Flyttbara, fristående multimedialösningar

I typiska utställningssalar och museigallerier är miljön förberedd för installationer av olika slag. Men vad göra i utomhusmiljö, långt från bebyggd miljö och öppet utsatt för olika årstiders väder? Eller i kulturhistoriskt skyddade miljöer, som inte tillåter nutida tillägg eller installationer överhuvudtaget?

Två innovativa skandinaviska lösningar har utvecklats den senaste tiden, som kan ge nya möjligheter att erbjuda digitala presentationer i “svåra” miljöer.. Även vid platser där personal saknas under delar av året.

Bild som visar del av ljudskylten 'LaternaGuide' i vinterlandskap. Foto: LaternaVox

Teknik för berättelser i det fria
“LaternaGuide” (1) är en trådlös sändarpunkt för ett mycket snävt nätverk, under 100 meter, som ger möjlighet att både spela upp strömmande ljud via webben t ex i en smart mobiltelefon.
Lösningen kan dessutom användas som mediespelare i fasta installationer, där mediauppspelningen aktiveras av till exempel en sensor eller annan tryckkänslig input.

“Laterna guide” har använts för både digitalt förhöjda skyltar i naturen och för utomhusinstallationer, bland annat trästolar som spelar ljudspår med poesi.

Bakom lösningen står norsk-svenska företaget “Laterna Vox” (2), som arbetar med digitalt berättande i natur- och kulturmiljöer. Tekniken är egenutvecklad och skalbar och inkluderar även egen mjukvara för att programmera innehåll och styrning.

Fördelen med “Laterna Guide” är möjligheten att få tillgång till “nätet”, på platser där varken mobila nätverk har täckning, eller där det finns fasta bredbandsanslutningar i närheten. (Det går förstås att utnyttja såväl radio- som satellitlänk för trådlös kommunikation. Fast dessa tekniker är dels mer omständliga och dyra, dels finns det juridiska begränsningar att sända på radiobandet..) Installationerna kan drivas av solcellspaneler.

Trästol i naturen som spelar upp ljud. Foto: LaternaVox

Rullande scenografiskt hjälpmedel
Från Gotland kommer “Laterna Futura”(3) (ingen samhörighet med ovanstående produkt, trots namnet!), en prototyp utvecklad för att möjliggöra bild-, film- och ljuduppvisning i kulturmiljöer som ej tillåter moderna installationer. Eller som till och med saknar ström.

Tanken är att t ex förhöja levande visningar med hjälp av mediaklipp, eller som inslag vid tillfälliga program och liknande.  “Laterna Futura” består av ett “mediatorn” på hjul, med höljde av trälameller och utrustad med ställbar projektor, inbyggt ljud samt en mediaspelare. Den har även utrustats med belysningsmöjligheter.

Flyttbara mediamöbeln 'Laterna Futura' med projektor. Foto: Petesgården/Studio Doms

Flyttbara mediamöbeln 'Laterna Futura' i äldre interiör. Foto: Petesgården/Studio Doms

Uppspelningen av klipp styrs via en smart mobiltelefon. Apparaturen får sin ström via ett uppladdningsbart batteri, en typ av batteri som används i drönare.
Under sommaren har prototypen testats på museet Petesgården (4) på Gotland, där även idémakarna bakom “Laterna Futura” finns. Projektet har utvecklats i samarbete med Kulturarvsinkubatorn (5 ) och har formgivits av Studio Doms (6).

Målet är att skapa en produkt som kan leasas ut till museimiljöer, t ex att användas för att visa miljöer som inte kan visas för alla, t ex av bevarandeskäl eller på grund av bristande fysisk tillgänglighet.

LaternaGuide 
Laterna futura  

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild05: Ljud- & audioguider Kommentera artikeln!

Konferens: öppen inbjudan till “Computer Applications in Archaeology”

AR i arkeologi. Foto: Detev CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

Använder du som pedagog VR, AR eller annan utvidgad verklighet med digitala verktyg inom skola, museum eller kulturarvsammanhang?
Är du utvecklare av VR, AR eller XR (1) och har erfarenheter av kulturarvsapplikationer?
Är du curator/intendent, sakkunnig eller mediaproducent av innehåll som har använts för VR- eller AR-tillämpningar?

Konferensen “CAA 2020 Inside Information” (2), som hålls i april 2020, i Oxford, Storbritannien, bjuder in bidrag med papers, presentationer eller posters med erfarenheter av VR/AR inom lärande och förmedling, till konferensavsnittet “iN Deep: Cultural Presence in Immersive Educational Experiences” (3):

“This panel asks those creating or intensely using Archaeology VR/AR/XR…how we can better design, create, or curate experiences that inspire and educate students and the public on the cultural importance of archaeological spaces, objects or themes. ..
/We ask participants to present and explain aspects of design and interaction and their intent in that experience; or, if the content was not designed by the presenter, how content was incorporated, curated, or enhanced for the classroom or GLAM experience. Specifically, we ask presenters to think thoughtfully and critically about how we might collectively learn to use these technologies in more informed ways” (4)

Konferensen arrangeras av School of Archaeology (5) vid Oxfords universitet, med Universitetet i York (6), Lunds universitet (7) samt University California Santa Cruz (8)
som programpunktsansvariga för avsnittet “iN Deep”.
Sista datum för bidrag är 31 oktober. Se konferensens webbplats för program och mer information (9).

“Computer Applications in Archaeology Conference 2020″

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 08: VR & Augmented Reality11: Konferenser14: Museipedagogik17: IKT & lärande Kommentera artikeln!

En knapp är en knapp, är en knapp?

Fysiska tryckknappar och svepande touch-skärmar känner vi väl till, vid det här laget..

I detta sköna klipp (fast sänk musiken…) visar Exploratorium (1) enkelt på kreativa varianter av input-möjligheter. Som t ex kan utföras med hjälp av Makey Makey (2), Microduino (3) och liknande kretskorts-plattformar…


The Exploratorium Tinkering Studio


Se även:
Makey Makey on Instructables

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 09: Alternativa gränssnitt16: Interaktionsdesign Comments Off

Symposium: Samtidskonst och digitalisering

Lördag 17 augusti arrangerar Göteborgs konsthall (1), i samarbete med bland andra Regionteater Väst (2), symposiet “Samtidskonst och digitalisering” (3), i Foajébaren på Göteborgs stadsteater (4).

Hur förhåller sig samtidskonsten till den teknologiska utvecklingen? Frågan ges ett brokigt svar genom flera konstpraktiska, teoretiska och historiska perspektiv omkring den digitala teknologins estetiska och politiska konsekvenser, utforskade genom olika samtida konstnärliga praktiker.

Bild från installationen  'The Memor' – Lundahl & Seitl och ScanLAB Projects. Foto: Lundahl & Seitl / ScanLAB Projects

Symposiet ges som en del av den pågående utställningen “Fragmented Realities” (7) som bland annat innehåller det immersiva, interaktiva mixed reality-verket “The Memor” (8), utvecklat i samarbete med ScanLabs Projects (9), som arbetar med ultrahögupplösta VR-visualiseringar av kulturhistoriska objekt, rum och byggnader.

Medverkar gör flera samtidskonstnärer, skribenter och curators.  Se fullständigt program på Konsthallens webbplats (10) eller på Facebook (11).

Samtidskonst och digitalisering

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt10: Research11: Konferenser Comments Off

Kreativt kioskhölje av kartong

En genialisk lösning som kan användas för “rapid prototyping” (1) av publika digitala kiosker!

(För övrigt extra skoj att använda just bananlådor under Retrospelsmässan (2), på den före detta “Bananpiren” i Göteborg..)

"Arkadspel" i tillfälliga kartonghöljen, Retrospelsmässan 2019, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

"Arkadspel" i tillfälligt kartonghölje, Retrospelsmässan 2019, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Laptop-datorer, externa bildskärmar och enkortsdatorer blir arkadspel i "kartongkiosker". Retrospelsmässan 2019, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Justering av tekniken inuti arkadspels-höljet. Retrospelsmässan 2019, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Del av tillfällig arkadspelspanel. Retrospelsmässan 2019, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia
Retrospelsmässan

Se även:
Electrokit: Arkadkontroller

Museduino

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild Comments Off

“God praxis” för museisektorn

Hackdash.org: Del av startsida för digitala koncept - Digisam och Enheten för digital förmedling

I dagarna pågick 2019 års upplaga av konferensen “Digikult” (1). Jag hade tyvärr inte möjlighet att delta (kanske kunde arrangörerna fundera på möjligheter till halvdags-/endagsbiljett också? :-) ).

Plockar dock upp David Haskiyas trevliga konferenspresentation av enheten för digital förmedling på RAÄ (2), smidigt delad och publicerad via Google Docs (3)..

Enheten för digital förmedling är, som nog är känt vid det här laget, resultatet av ett uppdrag från regeringen att låta Riksantikvarieämbetet bli ny central resurs för landets museer:

“Enheten arbetar med och för museer med målet att stärka Sveriges museer som digitala organisationer och deras digitala praktik…// Museer, och andra kulturarvsorganisationer, ska uppleva att enhetens arbete har resulterat i för dem värdefulla, förbättrade och fördjupade kunskaper om metoder, tekniker och tjänster för digital förmedling.” (4)

Haskiya, som är chef för enheten, tar i sin presentation upp olika, men framförallt två intressanta saker.

Dels avsikten att arbeta med utveckling och spridning av “God praxis”-tänkande för museisektorn, en översättning av engelskans uttryck “Best practice” (5).
Dels att arbeta mer med prototyping (6), prototypisering, i arbetet med digitala tjänster, plattformar och lösningar.

Jag tror att “god praxis” och prototypisering är rätta vägar för att möjliggöra mer användarorienterad och framförallt mer processorienterad utveckling av digitala tillämpningar inom musei-sektorn.

“God praxis”, för att utveckla ett mått av standard för t ex struktur, format och information. Men inte minst för att undvika att projekt utvecklas isolerat, var för sig, i en redan ekonomiskt undernärd verksamhet…

Laborationer i en utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

Publik, teknik & “generation Z”
Det ska bli spännande att följa utvecklingen mellan nya enheten och museerna. Lite av en utmaning. Det bästa är om sektorns utveckling sker behovsstyrt. Hur ska “god praxis” om “god praxis”-sättet förankras till att bli en självupplevd fråga i en bransch, som dels inte haft för vana att arbeta på det sättet, dels har olika förutsättningar?
(Detta identifierades redan i RAÄ:s kartläggning av museernas digitala förmedling 2018, bland annat stora bristen på utvärdering av digitala tillämpningar (7).

I presentationen citeras kulturpropositionen från 2016/17 (8), som bland annat uppmanar till utveckling av utställningsmediet, som ett sätt att göra museer mer angelägna för fler. Samt att kulturarvsinstitutioner bör ligga i framkant när det gäller digital interaktion.

Jag kan känna att detta är både lockande och självklart.
Fast…är det tillräckligt? Och är det svaret på frågan: hur ska fler kunna ta del av museers samlingar och kulturarvsmaterial?

Varken “utställningar” eller “ny teknik” är något som i första hand skapar angelägenhet, eller egentligen efterfrågas på det sättet av besökare.
Det finns de som menar att generationen som är uppvuxen med det digitala samhället inte efterfrågar “teknik” eller ser det som spännande – de tar den så att säga för given (9).

Utställningar och mediainslag är förstås verktyg, inramningar för att skapa möten, händelser, interaktioner med berättelser kring kulturarvsmaterial, både online och offline (och därför roliga och meningsfulla för oss som arbetar i denna sektor!).
Men det är andra faktorer som kan göra museer, utställningar och samlingar relevanta. T ex för mindre besöksvana grupper i samhället. Inte minst för att stimulera till att göra återbesök.

Gemenskap, kunskap, minnen och sinnen... Museijärnvägsentusiaster. Foto: Paul Henningsson, musedia


Vidga den digitala frågan

En form av “kompetenshöjning” kan vara en del i arbetet att utveckla museers “digitala praktik”.
Men kanske behöver den “digitala praktiken” också arbeta för att vidga frågeställningen, till att också problematisera kommunikationshelheten, där det digitala ingår som en självklar del.

Där tror jag att vi behöver börja ifrågasätta musei- och kultursektorns grundföreställning om att den ska “nå ut”, till en “publik”!

Och istället formulera, eller “addressera” som det ibland heter, vårt lärande, som det genomgående tema för hur vi som människor formar och formas av kulturen, vad föremål, platser och berättelser betyder för oss och hur vi får utbyte av det på olika sätt.

Vad innebär det att vara “användare” i museernas ekologi. Vem är användare? Hur? Varför inte? Blir digitalt material automatiskt tillgängligt och relevant, genom Creative Commons (10)-deklarationer? Vad innebär risker för digitalt utanförskap i musei- och kulturarvssammanhang? Vad betyder digital kommunikation för lärandet i våra olika levnads-sfärer? Och vad betyder det rumsliga och sociala för hur vi kommunicerar genom tekniken?

I forum som “Digikult”, museernas vårmöte, egentligen i bredare museipolitik idag, saknar jag fortfarande medvetandegjorda, drivna frågor om brukares lärande, om meningsskapande och erfarande ( 11) i interaktioner med kulturarv.

Och perspektiv på “publikutveckling” (i brist på bättre uttryck) som är lika intresserad av andra perspektiv på kultur/gemenskap, som det egna förgivettagna (ofta svårt, mycket svårt att tänka utanför egna ramarna..)

För utan frågor om vad kulturarv, föremål och konst betyder för oss alla, och vad som eventuellt sker vid interaktioner med dessa kulturavtryck, så stannar den “digitala praktiken” endast vid att vara en gest.

Ett sämre scenario, när museisektorn vill växla upp digitalt, är om dialogen främst landar mellan museibransch och IT-bransch.
Berättelser och användare först. Alltid.

Digikult 2019

“Digital förmedling”

Se även:
Gemensam EU-deklaration för ett digitalt kulturarv

NEMO Reading Corner: Learning

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 11: Konferenser13: Museivetenskap17: IKT & lärande Comments Off

Det formativa arbetet med “besökare” och “publik”…

Internationella turister vid besökskylt på Riddarholmen, Stockholm. Foto: Paul Henningsson, musedia

Två aktuella rapporter har publicerats den senaste tiden, som på ett välkommet sätt visar att frågor om besökarperspektiv, att planera för besökare samt att arbeta för att analysera och utveckla nya målgrupper, har blivit mer och mer medvetandegjort inom kulturarvsområdet.

Den ena rapporten, “Att vidga sin publik handlar om att vidga sig själv” (1), utgiven av Riksantikvarieämbetet (2), är resultatet av ett tvåårigt projekt “Museer – en fråga för fler” (3).

Den andra, utgiven av Naturvårdsverket (4), är en handledning, “Naturvägledning i natur- och kulturområden” (5) och en uppföljning till en tidigare rapport om tillgänglighet (6).

Omslag till skriften 'Att vidga sin publik', publicerad av Riksantkvarieämbetet

Anpassning efter tänkta besöksgrupper
Riksantikvarieämbetets rapport bygger på en kartläggning bland museer i Sverige, samt en orientering i hur frågor om besökarstudier och publikutveckling vid museer har genomförts internationellt.

“Vi ska titta på hur museer i Sverige arbetat med att nå en ny publik och hur det fallit ut samt lyfta fram ett antal museer som på olika sätt arbetat för att vidga sin publik och på så sätt gjort museerna till en fråga för fler.” (7)

Rapportförfattarna pekar i sin sammanfattning på att det finns skillnader mellan vad forskning och statistik anger som hinder för att kommunicera med fler grupper i samhället, jämfört med vad musei- och minnesinstitutioner själva identifierar som barriärer för besök.

Bland intervjuade museer finns en bild av att yttre faktorer, såsom osynlighet i mediabrus, avstånd till museilokal eller entréavgifter skapar hinder för icke-besökare. Medan forskningen, enligt rapportförfattarna, snarare visar på museers organisationsformer i sig som delar av strukturella (kulturella, socioekonomiska, pedagogiska) hinder.

Samtidigt har museernas arbete med att vidga grupper av besökare inneburit försök att förstå sin önskade publik och i det, anpassat och förändrat sin verksamhet utifrån de behov, förutsättningar, livsvillkor och önskemål publiken har.

“För att vidga sin publik har de alltså vidgat sig själva och sin verksamhet.” (8)

Metodisk planering
“Naturvägledning i natur- och kulturområden” är framtagen av Centrum för Naturvägledning (9) på uppdrag av Naturvårdsverket. Även Riksantikvarieämbetet har medverkat i utformningen av handledningen.

Materialet riktar sig till offentliga organ, organisationer och enskilda som förvaltar natur- och kulturmiljöer.

“Att anpassa åtgärder och aktiviteter utifrån varje områdes förutsättningar är centralt. Samtidigt är det av stor betydelse att utgå från besökarnas perspektiv och intressen.
Genom fördjupad kunskap om naturvägledning kan förvaltaren både utveckla kvalitet i naturvägledning i egen regi och bedöma och vägleda andra aktörers aktiviteter. Detta bidrar både till att viktiga perspektiv på förvaltning av skyddade natur- och kulturområden kommuniceras och att besökarens upplevelse blir av hög kvalitet.” (10)

Omslag till skriften 'Naturvägledning i natur och kulturområden' utgiven av Naturvårdsverket

Skriften presenterar centrala begrepp för besökarorienterad planering i natur- och kulturmiljöer, samt ger en praktisk stegvis modell för att utveckla naturvägledningsinsatser, som i sin tur baserats på Naturvårdsverkets modell för tillgänglighetsplanering i utomhusmiljöer (11).

Sedan 2018 pågår dessutom ett projekt på Naturvårdsverket att i samarbete med RAÄ skapa en onlineutbildning om tillgänglighet för natur- och kulturmiljöer (12).

En formativ agenda
Det är mycket intressant och av stort värde att handledningen för naturvägledning aktivt problematiserar besökarperspektivet, som ett led i dessa miljöers anläggning och skötsel.

Jag upplever att det traditionellt sett har varit “sakämnen” som stått i fokus inom förmedlingsarbete. Det vill säga att “nå ut” med “kunskap” om “naturen” eller “arkeologin”, “historien” och så vidare.
Sakämnet är naturligtvis utgångspunkten för att kommunicera något väsentligt. Men utan att vi samtidigt synliggör hur besökare erfar, associerar till och vad de behöver för att relatera till “ämnet”, så ökar risken att kommunikationsinsatserna hamnar bredvid målet. Det vill säga missar att kommunicera, beröra. Och vad är vitsen med att prata bredvid eller över folks huvuden?

“Förmedlingen” (“Vägledningen”, eller egentligen: “Interpretationen”) blir så att säga bättre av att vi aktivt inkluderar att ta med hela besökarupplevelsen. Från att någon börja intressera sig för att göra besök i naturen/fornlämningen, till att denne faktiskt läser skylten eller interagerar med den bärbara digitalguidens skärm (13)…

Centrum för Naturvägledning har de senaste åren arbetat med internationalisering på olika sätt, vilket märks genom referenserna till “interpretation” i handledningen. Även om vi, enligt mina observationer, fortfarande befinner oss i ett “förhandlingsskede”, i ett möte mellan starkt förankrad svensk/nordisk naturförmedlingstradition (“folkbildning”) och anglosaxisk tvåvägskommunikations-tradition..
Ska “naturvägledning” benämnas som “interpretation”? Är “naturvägledning” detsamma som “interpretation”? Om inte, på vilket sätt då? Är frågan viktig?

Känner för övrigt annars igen mig i handledningens resonemang kring val av form och teknik! Vilket får mig att hoppas, att bland annat denna blogg på något sett har bidragit till “agendan”!

“Alltför ofta påbörjas planeringsprocesser med beslut om form eller metod för kommunikation. Naturvägledning utgår från att lyfta fram ett områdes värden och resurser i form av naturfenomen, berättelser med mera. Att noga tänka igenom vad man vill berätta, för vem och hur det ska gå till minskar risken att välja metoder som inte bidrar till naturvägledningens syfte, inte tilltalar besökarna eller innebär att man låser in sig i onödigt kostsamma tekniska lösningar.” (14)

Uppfatta, orientera, välja, agera! 'Beslutskedjan' för besökare vid kulturbesök är inte alltid avgjord på förhand. Foto: Paul Henningsson, musedia

Riksantikvarieämbetets rapport är en annan sorts temperaturmätare i tiden.

Den tar avstamp i den etablerade kunskapsbild som finns idag, kring vilka grupper som främst besöker respektive vilka som inte kommer till museerna (15).

Men rapportkartläggningen visar på hur många olika typer av museiinstitutioner praktiskt har närmat sig frågor om besökare i sin verksamhet. Inte minst genom en förändrad syn på besökaren och hennes roll i verksamheten.

Här finns en mer närvarande insikt om att organisationerna, dvs museerna måste förändra sig själva och synen på både besökare och sig själva, om de ska lyckas arbeta mer aktivt inkluderande.

Detta kan förstås motiveras olika, beroende på typ av organisation och storlek. Men en varaktig förändring av synen på besökare, publik, “community”, kräver att hela organisationen utvecklar sig. Inte bara i marknadsföringsgruppen eller bara i ledningsgruppen. (Kanske är det så att museernas berömda “uppdrag” ska kompletteras med en formulering – för vem som kulturarvet faktiskt ska bevaras och kommuniceras?!)

Både Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket är två centrala myndigheter, “moderskepp”, för bevarande- och utvecklingsfrågor inom det gemensamma natur- och kulturarvet. Ämbetet som dessutom är ny “riksresurs” för landets museer.

Kanske har Naturvårdsverket ett sorts försprång i att ligga nära besökare, tack vare konceptet “Naturum” (16)?
Jag hoppas att Riksantikvarieämbetet, i samverkan med andra myndigheter, branschorganisationer, och för all del även enskilda konsulter/entreprenörer, kommer behålla och fördjupa frågan om besökarperspektiv i museers organisation och utveckling. Ungefär som hur norska ABM-utvikling (17) en gång arbetade framgångsrikt…


“Att vidga sin publik handlar om att vidga sig själv”

“Naturvägledning i natur och kulturområden. En handbok för planering och genomförande av naturvägledning i skyddade natur- och kulturområden.”

Se även:
“Publik – en antologi om konst, kultur och utveckling”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Digitalt interaktiva projektioner

I väntan på nästa mässa med museitekniska lösningar, och innan vårsolen kommit fram helt, kan kanske digitalt interaktiva bords- och väggytor vara något att laborera med?

Mediaföretaget Sonys bärbara interaktiva projektor “Xperia Touch” (1) förenar optiska sensorer för multitouch-rörelser, med en projicerad bild på valfri fysisk yta.

Ett alternativ till pekskärmar och multitouchskärmar, vilket kan möjliggöra dels mindre påträngande digitala presentationer i känsliga miljöer, dels skapa scenografiskt integrerade lösningar i t ex en utställningsmiljö. Innehållet kan t ex vara en traditionell digital grafisk presentation, ett bildspel eller 3D/VR-applikation.

Två personer som använder interaktiv projektionsbild med Xperia Touch. Foto: Jon Fusco

Sony Xperia Touch. Foto: Sony

I huvudsak handlar det om projektioner på korta avstånd, men går enligt tillverkaren att visa en bildyta upp till 80″. Projektorn har Android som operativsystem och kommunicerar bland annat via Wifi, Bluetooth och NFC.

Tekniken är inte ny i sig och “Xperia Touch”, vars namn ju känns igen från serien av smarta mobiler och surfplattor, har funnits på marknaden sedan 2017/18.

I princip är detta en utveckling av picoprojektorer (2), “pocket-projektorer”, för att t ex titta på film eller bilder från en mobiltelefon. Men som i detta fall drivs med hjälp av Android och har avancerade sensorer för rörelseinteraktion (och rumslig reaktion). Den kan sägas vara en “surfplatta utan skärm”, egentligen!

Person som interagerar med projektion med 'Puppy Cube'. Foto: Puppyrobot.com

En väldigt snarlik variant heter “Puppy Cube Projector” (3), även den en kompakt, sensorfylld och Android-baserad bärbar interaktiv projektor.

Något bättre optik än “Xperia Touch” och klarar t om upp till 100″ bildprojektion, även om tillverkaren rekommenderar spannet 23″- 40″. “Puppy Cube” har dessutom HDMI-kontakt, som alternativ anslutning.

Kompakt design och smarta funktioner till trots – gemensamt för mobila projektorer är att de är dagsljuskänsliga. De fungerar bäst i mörkare rumsförhållanden. Vilket kan gälla för en äldre kulturhistorisk inomhusmiljö, eller i en utställning.

Del av installation 'Moments of Delight, Detroit Institute of Arts. Foto: Anne Reeves

Den experimentellt händige kan konstruera en egen interaktiv projektionsyta, med hjälp av dator, projektor och webbkamera samt öppen källkod som “La Tabla” (4)…

Personer som laborerar med en interaktiv La Tabla-projektion. Foto: La Tabla

Eller varför inte börja med att återanvända en äldre smart mobil som enklare pico-projektor, lagd inuti en pappkartong, med ett gammalt förstoringsglas som lins?! (5)
Vänd det dunkla till något upplysande!

“Xperia Touch”
“Puppy Cube Projector”

Se även:
“La Tabla” 
“3$ Box Projector”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild09: Alternativa gränssnitt16: Interaktionsdesign Comments Off