Digitalt läsöga gör utställningstexter mer tillgängliga

På nyligen avslutade konsument-elektronikmässan CES (1) i Las Vegas, USA, demonstrerades en produkt som jag tycker var en av de mest intressanta bland alla mässreferat: “OrCam MyEye” (2).

“OrCam MyEye” är en mycket kompakt bildscanner, kombinerad med text-till-talfunktion, som i nära realtid kan läsa upp all typ av text: tidningssidor, skyltar, sedlar, menyer med mera.

Denna läsningsmöjlighet inkluderar även utställningstexter, skyltar, kataloger och jag tror att applikationer som denna, skulle kunna åstadkomma mer tillgänglighet i befintliga utställningsmiljöer med digital hjälp.

Bild på person som läser dagstidning med hjälp av 'OrCam Myeye'. Foto: Orcam.com

Enheten 'OrCam MyEye' som har fästs på ett par glasögon. Foto: Orcam.com

Användaren bär “OrCam MyEye” på skalmen på ett par glasögon. Apparaten är ungefär lika stor som en vuxen persons pekfinger. Längst fram sitter en microkamera som läser av, “scannar”, textmängd och sedan läser upp det i en liten högtalare i apparaten.

Applikationen aktiveras genom enkel geststyrning. Uppläsning startar när användaren pekar med fingret på texten framför sig. Genom att hålla upp handen utsträckt, avbryts uppläsning. Talsyntesen klarar flera olika språk, även svensk uppläsning.

Läsögat kan dessutom arbeta med ansiktsigenkänning, att läsa av och spara utseendet och namnet på en person du har mött.

All information som lagras av apparaten stannar i enheten. Inget av “OrCam MyEye:s” innehåll kan föras över från apparaten till andra enheter, varken via kabel eller via trådlös kommunikation. Detta av säkerhetsskäl, för att skydda integriteten hos användaren och personer runt om, som användaren möter via “digitalögat”.

Assisterande teknik som gränssnitt för alla
Produkten är tänkt att vara ett assisterande tekniskt hjälpmedel för personer med lässvårigheter, nedsatt syn eller för de som är helt blinda.

Dess teknik öppnar som sagt en möjlighet som är lika enkel som genial: att kunna ta del av tryckt information i det publika rummet. Även för den som helt saknar syn och som t ex är beroende av muntlig eller förinspelad ljudåtergivning av text.

“OrCam MyEye” känns väldigt high-tech, och påminner om “Google glass” (3). Det påminner även om
bildigenkänningsteknik-appar via kamera som förekommer för smarta mobiler.

Men till skillnad från Google glass och avläsningsappar för smartphones finns alltså ingen koppling till trådlösa tekniker eller mobila enheter.

Googles AR-glasögon var även ett experiment för i första hand seende personer, eftersom innehåll projicerades via en speciell lins, framför användarens öga. “OrCam MyEye” utnyttjar istället ljud, för att återge befintlig grafisk textinformation i rummet.

Eftersom apparaten först scannar, sedan bearbetar och sedan läser upp med syntetiskt tal, blir det en viss fördröjning innan innehållet hörs. Talsyntesen på svenska låter acceptabel och kommer säkert att kunna utvecklas mer.
Det kan även hända att skiftande belysning i t ex en utställningslokal kan påverka uppläsningen.

Priset är också rätt högt än så länge, den senaste “OrCam MyEye 2″ kostar omkring 30 000 per enhet..vilket inte alla privatpersoner har råd med. Men ett museum t ex, skulle dock kunna erbjuda tekniken till besökare, ungefär som uthyrning av andra bärbara guidesystem.

“OrCam MyEye” säljs i Sverige av bland andra ICAP (4).

“OrCam MyEye”

Se även:
TapTap See
Aipoly Vision

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form09: Alternativa gränssnitt10: Research Kommentera artikeln!

Utställningsdesign för Instagram-användare

“It’s interesting to see, like, I go to the SFMOMA and everyone’s just trying to get Instagrams. You know, like is that what art is becoming. Is like, what you’re experiencing and sending out into the world?” (1)

Digitala livsstilsmagasinet “Wired” (2) skriver om en ny trend inom upplevelsedesign: besöksattraktioner utvecklade specifikt med tanke på aktiva Instagram (3)-fotograferande besökare (4).

Miljöer som “Color Factory” (5) eller “The Museum of Ice Cream” (6), båda i USA, präglas av enkelhet, färg, form, ljusa miljöer och lek. Kvalitéer som  eftersöks alltmer, enligt undersökningar bland unga vuxna människor som besöker större konstmuseer och söker samvaro och upplevelse. Vilket inkluderar aktivt fotande och filmande med egna smarta mobiler (7). De nya “Instagramvänliga” museerna har på kort tid blivit mycket populära.

En ny dimension av The Museum XP?
Utan att själv ha besökt miljöer som “The Museum of Ice Cream” och liknande, funderar jag på vad utvecklingen vill säga för “the museum experience” (8), för publikutveckling, liksom för den digitala tekniken som komponent i museiupplevelsen?

Att världstädernas ikoniska museer som t ex Guggenheim (9), Tate Modern (10) och Louvren (11) lockar med konst och arkitektur i världsklass, är inte något nytt.

Det vittnar ju ständiga turistströmmar om och för många av oss är utlandsresor synonyma med just besök på mer eller mindre berömda museianläggningar – där vi kan se och komma nära berömda föremål.

Samtidigt, det estetiska värdet hos världsunik konst, liksom den speciella (estetiska) inramningen vid de ikoniska museerna, är företeelser som blivit mycket populära publika arenor för bild-delning via sociala medier, vid sidan av andra populära offentliga miljöer som t ex restauranger (12).

Installationsverket “The Rain Room” (13), som öppnade 2012 på The Barbican (14) i London och senare visades vid MoMA (15) i New York, hör till en av de mest avfotograferade konstmiljöerna över tid, på just Instagram (16).

Del av användares bildflöde taggat som #moic på The Museum of Ice Cream:s webbplats

Bilden och brukaren, tiden och rummet
Att med sin mobilkamera placera sig själv i bild, i interaktion med ett verk, tycks ha många betydelsenivåer. Bilden blir ytterligare en del av att verkligen ha “varit där”, en överföring av det fysiska ögonblicket till bild/film.
Samtidigt är bilden inte endast ett dokumentärt “minne”: vid delning i sociala medier får bilden/klippet många funktioner/betydelser: ett uttryck, en berättelse, ett påstående, en hälsning, en bekräftelse – en visuell kommentar i en pågående flervägskommunikation med andra.

En tredje aspekt är vilken effekt Instagram-användandet har i rummet.
Personer som aktivt agerar och skapar medvetna kompositioner med sig själva och sällskap i bild, innebär ett form av utagerande beteende, som även påverkar upplevelsen hos de som inte är delaktiga i momentet.

Instagram-användarkulturen har fört med sig en ny form av performativitet in i utställninsgrummet. Där interaktionen med miljön eller ett visst mediainslag skapar en egen narrativitet (17). Men som också styrs av att användaren väljer ett agerande/beteende anpassat för den sociala mediekommunikationen.

Fenomenet kan jämföras med “Flipperspelseffekten” (The Pinball Effekt) på vetenskapscentra, där vissa besökare främst far runt för att hitta och trycka på knappar, snarare än att absorberas av det vetenskapliga innehållet i de individuella stationerna. Besöket formas av användarens/besökarens aktiva beteende-strategi (18).

En uppdatering av “The Kodak moment”?
Att synas och finnas i Instagram kan bland mycket aktiva användare sägas vara förknippad med den livsstil som du har valt.

Som aktiv användare i Instagram och liknande tjänster, bekräftas både den egna livsstilen/identiteten genom det ständiga “livsflödet”, liksom det blir en bekräftelse av “online-tjänsten” i sig. (Man kan vända på det och fråga sig: hur hade aktiva Instagrammare gjort, utan att ha tillgång till Instagram eller liknande plattformar?)

Frågan är som sagt om det även leder till att preferenser påverkas av den aktiva mobila digitala användningen? Som att efterfråga och vilja söka sig till platser som “passar” för Instagram-komponerade visuell bildkommunikation, vilket utvecklingen “Color Factory” är ett exempel på.

Man kanske kan tänka sig att museiutställningar kan komma att inkludera “stråk” för sociala medie-aktiva besökare. Ungefär som traditionella “vuxna” utställningsmiljöer ibland har förhöjts med “barnspår”, med viss media och form som tilltalar barn.

“Kodak moments” (19) hette det en gång i tiden, under den analoga film-åldern, efter en berömd filmtillverkares namn. Vilket t ex kunde omsättas som uppskyltning av särskilda fotovänliga ytor vid sevärdheter, eller som markeringar i miljön vid populära utsiktspunkter osv.

Förhöjd upplevelse eller inte?
Men vad händer med det självstyrda, informella och kontinuerliga lärandet, hos aktiva sociala medie-användare?
Några av de undersökningar som citeras i artikeln “Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?”, pekar på att unga museibesökare vill bli “underhållna” snarare än “bildade”. Samt att aktivt fotande ledde till att besökare mindes mindre om utställda föremål, jämfört med de som ej fotade i lika stor utsträckning  (20).

Detta tycks motsäga, på ett för mig lite förvånande sätt, tidigare museologiska diskussioner om mobilers och mobilkamerors potential för aktivt meningsskapande, enligt konstruktivistiska synsätt (21). Liksom mina egna erfarenheter att unga tvärtom uppskattar de ofta unika upplevelser att se och uppleva något utöver det vanliga, till exempel vid museibesök.

Ur presentationen 'New Models for Mobile Learning in Museums' Foto: Shelley Mannion/British Museum

Innan den mobila utvecklingen nådde det globala genomslag som den har idag, med många miljoner användare av smarta mobiler, så var museibesökare främst hänvisade till de digitala inslag som hade placerats där av utställningsmakarna.

Dessa inslag utgjorde något mer av traditionellt kontrollerade/regisserade upplevelser, likt andra medier som sammanställts för ett visst uttryck i rummet. Användaren var så att säga hänvisad till vad som hade valts ut att visas på skärminstallationen..(vilket inte nödvändigtvis innebar att besökaren uppfattade eller använde innehållet som det var tänkt..).

Idag kan vi med egna smarta mobiler söka annan information, agera, regissera oss själva och lyssna på musik och chatta. Ännu mer oberoende av vad museets utställningsmakare har förväntat sig att vi ska uppleva i samband med ett besök…
Var (och hur) möts museets innehåll och besökarna, i denna Instagram-förhöjda ekologi?

Mobilförbud på museer är knappast möjligt eller önskvärt. Men det förekommer i skolor och även på vissa restauranger..(21)

“Whether you’re in a space like the Museum of Ice Cream or the Museum of modern Art you’re going to find people looking at exhibits through their phones../Is it an experience that makes us think and reflect and see the world differently? Or is it an experience that amounts to that little square photo you post online?” (22)

Artikeltipset kom via IdeK på Facebook!

MuseiTekniks läsare önskas God jul och Gott nytt digitalt år!

Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Kommentera artikeln!

Utställningar för alla

Detaljbild: fingrar som känner på förhöjd reliefbild i en utställning. Foto: Tactile Studio

Hur känns föremålet? Hur lät det när det användes en gång i tiden? Hur doftade kryddorna i urnorna?

Fransk-tyska museiformgivningsbyrån “Tactile Studio” (1) förenar multisensorisk interaktion för utställningar, via taktila föremål, skulpturer som kan vidröras och grafisk tredimensionell grafik. Målet är att öka miljöernas tillgänglighet för alla, enligt principen om universell design (2).

“A manifestation of a more accessible Louvre is the new museum interpretation center located in the Pavillon de l’Horloge (the Clock Pavilion). Opened in July 2016, it gives visitors keys for understanding the Louvre, which was once a royal palace before becoming a universal museum. 13 touch stations, developed by Tactile Studio, offer detailed explanations to the various building stages and modifications of the Louvre over time” (3)

Person som använder interaktiv arkitekturmodell i utställning, Champs sur Marine. Foto: Tactile Studio

Tillverkning av taktil skulptur. Foto: Tactile Studio

Företaget förenar på ett kreativt sätt traditionellt fysiskt hantverk med digitala verktyg, enligt en egen arbetsmetod.

För förhöjda bilder och punktskrift på grafiska skyltar har Tactile Studio utvecklat en variant av relieftryck, som även medger hög återginvning av struktur och mönster i naturmaterial. Dessutom tillverkas tredimensionella orienteringsskyltar och kartbilder.

För taktila modeller och skulpturinstallationer används optisk 3D-scanning.

Med bland annat laser kan tredimensionella museiföremål läsas av, utan att dess ytor behöver vidröras. Samtidigt som en kopia skapas, som är mycket nära originalets form. Den virtuella modellen skrivs sedan ut med 3D-skrivare.

I produktionen av skyltar och modeller utnyttjas materialet Corian ® (4), ett inregistrerat produktmärke samt ett gjutbart kompositmaterial som främst används för tillverkning av inredningsprodukter. T ex bordsskivor, bänkar och detaljer, inom bland annat storkök, sjukhus och offentliga miljöer.

Corian ® är en förening av akrylplast och mineraler. Det är mycket formbart och kan färgsättas genom tillsättning av pigment, och fräsas och profileras vid behov.

I härdat skick är materialet mycket hårt och sprick-tåligt och dessutom fukt- smuts- och bakterieavvisande, vilket inte minst är en stor fördel som material för taktila föremål i publika utställningar, liksom i utomhusmiljöer.

Förhöjd taktil skylt med doftstation, Musée International de la Parfumerie. Foto: Tactile Studio

Del av utställning med taktil modell och grafisk skylt, Louvre Abu Dhabi. Foto: Tactile Studio

Möjligheten att integrera touchsensorer för ljuduppspelning i grafiska skyltar, gör det möjligt att berätta för personer som inte har punktskriftsförståelse. Taktila modeller kan också med fördel kombineras med audioguider, t ex med syntolkat innehåll eller som en förhöjd upplevelse för fler sinnen, för alla.

Tactile Studio har bidragit med taktila utställningsmodeller för det prestigefyllda, nyöppnade Louvre-muséet i Abu Dhabi (5). Företaget presenterade även nyligen sina produkter och tjänster på musieteknikmässan Exponatec (6) i Köln, Tyskland.

Tactile Studio

Tactile Studio – Portfolio (PDF)

“Kultur mit allen Sinnen”

DuPont Corian ®

“Corian och miljön” (PDF)

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar12: Interpretation14: Museipedagogik Kommentera artikeln!

Tack Riksutställningar, ses igen..

Den sista maj i år läggs Riksutställningar (1) ner, som en följd av den nya kulturarvspropositionen (2), som regeringen presenterade i februari i år.

Delar av RU:s verksamhet kommer att föras över till Riksantikvarieämbetet (3), som ihop med Kulturrådet (4) blir en ny central myndighet för musei- och kulturarvsutveckling (5).

Det här är en modell som inte funnits tidigare i Sverige, dock  i en del grannländer, och därför historisk för svenska museisektorn. Lika historiskt, men kanske lite mer vemodigt, är beslutet att Riksutställningar läggs ner efter över 50 år.

MuseiTeknik hörde av sig till Tore Danielsson, projektledare på Riksutställningar, för fem korta frågor om vad som händer…

Porträttbild av Tore Danielsson, projektledare Riksutställningar. Foto: Riksutställningar

Vad kommer att hända  med namnet “Riksutställningar”, kommer det att användas i någon form?

- Det händer inget speciellt vad jag vet. Jag antar att myndighetsnamn är skyddade under den tid de existerar men vet inte hur och när det släpps till allmän registrering igen 

Vad händer med allt  material som har publicerats på RU:s webbplats?
 - Det finns ett förslag att innehållet ska finnas tillgängligt under ett år på Riksantikvarieämbetets webbplats. Så man blir hänvisad dit om man söker på adressen www.riksutstallningar.se

Vilket är ditt bästa minne, Tore, från arbetet på Riksutställningar?
- Har många bra minnen. Vi har ibland arbetat praktiskt med barn och ungdomar och vi gjorde till exempel direktsänd webb-TV från Eskilstunas konsthall – i den processen hade alla (barn och vuxna) funktioner som verkligen behövdes för att detta skulle fungera. Vi uppnådde ett koncentrerat “flow” där alla var viktiga och behövdes, vilket var ett fint minne och deltagarnas ålder förlorade helt sin betydelse. Man har en “kaptenstol” under tv-sändningar och barnen fixade det lika bra som de vuxna. Kul! 

Finns det något som du tycker att Riksutställningar borde ha utvecklat mera?
- Ett nationellt digitalt utställningsarkiv. Ett nationellt licenshanteringssystem för upphovsrättsligt material. Större internationella samarbeten. Typ EU-projekt och att använda de nätverk och kontakter utanför EU, som fanns hos vissa personer på RU..

På vilket sätt kommer RU:s arbete att fortsätta för museisektorn, under nya museimyndigheten Riksantikvarieämbetet?
- Jag tror inte så mycket av RU:s arbete kommer att fortsätta. RAÄ kommer att lösa uppgifterna på ett annat sätt. RU har ju inte haft någon riktigt fungerande ledning de tre senaste åren så vi har inte haft den påverkan som man kanske kan önska av en nationell myndighet. Men jag vet inte exakt vad som händer framöver, det här är frågor som går att utveckla.

Tack Tore för intervjun!
Och tack, Riksutställningar, vi ses igen

Filmkollage om Riksutställningars historia.
Idé och klippning: Lina Wennersten

Riksutställningar

Riksantikvarieämbetet

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat02: Utställningar & form Comments Off

Kreativa rumsprojektioner

Har ni en gammal projektor stående, som inte används till något? Utöver att det kan vara bra att ha projektorer i reserv, så kan även en enklare gammal projektor användas kreativt.Som att skapa förhöjd digital visualisering, genom att t ex projicera bildytor på rekvisitaföremål i en utställning.

Metoden kallas projektormapping, “projection mapping” (1), och bygger på möjligheten att styra digitala projektorers bildfält, så att bild visas inom en önskad avgränsning, som är anpassad efter ytan eller volymformen hos ett tredminsionellt fysiskt föremål.

Tekniken används ofta inom butiksskyltning och vid produktlanseringar, för att skapa händelse och rörelse för stillastående objekt, dvs en form av digital scenografi. Det här kan på ett enkelt och effektivt sätt ge analoga objekt i rummet en sorts “förhöjd verklighet”, och göra dem till en del av ett upplevelsebaserat berättande.

Exempel på projection mapping i utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

Med en särskild programvara för “Projection Mapping”, kan projektorer styras för att visa filmklipp, animationer eller stillbilder. Mer sofistikerade “Mapping”-tillämpningar kan synkroniseras med interaktiva presentationer, ljudsättning och så vidare. Även fasadprojektioner som utnyttjar högdefinitionsprojektorer kan använda sig av tekniken.

Vad som krävs för att komma igång är alltså endast en dator, projektor och projektorkabel och programvara! Plus några valda klipp och ett eller flera föremål som ska få projektioner…

Förberedelser
Det är bra att välja föremål med ljusa ytor, och att placera dem så att de alla finns inom projektorns riktfält. Det går förstås att experimentera med olika typer av strukturer och färger hos material, som kan bli en del av projektionen, men allmänt sett så ger ljusa, plana ytor den bästa bildåtergivningen.

Det går också att kombinera fler projektorer för mer komplexa visualiseringar. Men spännande effekter kan uppnås redan med endast en projektor, eftersom det går att kombinera flera bildfält inom samma projektion. T ex filmklipp och stillbild, eller film och bildspel med mera.

Det är viktigt att projektorn placeras på en plats, där inte passerande människors skuggor råkar skymma projektionen…samt att inte ha fullt dagsljus i rummet (särskilt inte för äldre, kanske mindre ljusstarka projektorer)!

Andra saker som är värda att tänka på vid “Projection Mapping” är att redan tänka in föremålets form, vid val och bearbetning av digitala klipp och bilder.

Som exempel: en kvadratisk bild som projiceras mot en cirkulär form kanske innebär att delar av bilden inte syns när hela cirkelytan projiceras och projektionen istället hamnar utanför föremålets avgränsning, vilket då förlorar en del av den visuella poängen.. I övrigt är det dock i själva programvaran, som den slutliga visuella formen och placeringen av klippen bestäms.

Projektorer med kort kastavstånd kan ge både bra bild och placeras nära projektionsyta för att undvika skuggning. Här en standardprojektor som placerats för att uppnå liknande effekt. Foto: Paul Henningsson, musedia
Fri programvara: VPT 7
Vilka program finns och hur fungerar de? Det finns flera programvaror, från högkostnadsvarianter, till mycket enkla gratisprogram.

Ett kostnadsfritt alternativ, som det både är enkelt att börja experimentera med och som även rymmer mer avancerade funktioner heter VPT 7, “Video Project Tool” (2).
Programmet finns för både Mac och PC och är skapat av den norske konstnären HC Gilje (3), som är verksam med videokonst, rumsinstallationer och performance.

På programvarans hemsida finns en matig manual i PDF-format. Själva programfilen behöver inte installeras utan kan köras direkt som en självständig applikation. Version 7 är stabilare än den tidigare version 6, men om 7 inte skulle fungera kan den tidigare versionen användas istället.

Det finns en brasklapp: VPT7 utnyttjar enbart “mov”-formatet, som är videoformat ursprungligen utvecklat för Apple/Mac. Andra vanliga videoformat som “avi”, “wmv” eller “mp4″ stöds inte utan måste först konverteras till “mov” innan det importeras till VPT 7. Det finns flera kostnadsfria konverteringsprogram av “mov” för PC, t ex Handbrake (4).

Grafiskt gränssnitt för programvaran VPT 7Se större bild

När programmet VPT 7 startar, ska tre fönsterpanåer synas på skärmen. Ett huvudfönster, som innehåller menyer och klipphantering, samt två mindre fönster, det ena ett förhandsgranskningsläge och det andra visar projektorbild i realtid.
Om en projektor redan har anslutits till datorn, så visas realtidsfönstret genom projektorn.

Principen för programvaran är att definiera olika bildskikt samt en körlista för hela projektionen.
Programmet arbetar med att länka in olika klipp, animationer och bilder, ur ett klippbibliotek, som ligger under programmets rotmapp.

När programmet startar för första gången, syns två klipp som demo i vyerna.
I exemplet är tanken att projektorbilden ska visas snett framför en kvadratisk låda, där klippen projiceras mot två kvadratsidor.

Överst i körlistan till höger visas det ena klippet “Petanque.mov”, som “Lager 1″ och det andra, “Prisme.mov”, som “Lager 2″. Genom att välja i menylistan vid filnamnet, kan andra klipp eller stillbilder länkas in eller samma klipp upprepas fler gånger. Ett bildlager kan även pausas/stängas av tillfälligt, genom att klicka knappen “On”/”Off” i arbetsvyn till höger.

I förhandsgranskningsfönstret skalas och töjs inlänkade bilder och klipp

Förhandsgranskningsfönstret har en smidig funktion: genom att dra i bildfältens hörn så kan bildformatet töjas/förändras, vilket påverkar klippets slutliga form i projektionen. Tanken är att med hjälp av perspektivförskjutning kunna anpassa projektionen till föremålet i rummet som får projektion, i detta exempel, “lådan”.
Vid behov kan föremålet behöva justeras, höjas, sänkas eller vridas, beroende på projektorns placering.

I vänstra arbetsfönstrets övre del kan ytterligare projektionslager läggas till eller tas bort, genom att klicka plus- eller minustecken. På så vis kan fler lager, t ex lådans ovansida, ges en egen projektion. Klippen kan skalas ner, för att få plats med fler volymer eller ytor i projektorns bildfält.

Nya projektionsytor skapas i form av skikt eller lager i programvaran VPT7, genom att trycka plus-knappen

Ovanstående beskrivning ger bara den mest grundläggande introduktionen till programmet VPT7. Det bästa är att själv testa med en projektor! På Youtube och Vimeo finns flera kom-igångfilmer av användare som har testat VPT7 (se länkar under artikeln).

Le Petit Chef from Skullmapping on Vimeo.

 

VPT 7 – Conversations with spaces

VPT7 Tutorial Part 1

Beginners guide to Projection Mapping

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form04: Skärm & rörlig bild08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt Comments Off

Taktil form- och ljudlek

Taktila möbelskulpturen "Soundscape". Foto: Paul Henningsson, musedia

Detalj av "Soundscape" med trycksensor. Foto: Paul Henningsson, musedia

Brukar du gå på möbelmässan i Stockholm? Då kanske du såg, kände och hörde den lekfulla ljudmöbeln “Soundscape” (1), som en grupp studenter utfört under programmet “Child Culture Design” (2) vid HDK, Högskolan för design och konsthantverk (3).
Den har även ställts ut på andra platser, t ex nyligen på Göteborgs stadsbibliotek (4), där dessa bilder togs.

Färger, former, blandning av materialstrukturer samt små överraskningar i form av ljudhändelse-knappar i möbeln, skapar ett vänligt taktilt tilltal. Möbeln kan vara hav och berg, en farkost, eller huvudet på en papegoja, eller en..allt efter fantasin.

Och en intressant analog “gränssnittsidé”, eftersom den fungerar att leka med både för flera personer samtidigt, eller vid lek på egen hand.

Se även:
Organism

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form Comments Off

Utställningsrum i några ungas ögon

“To make the museum more interesting, we think there should be more audio, because it’s nicer to listen than to read. It would make me more comfortable to talk.” (1)

Bättre orienteringsskyltar, större text och mer ljus på textskyltar, chillout-ytor med bekväma sittplatser, personal klädd i tidstypiska kläder, videoklipp som visar hur äldre föremål funkade, smart anpassning av inomhustemperaturen beroende på vädret ute…och inte minst ytor där innehållet växlar ofta, för att locka till återbesök..

Många konkreta och genomförbara idéer från en grupp ungdomar i Wales. Som annars sällan går på museer…
(Förslagen är för övrigt inte begränsade till att enbart gälla unga besökare!)


‘Young people give their views’ from mediaeducationwales.

“Young people give their views”

Kids in Museums

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form14: Museipedagogik Comments Off

Turistattraktion tappar Taube?

Tidigare i våras presenterade SVT:s lokalnyheter Väst (1) att den omtalade utställningen “Evert Taubes Värld” (2) på nöjesfältet Liseberg (3) i Göteborg, har stängts tillsvidare.

Vid nöjesparkens premiär i april möttes besökare av en enkel skylt vid museientrén: “Här bygger vi om inför sommaren 2017″ (4). Enligt uppgift är utställningen till största delar redan nedmonterad.

“Taubes värld” öppnade 2008, efter år av förberedelser, i samarbete med bland andra Göteborgs universitet, Familjen Taubes dödsbo och Taubesällskapet. Utställningen bestod av en fri kronologisk berättelse genom skicklig kombination av originalföremål, suggestiva audiovisuella projiceringar, interaktiva stationer med mera, som formats till en mycket väl gestaltad tredimensionell helhet. MuseiTeknik recenserade utställningen efter invigningen.

Den officiella anledningen till stängningen sägs vara för få besökare. Målet var att locka 250 000 besökare per år. De senaste åren har omkring 30 000 besökare per år kommit till muséet (5). I sin blogg kommenterar Lisebergs VD stängningen:

“Evert Taubes Värld är en museiupplevelse av allra högsta kvalitet. Den tillför ett kulturellt kapital till Liseberg, som vi annars kan sakna. Och vi borde faktiskt ha råd att försörja en upplevelse som denna. Men samtidigt har Evert Taubes Värld inte fört en helt problemfri tillvaro på Liseberg. ../..Om jag ska analysera orsakerna så tror jag att ett av svaren finns i den utmaning som alla museala upplevelser har – förnyelsen. En utställning måste förnyas löpande, annars känns den lite … dammig – i brist på bättre ord. En utställning som bygger på teknologi, likt Everts Taubes Värld, känns också daterad snabbare än andra.” (6)

Håkan ersätter Evert?
Denna vecka skriver ett par dagstidningar att Liseberg kommer att öppna en “interaktiv utställning” 2017, om musikern och artisten Håkan Hellström (7). Den kommer att skapas i miljön där byggnaden för “Taubes Värld” ligger.

Tidningen Göteborgs-Posten rapporterar att bolaget runt Hellström nyligen besökte utställningen “Exhibitionism” (8) om rockgruppen Rolling Stones (9) i London för att hämta idéer (10), samt att de även inspirerats av ABBA-museet (11) i Stockholm och den internationella turnerande utställningen om artisten David Bowie (12).

Varken Lisebergs ledning eller Hellströms skivbolag vill kommentera detta till pressen, eller uppgiften att Hellström-satsningen kommer att ersätta “Taubes värld”..

Abba the Museum. Rekonstruktion av Skeppsholmsstudion med piano. Foto: Paul Henningsson, musedia

The Beatles Story, rekonstruktion av rum med John Lennons flygel. Foto av Lisa (<a href="http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0">CC BY-SA 2.0</a>) via Wikimedia Commons.

Ett kommersiellt exempel
Även om Liseberg är en rätt känd turistdestination så är stängningen av “Taubes värld” kanske inte en riksnyhet, i första taget. Nyheten är förstås stor för alla som tycker om Evert Taube – och Håkan Hellström också, förstås….

Man kan också säga, att eftersom Liseberg är en kommersiell nöjesanläggning, så har de rätt att fatta beslut om parkens drift och utveckling, utan några krav på att t ex permanent vårda och bevara museiföremål i en utställningslokal.

I Sverige har vi i jämförelse med andra länder inte många museer som helt drivs på kommersiell bas. Men denna händelse illustrerar på olika sätt de ibland motsägelsefulla processerna bakom hur “museer” skapas och vilka förväntningar som kan finnas omkring produktion av utställningar. Och hur något så “oskyldigt” som en musikutställning plötsligt kan bli “politik”..för att inte säga krass ekonomi.

T-shirt med Håkan Hellström-motiv 'Ullevi Rock'. Via http://shop.hakanhellstrom.se/

Teknikens del i attraktionen
Det är förstås väldigt tråkigt om det ena ska behöva utesluta det andra. Varför inte behålla en (något omarbetad) Taube-utställning samtidigt som en ny attraktion kring Håkan Hellström skapas?

Evert Taube är starkt förknippad med både Göteborg och Liseberg. Själva nöjesparkens miljö fördjupades av den historiska berättelsen, med ett tilltal som lyckades med det svåra att vara populär utan att vara glättig  – en attraktion som dessutom inte var beroende av ett visst väder..

På samma gång finns det säkert alla möjligheter att även skapa en ny utställning med lockande musik-tema, t ex baserat på Håkan Hellströms “värld”,  också det med en stark ankytning till staden Göteborg..

Även om det kan vara en stor skillnad i att skildra och berätta om en bortgången (kulturhistorisk) artist med hjälp av en utställning. Jämfört med att på både relevant och attraktivt sätt förhålla sig till en högst levande och för tillfället jättestor “idol”…

I förra veckan var jag för övrigt på “The Beatles Story” (13)  i Liverpool (som i sin tur säkert varit en inspiration för ABBA-museets olika moment..). Där var det väntetid vid entrén och fullt av gruppresenärer på besök, trots att besöksmålet invigdes redan 1990..

Det är intressant att Lisebergs VD i sin blogg kommenterar just tekniktyngden i Taube-utställningen, som en svag punkt (14).
I idéerna för den nya Håkan Hellström-utställningen talas om en helt ny typ av “interaktiv” design, med bland annat inslag av ny filmteknik som ska få besökare att känna att de är på plats i en miljö. Utställningen ska baseras på musik, liveupptagningar och originalföremål, men inte bli en “traditionell utställning” (10).

Här finns chansen att så att säga lära av misstagen från “Taubes värld”. Fast samtidigt antyder det nya projektet mer spetsteknik, mer beroende av nya tekniklösningar för berättarkonceptet, en attraktion där “tekniken” också utgör en del av “attraktionen”… Större insats kommer att ställa större krav på underhåll, uppdatering och förnyelse…som ju inte var möjligt för Taube-utställningens del?

Håkan Hellström har fått en unik plats inom svensk populärmusik och är mycket “het” – för tillfället. Kommer detta att förändras inom en nära framtid och hur ser målgruppen ut i relation till nöjesparkens publika profil? Och hur ställs eventuella idol-trender i relation till en troligen mycket stor ekonomisk investering? Enligt uppgift var “Taubes värld” en av de största investeringarna på Liseberg i modern tid, en satsning som nu alltså hastigt stängts ner.

Den kanske tråkigaste delen i det hela, utöver stängningen och en osäker framtid för materialet, är att nöjesparken aldrig meddelade sina stängningsplaner till de som var med att utveckla muséet, bland andra till Taubesällskapet..

Museer kan vara prestigefyllda och kan bli monument över sin(a) grundare – där har själva “museivarumärket” fortfarande ett starkt värde…
I verkligheten är samverkan med många parter viktigt för att realisera nya museianläggningar och besöksattraktioner. Både ekonomiskt, innehållsmässigt och inte minst “goodwill”-mässigt….med hopp om nya spännande utställningshybrider på Liseberg, som kan samsas med existerande!

Diorama med Evert Taube-docka i skala 1:1, "Evert Taubes värld", Liseberg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Liseberg öppnar jätteutställning med Håkan Hellström

Taubemuseet på Liseberg i fara

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat02: Utställningar & form Comments Off