbtjänsterna Pinterest (2) och Facebook (3), samt slottets audioguide.

Enkelt, effektivt och bra placering, framför den bitvis långa kön av besökarna till disken denna helg..

Originalporträttet för Pinterest-skylten föreställer Drottning Juliane Marie och är hämtad ur museets samlingar.

Source: gogmsite.net via Debbie on Pinterest

 

Frederiksborgs slotts audioguide synligt annonserad i slottsentrén. Foto: Paul Henningsson, musedia

Ingen träff vid sökningar efter slottets annonserade audioguide.. Foto: Paul Henningsson, musedia

Det är inte ofta audioguider annonseras så här tydligt och bra på museer.

Fast nedladdningen av den lyckas mindre bra…inga träffar på olika sökningar i iTunes eller i App store.

Det visar sig senare att guiden hämtas som podcast från iTunes (4), vilket personalen tyvärr inte kände till. (Skulle naturligtvis ha sökt efter namnet “Det Nationalhistoriske Museum”…)

Tur att museet även lånade ut Mp3-spelare till oss i receptionsdisken!

Det Nationalhistoriske Museum: Frederiksborgs slot 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild Comments Off

“Historiens skuggor” – interpretation med animation

Flyer: 'Historiens skuggor'. Öppet hus, 14 maj på Visual Arena Lindolmen, Göteborg.
Den 14 maj arrangerar Västarvet (1), i samarbete med Studio Jox (2), öppet hus på Visual Arena Lindholmen (3) i Göteborg.
Mellan kl 13-16 presenteras nya animerade filmer kring västsvensk historia under 2000 år, som har visualiserats för olika plattformar.
För mer information, se projektwebbplatsen “Historiens skuggor” (4), eller ring Per Lekholm, Västarvet: 0705-37 48 63, alternativt Jonas Myrstrand, Studio Jox: 0705-89 13 39
Fri entré, välkomna att prata om innehåll, nya digitala plattformar och nya målgrupper!
FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild08: VR & Augmented Reality12: Interpretation Comments Off