Recension: “Hook Your Audience”

Omslag till handboken "Hook Your Audience" av Paul McCrory (2021)

“..no matter what sort of visitor attraction or outreach organisation you work in, you’re united by one presentation reality — nobody has to listen to you. These audiences only listen if you interest them”

“Hook Your Audience” (1) är en handbok i konsten att trollbinda deltagare, åhörare, levande publik. I miljöer som museer, besöksmål, i utåtriktad pedagogisk verksamhet, på festivaler och liknande.

Författaren Dr Paul McCrory har lyckats skapa en unik kombination av handbok och reflekterande självhjälpsbok, riktad till alla som arbetar med att kommunicera framför grupper, inom informella upplevelse- och lärandesammanhang. Till exempel vid museer, vetenskapscentra men även i utåtriktad pedagogisk verksamhet, på festivaler och liknande.

Paul, som själv är pedagog och utbildare, har lång erfarenhet av interaktiv vetenskapskommunikation från en rad sammanhang.
Han skriver initierat och metodiskt, till och med rättframt. Till stor del baserat på egna erfarenheter, som genomgående illustreras som episoder. Men lyfter också implicita referenser till forskning inom lärande, hjärnforskning och kommunikation.

Boken, som hittills endast är utgiven på engelska, inleds med ett öppningskapitel. Om grunden i att försöka bli relevant inför en tillfällig grupp människor, som av olika anledningar valt att delta i en publik aktivitet.

Detta resonemang utvecklas sedan vidare i bokens sju olika avsnitt:
“Skapa anknytning med hjälp av din personlighet”
“Gå in för nuet – omfamna direktkontakten”
“Uttryck dig med hjälp av känslor”
“Kommunicera genom lek”
“Utnyttja frågor i framställningen”
“Gör dina frivillig-personer till stjärnor”
“Berätta med humor”

Bygga på känslor, anta roller
Författarens utgångspunkt är lika drastisk som sann: i informella lärande-sammanhang har besökare sin fulla rätt och möjlighet att strunta i alla tänkta avsändarbudskap…

Och om vi visste hur lite deltagare egentligen fokuserar på vad som sägs skulle vi antagligen bli chockade, menar författaren (utan att dock citera eller ge några konkreta exempel på detta).

All kommunikation, menar McCrory, utgår från att skapa anknytning. Men eftersom pedagogen/presentatören sällan känner till något på förhand om sina tillfälliga deltagares individuella preferenser eller intressen, behöver anknytningen istället utnyttja andra tekniker.

Kommunikationen behöver baseras på känslomässigt engagemang och ta fasta på gemensamma nämnare för stunden. Till skillnad från all stimuli i omgivningen som läses av och hålls i bakgrunden, tills det är läge att skicka signalen vidare, så har känslor “fri passage” till hjärnan.

Känslor som till exempel förvåning, nyfikenhet, förvirring, överraskning, upptäckarglädje, till och med lätt rädsla. Universella känslor, som aktivitetsledaren på olika sätt kan utnyttja för att väcka, bibehålla och fullfölja sitt budskap – och hålla kvar deltagarnas uppmärksamhet. (Resonemanget kan jämföras med hur appar och smartphones formges för utnyttja hjärnans belöningssystem som ger små ständiga “kickar”.)

Utmaningen för “interaktörer” framför levande publik är dels att bygga upp sin repertoar och samtidigt utveckla ständiga känselspröt mot deltagarna. Att inkludera och involvera deltagarna meningsfullt, är nyckeln till interaktiv kommunikation.

Vad åhörare säger eller inte, deras blickar, gester, kroppsspråk kan användas som direkt feedback. Avtar fokuseringen, tittar de bort? Kommer den förväntade responsen eller kanske en annan?
Att som aktivitetsledare medvetet “göra fel”, i dramatiskt syfte kan vara en poäng. Att i realtid råka göra ofrivilliga misstag men ändå behålla sin fattning och sitt budskap, utlämnad framför en grupp är ännu svårare. Men kanske ett av de bästa sätten för aktivitetsledaren att också lära sig…(du kan bara lära dig simma genom att vara i vattnet!)

Specialeffekter eller lärande-effekter?
McCrory nämner skådespelarrollen och en vanlig uppfattning att skådespeleri handlar om att “låtsas vara” en annan person. De bästa skådespelarna är dock de som lyckas bygga sin rollkaraktär genom att hitta och förstärka delar av sin egen personlighet.

På liknande sätt kan en “interaktör” med fördel skapa en personlig “roll/karaktär”, vilket öppnar för möjligheter att både ha närvaro och samtidigt nödvändig distans till de som deltar.
Besökarna har kommit för att se dig – inte nödvändigtvis lära sig något, och har ofta låga förväntningar eller förkunskaper om vad aktiviteten kommer att innebära. Detta är ett försprång som “interaktörer” kan utnyttja i den egentligen onaturliga mötesformen som gruppresentationer utgör, menar McCrory och jämför med samtal t ex mellan ett par vänner.

I skriften refererar författaren på olika sätt till hur skruvad gruppsituationen i informella miljöer egentligen är. Med så korta förberedelsemöjligheter, så okända variabler, risker med nollställda deltagare, så flyktiga möten – kan vi egentligen mena att det handlar om lärande? Eller hamnar vi i ett effektsökeri?

Kvicka presentationer är inte något substitut för djupare mening och kunskap. Men att få uppleva någon som genuint känner för något genom ett spännande tilltal, ger en inspiration och kan väcka den nyfikenhet som ofta är själva förutsättningen för att forma ny kunskap, menar McCrory.

Denna recension kan bara lyfta en bråkdel av alla de tankeväckande resonemang som förs genom boken. Den fyller en lucka i den pedagogiska hyllan genom sin inriktning mot informellt lärande i grupper, såväl med barn och unga, familjer eller grupper av vuxna.

Jag uppskattar den konverserande texten, det känns som att du för ett samtal med en kollega eller en mentor. Vad som kanske saknas är avsnitt som behandlar “hooks” och nätbaserad kommunikation i digitala strömmande medier, som ju har vuxit fram mer under pandemin. Författaren har dock i första hand byggt sin kunskap baserat på lärande kommunikation i fysiska rum, erfarenheter som kan vara svåra att överföra direkt till live-inslag på nätet.

De över 300 sidorna kan även vara lite mastiga för någon som närmar sig banan som pedagog eller vägledare för gruppbesökare. Fast boken är tänkt som en verktygslåda, att slå upp vid behov och återvända till. Varje kapitel sammanfattar huvudresonemang i respektive underavsnitt vilket även gör det lättare att få överblick över innehållet.

På nätet finns dessutom webbanpassade utdrag ur skriften, som annars säljs som tryckt bok via Amazon (Storbritannien, USA, Australien) eller som e-bok via webbplatsen (2).
På grund av pandemins effekter på informella lärandesektorn erbjuder dessutom författaren “Hook Your Audience” som fri e-publikation till och med oktober!

“Hook Your Audience”

Hook Training

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat14: Museipedagogik & lärande Kommentera artikeln!

Inga kommentarer på inlägget
Skriv en kommentar



Skriv en kommentar
E-post-adress är obligatorisk men publiceras inte i kommentarsfältet.

(obligatoriskt)

(obligatoriskt)