Meningsskapande i ett digitalt landskap

“Learning is not a simple matter of transferring information. It is an active process in which people construct new understandings of the world around them through active exploration, experimentation, discussion and reflection. If we ‘go digital’ simply to deliver information, we are missing the revolutionary potential of new technology to transform learning.” (1)

I en tänkvärd gästblogg-artikel (2) på EPALE, Electronic Platform for Adult Learning in Europe (3) argumenterar Dimitra Christidou, projektledare vid NCK, Centrum för Kulturarvspedagogik (4), för behovet att inom museivärlden se IKT som en del av ett utvecklat lärande.

Museer och kulturarvsorganisationer, menar hon, behöver bättre kunskaper för att både utveckla pedagogiska arbetssätt, liksom att lära sig mer om brukare:

“..museums need to learn more about their users before designing these online resources. By knowing more about our visitors, we can design digital learning scenarios that are relevant to them. /..to critically reflect upon and rethink our digital interventions to be benefit-led, by creating relevancy to our audiences, both existing and potential, online and on-site.” (5)

Besökare som ser på filmklipp i utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia


Multimodalitet och lärostilar

Christidous perspektiv ansluter till den konstruktivistiska synen på lärande, etablerat inom museifältet av bland annat forskare som Hein (6) och Hooper-Greenhill (7). Konstruktivism ger en heltäckande bild av den informella lärandets process, vad som är dess kvaliteter.

Vi har alla med oss våra egna erfarenheter, attityder och kunskaper, vid kontinuerlig interaktion med omvärlden; i vardagen, på resor, i studier och arbete, under fritidsumgängen etc. Både social, kulturell och rumslig interaktion präglas och påverkas av detta förhållande. Vilket alltså kan inkludera bruk av kulturarv, musei- och utställningsbesök, bokläsning, filmtittande och så vidare.

Till grund för beskrivningsmodeller om hur museibesökare skapar mening och förståelse genom upplevelse, ligger decennier av empirisk forskning inom ett brett museifält: via studier av observerbara målgrupper som familjer, ströbesökare och så vidare. Eller studier av vad deltagare gör och upplever i publika program, vid kulturhistoriska besöksmål, utställningar, via metoder som t ex konversationsanalys, videodokumentation och liknande (8).

Förskolegrupp på London Zoo. Foto: Paul Henningsson, musedia

Denna forskning har bidragit till att forma en förståelse, referesram, för hur informella lärandeprocesser fungerar, vilket i konstruktivistisk anda (!) successivt kan addera studier av tillämpning av (hur) digitala medier tillämpas, t ex just i utställningssammanhang.

Studier visar t ex att digital IKT innebär en stor potential i att erbjuda och stötta multimodalitet, växlingar mellan olika typer av material i utställningssammanhang, analoga som digitala, samt medge växlingar som “anropar” olika förmågor hos användare (9).

Utställningar som t ex erbjuder fler modaliteter (10), olika sinnesupplevelser, talar i sin tur till fler upplevelse- och lärandestilar hos besökare, vilket ju är positivt (11).

I de fall vi som lärande individer också kan påverka, välja, kombinera de sätt som vi ges möjlighet att uppleva saker och ting, ökar möjligheterna för att också hitta en lärande-stil som passar den individuella färdigheten och verkar gynnsamt för vårt egna lärande. Inom interaktionsdesign är just vikten av att få feedback, samt begriplig feedback, en av hörnstenarna inom lyckad kommunikation mellan användare och maskin/teknik/tjänst/produkt…

Museikommunikation kan därför med hjälp av digital IKT bli “responsiv”. Inte bara i betydelsen anpassa sig beroende på individers privata val av den digitala hårdvaran (läs: datorer, surfplattor eller mobiler). Utan också bli responsiv för behov och erfarande-variationer hos olika brukare.

Fast motsägelsefullt nog, så förenklas inte vårt lärande om digital IKT, av att modaliteter inom IKT fragmenteras mer och mer. Med en mängd möjligheter som finns att individualisera vår kommunikation med omvärlden, samt att interagera med olika typer av informationsbärare.

Lägereld….eller megafon?

En utmaning i att utveckla digitala media, baserat på perspektiv om lärande, tror jag ligger i att observera, beskriva och analysera det lärande som pågår i spannet mellan senare tidens sociala medier och mobila kommunikation (12).

Det här är en intressant kommunikationssfär, eftersom det kombinerar olika saker: valfria rörelseförhållanden inom en spatial/fysisk rumslighet, liksom samtidiga multimodala kommunikationsmöjligheter, i “ändlösa” nätverk (13). Oberoende av vad vi gör eller befinner oss, finns en möjlighet att via digital teknik kunna sätta oss i förbindelse med fritt vald information och upplevelser liksom att ha kontakt med andra personer, även i realtid.

På det sättet ligger den senaste IKT-utvecklingen, åtminstone i teorin, mycket nära det som brukar beskrivas som “self-paced” eller “self-directed learning”, dvs självstyrt lärande (14).

Utdrag ur onlinekonversation på Naturhistoriska riksmuseets Facebook-sida.

Funderar vi vidare, t ex på begreppet “social” i uttrycket “sociala medier”, konnoterar det en närhet till den sociala kommunikation och tvåvägsutbyte, som ju är ett bärande begrepp för förståelsen av konstruktivistiska perspektiv på lärande. Där utbyte och interaktion mellan sociala individer och grupper, är centralt för hur våra sinnen konstruerar förståelse och genererar meningsskapande.

Hur väl överensstämmer den konstruktivistiska modellen med användares meningsskapande strategier i mobilt tillgängliga, digitala sociala nätverk?

Fungerar sociala medier som “lägereldar” för oss människor, en miljö för samhörighet, delande och berättande? Eller fungerar de snarare som “megafoner”, en vidareutveckling av massmedielandskapet, fast nu med en mängd individuella avsändare? Vad påverkar denna utveckling? Och vad innebär mobilanvändares beteende i det fysiska rummet, kopplat till den interaktion som sker via mobilen i t ex sociala mediekanaler?

I detta fall innebär tidiga besökarstudier kring bärbara elektroniska museiguider nästan en form av grundforskning för andra kunskapsfält; flera studier har påvisat att besökare hamnar i en form av “bubblor”, avskärmade från andra besökare och omgivande miljö, vilket påverkar det sociala utbytet och formandet av mening hos grupper av besökare (15) (16).

Situationen kan jämföras med studier av mobiltelefonanvändande inom familjer, samt vuxen- och barninteraktion.

Forskning visar att barn upplever bristande kontaktbarhet och frånvändhet hos mobilskärmsabsorberade föräldrar. Upptagenhet med smarta mobiltelefoner uppfattas till och med som ett sjukdomstillstånd, där vuxna upplevs bete sig som deprimerade personer (17).

Hur påverkas museibesök och lärande hos museibesökares som har blivit beroende av följa informations- och kommunikationsflöden via privata mobiler? Vilken typ av användning och interaktion prioriteras i fysiska rum, som nu förhöjs av sociala medier och mobilkommunikation?

Besökare med iPad på Etnografiska museet, Stockholm. Foto: Paul Henningsson, musedia


Mot ett informellt digitalt lärande

“Educators involved in adult learning in museums need to be supported in shaping a better understanding of how digital technologies and tools can facilitate and enhance the learning processes, based on pedagogical underpinnings. ../..we need to be educated in educating how digital technologies can create and sustain the relevance of museum collections to users.” (18)

Jag delar helt och hållet Christidous argument, lika mycket som jag gärna “bekänner” mig till den konstruktivistiska synen på lärande…!

Fast samtidigt, “digital” är inte någon entydig företeelse, utan spänner över en mängd olika nivåer, vilket också påverkar hur vi förstår det “digitala livet”, som en del av ett lärande. På liknande sätt är heller inte “lärande” något som kan definieras enkelt (19)

Museer och museers lärande är även del av ett samhälle, där det finns motstridiga intressen och till och med öppet (ideologiskt) motstånd mot att betrakta museer som platser som utmanar och kritiskt ifrågasätter historiebilder och vetenskap (20).

Diskussionen slutar ju inte här…men den digitala utvecklingen väcker nya frågor om upplevelse- och lärande, utifrån sociala och kvalitativa beskrivningsmodeller..

OK Computer: When museums meet digital

Se även:
Museum Participation: New Directions for Audience Collaboration

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off