Digitalt läsöga gör utställningstexter mer tillgängliga

På nyligen avslutade konsument-elektronikmässan CES (1) i Las Vegas, USA, demonstrerades en produkt som jag tycker var en av de mest intressanta bland alla mässreferat: “OrCam MyEye” (2).

“OrCam MyEye” är en mycket kompakt bildscanner, kombinerad med text-till-talfunktion, som i nära realtid kan läsa upp all typ av text: tidningssidor, skyltar, sedlar, menyer med mera.

Denna läsningsmöjlighet inkluderar även utställningstexter, skyltar, kataloger och jag tror att applikationer som denna, skulle kunna åstadkomma mer tillgänglighet i befintliga utställningsmiljöer med digital hjälp.

Bild på person som läser dagstidning med hjälp av 'OrCam Myeye'. Foto: Orcam.com

Enheten 'OrCam MyEye' som har fästs på ett par glasögon. Foto: Orcam.com

Användaren bär “OrCam MyEye” på skalmen på ett par glasögon. Apparaten är ungefär lika stor som en vuxen persons pekfinger. Längst fram sitter en microkamera som läser av, “scannar”, textmängd och sedan läser upp det i en liten högtalare i apparaten.

Applikationen aktiveras genom enkel geststyrning. Uppläsning startar när användaren pekar med fingret på texten framför sig. Genom att hålla upp handen utsträckt, avbryts uppläsning. Talsyntesen klarar flera olika språk, även svensk uppläsning.

Läsögat kan dessutom arbeta med ansiktsigenkänning, att läsa av och spara utseendet och namnet på en person du har mött.

All information som lagras av apparaten stannar i enheten. Inget av “OrCam MyEye:s” innehåll kan föras över från apparaten till andra enheter, varken via kabel eller via trådlös kommunikation. Detta av säkerhetsskäl, för att skydda integriteten hos användaren och personer runt om, som användaren möter via “digitalögat”.

Assisterande teknik som gränssnitt för alla
Produkten är tänkt att vara ett assisterande tekniskt hjälpmedel för personer med lässvårigheter, nedsatt syn eller för de som är helt blinda.

Dess teknik öppnar som sagt en möjlighet som är lika enkel som genial: att kunna ta del av tryckt information i det publika rummet. Även för den som helt saknar syn och som t ex är beroende av muntlig eller förinspelad ljudåtergivning av text.

“OrCam MyEye” känns väldigt high-tech, och påminner om “Google glass” (3). Det påminner även om
bildigenkänningsteknik-appar via kamera som förekommer för smarta mobiler.

Men till skillnad från Google glass och avläsningsappar för smartphones finns alltså ingen koppling till trådlösa tekniker eller mobila enheter.

Googles AR-glasögon var även ett experiment för i första hand seende personer, eftersom innehåll projicerades via en speciell lins, framför användarens öga. “OrCam MyEye” utnyttjar istället ljud, för att återge befintlig grafisk textinformation i rummet.

Eftersom apparaten först scannar, sedan bearbetar och sedan läser upp med syntetiskt tal, blir det en viss fördröjning innan innehållet hörs. Talsyntesen på svenska låter acceptabel och kommer säkert att kunna utvecklas mer.
Det kan även hända att skiftande belysning i t ex en utställningslokal kan påverka uppläsningen.

Priset är också rätt högt än så länge, den senaste “OrCam MyEye 2″ kostar omkring 30 000 per enhet..vilket inte alla privatpersoner har råd med. Men ett museum t ex, skulle dock kunna erbjuda tekniken till besökare, ungefär som uthyrning av andra bärbara guidesystem.

“OrCam MyEye” säljs i Sverige av bland andra ICAP (4).

“OrCam MyEye”

Se även:
TapTap See
Aipoly Vision

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form09: Alternativa gränssnitt10: Research Kommentera artikeln!

Utställningsdesign för Instagram-användare

“It’s interesting to see, like, I go to the SFMOMA and everyone’s just trying to get Instagrams. You know, like is that what art is becoming. Is like, what you’re experiencing and sending out into the world?” (1)

Digitala livsstilsmagasinet “Wired” (2) skriver om en ny trend inom upplevelsedesign: besöksattraktioner utvecklade specifikt med tanke på aktiva Instagram (3)-fotograferande besökare (4).

Miljöer som “Color Factory” (5) eller “The Museum of Ice Cream” (6), båda i USA, präglas av enkelhet, färg, form, ljusa miljöer och lek. Kvalitéer som  eftersöks alltmer, enligt undersökningar bland unga vuxna människor som besöker större konstmuseer och söker samvaro och upplevelse. Vilket inkluderar aktivt fotande och filmande med egna smarta mobiler (7). De nya “Instagramvänliga” museerna har på kort tid blivit mycket populära.

En ny dimension av The Museum XP?
Utan att själv ha besökt miljöer som “The Museum of Ice Cream” och liknande, funderar jag på vad utvecklingen vill säga för “the museum experience” (8), för publikutveckling, liksom för den digitala tekniken som komponent i museiupplevelsen?

Att världstädernas ikoniska museer som t ex Guggenheim (9), Tate Modern (10) och Louvren (11) lockar med konst och arkitektur i världsklass, är inte något nytt.

Det vittnar ju ständiga turistströmmar om och för många av oss är utlandsresor synonyma med just besök på mer eller mindre berömda museianläggningar – där vi kan se och komma nära berömda föremål.

Samtidigt, det estetiska värdet hos världsunik konst, liksom den speciella (estetiska) inramningen vid de ikoniska museerna, är företeelser som blivit mycket populära publika arenor för bild-delning via sociala medier, vid sidan av andra populära offentliga miljöer som t ex restauranger (12).

Installationsverket “The Rain Room” (13), som öppnade 2012 på The Barbican (14) i London och senare visades vid MoMA (15) i New York, hör till en av de mest avfotograferade konstmiljöerna över tid, på just Instagram (16).

Del av användares bildflöde taggat som #moic på The Museum of Ice Cream:s webbplats

Bilden och brukaren, tiden och rummet
Att med sin mobilkamera placera sig själv i bild, i interaktion med ett verk, tycks ha många betydelsenivåer. Bilden blir ytterligare en del av att verkligen ha “varit där”, en överföring av det fysiska ögonblicket till bild/film.
Samtidigt är bilden inte endast ett dokumentärt “minne”: vid delning i sociala medier får bilden/klippet många funktioner/betydelser: ett uttryck, en berättelse, ett påstående, en hälsning, en bekräftelse – en visuell kommentar i en pågående flervägskommunikation med andra.

En tredje aspekt är vilken effekt Instagram-användandet har i rummet.
Personer som aktivt agerar och skapar medvetna kompositioner med sig själva och sällskap i bild, innebär ett form av utagerande beteende, som även påverkar upplevelsen hos de som inte är delaktiga i momentet.

Instagram-användarkulturen har fört med sig en ny form av performativitet in i utställninsgrummet. Där interaktionen med miljön eller ett visst mediainslag skapar en egen narrativitet (17). Men som också styrs av att användaren väljer ett agerande/beteende anpassat för den sociala mediekommunikationen.

Fenomenet kan jämföras med “Flipperspelseffekten” (The Pinball Effekt) på vetenskapscentra, där vissa besökare främst far runt för att hitta och trycka på knappar, snarare än att absorberas av det vetenskapliga innehållet i de individuella stationerna. Besöket formas av användarens/besökarens aktiva beteende-strategi (18).

En uppdatering av “The Kodak moment”?
Att synas och finnas i Instagram kan bland mycket aktiva användare sägas vara förknippad med den livsstil som du har valt.

Som aktiv användare i Instagram och liknande tjänster, bekräftas både den egna livsstilen/identiteten genom det ständiga “livsflödet”, liksom det blir en bekräftelse av “online-tjänsten” i sig. (Man kan vända på det och fråga sig: hur hade aktiva Instagrammare gjort, utan att ha tillgång till Instagram eller liknande plattformar?)

Frågan är som sagt om det även leder till att preferenser påverkas av den aktiva mobila digitala användningen? Som att efterfråga och vilja söka sig till platser som “passar” för Instagram-komponerade visuell bildkommunikation, vilket utvecklingen “Color Factory” är ett exempel på.

Man kanske kan tänka sig att museiutställningar kan komma att inkludera “stråk” för sociala medie-aktiva besökare. Ungefär som traditionella “vuxna” utställningsmiljöer ibland har förhöjts med “barnspår”, med viss media och form som tilltalar barn.

“Kodak moments” (19) hette det en gång i tiden, under den analoga film-åldern, efter en berömd filmtillverkares namn. Vilket t ex kunde omsättas som uppskyltning av särskilda fotovänliga ytor vid sevärdheter, eller som markeringar i miljön vid populära utsiktspunkter osv.

Förhöjd upplevelse eller inte?
Men vad händer med det självstyrda, informella och kontinuerliga lärandet, hos aktiva sociala medie-användare?
Några av de undersökningar som citeras i artikeln “Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?”, pekar på att unga museibesökare vill bli “underhållna” snarare än “bildade”. Samt att aktivt fotande ledde till att besökare mindes mindre om utställda föremål, jämfört med de som ej fotade i lika stor utsträckning  (20).

Detta tycks motsäga, på ett för mig lite förvånande sätt, tidigare museologiska diskussioner om mobilers och mobilkamerors potential för aktivt meningsskapande, enligt konstruktivistiska synsätt (21). Liksom mina egna erfarenheter att unga tvärtom uppskattar de ofta unika upplevelser att se och uppleva något utöver det vanliga, till exempel vid museibesök.

Ur presentationen 'New Models for Mobile Learning in Museums' Foto: Shelley Mannion/British Museum

Innan den mobila utvecklingen nådde det globala genomslag som den har idag, med många miljoner användare av smarta mobiler, så var museibesökare främst hänvisade till de digitala inslag som hade placerats där av utställningsmakarna.

Dessa inslag utgjorde något mer av traditionellt kontrollerade/regisserade upplevelser, likt andra medier som sammanställts för ett visst uttryck i rummet. Användaren var så att säga hänvisad till vad som hade valts ut att visas på skärminstallationen..(vilket inte nödvändigtvis innebar att besökaren uppfattade eller använde innehållet som det var tänkt..).

Idag kan vi med egna smarta mobiler söka annan information, agera, regissera oss själva och lyssna på musik och chatta. Ännu mer oberoende av vad museets utställningsmakare har förväntat sig att vi ska uppleva i samband med ett besök…
Var (och hur) möts museets innehåll och besökarna, i denna Instagram-förhöjda ekologi?

Mobilförbud på museer är knappast möjligt eller önskvärt. Men det förekommer i skolor och även på vissa restauranger..(21)

“Whether you’re in a space like the Museum of Ice Cream or the Museum of modern Art you’re going to find people looking at exhibits through their phones../Is it an experience that makes us think and reflect and see the world differently? Or is it an experience that amounts to that little square photo you post online?” (22)

Artikeltipset kom via IdeK på Facebook!

MuseiTekniks läsare önskas God jul och Gott nytt digitalt år!

Is Instagram killing our museum culture or reinventing it?

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier10: Research14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Kommentera artikeln!

Ny digital samarbetspart för Riksantikvarieämbetet

Användare med VR-kontroller och glasögon vid datorskärm

Riksantikvarieämbetet (1) inleder under 2108 samarbete med RISE Interactive (2), som ett led i ämbetets nya myndighetsuppdrag att främja utveckling och samarbete inom museisektorn.

RISE Interactive, tidigare Interactive Institute/SICS, är ett experimentellt IT-forskningsinstitut som samarbetar med partners från akademi och näringsliv.

“Vi har redan en mängd framgångsrika samarbeten med musiesektorn och ser fram emot att få bidra aktivt med våra kompetenser och vetenskapligt baserade metoder till det kunskapscentrum som Riksantikvarieämbetet nu ska bygga upp. Gemensamt kan vi skapa banbrytande användarupplevelser som har potentialen att lyfta hela musei- och kulturarvsområdet.” (3)

Under 2018 kommer samarbetet att dokumenteras och utvärderas, samtidigt som den gemensamma avsiktsförklaringen har som mål att skapa ett långsiktigt tätare samarbete.

Läs hela pressmeddelandet (4).

Riksantikvarieämbetet

RISE Interactive

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat Kommentera artikeln!

Utställningar för alla

Detaljbild: fingrar som känner på förhöjd reliefbild i en utställning. Foto: Tactile Studio

Hur känns föremålet? Hur lät det när det användes en gång i tiden? Hur doftade kryddorna i urnorna?

Fransk-tyska museiformgivningsbyrån “Tactile Studio” (1) förenar multisensorisk interaktion för utställningar, via taktila föremål, skulpturer som kan vidröras och grafisk tredimensionell grafik. Målet är att öka miljöernas tillgänglighet för alla, enligt principen om universell design (2).

“A manifestation of a more accessible Louvre is the new museum interpretation center located in the Pavillon de l’Horloge (the Clock Pavilion). Opened in July 2016, it gives visitors keys for understanding the Louvre, which was once a royal palace before becoming a universal museum. 13 touch stations, developed by Tactile Studio, offer detailed explanations to the various building stages and modifications of the Louvre over time” (3)

Person som använder interaktiv arkitekturmodell i utställning, Champs sur Marine. Foto: Tactile Studio

Tillverkning av taktil skulptur. Foto: Tactile Studio

Företaget förenar på ett kreativt sätt traditionellt fysiskt hantverk med digitala verktyg, enligt en egen arbetsmetod.

För förhöjda bilder och punktskrift på grafiska skyltar har Tactile Studio utvecklat en variant av relieftryck, som även medger hög återginvning av struktur och mönster i naturmaterial. Dessutom tillverkas tredimensionella orienteringsskyltar och kartbilder.

För taktila modeller och skulpturinstallationer används optisk 3D-scanning.

Med bland annat laser kan tredimensionella museiföremål läsas av, utan att dess ytor behöver vidröras. Samtidigt som en kopia skapas, som är mycket nära originalets form. Den virtuella modellen skrivs sedan ut med 3D-skrivare.

I produktionen av skyltar och modeller utnyttjas materialet Corian ® (4), ett inregistrerat produktmärke samt ett gjutbart kompositmaterial som främst används för tillverkning av inredningsprodukter. T ex bordsskivor, bänkar och detaljer, inom bland annat storkök, sjukhus och offentliga miljöer.

Corian ® är en förening av akrylplast och mineraler. Det är mycket formbart och kan färgsättas genom tillsättning av pigment, och fräsas och profileras vid behov.

I härdat skick är materialet mycket hårt och sprick-tåligt och dessutom fukt- smuts- och bakterieavvisande, vilket inte minst är en stor fördel som material för taktila föremål i publika utställningar, liksom i utomhusmiljöer.

Förhöjd taktil skylt med doftstation, Musée International de la Parfumerie. Foto: Tactile Studio

Del av utställning med taktil modell och grafisk skylt, Louvre Abu Dhabi. Foto: Tactile Studio

Möjligheten att integrera touchsensorer för ljuduppspelning i grafiska skyltar, gör det möjligt att berätta för personer som inte har punktskriftsförståelse. Taktila modeller kan också med fördel kombineras med audioguider, t ex med syntolkat innehåll eller som en förhöjd upplevelse för fler sinnen, för alla.

Tactile Studio har bidragit med taktila utställningsmodeller för det prestigefyllda, nyöppnade Louvre-muséet i Abu Dhabi (5). Företaget presenterade även nyligen sina produkter och tjänster på musieteknikmässan Exponatec (6) i Köln, Tyskland.

Tactile Studio

Tactile Studio – Portfolio (PDF)

“Kultur mit allen Sinnen”

DuPont Corian ®

“Corian och miljön” (PDF)

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar12: Interpretation14: Museipedagogik Kommentera artikeln!

Museiutmattning – nu på bild

#peoplesleepinginmuseums  © Stefan Draschan

#peoplesleepinginmuseums  © Stefan Draschan

#peoplesleepinginmuseums  © Stefan Draschan

För många tavlor! För mycket saker! För stora salar! För få sittplatser! För tråkiga audioguider!  ?!

Fotografen Stefan Draschan (1) har spenderat de senaste åren på museer. Och har hittat riktigt trötta besökare.

“Museum fatigue” (2) är välkänt, och nu finns det på bild. Överstimulans, kvav luft, vätskebrist, jet lag, ömma fötter, till och med understimulans, kan vara många vanliga orsaker bakom museiutmattning.

Fast – visar det inte att museer samtidigt kan vara rätt tillåtande miljöer? En plats att känna sig trygg på, jämfört med en järnvägsstation t ex. Har nog aldrig sett en musievärd väcka och köra ut någon, för att de slumrat under ordinarie öppettider…

#peoplematchingartworks  © Stefan Draschan

Stefan har även fångat besökare som på olika sätt matchar tavlor på konstmuseer, vilket blir kul (3)…
(Fast hur etiskt är det att plåta sovande personer, t ex barn? Vet de om att de är fotade?)

Utdrag ur artikel av Benjamin Ives Gilman 'Musuem Fatigue' i The Scientific Monthly, Januari 1916

People Sleeping in museums

Stefan Draschan

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat18: Diverse Comments Off

Navigera med vardagsföremål på skärm..

Vid universitetet i Lancaster, (1), Storbritannien, arbetar en grupp forskare med en ny typ av dynamisk geststyrning, som gör det möjligt att styra kontroller på TV, spel och datorprogramvara med hjälp av ordinarie fysiska objekt. T ex med hjälp av en kaffemugg eller ett pingisracket (2).

Geststyrningen i “Matchpoint” (3), som protoypen kallas, skiljer sig på en viktigt punkt från andra liknande system: applikationen är programmerad att upptäcka och följa en rörelse, via ordinarie webbkameror.
Systemet behöver därför inte programmeras till att t ex känna igen en hand, eller kalibreras efter en viss styrkontroll, vilket har varit vanligt i andra befintliga geststyrningsgränssnitt.

Genom “Matchpoint” kan andra kroppsrörelser också användas, t ex huvudrörelser eller benrörelser, vilket öppnar möjlighet för de som har begränsad motorik med händer och/eller armar.

Användare i soffa, framför bildskärm med rörelsegränssnittet 'Matchpoint'. Foto: Lancaster University

Tillgänglighetsaspekten är viktig och spännande och överfört på t ex utställningssammanhang skulle detta kunna vara ett exempel på en användarmiljö som fungerar mer intuitivt för fler besökare, om det inte är begränsat till bara en typ av gest.

I kombination med föremålsrekvisita skulle det också kunna bli möjlighet att skapa en mixed-reality miljö som höjer närvarokänslan, t ex utforska en virtuell plats/miljö eller göra en tidsresa… Vilket förstås innebär att tillämpningen i sig behöver vara anpassad till både berättandeformen och till användarvänlig navigation..!

‘Revolutionary’ new gesture control tech turns any object into a TV remote

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild09: Alternativa gränssnitt10: Research Comments Off

“VisiTracker” – iPad-app för besökarstudier

Tekniska hjälpmedel har alltid haft betydelse inom besökarstudieområdet, för att underlätta insamling och hantering av större datamängder.

Ofta har det handlat om att kombinera tekniker och verktyg, efter behov eller enligt tillgång. Som till exempel videodokumentation, program för transkribering av inspelningar, programvara för kalkylark och grafer, stoppur, och inte minst: papper och penna.

Forskargruppen “Mediate” (1) vid Institutt for pedagogikk (2) vid Universitetet i Oslo (3) har nu utvecklat vad de hoppas kan bli ett allsidigt digitalt verktyg för att förenkla besökarstudier i museisammanhang.

Appen “VisiTracker” (4), en app för iOS/iPad (5), är framtagen i samarbete med Nationalmuseum (6) i Oslo samt producerad av EngageLab (7).

Erfarenheter av appen och dess utveckling, samt gruppens forskning kring besökares interaktion i utställningar, presenterades nu i september under konferensen “The Connected Audience” (8) i Wien.

Allt-i-ett-verktyg
“VisiTracker”, som än så länge är under utveckling, innehåller flera funktioner, bland annat enkätverktyg, observationsformulär för individuella besökare och/eller i grupp, dokumentation av demografiska uppgifter med flera.

På detta vis ges möjlighet att kombinera observationer med t ex intervjuer i samma verktyg/arbetsmiljö, vilket ju ger en mer rättvisande bild än att enbart dra slutsatser av besökares eventuella fysiska beteenden i en utställning.

Skärmbild från 'VisiTracker'

Skärmbild av enkätverktyg 'VisiTracker'

App:en ger möjligheter att göra jämförelser i resultat, mellan olika observerade besökargrupper, till exempel ålder, individer/grupper och så vidare. Att just kunna göra jämförelser och enkelt visualisera olika datamängder grafiskt är en stor vinst med applikationen.

“VisiTracker”  utnyttjar för övrigt en modell som är vanlig för t ex enkätundersökningar med hjälp av appar/surfplattor. Den kan användas i offlineläge och all data synkroniseras med ett molnbaserat konto, dvs på programmets fjärrserver, när användaren loggar in på nätet nästa gång.

Person som använder 'VisiTracker' i utställningsmiljö. Stillbild ur presentationsfilm producerad av Universitetet i Oslo.

Avsikten är att utveckla ett komplett verktyg, som en del i ett syfte att lyfta besökarstudier på museerna nationellt.

I Norden är Norge det land som får sägas ha arbetat mest aktivt med besökarstudiefrågor inom museer, men även science centers och bibliotek, med impulser från och samarbeten med brittiska museer och organisationer, via pionjärer som Dr. Merethe Fröyland (9) med flera.

Initiativet är därför extra spännande, eftersom det hittills inte funnits så många andra exempel på liknande “digitala verktygslådor”, anpassade för besökarstudier. Och den fortsatt innovativa forskningen vid Institutt for pedagogikk, bland annat kring “Social Meaning Mapping” (10) blir också spännande att följa vidare..

Cultural Heritage Mediascapes: Innovation in Knowledge and Mediation Practices

VisiTracker

VisiTracker på App Store

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign Comments Off

Projekt i bild: ”Titanic Belfast”

Säg ”Titanic” och många tänker nog isberg och ”osänkbart” fartyg, eller storfilmen från Hollywood, med samma namn. En lika tragisk som mytomspunnen händelse i den moderna historien, som fortfarande fängslar, över hundra år efter att katastrofen inträffade (1).

I hjärtat av den nordirländska staden Belfasts gamla hamnområde, ligger den historiska besöksattraktionen ”Titanic Belfast”, intill den fysiska plats där det olycksdrabbade fartyget ”Titanic” började byggas 1909.

Exteriör av 'Titanic Belfast', södra fasaden. Foto: Paul Henningsson, musedia

Attraktionen ”Titanic Belfast” invigdes 2012 och har fått många priser för utställningarna och för den totalupplevelse som besöket sägs ge.

Hur kan en ganska väl dokumenterad för att inte säga exploaterad händelse, som Titanics undergång, berättas i utställningsform?

Att vi inte var ensamma att vara nyfikna på ”T.B”denna tidiga augustidag, visade sig snabbt i entrén…första semesterhelgen för britter och en förköpt biljett via nätet visade sig vara ett måste, för att inte behöva köa i timmar..

Tack vare en mycket vänlig och serviceinriktad herre vid receptionen, som berättade att de redan haft över 3000 besökare samma förmiddag (!), kom MuseiTeknik in med en speciell ”bloggarbiljett”…many thanks!

'Titanic Belfast' entré. Foto: Paul Henningsson, musedia

Interiör med del av trapphallen, 'Titanic Belfast'. Foto: Paul Henningsson, musedia

”Titanic Belfast” är en privat besöksattraktion, skapat som ett museum med scenografier, historiska föremål och repliker, digitala visualiseringar och interaktiva stationer.
En stor butik säljer böcker, souvenirer, repliker och presentartiklar. I butiksdelen kan besökare som blivit fotograferade mot ”greenscreen” (2) i foajén även hämta sitt minnesfotografi med ”Titanic”-bakgrund…

Själva byggnaden som är sex våningar hög, ligger som en stor grov kristall på kanten av en kajsida, arkitektoniskt medvetet utformat som ett ”landmärke”. Ett grepp som kan kännas igen från liknande ”ikonprojekt” med nya museianläggningar världen över (3). En byggnad med uppenbart skulpturliknande form, som kan associera till fartygsskrov och oceanångarens skala. Men kanske också påminna om isberg, sprickor och brottytor .

Titanic hade den senaste kommunikationstekniken ombord. Besökare vid interaktiv morsenyckel-station. Foto: Paul Henningsson,  musedia

Utställningarna är tematiskt – kronologiskt arrangerade. Tanken är att grupper av besökare släpps in i ena änden, vandrar igenom hela anläggningen och sedan lämnar vid en utgång. Det finns delvis möjlighet att ”gena” genom byggnaden, för den som väljer att inte ta del av alla utställningsdelar. Besöket inleds på första våningen, därefter en hiss upp till sjätte högsta våningen.

Virtuell stadsbild av Belfast vid förra sekelskfitet med animerade silhuettfigurer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Följa John med animerade figurer.. Foto: Paul Henningsson, musedia

Utställningens berättelse börjar på land: Belfast, Irland vid förra seklet, är den miljö som besökarna möter först. Via assymetriska stora projektioner med animerade silhuettfigurer, skapas en levande och myllrande känsla, där besökaren också blir en rörelse i kryssandet runt stadens rum. Det är kul att testa om det går att gå lika fort som figurerna!

Den kulturhistoriska bakgrunden sätter skeppsvarvet och fartygssatsningen i ett sammanhang; politiska konflikter med Storbritannien, nationalism, den svåra ekonomiska situationen, stor emigration från Irland..fast trots allt, ett liv som fortsätter, (vilket också kan jämföras med samhället idag, 2017…Brexit, EU, migration, global ekonomi, nationalism, terrorism..)

Montrar i form av koffertar introducerar historiska personligheter, Foto: Paul Henningsson, musedia

I den första delen introduceras även några personligheter som på olika sätt hade anknytning till Titanic:s öde. Ett hem- och restaurangbiträde som senare fick arbete ombord och som även överlevde katastrofen, samt ingenjörer och skeppsklarerare med flera. Några av personligheterna återkommer i de olika utställningsavsnitten, som en del av berättartråden.

Titanic och systerfartygen byggdes på legendariska skeppsvarvet “Harland and Wolff”, granne till attraktionen och ännu verksamt inom marina området (4).
De första ritningarna på skeppet och köldragningen förstärks av en rums- och golvinstallation där besökarna med sina fötter kan prova att hitta så många nitar som möjligt i skrovet..

Hur många nitar kan du knacka? Interaktiv golvinstallation på 'Titanic Belfast'. Foto: Paul Henningsson, musedia

Rekonstruktion av byggställningar för Titanic. Foto: 'Titanic Belfast'

Från den simulerade bygghissen upp till översta våningen syns en rekonstruerad byggställning i full skala, liknande den på varvet när Titanic byggdes – inget för personer med svindel…

Översta våningen är så att säga en ”attraktion inuti en attraktion”. Besökare köar länge för att åka en mekanisk gondoltur genom ett gestaltat skeppsvarv (också det ett beprövat grepp från andra internationella attraktioner), med fullskaliga modeller, audiovisuella effekter och röster från varvsarbetare. Bygget på varvet var slitsamt och farligt, och dödsolyckor från hög höjd hände. Inte en helt säkrad arbetsplats.

Fartygets konstruktion visualiseras med storskaliga foton och teknisk grafik. Foto: Paul Henningsson, musedia

'Titanic Belfast' byggdes med samma höjd som fartygets skrov. Taktil modell av skeppshallen. Foto: Paul Henningsson, musedia

Utställningen visar sjösättningen av Titanic med foto och animationer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Själva sjösättningen väckte stor uppmärksamhet i media. Fartygets konstruktion var av en helt ny typ, dess massiva storlek och kraftfulla motorer, den genomarbetade inredningen. Det måste ha varit ett tekniskt och upplevelsemässigt underverk. Och samtidigt, detta var långt innan utlandssemestrar och nöjesresande var någon självklarhet.

Jag hade för egen del inte helt klar uppfattning om att fartyget dels gjorde en provtur, dels vid sin första resa seglade mellan ett par hamnar, bland annat i Frankrike, innan hon slutligen 1912 seglade från Irland mot USA..

Fartygets interiör beskrivs med inslag av taktila stationer med inredningsmaterial och detaljer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Del av rekonstruerat soldäck på Titanic, med Atlantens vågor som filmbakgrund. Foto: Paul Henningsson, musedia

Livet ombord gestaltas med olika rekonstruerade miljöer; däcket, hytter för tredjeklass-passagerare, salong och restaurangdel. Fasta miljörekonstruktioner kompletteras av fullskaliga 3D-projektioner runt ett väggavsnitt.

I de fysiska miljöerna gestaltas passagerare och personal i form av dramatiserade projektioner direkt på rumsytorna. Enkelt och väldigt effektivt. Karaktärerna ger samtidigt en liten spöklik rysning, som ett eko, med tanke på att vi redan känner till hur det skulle gå…

Tyvärr är det svårt att höra dialog och ljud från scenerna, bland alla andra besökare..
Alternativa lösningar, t ex mer riktat ljud eller enkla hörlursstationer hade kunnat komplettera något..

Kyparen berättar om frukosten ombord.. Foto: Paul Henningsson, musedia

Projicerade korta dramatiserade sekvenser i en rekonstruerad tredjeklasshytt. Foto: Paul Henningsson, musedia

3D-projektioner visar delar av Titanics interiörer. Foto: 'Titanic Belfast'

I ett mörkt avskalat rum, där rumstemperaturen dessutom hålls rätt sval, hör vi brottstycken av radiosignaler. Upplysta morsekods-remsor blandas med en svag stjärnhimmel. Oroande citat på väggen, och i fonden, en projicerad animation där fartyget sakta börjar sjunka i fören.

För att skildra själva olycksögonblicket har utställningsmakarna skapat ett medvetet minimalt rum, som kontrasterar mot de tidigare tablåerna och miljöerna.
Ingen sensationalism eller överarbetad dramatik. Snarare ett märkligt lugn, gripande, värdigt och sorgligt.

Det tog över en timme innan de första livbåtarna sattes i sjön. Alla livbåtar nådde heller inte vare sig hjälpfartyg eller land.

Titanics kollision och förlisning visas som en animerad illustration. Foto: Paul Henningsson, musedia

Förhör med ögonvittnen och besättning följde efter katastrofen. Foto: Paul Henningsson, musedia

I efterspelet till katastrofen skildras de första förhören och rättegångarna i USA med ögonvittnen och inblandade.

Den mänskliga tragedin var skakande i sig, men innebar för rederiet även ekonomiska och juridiska problem. Hur väl förberedda var manskapet för jungfruresan? Ett av systerfartygen, ”Olympia”, fick ta paus och byggdes även om samt kompletterades med ett mycket större antal livbåtar än vad Titanic hade seglat med.

I denna del av utställningarna finns även en form av ”faktarumsdel”, dock utan bord och sittplatser, där besökare via pekskärmskiosker kan utföra olika sökningar i databaser och passagerarlistor, skapa egen grafik samt få statistiska sammanställningar om olika fakta.

Pekskärmskiosker med fakta och passagerarstatistik. Foto: Paul Henningsson, musedia

”Titanic Belfast”-utställningen avslutas med sökandet efter skeppsvraket, som slutligen hittades och fotograferade först på 1980-talet av marinforskare vid stiftelsen ”National Geographic” (5).
I en större hörsal visas filmklipp om sökningsarbetet samt decennier av dokumentation.

I en intilliggande rumsinstallation finns ett ytterligare exempel på hur byggnadens våningar kreativt utnyttjats för att återge skala och djup. Under våra fötter, på ett glasgolv, visas en film med ett kamerasvep över vraket nere i djupet på havsbottnen.

Innan besökare når utgången, presenteras den maritima sektorn och det marina ekosystemet på Nordirland idag, vilket tyvärr mest känns som en sponsrad uppställning.

Storskalig filmprojektion av Titanics vrak under ett glasgolv. Foto: 'Titanic Belfast'

På väg ut är vi är trötta, intrycken är många och promenaden rätt lång..

Dilemmat med denna typ av attraktion som kanske bara besöks en enda gång, t ex i samband med turistresa, är att som besökare så vill jag utnyttja biljetten och tiden maximalt, vilket naturligtvis inte är enkelt.

Eftersom tanken är att följa den linjära givna rutten, har vi även ett mer eller mindre konstant flöde av besökare bakom oss (ovanligt högt tryck, under en högsäsongsdag som denna) som så att säga omedvetet ”föser oss” vidare..

Trots detta upplevde jag inte utställningen som överlastad eller övertydlig. Det är levande men också värdigt. Min upplevelse om fartyget breddas till att även inkludera alla de människor som hade del i fartygets historia, både före och efter olyckan. Det övergripande intrycket är mänskligt, samlat, inte sensationellt eller effektsökande.

Utsikt från femte våningen mot platsen där Titanic sjösattes. Foto: Paul Henningsson, musedia

Det är i alla fall uppenbart att producenterna har tänkt på oss besökare. Här och var i passager fanns drickautomater för vatten och läsk på flaska, liksom toaletter, sittplatser, en klart trevlig men inte alltid självklar lösning vid besöksattraktioner.

En annan tillgång under besöket är de besöksblad över anläggningen som delas ut vid ingången till första utställningsdelen. Bladet sammanfattar rubrik och berättelser i varje huvuddel av museet, som dels hjälper till att följa innehållet på plats, dels behåller delar av upplevelsen efteråt. Ett stort plus för att besöksbladet även listar huvudföremål i varje utställningsdel. Smart och besöksvänlig lösning!

Utomhusutställning med skyltar av stål, emalj, med grafik och ljudstationer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Ett av Titanics systerfartyg SS Nomadic i en äldre bevarad torrdocka. Foto: Paul Henningsson, musedia

Besöket på ”Titanic Belfast” kan kombineras med en guidad visning runt den historiska varvsmiljön, med en minneslund över de omkomna, samt ett besök på ”Harland & Wolff”.

I anslutning till anläggningen finns även en kostnadsfri utomhusutställning om platsen liksom museifartyget ”Nomadic”, det sista bevarade passagerarfartyget i världen från Titanics rederi,”The White Star Line”, restaurerad och placerad i en torrdocka.

Stort tack till personalen på ”Titanic Belfast” för pressmaterial och fritt inträde till besöket!

Hjälpsamma personalen vid besöksservice på "Titanic Belfast"! Foto: Paul Henningsson, musedia


Fakta:

Titanic Belfast, Belfast
http://titanicbelfast.com

Arkitekt: Civic Arts, Erik Kuhne and Associates

Förstudie: CHL Consulting

Formgivning: Event Communications

Interaktiv design: ISO Design

Invigt: september 2012

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 19: Projekt i bild Comments Off