Hur konstverk blir klassiker. Eller: hur kommunicera konsthistoria på engagerande sätt

Besökare i basutställning på Göteborgs konstmuseum. Foto: Dundeekate@flickr.com

Råkar halka in på Konstmuseet i Göteborgs webbplats (1), för att se vilka utställningar som visas där just nu.

En av dessa heter “Kanon. Perspektiv på svensk konsthistorieskrivning” (2) och handlar om hur och varför vissa konstverk väljs ut som betydelsefulla konstverk genom historien. Varför de visas, ställs ut, presenteras eller syns mest i konstböcker och så vidare.

Konstmuseet har tillsammans med Norrköpings konstmuseum (3) och Göteborgs universitet (4) startat ett forskningsprojekt med samma namn. Projektet behandlas i senaste numret av konstmuseets bokserie “Skiascop” (5).

På själva konstmuseet i Göteborg har ett antal kända och mindre kända tavlor valts ut från de fasta utställningarna och dessutom kompletterats med nyare konstverk. För att illustrera och kommentera hur de fått sina betydelser som framstående verk.

“Med hjälp av en folder och texter vid utvalda verk kan besökaren möta både bekanta och mer okända verk i ett nytt ljus.” (6)

Frågan är spännande och har inte bara kopplingar till hur konst upplevs och bedöms. Inte minst har frågan kopplingar till varför konstmuseer finns och varför många av oss vill besöka dem.

Jag blev nyfiken på utställningen och upplägget, eftersom det lät som om museet hade tänkt i banorna av ett tema.
Hur görs frågan om kanon spännande för de som kommer till konstmuseet? På vilket sätt levandegörs temat? Vilka möjligheter ger museet besökarna att kanske se på konstverken på nya sätt och upptäcka något nytt?
Det handlar ju i detta fall även om hur ett (konst)forskningsprojekt kan presenteras för en bred allmänhet.

Jag började med att kolla presentationsklippet (7) på webbplatsen.

Sakligt, utan krusiduller, presenterar två medarbetare projektet i korthet, därefter några av de valda verken som visas i utställningen. Det är kompetent, det är inte för många specialord och vissa begrepp förklaras lite extra.

Möjligen hade lite mer engagerat tilltal inte skadat. Kroppspråk i film är tillåtet och kan användas för att stötta och fokusera budskap…bidra till att inspirera :-)

Så ner till museet, dagen efter, för att se utställningen och tema-spåret på plats.
Många besökare, denna sommarhelg. Även internationella turister hörs i den corona-säkrade entrén.

Greppar en utställningsfolder och åker upp till högsta våningen.

Del av basutställningen och textskyltningen för utställningen 'Kanon', Göteborgs konstmuseum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Utställningen, som alltså är insmugen i de fasta salarna utan någon större introduktion, är rätt enkelt gjord.

En rosa textfolder matchar kommenterande textskyltar vid valda tavlor, på två våningsplan. I princip en analog text-guide, som i en liten alkov dessutom kommenteras som ett drygt 20 minuter långt bildspel, på en bildskärm.

Skyltupplägget hade kunnat fungera som audioguide eller digitalguide. Nuvarande temaskyltar hade kunnat förses med QR-koder till webbsida/ljudklipp. För att antingen ge lite mer fördjupning, eller lyssna till korta animerade samtal framför valda tavlor. Eftersom ämnet ju handlar om resonemang, att föra fram tankar, vilket passar samtalsformen (kunde t ex vara en pedagog som intervjuar konstexpert?).

Fast jag uppskattar utställningens huvudsakligen analoga tilltal. Fysiska tavlor plus kortare fysisk text. Det är enkelt, rakt, fungerar direkt – utan någon “apparat”! De extra skyltarna syns utan att störa basutställningen i övrigt.

Några tillfälligt inhängda verk fångar denna dag flera besökares intresse och leder till samtal framför tavlorna. Speciellt en nutids-version av “Nordisk sommarkväll” (8).

Missat eller överhoppat?
Men trots sin sympatiska enkelhet blir mitt helhetsintryck att utställningen “Kanon” är lite väl diskret. För att inte säga tyvärr lätt akademisk…

Det hade varit möjligt att göra större plankartor och namnge rummen i foldern, för att ytterligare underlätta navigeringen i salarna.
Bildspelet är dessutom aningen långt för allmänbesökare, en dag som denna, och ser bildmässigt likadant ut genom hela presentationen, utan variationer.

Just textskyltarna blir efter ett par genomläsningar som vanliga utställningstexter, vilka trots sitt urval och idén med ett stråk inte ger någon direkt koppling till andra valda verk i samma rum.
Eller ens då och då ger mig som besökare några väsentliga ledord eller nycklar: varför är “kanon” viktigt? Varför och hur kan jag ha behållning eller glädje av att känna till detta, i en väldigt visuell digital samtid, inte minst?

Jag saknar helt enkelt frågor som griper tag, som kopplar begreppet “kanon” till något som kan ha betydelse i dagliga livet. Till exempel kopplar det till andra liknande fenomen i samhället.

Vad handlar “kanon” om, vad är syftet och vem eller vilka kan stå bakom? Och hur påverkas samhällets bildsyn av konsthistoriens? Ett tydligare avstamp, så att säga.

Det har ju under ett par års tid diskuterats inom EU, att skapa en europeisk kulturell samhörighet, med hjälp av konst- och kulturarv (9), vilket väcker frågor om hur kulturarv och identiteter uppfattas eller definieras.

I Danmark har vissa politiska partier drivit frågan att skapa en dansk kanon för skolan (10), viket heller inte är oproblematiskt eftersom det kan låsa både kultursynen och stänga ute samhällsgrupper från varandra.

Bergh Richard Nordic Summer Evening

Det känns lite som om museet antingen har valt att hoppa över denna möjlighet att lyfta aktualiteten i frågan, eller till och med har missat möjligheten, vilket ju är synd.

De “objektiva”, “neutrala” ordvalen från webbklippet, återkommer även i bildspelet samt i folderns text. Varför museet ens har valt detta ämne, presenteras inte självklart. Vilka är “vi” eller står bakom “vår syn”? Relevansen för konstmuseet själv (och kanske främst konsthistoriker) tycks ha präglat framställningen:

“Hur har ett konstsamlar- och mecenatpar, två inflytelserika museichefer och en Düsseldorfmålare påverkat vår uppfattning om konstnärlig kvalitet? Hur har naivismen och det traditionella figurativa måleriet värderats i modernismens konstsyn?/ ..Vilken roll har dessa verk haft i museets historia?” (11)

Ämnet är ju inte enkelt, och får lite av en “narrspegel”-effekt; att ett museum väljer konstverk för att lyfta frågan om “konstnärlig kanon”, men som även bidrar till sk “kanonisering” genom att lyfta verk, utan att explicit berätta hur det kommer sig att just vissa urval har gjorts framför andra…

I slutet av bildspelet sägs att det även finns värden i att formulera och hålla sig till “kanon”. Att ta bort kanon-tanken helt skulle påverka själva konstbegreppet i sig.

Detta är kanske den mest spännande tanken i hela utställningen, men så att säga viskas fram på en liten  avslutningsbild på en bildskärm! För hemligt – detta hade kunnat lyftas mer aktivt i utställningen som en given ingrediens för ett tema. Vad är det egentligen du ser när du ser en tavla?

Skapa ingångar, för många besökare
Att “presentera” ett forskningsprojekt kan göras på olika sätt. Men i ett publikt rum som på ett museum, skulle nog andra grepp behövas, för att göra frågan relevant och spännande för icke-fackorienterade besökare.

Utan tvekan tror jag många skulle vara intresserade av lite nya infallsvinklar på konst, till exempel genom vinkeln kanon/kulturella värdenormer. Men utställningar som dessa skulle definitivt vinna på att knyta an mer till generella företeelser, att ställa de viktigaste frågorna på mest tankeväckande sätt, gärna i varierad form. Att engagera, inte endast presentera.

Här hade möjligheter att få se samtida källor, liksom andra illustrerande material ur t ex arkiv, kunnat ge sammanhang utöver tavelinformationen och en konkret hjälp att tänka historiskt. Både i tryckt grafisk form, i monter eller i digitala stationer. Vilka var de driftiga musiecheferna och människorna omkring dem?

Och varför inte ett utmanande “Kanon-spel” där besökarna får pröva rollen som expert eller mecenat, för att på så sätt kritiskt gestalta några av mekanismerna? För de besökare som kanske inte är direkt bekanta med fenomenet men kan bli?

Det skulle också kunna vara ett tillfälle att medvetandegöra för en besökande allmänhet, att museet överhuvudtaget håller på med forskning. Hur går det till och varför? Det är nog heller inte givet, men skulle också intressera många.
Att till exempel genom bild och film, eller till och med som “podd”, ge en flukt “bakom kulisserna”. Att komma närmare mästerverkens penseldrag och marmorådror, är väldigt lockande. Att ge en chans att som besökare lite få vara med, “där det händer”.

Men samtidigt, att placera interaktiva och/eller digitala stationer bredvid tavlorna hade kanske uppfattats som störande av vissa? Det är nog ingen slump att många konstmuseer valt att skapa separata ytor eller rum för mer aktiverande inslag, snarare än att integrera dem i själva utställningsrummet (12). 1900-talets enfärgade, avskalade konsthistoriska utställningsrum har sin egen norm!

Fortsatt skön museisommar!

Kanon. Perspektiv på svensk konsthistoria

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form12: Interpretation13: Museivetenskap Kommentera artikeln!

Inga kommentarer på inlägget
Skriv en kommentar



Skriv en kommentar
E-post-adress är obligatorisk men publiceras inte i kommentarsfältet.

(obligatoriskt)

(obligatoriskt)