Underhållande och utvecklande utställningsdesign

“Någon utställningsarkitekt kallar jag mig inte..gillar inte det ordet. Jag är mer av..en upplevelse-designer, vad det nu betyder…”

Brittiska Land Design Studios (1) ligger bakom flera av 2000-talets tongivande musei- och utställningsprojekt i Storbritannien och Europa. Några uppmärksammade projekt har t ex varit marinmuseet i Cornwall (2) liksom utställningen om romartidens Herculaneum och Pompeii (3) vid British museum (4), London.

Peter Higgins, Creative Director Land Design Studio.  Foto: Paul Henningsson, musedia

Peter Higgins, Creative Director vid Land Design, höll den 8 september en öppen föreläsning på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs universitet (5) på tema “Museer i framtiden – kommer de att bli lika utdöda som dinosaurierna i deras montrar?” (fritt översatt från engelska). Han var inbjuden av HDK och Riksutställningar (6) som tillsammans anordnar kursen “Kritiska utställningsstudier” (7).

Higgins började ursprungligen som arkitekt. 10 år på BBC och inom Londons teatervärld öppnade hans intresse för rumsligt berättande, att berätta med hjälp av ljus, föremål, material, rumslighet och rörelse.. Land Design startade redan på 90-talet och har sedan dess arbetat för offentliga museer, liksom för kommersiella besöksattraktioner.

Under knappt två timmar gav Peter en personlig, yrkesmässig och uppriktig betraktelse över museer i allmänhet och utställningsdesign i synnerhet. Ett område som han menar fortfarande söker sina former. Inte minst för att det saknas utbildningar inom ett område där det är viktigt att samarbeta, på tvärs, över olika kunskapsfält.

Experience Music Project. Foto: Peter Collins (CC BY-SA 2.0)

Varning för “Starchitecture”
På något sett tycktes Peter mena att utställningsmediet är missförstått. Ända sedan de första publika museiinsitutionernas födelse på 1800-talet, har utställningar lidit av rumsliga lösningar där både föremål och besökare underordnats mer eller mindre låsta formspråk. Utan att lyckas väva ihop form och berättande. (Även om det kanske har varit avsikten – att t ex berätta “vetenskapligt” med föremål sorterade på rad..)

De senaste decennierna har “ikonprojekt” som Guggenheim Bilbao (8) och EMP Seattle (9) fått mycket uppmärksamhet – för sina yttre former.

Peter gav en känga åt sk “Starchitects”, personer med hög profil som tyvärr ofta skapar spektakulär fasadarkitektur, där museer utgör prestigefyllda symboler. Men som är arkitekter utan egentligt intresse eller förståelse för vad utställningar innebär och därför inte lyckas med interiörerna. Där museiföremål sedan ställs in som efterhandslösning, på måfå, ihopklumpade, trängda.

Det är enligt Peter en förutsättning att utställningsarkitekter/formgivare har ett ordentligt underlag att utgå ifrån.

Land:s projekt startar ofta med utgångpunkt i just föremål. Föremål måste få plats praktiskt i utställningen, i montrar. Men de måste också få lov att “andas”. Hela utställningsrummet måste inkluderas i gestaltningen. Och besökarna ska inte kollras bort, vare sig genom överestetiska lösningar eller snubbelfarliga inslag.

“All denna projektstyrning…jag hatar project management!
Dessa möten som dödar all kreativ spontanitet..”

Peter återkom flera gånger till något som han efterlyser mer av i branschen: “The Auteur” (ett uttryck lånat från filmvärlden) – “mästergestaltar-personen” som inte behöver vare sig riskfaktorer, milstolpar eller projektutvärderingar för att arbeta. Den unika begåvningen som bara vet vad som ska göras och hur det ska göras. Och som genomför det, vilket slår alla med häpnad.

Jag förstår och håller till viss del med om vad Peter menar. Ibland skulle det vara underbart att kunna skapa helt efter eget sinne, fritt från begränsningar som budget, tid och traggliga möten..Fast myten om det ensamma skapargeniet känns för mig inte så originellt som lösning för bättre utställningar.. och egentligen inte heller relevant.
Hur ska förresten en universitetskurs kunna erbjuda “genialitet” som kursmål?

Utifrån och in
En “utställningsauteur” kanske istället behöver vara skicklig sammanlänkare av olika(s) intressen, snarare än att vara ett solitärt skapargeni. Denne “kommunikationspedagog” kan vara en interpretation-specialist, en aktionsbaserad konstnär, en kaospilot, två lokala eldsjälar…m fl.

Museer är sociala och kulturella produkter och formas av att grupper använder det på olika sätt. Inte ens genier är frikopplade från sociala och kulturella sammanhang. Och utställningsmediet är inte skiljt från sin samtid, vilket illustreras av att nya kunskaper och impulser hämtas till utställninsgmediet från andra områden: från subkulturers uttryck, från nischgrupper som t ex “nördar”, men också från den kommersiella mediamarknaden. Inte minst hela den digitala ekologin, som både löser upp tillvaron och skapar nya kontaktnät i den.

Utställningar är politik. Men de är inte alltid är en plats där olika åsikter eller bidrag får vare sig öppet erkännande eller blir respekterade.

På slutet illustrerade Peter några av byråns genomförda projekt med lite bitter eftersmak… framgångsrika utställningslösningar som utvecklades under motstånd från museikunden. Men där kunden efter öppningen sedan tar åt sig äran för att själva ha skapat lösningen..
Hur kan man hävda copyright på sina idéer? Det kanske kan bli en fråga att diskutera vid ett framtida möte?

Tack till HDK och Riksutställningar som
bjöd in och arrangerade den öppna föreläsningen!


Land Design Studio

Kritiska utställningsstudier

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form10: Research Comments Off