“God praxis” för museisektorn

Hackdash.org: Del av startsida för digitala koncept - Digisam och Enheten för digital förmedling

I dagarna pågick 2019 års upplaga av konferensen “Digikult” (1). Jag hade tyvärr inte möjlighet att delta (kanske kunde arrangörerna fundera på möjligheter till halvdags-/endagsbiljett också? :-) ).

Plockar dock upp David Haskiyas trevliga konferenspresentation av enheten för digital förmedling på RAÄ (2), smidigt delad och publicerad via Google Docs (3)..

Enheten för digital förmedling är, som nog är känt vid det här laget, resultatet av ett uppdrag från regeringen att låta Riksantikvarieämbetet bli ny central resurs för landets museer:

“Enheten arbetar med och för museer med målet att stärka Sveriges museer som digitala organisationer och deras digitala praktik…// Museer, och andra kulturarvsorganisationer, ska uppleva att enhetens arbete har resulterat i för dem värdefulla, förbättrade och fördjupade kunskaper om metoder, tekniker och tjänster för digital förmedling.” (4)

Haskiya, som är chef för enheten, tar i sin presentation upp olika, men framförallt två intressanta saker.

Dels avsikten att arbeta med utveckling och spridning av “God praxis”-tänkande för museisektorn, en översättning av engelskans uttryck “Best practice” (5).
Dels att arbeta mer med prototyping (6), prototypisering, i arbetet med digitala tjänster, plattformar och lösningar.

Jag tror att “god praxis” och prototypisering är rätta vägar för att möjliggöra mer användarorienterad och framförallt mer processorienterad utveckling av digitala tillämpningar inom musei-sektorn.

“God praxis”, för att utveckla ett mått av standard för t ex struktur, format och information. Men inte minst för att undvika att projekt utvecklas isolerat, var för sig, i en redan ekonomiskt undernärd verksamhet…

Laborationer i en utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

Publik, teknik & “generation Z”
Det ska bli spännande att följa utvecklingen mellan nya enheten och museerna. Lite av en utmaning. Det bästa är om sektorns utveckling sker behovsstyrt. Hur ska “god praxis” om “god praxis”-sättet förankras till att bli en självupplevd fråga i en bransch, som dels inte haft för vana att arbeta på det sättet, dels har olika förutsättningar?
(Detta identifierades redan i RAÄ:s kartläggning av museernas digitala förmedling 2018, bland annat stora bristen på utvärdering av digitala tillämpningar (7).

I presentationen citeras kulturpropositionen från 2016/17 (8), som bland annat uppmanar till utveckling av utställningsmediet, som ett sätt att göra museer mer angelägna för fler. Samt att kulturarvsinstitutioner bör ligga i framkant när det gäller digital interaktion.

Jag kan känna att detta är både lockande och självklart.
Fast…är det tillräckligt? Och är det svaret på frågan: hur ska fler kunna ta del av museers samlingar och kulturarvsmaterial?

Varken “utställningar” eller “ny teknik” är något som i första hand skapar angelägenhet, eller egentligen efterfrågas på det sättet av besökare.
Det finns de som menar att generationen som är uppvuxen med det digitala samhället inte efterfrågar “teknik” eller ser det som spännande – de tar den så att säga för given (9).

Utställningar och mediainslag är förstås verktyg, inramningar för att skapa möten, händelser, interaktioner med berättelser kring kulturarvsmaterial, både online och offline (och därför roliga och meningsfulla för oss som arbetar i denna sektor!).
Men det är andra faktorer som kan göra museer, utställningar och samlingar relevanta. T ex för mindre besöksvana grupper i samhället. Inte minst för att stimulera till att göra återbesök.

Gemenskap, kunskap, minnen och sinnen... Museijärnvägsentusiaster. Foto: Paul Henningsson, musedia


Vidga den digitala frågan

En form av “kompetenshöjning” kan vara en del i arbetet att utveckla museers “digitala praktik”.
Men kanske behöver den “digitala praktiken” också arbeta för att vidga frågeställningen, till att också problematisera kommunikationshelheten, där det digitala ingår som en självklar del.

Där tror jag att vi behöver börja ifrågasätta musei- och kultursektorns grundföreställning om att den ska “nå ut”, till en “publik”!

Och istället formulera, eller “addressera” som det ibland heter, vårt lärande, som det genomgående tema för hur vi som människor formar och formas av kulturen, vad föremål, platser och berättelser betyder för oss och hur vi får utbyte av det på olika sätt.

Vad innebär det att vara “användare” i museernas ekologi. Vem är användare? Hur? Varför inte? Blir digitalt material automatiskt tillgängligt och relevant, genom Creative Commons (10)-deklarationer? Vad innebär risker för digitalt utanförskap i musei- och kulturarvssammanhang? Vad betyder digital kommunikation för lärandet i våra olika levnads-sfärer? Och vad betyder det rumsliga och sociala för hur vi kommunicerar genom tekniken?

I forum som “Digikult”, museernas vårmöte, egentligen i bredare museipolitik idag, saknar jag fortfarande medvetandegjorda, drivna frågor om brukares lärande, om meningsskapande och erfarande ( 11) i interaktioner med kulturarv.

Och perspektiv på “publikutveckling” (i brist på bättre uttryck) som är lika intresserad av andra perspektiv på kultur/gemenskap, som det egna förgivettagna (ofta svårt, mycket svårt att tänka utanför egna ramarna..)

För utan frågor om vad kulturarv, föremål och konst betyder för oss alla, och vad som eventuellt sker vid interaktioner med dessa kulturavtryck, så stannar den “digitala praktiken” endast vid att vara en gest.

Ett sämre scenario, när museisektorn vill växla upp digitalt, är om dialogen främst landar mellan museibransch och IT-bransch.
Berättelser och användare först. Alltid.

Digikult 2019

“Digital förmedling”

Se även:
Gemensam EU-deklaration för ett digitalt kulturarv

NEMO Reading Corner: Learning

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 11: Konferenser13: Museivetenskap17: IKT & lärande Kommentera artikeln!

Inga kommentarer på inlägget
Skriv en kommentar



Skriv en kommentar
E-post-adress är obligatorisk men publiceras inte i kommentarsfältet.

(obligatoriskt)

(obligatoriskt)