Interaktionsmöjligheter utöver “touch”

Interaktiva digitala inslag i utställningar är ofta synonyma med pek- eller touchskärmar. Fast det är förstås inte den enda möjligheten att skapa aktiveringsmöjligheter inför ett digitalt innehåll..

I artikeln “Beyond Touch: Options for Interactivity” (1), publicerad via portalen “Digitalsignagetoday.com” (2) listar Richard Slawsky tolv ytterligare möjligheter  att skapa “maskin-interaktion”, utöver touchlösningar.

De har alla olika egenskaper och kan kombineras för olika moment. Dels för moment där touchskärm av någon anledning inte är optimal, dels med tanke på att skapa varierande interaktionsmöjligheter för användare, som t ex i en utställningsmiljö. Artikelförfattaren utgår dock från butiks- och servicesektorn, där flera av dessa lösningar främst har utvecklats.

I slutet av denna text står hur du kan ladda hem artikeln. Här kommer en fritt översatt del av artikelns innehåll, med lite av mina egna kommentarer:

Av Alexsh – CC BY-SA 4.0

1) Mus / pekdon.
På första plats står en klassiker. En traditionell datormus fungerar egentligen som ett “pekfingerverktyg” som trycker på grafiska skärmgränssnitt, vilket ju inte minst kan utnyttjas för att interagera, via bildskärmar som saknar touch-input…(Styrkulor kräver mindre finmotorik av användaren och är dessutom en robust lösning i publik miljö..)

Del av datortangentbord. CC BY-0

2) Tangentbord / tangenttryck.
Även detta en klassisk inmatningsmetod, men utöver att användas för textinmatning, så kan knapparna på ett tangentbord  anpassas till kortkommandon för att styra och laborera med skärminnehåll. Vilket gör den till ett tillgängliggörande alternativ för t ex användare med synnedsättning eller kognitionsvariation. (Vilket alltså främst gäller fysiskt taktila tangentbord, inte virtuella skärmtangenter..)

QR-kod för webbadressen blogg.museiteknik.com

3) QR-koder / grafiska koder.
Via grafiskt omkodade webbadresser (ett abstrakt mönster som representerar bokstäver och siffror) finns möjlighet att presentera digitala informationslager, i form av bild, ljud, film och text, i ett analogt sammanhang. T ex i en annons i en dagstidning, fäst på en informationsskylt eller en bildkod vid en utställningsmonter. Själva interaktionen sker med hjälp av en mobil eller surfplatta, vars inbyggda kamera fungerar som streckkodsläsare (optisk avläsning) och som ihop med hjälpapplikation, hämtar innehållet på webbadressen…(Enkel och billig lösning, utan större ingrepp i miljön, fast inget som passar alla användare! Utan tillgång till nät, QR-kod app eller smart mobil kommer det inte att fungera så bra..)

Kinect Sensor. Spelkontroll för Xbox 360. Foto: James Pfaff - CC BY 2.0

4) Rörelsedetektorer / sensorer.
Ingen ovanlig teknik i utställningssammanhang. Men genom att aktivera innehåll först när användare närmar sig, t ex ett välkomstmeddelande, så kan en digital installation stå i strömbesparande viloläge dessförinnan. Vilket ju är bra. Det ger också möjlighet att starta rörlig bild, eller ljudatmosfär, som en del av en scenografi. (Tryckkänsliga sensorer, t ex plattor i trappsteg eller i stolsitsar, hör också till denna grupp, liksom så kallad geststyrning, men dessa nämns inte i Slawskys artikel.)

5) Bild-/ kameraigenkänning.
Lite mer av hokus pokus, än hittills nämnda varianter att aktivera saker…Utveckling av avancerade bildalgoritmer ( ) ger möjlighet att via kamera läsa av vissa universella yttre mänskliga attribut.  T ex gående individer eller grupper, personers längdmått, eller cykel-, rullstols- eller barnvagnsanvändare med mera.
Bildigenkänning via livekamera kan därför användas för att dynamiskt matcha information, anpassad efter en tänkt målgrupp. Som att  t ex annonsera program för barnfamiljer i en entréhall, när många barnvagns- eller familjegrupper “registreras” i miljön. Eller återigen, att låta väggskärmar gå i viloläge, utan synbar närvaro av besökare, vilket kan ha driftfördelar vid större besöksmål.

(Tekniken är dock inte helt utan etiska frågetecken. Och tankar om att servera innehåll dynamiskt enbart efter yttre “attributantaganden”, t ex långhårig person i kjol, kan vara ett rätt trubbigt verktyg att ge brukaranpassat innehåll..! I ett pedagogiskt sammanhang skulle tekniken förstås kunna användas för att diskutera och ifrågasätta problem såsom dold videoövervakning, datainsamling, könsstereotyper osv. )

Bildikon för text-till-talfunktion. Illustration: Fabián Alexis CC BY-SA 3.0

6 & 7) Text till tal / talstyrning.
Precis som bildigenkänning/bildavläsning, medger programalgoritmer idag funktioner att på digital väg både förstå och generera röstuttryck, som ligger nära naturligt mänskligt tal. Ett exempel är röststyrning/röstaktivering av funktionerna i smarta mobiltelefoner, vilket kan fungera som hjälpmedel för användaren. Eller utnyttjas vid moment där användare behöver ha händerna fria till annat – kanske vid en spelinstallation? “Digitalt tal/röst” kan även anpassas till olika språk, t ex för uppläsning av olika textinnehåll, liksom komma till användning i andra installationer än i mobiltelefoner.

8 Miljöförhållanden / fjärrinput.
Avancerad sensorbaserad avläsning och tolkning av förhållanden i miljön, t ex temperaturväxling eller högre eller minskad luftfuktighet, används inom flera områden. Både för styrning av värme i bostäder, liksom inom jordbruk, luftfart och andra helt miljöberoende arbetsområden. Externa faktorer som t ex väder och temperaturändringar kan också användas för att “regissera” digitala presentationer. T ex att i en naturutställning visa bildspel på djur i vinterdräkt vid vintertemperaturer. Eller växla bild från en utomhuskamera vid dålig väderlek, till alternativt bildinnehåll, t ex en film eller ett bildspel.
(Det finns också möjlighet att utnyttja avancerade digitala sensorer och förstärkare pedagogiskt: för att fånga upp och återge “djur-och naturinput”, såsom ljud eller färger, vilka våra mänskliga sinnesorgan annars sällan kan uppfatta på egen hand. T ex ljudet av exploderande pollen i björkträd osv…)

9-12: trådlös kommunikationsteknik
I slutet av artikeln (tekniklösningarna 9-12) listar Slawsky olika varianter på trådlösa tekniker, som även kan förenas med fysiska ting på olika sätt och som delvis utgör variationer på liknande tema.

T ex RFID och NFC-teknik, som är exempel på radiokommunikation på korta avstånd. En enkel variant är att använda ett plastkort, som ett nyckelkort på hotell, för att aktivera innehåll. Eller att innehåll aktiveras genom att känna av användare som bär en smartphone, där innehåll aktiveras i form av en “radiopuls”. Dessa och liknande tekniker, är på olika sätt kopplade till användarens positioner i rummet, dvs att de befinner sig i närheten för att ta emot och/eller aktivera innehåll.

Detta är heller inget nytt i utställningssammanhang…redan infraröd teknik, som är en trådlös teknik i form av ljusvågspuls, har under lång tid använts för t ex audioguide-system och liknande. Principen med sk “Beacons”, t ex Bluetooth (3) eller iBeacon (4) är liknande, fast som radiokommunikation för bland annat mobiltelefoner. Genom att närma sig en sändarpunkt kan innehåll automatiskt skickas till mobiltelefonen, t ex information om ett utställningsföremål.

Vad som enligt min mening också är särskilt intressant, som egentligen bara väntar på sitt genombrott inom utställningsvärlden, är möjligheten att utrusta fysiska föremål (läs: rekvisitaföremål!) med olika typer av aktiva sändare och/eller passiva sensorer, för att fungera som taktila, analoga gränssnitt för att aktivera digitalt producerat innehåll (5).

Smart rekvisita-föremål i installationen 'Tondo', Allard Pierson Museum, Amsterdam. Foto: meSch

Slawsky avslutar artikeln med “IoT”, Internet of Things, på svenska, sakernas internet (6). Även här kan på sikt föremål ges “högre intelligens” (dvs mer dynamiska funktioner) genom att kunna uppdateras av webbaserat innehåll liksom att kommunicera själv med Internet.

Inom biltillverkning och vitvarumarknaden pågår, som många känner till, till exempel produktutveckling där bilar och kylskåp skickar och tar emot information via nätet. Ett annat exempel kan vara att hantera en robotgräsklippare i hemträdgården via en mobil app, när man befinner sig på resa.. (I förlängningen kan tekniken innebära fördelar som styrsystem för geografiskt spridda anläggningar, t ex kulturhistoriska miljöer som kan inkludera obemannade installationer och miljöer, museer och liknande publika anläggningar.)

Artikeln “Beyond Touch..” kan laddas ner i sin helhet, efter att först ha skapat ett kostnadsfritt användarkonto hos “Digitalsignagetoday.com”

“Beyond Touch: Options for Interactivity”

Se även:
“Touchscreen Kiosks in Museums”

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 09: Alternativa gränssnitt16: Interaktionsdesign Comments Off

VR – ett steg närmare verkligheten

Nyligen hade jag ett möte med en kund, för att bland annat diskutera vägval kring digital förmedling, såsom kiosker, appar och digital skyltning.

Inte helt oväntat dök frågan om VR och AR upp, dvs möjligheten att visualisera platsbaserat digitalt material i realtid. T ex på en smart mobiltelfonskärm, via mobilens kameraöga och positioneringssensor.

Detta “måste” väl vara det absolut mest spännande och innovativa i digital kommunikationsväg, just nu?

Javisst, det är utan tvekan läckert att skapa upplevda “lager” av innehåll, ovanpå den observerade och upplevda fysiska verkligheten runtomkring oss. Ungefär som i det numera mycket kända mobilspelet Pokémon Go (1)…

Och talar vi om digitalt gestaltade, omslutande tredimensionella miljöer, som får syn, rörelse och känsel att samverka, på sätt som ligger nära hur vi uppfattar och interagerar i fysiska rum, då ökar möjligheterna att skapa mer fångande upplevelser. Bortom tvådimensionella skyltar, bilder och skärmar..

Vridbar skärm med VR-visualisering vid Katedralen i Cluny. Foto: Christine M. Bolli [CC BY-SA 4.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Smarthistory

Från huvar och hjälmar till “glasögon”

VR, på senare tid även AR-teknologi, kittlar vår fantasi. Att via teknik kunna uppleva en värld, som leker med våra sinnen och utmanar hur vi är vana att se och uppfatta verkligheten, känns futuristiskt…t ex som i storfilmen “Matrix” (2). Artificiell intelligens och robotar är andra exempel på klassisk science fiction-teknik, något som ständigt fascinerar och som återkommer inom media- och populärkultur…

“Virtual Reality” är inte nytt, varken som teknik för visualisering (3) eller som tankeföreställning (4 ). Musei- och kulturarvssektorn har ju för övrigt under ett par decennier haft många digitala drömmar om “virtualitet”..(5)

Men i år verkar det som om just VR-teknik har fått en (kommersiell) renässans…
Flera IKT- och spelmässor, datortidskrifter samt bloggar på nätet talar om att 2016 är året då VR kommer att etablera sig på bred front…

En bakgrund till det är att utvecklingen av smarta mobiler och appar. Men också utvecklad hårdvara och spelprogrammering, har möjliggjort mer lätthanterligare format att skapa och visa VR-produktioner. (Hårdvara som ju i sin tur lanseras på mässor, blir recenserat, omskrivet och strax efter börjar säljas som färdiga produkter.)

Inte minst de speciella glasögon- och kontroll-tillbehören, vilka är nödvändiga för att uppfatta den tredimensionella verkligheten och agera i och navigera runt den…(6)

'Google cardboard' Foto: Evan Amos (cc0)
Kvinna som använder 'Oculus rift' VR-headset. Foto: beejees (CC0)

VR-teknik var tidigare mycket skrymmande, kabelrik, tungrodd och riktigt dyrt. Nu finns flera pris- och användarvänliga VR-glasögon, som t ex Samsung-anknutna “Oculus Rift” (7) och HTC “Vive” (8).

Och kanske den mest kreativa idén på länge inom branschen – “Google Cardboard” (9), en vikbar “kikare” av papp, som kan erbjuda VR-upplevelse på en smartphone-skärm, där mobilen helt enkelt skjuts in inuti pappkikaren..
Billigt, enkelt, lättviktigt samt returvänligt! Google VR inkluderar även en hel uppsättning fria koder och verktyg för utvecklare av mobil VR (10).


Visa klippet här


Triss i virtuella kulturmiljöer

Under året har flera spännande kulturarvsprojekt med VR och AR-teknik börjat produceras här i Sverige.

I december lanseras “Anno 1500″ (12) en digitalt dramatiserad rekonstruktion, av världsarvet Gammelstads kyrkby (13) under sen medeltidsperiod.

Luleå kommun (14) har valt VR som en “digital tidsmaskin” för att levandegöra och marknadsföra kulturmiljön, som i år firar 20 år som världsarv (15). Besökare till Luleå kommer att kunna ta del av produktionen, genom ett antal publika VR-stationer som kommer att finnas installerade runt staden.

Bakom produktionen står digitala kommunikationsbyrån Samuraj (16), med underavdelningen “Virtual Light VR” (17).
Mycket tid har lagts på att göra miljön detaljrik och utvecklingsgruppen har jobbat aktivt med att formge olika historiska karaktärer, gestaltade av skådespelare, som VR-användarna kommer att träffa i “tidsmaskinen”
(18).

Bild ur VR-applikationen 'Anno1500'. Design: samuraj.se

Nils Andersson Kråka. Bild ur VR-applikationen 'Anno1500'. Design: samuraj.se

“Augmented History: Gamla Uppsala” (19) rör sig, som namnet signalerar, omkring Uppsala högar, eller Gamla Uppsala (20) som kulturlandskapsområdet kallas idag.

Det handlar om en digitalguide-app för iOS, som lanserades i augusti och som med 3D-grafik återger bebyggelsemiljön i Gamla Uppsala, under en tänkt tidig järnåldersperiod.

Innehållet är baserat på arkeologiska utgrävningar och bygger på att olika innehållsdelar aktiveras, där användare hittar “föremål” i den visualiserade miljön genom att söka av miljön med hjälp av mobilskärmen (21). Även här finns personkaraktärer i de olika miljöavsnitten.

Bild ur 'Augmented History: Gamla Uppsala'. Design: Disir Production

“Augmented History: Gamla Uppsala” har producerats av kulturarvs-visualiseringsföretaget Disir Productions AB (22).
Detta är den första produktionen i en serie av ytterligare applikationer kring Gamla Uppsala kulturområde. Nästa planeras släppas till våren och berör området omkring Uppsala domkyrka under 1500-talet (23).

Apparna fungerar endast vid besök på plats. Besökare till Gamla Uppsala som ej har laddat ner app:en själva eller saknar en iPhone, kan låna iPad-plattor på Gamla Uppsala Museum (24).

 

Del av ritning av Jönkopings slott, 1617. Bild: Jönköpings läns museum

I år har dessutom Jönköpings läns museum (25) inlett projektsamarbete med Lunds universitet (26), för att skapa en 3D-rekonstruktion av Jönköpings slott (27). Det görs med utgångspunkt från arkeologiska material och jämförelser med byggnader från samma tidsperiod som bevarats på andra platser i Norden (28).

Planen är att 3D-rekonstruktionen i en snar framtid ska bli del av en digital utomhusguide för smarta mobiler, som utnyttjar mobil VR, t ex “Google Cardboard” (28).

Endast delar av murar är bevarade av slottet, som under medeltiden var lika viktig som försvarsanläggning som dåtidens Kalmar slott (29). De tidigare bastionsmurarna har dessutom inspirerat en nyanlagd parkmiljö i centrum (30).
“Having developed some of the first VR museum exhibition tours in the later 90′s, I’m always amused by the regular predictions that “this is the moment for VR/AR to really take off”. Sure, the new gen tech is cheaper and easier than ever to create and deploy but the resources required are still limiting access to very large organizations and commercial ventures..” (31)
Digital stilrestaurering?
Ovanstående projekt är bara ett par exempel på den “virtualiseringsvåg” som går genom kulturarvssektorn för närvarande..

Jag tycker det är spännande att VR-teknologi börjar bli mer allmänt spridd och även om det behövs resurser för både innehåll och programmering, så krävs inte längre någon astronomisk budget för att skapa VR-produktioner. Med andra ord, det är lite enklare att skapa mer än endast en tillämpning. Och inte lika kritiskt om något skulle råka bli mindre lyckat..

Det är också intressant att se “Games Artists” (32), spelkonstnärer, få en större betydelse för VR-produktionerna, med inslag av dramatiserade sekvenser och naturtrogna människokaraktärer.

Bild ur arkeologiska rekonstruktionen 'Virtual vuoni'. Design: Bino & Cool

 

Många rekonstruktioner av kulturmiljöer under VR-pionjärtiden var ofta folktomma skapelser.. De led dessutom av begränsningar i grafisk återgivning och hårdvaruprestanda.

Dagens högre grafiska kvalité skapar en mycket högre realism i 3D-miljöerna. Som digitala “museala” miljörekonstruktioner får de därför också ett högre pedagogiskt värde, genom att kunna simulera en tänkt historisk verklighet mera övertygande. Även om det finns vissa begränsningar för VR på en mobilskärm, jämfört med större skärmar eller projektioner i större skala.

Många av de genomarbetade 3D-miljöerna har en del gemensamt med fysiska utställningsdioramor, som på liknande sätt är tänkta att utgöra tredimensionella utställningsbilder. De kan dessutom ses som en fortsättning på Panorama-rotundor, som var både VR-teknikens och iMAX-biografernas (33) föregångare, liksom till 360 graders museologiska naturscenerier, idag bevarat vid t ex Biologiska museet (34) i Stockholm…

Man kan t om hävda att själva museidén i sig är virtuell, att försöka gestalta en “kunskapshelhet” genom bevarande av natur- och kulutrföremål, som besökare idealiskt sett så att säga träder in i och “omsluts av”.. (museibyggnad -> utställning -> diorama ->artefakt )

Illustrationsritning av 'Panoramic  Rotunda', London 1801 (CC0)

Biologiska museet interiör nov 2013 06

 

Samtidigt finns det alltid en risk med “förföriska” 3D-bilder, som i detta fall så att säga fryser miljöerna i ett sorts idealtillstånd.

Om inte tredimensionella rekonstruktioner på ett relevant sätt indikerar för användarna/besökare att det är en fråga om just en illustration av en möjlig verklighet, så finns det risk att bilderna blir bokstavligt “sanna” på ett sätt som kanske inte var det tänkta. Ungefär som förra sekelskiftets stilrestaureringsarkitekter arbetade för att “rensa bort” fula eller obegripliga tillägg i byggnadskroppar (35).

Därför tyckte jag om AR-appen “Dåtidskikaren” (36) för Bohus fästning, som genom att lägga lite mer skissartad grafik ovanpå dagens ruin, gav mig mer möjlighet att försöka föreställa mig den äldre fästningsmiljön… (För övrigt en förhöjd verklighetsapp för ett besöksmål i Sverige, producerad redan 2012..)

Ett annat sätt skulle kunna vara att ge användare möjlighet att välja bland flera scener, för att skildra nyanseringar och förändringar över tid, snarare än en fixerad kronologisk tidsperiod. Ungefär som en tredimensionell tidslinje.

Sedan skulle det vara flott om det gick att kombinera de tredimensionella modellerna med fler sinnesintryck, att kunna känna fukt, kyla eller olika medeltida dofter medan man utforskar miljön….

Bild ur AR-app:en 'Dåtidskikaren'. Design: Testbed

“Vi har alltid haft innehållet först, sedan har tekniken växt fram. Med VR är det tvärtom: vi har teknologin nu, men ingen klar uppfattning om hur vi ska fylla den med innehåll.” (37)

De nya VR-plattformarna för spel och mobila enheter pekar på en mer realistisk möjlighet att investera i och utveckla interaktiva visualiseringstillämpningar.

VR-produktioner kan också alltid vägas mot andra möjligheter att visualisera: film, fysiska modell eller t om fysiska dioramor. Vad är poängen med att utveckla VR, om inte användare kan interagera i realtid med dess grafiska objekt eller med andra användare? Här finns en utmaning i att förstå och hantera berättandet i ett “nytt” format (38).

Under utvecklingen av “Anno 1500″ har testpersoner önskat möjlighet att kunna plocka upp och hantera föremål inne i applikationerna, vilket utvecklingsgruppen har börjat arbeta vidare med.
Användartester är förstås en stor poäng i detta sammanhang, liksom att integrera applikationerna i det övriga utbudet, så att de dels ansluter till helhetsbudskap på plats dels hjälper användaren att förstå syftet med applikationen (39)

Innan man påbörjar en produktion, är det ju värt att fundera över sin målgrupp och vad den eventuellt känner till eller vill veta om platsen….:-)

“Anno 1500″
“Augmented History: Gamla Uppsala”
“Att kopiera ett kloster i 3D…”

Se även:
“Virtual History”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild06: Digitalguider & mobilt08: VR & Augmented Reality12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik16: Interaktionsdesign Comments Off

Rollator som ska lotsa besökare

Vid det naturvetenskapliga museet MUSE i Trento (1), Italien provas för närvarande en rollator-prototyp  för äldre. Rollator-ramen är utrustad med sensorer samt en pekskärm i form av en surfplatta, där tanken är att användare av rollatorn ska få hjälp i att orientera sig i en fysisk miljö, med hjälp av information på skärmen. Funktionerna aktiveras med hjälp av touch-skärmens grafiska meny.

Rollatorn utnyttjar till exempel positioneringsteknik samt kamera, för att kunna läsa av riktningar/rörelser och identifiera föremål och personer i rörelse i rummet. En typ av alternativa verktyg (Assistive Technology)(2) och intressant illustration av kombinationer av IKT-områden. Bland annat Internet of Things (3), smart objects (4), rörelse-tracking och robotik (5) – en “robolator”, kanske?

Projektet är utvecklat inom projektet DALi, “Devices for Assisted Living” (6) vid universitetet i Trento (7).

Till skillnad från robotlösningar på museer som används för att på olika sätt guida besökare i ett utställnings-innehåll, är detta en lösning där besökaren dels leder sig själv, dels främst handlar om rumslig orientering. Som att te x hitta till utgången, toaletter, restaurang, hissar och så vidare.

Fast det finns säkert möjligheter att göra platsspecifika kopplingar i applikationen till en viss utställning, som att läsa av grafiska koder på skyltar och liknande. För att spekulera vidare finns det nog också andra utvecklingsmöjligheter, som att ge vibrationsfeedback eller ljudbaserad information som komplement till den grafiska informationen.

Det skulle för övrigt kanske även gå att göra enklare form av visuella museiguider, utan avancerad GPS, som kan fästas med stativ för surplattor på t ex en rullator, vilket kan göra en bärbar surfplatts-guide enklare att bära runt för vissa besökare.

Förutom museer och besöksmål kan denna lösning säkert vara användbar för “Wayfinding” (8) även i andra större anläggningar som t ex varuhus, stationer och flygplatser och liknande miljöer. Där det ofta finns svårigheter att hitta och där risken att gå vilse kan skapa stress och förvirring hos besökare.

I sammanhanget kan det vara värt att uppmärksamma integritetsfrågor kring “Internet of Things”, som ju innebär möjligheter att spåra upp, följa och hitta en person via nätet. Därför är det viktigt att användare av denna typ av rollator -liksom liknande applikationer inom äldrevård – blir uppmärksammade på frågeställningen. Personen kan ju vilja avstå möjligheten att bli spårad utan att ha kännedom om det…

Man kan också diskutera om det denna typ av tillgänglighetslösning kommer att bli användbara för många. Eller om det finns viktigare problem att lägga utvecklingsmedel på, t ex insatser för att arbeta mer inkluderande i vardagsverksamhet?

Källa: Euronews

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild06: Digitalguider & mobilt09: Alternativa gränssnitt10: Research Comments Off

Fjärrvisningar och distanspedagogik

Sista “Digitala museiträffar i väst” för året hölls i december på Göteborgs stadsmuseum (1). Karl Arvidsson, enhetschef för den publika verksamheten var värd. Han demonstrerade hur museet har arbetat med AR-maskinen “Double Robotics” (2) vid fjärrvisningar, för personer som t ex fysiskt sett kan ha svårt att ta sig till museet.

Under demonstrationen styrdes “Double Robotics” från en annan plats i staden av Kristin Hagström, digital projektledare vid utvecklingsgruppen Senior Göteborg (3), museets samarbetspart i projektet. På det sättet fick vi uppleva hur en visning kan gå till.

Medverkade under träffen gjorde även pedagoger från Naturhistoriska museet (4) i Göteborg, för att berätta om sina erfarenheter av visningar och lektioner för skolor med hjälp av Skype (5) och Facetime (6).

Fjärrvisning med 'Double Robotics' på Göteborgs stadsmuseum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Visningarna på Stadsmuseet har främst gjorts i en aktuell fotoutställning, “Göteborg från ovan” (7). Fotoutställningen valdes för att ämnet passade för samtal med de äldre göteborgare som hittills har deltagit i testförsöken. De stora fotografierna är dessutom väl synliga för iPad-kameran, som är det “öga” med vilket personer som styr roboten ser och orienterar sig runt i utställningsrummet.

Karl berättade att ett urval av bilder gjordes för visningen. Rutten fick också justeras eftersom iPad-roboten inte kan ta sig fram vid för höga trösklar, trappsteg, trånga utrymmen osv. iPad-enheten kan höjas och sänkas av fjärrbesökaren som styr roboten, men inte vinklas, vilket också påverkar vilka utställningsbilder som kan visas.

Väcker intresse för besök i verkligheten
Under hela demo-visningen syntes Kristins ansikte på skärmen, vilket skapade en märkligt verklig närvarokänsla för oss andra. Det kändes som att hon var med oss andra i gruppen som gick runt på museet..

Att ha en guide som samtalar med fjärranvändaren är nästan en förutsättning för att visningar av det här slaget ska fungera, menade Karl. Det handlar därför inte om att ersätta levande guider med “robotar”, vilket annars har varit ett aktuellt ämne under året som gått… (8).

Karl menade att fjärrvisningar med en digitalt förhöjd robot passar för vissa situationer, som komplement. Flera av testdeltagarna hade inte besökt museet sedan de själva var i skolåldern. Men tack vare experimentet har flera sagt att de gärna vill komma till museet och se det i verkligheten. “Double Robotics”-visningarna kan därför vara ett sätt att marknadsföra museet, menade Karl.

Lotta Backman har tillsammans med kollegor på Naturhistoriska museet arrangerat skolvisningar via t ex Skype. Men även om detta har gett möjligheter till kontakt med skolor på orter långt från museet, upplever de att fjärrvisningarna saknar viktiga kvalitéer. Många sinnen spelar in vid ett besök på museet, på ett sätt som är svårt att förmedla via t ex en dator eller iPhone (9).

Museets pedagoger har därför funderat på om fjärrvisningar via Skype/Facetime kan utvecklas genom att t ex använda en extra kamera, en handkamera, för att kunna visa upp detaljbilder i samband med en distanslektion. En annan idé är att kombinera Skype-visningar med traditionella museilådor, lådor med rekvisitaföremål som lånas ut till skolor och föreningar (10).
En grupp skolbarn skulle då få en mer taktil upplevelse, samtidigt som träffen med pedagogen både kan förberedas och följas upp efteråt, med hjälp av lånematerialet.

Både formellt och informellt lärande
Det är spännande att följa utvecklingen av distanspedagogik inom museiområdet med hjälp av IKT. Det finns säkert rum för experimenterande inom området, vilket också visar sig genom ovanstående och liknande projekt som är på gång (11).

Utvecklingen kan jämföras med digitalisering av t ex högskole- och vuxenundervisningen, som under ett par år anammat IKT som del av flexibel, distansbaserad undervisning. Inom mer formella lärandesammanhang finns ofta mer kända förutsättningar och förväntningar att ta hänsyn till. Vilket visar sig i form av kursbeskrivningar, att individer söker sig till vuxenutbildningar för att komplettera tidigare kunskaper och betyg, poängsystem och så vidare. Inom kulturarvspedagogiken handlar det kanske snarare om att hitta IKT-vägar anpassade till det mer heterogena informella lärandet – liksom att knyta an till skolors lärandeformer. Det skulle vara intressant att höra vad elever och lärare upplever genom guidade visningar och fjärrmuseilektioner via videosamtalsprogram.

I ovanstående exempel är det intressant att tekniken, även mer futuristiska idéer som “robotar”, används för att stödja en direktkommunikation mellan människor, t ex mellan skolbarn och kulturarvspedagoger osv.

Samtidigt är det fortfarande så att gränssnitt och användarkontroller, t ex i appen för “Double Robotics”,
främst är utvecklad för singel-interaktion, inte för fler simultana användare. En person “styr” – de andra får titta på/vänta på sin tur.

Detta kan komma att förändras. Men det är, som jag ofta efterlyser på MuseiTeknik, svårt att hitta innovativa exempel på gränssnitt (annat än spel) som stödjer interaktion mellan grupper av personer, en process som också är väsentlig för lärandet. Konceptet “singelanvändaren framför datorskärmen” upprepar sig, även där nya IKT-plattformars gränssnitt utvecklas..

Det andra som jag funderar på är hur kontakt med museers material kan utökas. Utställningar är bara en del, ett urval av material som kan visas ur t ex samlingarna av föremål. Alla digitaliseringsinsatser som har gjorts de senaste 10-20 åren har resulterat i ett mycket stort antal “digitala objekt” som också kan inkluderas i förmedlingsarbeten. Finns det möjligheter till ytterligare “blended learning” (12) mellan realtidssamtal, taktila material och digitaliserade resurser?

Till våren kommer digitala museiträffar i väst bl a att träffas kring aktuella app-produktioner. Intresserad av att vara med på träffarna? Skicka din e-postadress till: digitalvast@gmail.com

Se även:
Robothjälp på museum

Här tar Googles robot selfies på museum

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild07: Webb & sociala medier14: Museipedagogik Comments Off

Fjärrstyrt besök i utställningar

Double Robotics Telepresence Robot. Foto: DOuble Robotics / Robotshop.com

Göteborgs stadsmuseum (1) provar för närvarande en mobil robot för att öppna för besök i utställningar, för personer som inte har möjlighet att komma på egen hand till museet.

Försök har bland annat gjorts med en grupp kvinnor som via en träffpunkt för äldre samt en surfplatta, tog del av en fotoutställning tillsammans med museets personal (2).

Testet är en del av ett EU-projekt (3) inom Göteborgs kommun och har initierats av Senior Göteborg (4), stadens utvecklingscenter för äldrefrågor.

Riksutställningar (5) skriver om det spännande projektet (6) och har även utvärderat tekniken som baseras på produkten “Double Robotics” (7).

Det är i korthet en iPad (8)-försedd motoriserad robotvagn, som ger möjlighet för en person att fjärrstyra roboten och via den inbyggda iPad-kameran betrakta miljön som roboten rör sig i, samtidigt som hon själv syns och hörs via surfplattan. Styrningen, t ex kamera-zoomning och rörelseriktningar görs via en app för dator, iPhone eller iPad.

Processen med närvaro i realtid genom teknik beskrivs ibland som sk telepresence, telenärvaro eller telerobotik (9).

TV-komediserien “Big Bang Theory” (10) har bidragit till att popularisera robot-tekniken (11). Videokonferenser, liksom bildtelefoni via Skype (12), är en annan kanske mindre spektakulär variant av telenärvaro.

Tourbot - interactive musuem telepresence through robotic avatars

Det finns flera projekt och experiment med “guiderobotar” som tidigare gjorts i musei- och utställningsmiljöer.  Från i princip icke-interaktiva robotar med förprogrammerade slingor genom en miljö.

Till avancerade experiment med artificiell intelligens (13), som via programvara både “samtalar” och lär sig av hur besökare beter sig och vilka frågor som de ställer (14).

Det finns flera frågor att ställa kring mobila robotar i förmedlingssammanhang, både tekniskt men inte minst upplevelsemässigt. Blir roboten en “effekt” i sig, som dels tar bort fokus från förmedlingsinnehållet, dels riskerar bli en lustifikation? Hur skapas trovärdighet inför en “mekanisk karaktär”? Hur önskvärda är rörliga “robotar” i dessa publika miljöer?

Det intressanta med Double Robotics-projektet i Göteborg är att det finns en levande guide som deltar under besöket, som samtalar med och visar för personen som är på “fjärrbesök”.

En “guiderobot” handlar då inte så mycket om att ersätta människor med “smarta” maskiner, utan att snarare låta tekniken underlätta mänskliga möten, där interaktiviteten förstås redan finns..  Smart!

Vi har testat roboten som går på utställning åt andra
Double Robotics
eSenior

Se även:
Museum guide robot
Tourbot
Giraff Plus

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form04: Skärm & rörlig bild06: Digitalguider & mobilt09: Alternativa gränssnitt14: Museipedagogik Comments Off

En robot i föremålsmagasinet

Pontus Hulténs visningsmagasin. Skiss av Renzo Piano

Den 3 juni invigde Moderna museet i Stockholm ett nytt öppet magasin, Pontus Hulténs visningsmagasin, ritat av arkitekten Renzo Piano (1). Magasinet rymmer delar av de olika donationer av konst som museet har tagit emot, bland annat tidigare konstmuseichefen Hulténs privata donation till Moderna (2).

Tavlorna i magasinet är monterade på rörliga skivor i taket och sänks ner till golvet nedanför av en datorstyrd robot. Urvalet styrs från en datorstation, där samtliga verk är digitaliserade och visas på en skärm för användaren, som sedan väljer vilka tavelgupper som hon eller han vill se.

"Tanken på ett öppet och mekaniskt magasin har stora beröringspunkter med Pontus Hulténs syn på ett modernt museum. Det viktigaste var inte att bevara konsten för evigheten, utan snarare att skapa nya möjligheter för publiken att komma nära och uppleva konsten. I samklang med konstens experimenterande former och uttryck ville man aktivera museibesökarna på nya sätt." (3)

Magasinskatalog, Pontus Hulténs visningsmagasin. Foto: SVT/Play

Sökresultat, visningsmagasinet. Foto: SVT/Play

Väggskenor och robot, visningsmagasinet. Foto: SVT/Play

Besökare framför tavelsektion, visningsmagasinet. Foto: SVT/Play

Systemet styrs än så länge på plats och har karaktären av en fysisk browser eller "bläddringsmaskin". I Japan förekommer sedan 80-talet experiment med fjärrstyrda robotar i lager och magasin, t ex för bibliotek. I detta fall är det förstås (ännu) inte tal om att låna ut konstverk, så den typen av logistik är inte nödvändig. Däremot hade det varit spännande att kunna slå i magasinets katalog via nätet och kanske använda en webbkamera, om man inte har möjlighet att besöka Stockholm själv?

Visningsmagasinet rymmer även bibliotek med forskarplatser och öppnades som en del av Moderna museets 50-årsjubileum 2008.

Se ett filmklipp från SVT/Play med roboten i aktion (visas mot slutet, ca 4 min in i klippet)


Se även:

"Jukebox för konst", DN
Human Robot Interaction in Mobile Robot Applications
(PDF)

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat03: Installationer & montrar16: Interaktionsdesign Comments Off