Noll koll? Att utvärdera behållning av kulturbesök

“Kultur och fritid, vare sig det handlar om museum, stöd till enskilda kulturprojekt eller badhus, tillmäts ett stort värde för fortsatt tillväxt och för möjligheterna att lägga grunden till ett gott liv för medborgarna.. “(1)

I höstas presenterade Timbro (2) rapporten “Noll Koll. Bristande uppföljning av kommuners kulturverksamhet.” (3), en undersökning av hur ett antal valda svenska kommuner arbetar med utvärdering av kultur- och fritidsverksamheter för kommuninvånare.

Timbro är ett oberoende forskningsinstitut, som drivs med stöd från Stiftelsen Fritt Näringsliv (4), med målsättning att utveckla idéer samt opinionsarbete kring kring marknadsekonomi och fritt företagande.

I rapporten presenterar författarna Robert Stasinski, curator och journalist samt Sofia Hansson, nationalekonom, en undersökning av fem svenska kommuners utvärdering av sina egna kulturinsatser. Författarnas poäng är att betydande skattemedel satsas på kulturområdet, ofta med ofta ambitiösa målformuleringar,men att ingen mätning egentligen görs av dess effekter:

“Många politiker och kulturarbetare har en tendens att rygga tillbaka när kulturens verkningar ska mätas och kläs i ord. Men givet att man tycker att det är angeläget att skattemedel investeras i kultur- och fritidssatsningar bör man också vara noga med att pengarna används klokt och effektivt. Missbrukade eller illa använda resurser är enbart till det samlade kulturutbudets nackdel. Även om det till synes verkar omöjligt att mäta och utvärdera något så komplicerat som kultur i termer av kvalitet och användning, finns det en växande forskningslitteratur som ger stöd i detta arbete.” (5)

Noll koll. Omslag på rapport publicerad av Timbro [Kultur]

“Noll koll” är som sagt inte helt ny, men ändå intressant att läsa för den som är intresserad av verksamhetsutveckling inom det offentliga kulturområdet. Särskilt som den behandlar utvärdering, eller snarare den genomgående avsaknaden av uppföljande utvärderingar av kommunal kulturverksamhet.

Det är viktigt och framförallt lärorikt för kommunal (dvs offentlig) personal/organisation att följa upp utfallet av egna satsningar. Det handlar om att stämma av innehåll, utformning och fortsatt planering av de kulturella tjänsterna. Stasinski och Hansson påpekar att det är märkligt att kulturinsatser inte följs upp på de sätt som sker inom t ex skolans område.

I rapportens inledning listar även författarna ett par frågor som bör ställas kring utformning av innehåll och marknadsföring till olika målgrupper. Fast resten av rapporten riktar enbart in sig på vikten av kontroll av spenderade skattemedel inom kultursektorn. Vad kulturen kostar i skattepengar menar författarna är en utbredd undran också hos allmänheten, enligt Timbros egna undersökning (hur den egna studien utförd av Demoskop (6) har gjorts och vilka frågor som har ställts, redovisas dock inte i texten).

Här menar jag att diskussionen snabbt blir platt och rentav märklig, genom att “spenderade skattemedel” underförstått ses som ett generellt mått på innehåll och kvalitet hos ett visst kulturutbud.

Budgetstyrning är i första hand en administrativ indikator, inte en brukarnära upplevelse av kulturens värden. Vill man veta hur kultur bidrar till att höja livskvaliteten för brukare, hur väl invånarna och samhället mår, behöver man i första hand utgå från människor – inte spenderade kronor.�
Vi talar om faktorer som t ex lärande, färdigheter, identitetsskapande, kulturell mångfald; kvalitativa egenskaper som kräver kvalitativa undersökningar för att dokumenteras/förstås.

Så innan man talar om eventuell kontroll av kommunal kulturbudgetering, måste man först ta reda på vilka brukarna och icke-brukarna är, vad de upplever och förväntar sig, hur de brukar befintliga utbudet och vad de eventuellt saknar med mera. När man har en bild av vilka brukarna och icke-brukarna är, vilka man skulle vilja nå, hur och varför, först då är det aktuellt att definiera de eventuella medel som behövs för att möta egenskaper hos tänkta målgrupper och deras behov. Budget är ett medel, inte ett mål i sig.

Så visst, författarna har rätt i att medvetenhet om utvärdering saknas. Men det saknas i första hand kunskaper om socio-pedagogiska utvärderingsmetoder. Ekonomisk utvärdering svarar inte på frågan om kvalitet på innehållsupplevelsen hos “medborgaren”.. Det blir lite som att sätta grimma före häst…

Det är märkligt också att “Noll koll” inte alls lyft frågan om digital kultur – hur kommuner använder nätet för att både leverera och marknadsföra sitt kulturinnehåll. För att inte säga skapa mötesplatser för kulturverksamheter via t ex sociala medier, och hur detta eventuellt ska följas upp och utvärderas.

Här på MuseiTeknik har jag då och då kommenterat det olyckliga i hur pendeln svänger i musei- och kulturområdet, här på hemmaplan. Museer har länge varit introverta och fokuserat på sina samlingar, snarare än att intressera sig för sina besökare. Plötsligt fokuserar politiker på snabbt ökade publiksiffror. Och vi får en event-/happening-kultur som skapar ideliga “besökstoppar” men inte bygger långsiktiga relationer med olika målgrupper.

Debatten om museibesökare förenklas och fördjupas tyvärr inte av krav på ökad “kulturekonomisk” kontroll av spenderade skattemedel. För museernas del skapas ett gap mellan ett traditionellt föremålsfokus på ena sidan och åsiktsgrupper som kräver “hårda” resultat på den andra. Som vanligt kommer besökaren i kläm (ingen pratar med henne) och professionella diskussioner om “audience development” uteblir.

Tyvärr saknar vi tradition att göra kvalitativa studier av t ex museibesök eller kulturaktiviteter, vilket också medför att ord som “utvärdering” känns främmande. Många värjer sig därför för sådana begrepp, eftersom det uppfattas just förenklande eller kontrollerande, när själva kulturbegreppet ofta associeras med vidd och öppenhet.

Då är det skönt att vända sig till konkret hjälp i form av “The Guide to Researching Audiences” (7), en serie dokument publicerade av brittiska “Strategic Content Alliance” (8), en sammanslutning av kultur-, media och utbildningsorganisationer som samverkar för att placera brukarorienteringsfrågor i centrum av kunskapsproduktion och förmedling.

Guiden ger praktiska riktlinjer för publik- och brukarundersökningar, främst riktad till organisationer som saknar tidigare erfarenheter av målgruppsstudier. Här betonas dessutom målgruppsarbete inom digitala produktioner, samt hur man kan förhålla sig till studier av fysiska och virtuella brukare. Hear, hear!

“Noll koll. Bristande uppföljning av kommuners kulturverksamhet.”

“The Guide to Researching Audiences”

Se även:
Myndigheten för kulturanalys

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off