Utvärdering i tiden

Den senaste veckan har jag följt med i två olika webbinarier med fokus på utvärdering: “Moi! – Museums of Impact” (1) och “Publikguiden” (2).

Bägge handlar om helt nya initiativ, för att skapa organisationer i bättre samklang med brukare, intressenter och samhälle. Detta med hjälp av nya utvecklingsverktyg för effektutvärdering, som en del av organisationsutveckling, snarare än traditionell uppsummerande utvärdering efter en avslutad aktivitet.

Logotyp: MOI! Museums of Impact

“MOI!” (3) är ett pågående EU-projekt, lett av finska Museiverket (4), som syftar till att utveckla ett effektinriktat utvecklingsverktyg. För att identifiera inom vilka områden som en museiorganisation kan förbättra sina insatser och resurser: att vara öppna, att vara tillgängliga, att vara inkluderande, att utveckla nya publika tilltal, utveckla social förankring och relevans.

Under webbinariet presenterades en kort bakgrund till projektet, som i sin tur baseras på ett spännande, över tio år långt arbete med processbaserade självutvecklingsverktyg, inom finska museer (5).

Webbinariet hade rubriken “Nordic Stakeholder Forum” och syftade till att stämma av arbetet så här långt, i form av en diskussionspanel med inbjudna nordiska gäster samt webbworkshop för deltagare i mindre arbetsgrupper.
Under sommaren kommer själva utvärderingsverktyget, “the self-evaluation tool”, att utvecklas till en prototyp som kommer att testas vid medverkande museer i projektet.

Skärmbild från webbinarium om 'Publikguiden'

“Publikguiden” är ett helt nytt lanserat planeringsverktyg på webben att användas för publikutveckling, utvecklat av RePublik, Förvaltningen för kulturutveckling i Västra götaland (6) i samarbete med publikutvecklingskonsulten Heather Maitland (7).

Guidens syfte är att hjälpa kulturorganisationer att definiera sin publika verksamhet. Genom att formulera var arbetet med en utvecklingsplan kan börja, definiera befintliga och saknade resurser i organisationen, identifiera vad som fungerat bra och vad som kan förbättras, samt att förankra utvecklingsprocessen i hela organisationen.

Vid “Publikguiden”:s webbinarium medverkade Heather med en kommentar till utvecklingsarbetet av verktyget. Hon gav även en jämförande utblick med Irland, som likt Sverige dels har satsat mycket på digitalt kulturutbud under corona-pandemin, dels är ett land med mycket glesbygd och tydliga koncentrationer av offentlig kultur i storstäder.

Ingen receptkunskap
Det var intressant att jämföra dessa två initiativ. Det ena nyligen lanserat på nätet, det andra i ett tidigt uppbyggnadsskede.
Mycket handlar om pandemin just nu, vilket ju är ofrånkomligt. Men det är väldigt glädjande att se initiativ som kan hjälpa kultur- och kulturarvssektorn att hitta sin relevans, i en rätt splittrad samtid. Inte minst att ha tillgång till ett metodverktyg som har utvecklats på svenska.

Som Heather poängterade; det finns inte ett enda svar, eller endast ett sätt att utveckla sitt publika utbud. Varje organisation är unik, har ett visst innehåll, utbud eller samlingar, och verkar på orter med specifik identitet.

Varje organisations resa mot högre relevans är unik och måste därför formuleras utifrån den egna miljön, menade Heather. Förhoppningsvis kan “Publikguiden” bli ett “kartverktyg” för resan.

Skärmbild från 'Publikguiden'

Vid webbinariet arrangerat av “MOI!” handlade mycket av frågeställningen om museers/kulturarvsmiljöers relevans för samhället, snarare än en konkret presentation av hur det nya utvärderingsverktyget kommer att se ut. De flesta deltagare var förstås eniga om att museer är viktiga och vitala delar av både när- och civilsamhället. Det hade förresten varit intressant att höra: vem är egentligen negativ till museers existens? Vilka är argumenten? Detta snuddade Olle Amelin, chef för Jamtli (8) vid, när han menade att sociala medier inte är neutrala platser. Där samlas även de som inte är vänligt inställda.

Vad som var en viktig poäng bland många andra vid dagens summering, var att processbaserade verktyg, självutvärdering och effektmätning och liknande, endast fungerar om det finns en självupplevd motivation att göra en “genomlysning” av den egna organisationen.

Processverktyg är alltså inte vare sig någon “mirakelmetod” eller ett rakt körschema.  Att börja definiera sin verksamhet utifrån ett publiktillvänt perspektiv tar tid och är en resa som måste få ta tid.
Här tror jag att “Publikguiden” har hittat rätt genom att inkludera fallstudier att lära och inspireras av. Inte minst för arbetet att göra förnyelsearbete känt och angeläget hos alla inom en organisation. Samtidigt finns det risk att långa utvecklingsprocesser kan tappa fart och fokus under resans gång. Utvecklingsarbete är resurskrävande och om all nedlagd tid inte resulterar i konkreta förbättringar, då kommer motivation för några nya insatser knappast att öka.

Ytterligare en poäng som lyftes fram är att göra utvecklingsverktyg användarvänliga. Liksom att utöver själva “verktyget” även ta fram ett pedagogiskt handledningsmaterial, så att materialet kan användas när behovet uppstår.

Det blev under dagen även lite sammanblandning, upplevde jag, mellan “impact evaluation”, i betydelsen verktyg för organisationsutveckling, respektive “audience evaluation”, att så att säga förstå vad besökare tänker eller har upplevt eller lärt sig. Det är ju förstås närliggande perspektiv. Att förändra en organisation mot mer brukarinriktning bör baseras på att hämta kunskap om sina brukare, deltagare, sin publik. Ett processverktyg borde kunna utvecklas för att hantera, följa utfallet av dylika besökarstudier.

Men även om projektgruppen “MOI!” framhöll att syftet inte var att utveckla ett “mätverktyg” så innebär samtidigt en utvärdering av typen effektstudie, “impact evaluation”, att det finns en formulerad utgångspunkt att utvärdera emot. Om inte “effekten” är formulerad, till exempel som en målsättning, då blir det svårare att utvärdera den.

Första steget mot denna typ av processutveckling är kanske därför att ta sig an olustkänslor och misstänksamhet mot “utvärdering” och vara tydlig med dess syfte, vad som ska lyftas samt att det handlar om att skaffa sig en gemensam (gärna inspirerande) målbild – inte att granska och kritisera medarbetare.

En grupp människor, som står och väntar utomhus. Foto: Paul Henningsson, musedia

MOI!

MOI!@Facebook

Publikguiden

Se även:
Culture Segments

Story of Change 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat11: Konferenser15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off