Recension: “Hook Your Audience”

Omslag till handboken "Hook Your Audience" av Paul McCrory (2021)

“..no matter what sort of visitor attraction or outreach organisation you work in, you’re united by one presentation reality — nobody has to listen to you. These audiences only listen if you interest them”

“Hook Your Audience” (1) är en handbok i konsten att trollbinda deltagare, åhörare, levande publik. I miljöer som museer, besöksmål, i utåtriktad pedagogisk verksamhet, på festivaler och liknande.

Författaren Dr Paul McCrory har lyckats skapa en unik kombination av handbok och reflekterande självhjälpsbok, riktad till alla som arbetar med att kommunicera framför grupper, inom informella upplevelse- och lärandesammanhang. Till exempel vid museer, vetenskapscentra men även i utåtriktad pedagogisk verksamhet, på festivaler och liknande.

Paul, som själv är pedagog och utbildare, har lång erfarenhet av interaktiv vetenskapskommunikation från en rad sammanhang.
Han skriver initierat och metodiskt, till och med rättframt. Till stor del baserat på egna erfarenheter, som genomgående illustreras som episoder. Men lyfter också implicita referenser till forskning inom lärande, hjärnforskning och kommunikation.

Boken, som hittills endast är utgiven på engelska, inleds med ett öppningskapitel. Om grunden i att försöka bli relevant inför en tillfällig grupp människor, som av olika anledningar valt att delta i en publik aktivitet.

Detta resonemang utvecklas sedan vidare i bokens sju olika avsnitt:
“Skapa anknytning med hjälp av din personlighet”
“Gå in för nuet – omfamna direktkontakten”
“Uttryck dig med hjälp av känslor”
“Kommunicera genom lek”
“Utnyttja frågor i framställningen”
“Gör dina frivillig-personer till stjärnor”
“Berätta med humor”

Bygga på känslor, anta roller
Författarens utgångspunkt är lika drastisk som sann: i informella lärande-sammanhang har besökare sin fulla rätt och möjlighet att strunta i alla tänkta avsändarbudskap…

Och om vi visste hur lite deltagare egentligen fokuserar på vad som sägs skulle vi antagligen bli chockade, menar författaren (utan att dock citera eller ge några konkreta exempel på detta).

All kommunikation, menar McCrory, utgår från att skapa anknytning. Men eftersom pedagogen/presentatören sällan känner till något på förhand om sina tillfälliga deltagares individuella preferenser eller intressen, behöver anknytningen istället utnyttja andra tekniker.

Kommunikationen behöver baseras på känslomässigt engagemang och ta fasta på gemensamma nämnare för stunden. Till skillnad från all stimuli i omgivningen som läses av och hålls i bakgrunden, tills det är läge att skicka signalen vidare, så har känslor “fri passage” till hjärnan.

Känslor som till exempel förvåning, nyfikenhet, förvirring, överraskning, upptäckarglädje, till och med lätt rädsla. Universella känslor, som aktivitetsledaren på olika sätt kan utnyttja för att väcka, bibehålla och fullfölja sitt budskap – och hålla kvar deltagarnas uppmärksamhet. (Resonemanget kan jämföras med hur appar och smartphones formges för utnyttja hjärnans belöningssystem som ger små ständiga “kickar”.)

Utmaningen för “interaktörer” framför levande publik är dels att bygga upp sin repertoar och samtidigt utveckla ständiga känselspröt mot deltagarna. Att inkludera och involvera deltagarna meningsfullt, är nyckeln till interaktiv kommunikation.

Vad åhörare säger eller inte, deras blickar, gester, kroppsspråk kan användas som direkt feedback. Avtar fokuseringen, tittar de bort? Kommer den förväntade responsen eller kanske en annan?
Att som aktivitetsledare medvetet “göra fel”, i dramatiskt syfte kan vara en poäng. Att i realtid råka göra ofrivilliga misstag men ändå behålla sin fattning och sitt budskap, utlämnad framför en grupp är ännu svårare. Men kanske ett av de bästa sätten för aktivitetsledaren att också lära sig…(du kan bara lära dig simma genom att vara i vattnet!)

Specialeffekter eller lärande-effekter?
McCrory nämner skådespelarrollen och en vanlig uppfattning att skådespeleri handlar om att “låtsas vara” en annan person. De bästa skådespelarna är dock de som lyckas bygga sin rollkaraktär genom att hitta och förstärka delar av sin egen personlighet.

På liknande sätt kan en “interaktör” med fördel skapa en personlig “roll/karaktär”, vilket öppnar för möjligheter att både ha närvaro och samtidigt nödvändig distans till de som deltar.
Besökarna har kommit för att se dig – inte nödvändigtvis lära sig något, och har ofta låga förväntningar eller förkunskaper om vad aktiviteten kommer att innebära. Detta är ett försprång som “interaktörer” kan utnyttja i den egentligen onaturliga mötesformen som gruppresentationer utgör, menar McCrory och jämför med samtal t ex mellan ett par vänner.

I skriften refererar författaren på olika sätt till hur skruvad gruppsituationen i informella miljöer egentligen är. Med så korta förberedelsemöjligheter, så okända variabler, risker med nollställda deltagare, så flyktiga möten – kan vi egentligen mena att det handlar om lärande? Eller hamnar vi i ett effektsökeri?

Kvicka presentationer är inte något substitut för djupare mening och kunskap. Men att få uppleva någon som genuint känner för något genom ett spännande tilltal, ger en inspiration och kan väcka den nyfikenhet som ofta är själva förutsättningen för att forma ny kunskap, menar McCrory.

Denna recension kan bara lyfta en bråkdel av alla de tankeväckande resonemang som förs genom boken. Den fyller en lucka i den pedagogiska hyllan genom sin inriktning mot informellt lärande i grupper, såväl med barn och unga, familjer eller grupper av vuxna.

Jag uppskattar den konverserande texten, det känns som att du för ett samtal med en kollega eller en mentor. Vad som kanske saknas är avsnitt som behandlar “hooks” och nätbaserad kommunikation i digitala strömmande medier, som ju har vuxit fram mer under pandemin. Författaren har dock i första hand byggt sin kunskap baserat på lärande kommunikation i fysiska rum, erfarenheter som kan vara svåra att överföra direkt till live-inslag på nätet.

De över 300 sidorna kan även vara lite mastiga för någon som närmar sig banan som pedagog eller vägledare för gruppbesökare. Fast boken är tänkt som en verktygslåda, att slå upp vid behov och återvända till. Varje kapitel sammanfattar huvudresonemang i respektive underavsnitt vilket även gör det lättare att få överblick över innehållet.

På nätet finns dessutom webbanpassade utdrag ur skriften, som annars säljs som tryckt bok via Amazon (Storbritannien, USA, Australien) eller som e-bok via webbplatsen (2).
På grund av pandemins effekter på informella lärandesektorn erbjuder dessutom författaren “Hook Your Audience” som fri e-publikation till och med oktober!

“Hook Your Audience”

Hook Training

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat14: Museipedagogik & lärande Kommentera artikeln!

Hur konstverk blir klassiker. Eller: hur kommunicera konsthistoria på engagerande sätt

Besökare i basutställning på Göteborgs konstmuseum. Foto: Dundeekate@flickr.com

Råkar halka in på Konstmuseet i Göteborgs webbplats (1), för att se vilka utställningar som visas där just nu.

En av dessa heter “Kanon. Perspektiv på svensk konsthistorieskrivning” (2) och handlar om hur och varför vissa konstverk väljs ut som betydelsefulla konstverk genom historien. Varför de visas, ställs ut, presenteras eller syns mest i konstböcker och så vidare.

Konstmuseet har tillsammans med Norrköpings konstmuseum (3) och Göteborgs universitet (4) startat ett forskningsprojekt med samma namn. Projektet behandlas i senaste numret av konstmuseets bokserie “Skiascop” (5).

På själva konstmuseet i Göteborg har ett antal kända och mindre kända tavlor valts ut från de fasta utställningarna och dessutom kompletterats med nyare konstverk. För att illustrera och kommentera hur de fått sina betydelser som framstående verk.

“Med hjälp av en folder och texter vid utvalda verk kan besökaren möta både bekanta och mer okända verk i ett nytt ljus.” (6)

Frågan är spännande och har inte bara kopplingar till hur konst upplevs och bedöms. Inte minst har frågan kopplingar till varför konstmuseer finns och varför många av oss vill besöka dem.

Jag blev nyfiken på utställningen och upplägget, eftersom det lät som om museet hade tänkt i banorna av ett tema.
Hur görs frågan om kanon spännande för de som kommer till konstmuseet? På vilket sätt levandegörs temat? Vilka möjligheter ger museet besökarna att kanske se på konstverken på nya sätt och upptäcka något nytt?
Det handlar ju i detta fall även om hur ett (konst)forskningsprojekt kan presenteras för en bred allmänhet.

Jag började med att kolla presentationsklippet (7) på webbplatsen.

Sakligt, utan krusiduller, presenterar två medarbetare projektet i korthet, därefter några av de valda verken som visas i utställningen. Det är kompetent, det är inte för många specialord och vissa begrepp förklaras lite extra.

Möjligen hade lite mer engagerat tilltal inte skadat. Kroppspråk i film är tillåtet och kan användas för att stötta och fokusera budskap…bidra till att inspirera :-)

Så ner till museet, dagen efter, för att se utställningen och tema-spåret på plats.
Många besökare, denna sommarhelg. Även internationella turister hörs i den corona-säkrade entrén.

Greppar en utställningsfolder och åker upp till högsta våningen.

Del av basutställningen och textskyltningen för utställningen 'Kanon', Göteborgs konstmuseum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Utställningen, som alltså är insmugen i de fasta salarna utan någon större introduktion, är rätt enkelt gjord.

En rosa textfolder matchar kommenterande textskyltar vid valda tavlor, på två våningsplan. I princip en analog text-guide, som i en liten alkov dessutom kommenteras som ett drygt 20 minuter långt bildspel, på en bildskärm.

Skyltupplägget hade kunnat fungera som audioguide eller digitalguide. Nuvarande temaskyltar hade kunnat förses med QR-koder till webbsida/ljudklipp. För att antingen ge lite mer fördjupning, eller lyssna till korta animerade samtal framför valda tavlor. Eftersom ämnet ju handlar om resonemang, att föra fram tankar, vilket passar samtalsformen (kunde t ex vara en pedagog som intervjuar konstexpert?).

Fast jag uppskattar utställningens huvudsakligen analoga tilltal. Fysiska tavlor plus kortare fysisk text. Det är enkelt, rakt, fungerar direkt – utan någon “apparat”! De extra skyltarna syns utan att störa basutställningen i övrigt.

Några tillfälligt inhängda verk fångar denna dag flera besökares intresse och leder till samtal framför tavlorna. Speciellt en nutids-version av “Nordisk sommarkväll” (8).

Missat eller överhoppat?
Men trots sin sympatiska enkelhet blir mitt helhetsintryck att utställningen “Kanon” är lite väl diskret. För att inte säga tyvärr lätt akademisk…

Det hade varit möjligt att göra större plankartor och namnge rummen i foldern, för att ytterligare underlätta navigeringen i salarna.
Bildspelet är dessutom aningen långt för allmänbesökare, en dag som denna, och ser bildmässigt likadant ut genom hela presentationen, utan variationer.

Just textskyltarna blir efter ett par genomläsningar som vanliga utställningstexter, vilka trots sitt urval och idén med ett stråk inte ger någon direkt koppling till andra valda verk i samma rum.
Eller ens då och då ger mig som besökare några väsentliga ledord eller nycklar: varför är “kanon” viktigt? Varför och hur kan jag ha behållning eller glädje av att känna till detta, i en väldigt visuell digital samtid, inte minst?

Jag saknar helt enkelt frågor som griper tag, som kopplar begreppet “kanon” till något som kan ha betydelse i dagliga livet. Till exempel kopplar det till andra liknande fenomen i samhället.

Vad handlar “kanon” om, vad är syftet och vem eller vilka kan stå bakom? Och hur påverkas samhällets bildsyn av konsthistoriens? Ett tydligare avstamp, så att säga.

Det har ju under ett par års tid diskuterats inom EU, att skapa en europeisk kulturell samhörighet, med hjälp av konst- och kulturarv (9), vilket väcker frågor om hur kulturarv och identiteter uppfattas eller definieras.

I Danmark har vissa politiska partier drivit frågan att skapa en dansk kanon för skolan (10), viket heller inte är oproblematiskt eftersom det kan låsa både kultursynen och stänga ute samhällsgrupper från varandra.

Bergh Richard Nordic Summer Evening

Det känns lite som om museet antingen har valt att hoppa över denna möjlighet att lyfta aktualiteten i frågan, eller till och med har missat möjligheten, vilket ju är synd.

De “objektiva”, “neutrala” ordvalen från webbklippet, återkommer även i bildspelet samt i folderns text. Varför museet ens har valt detta ämne, presenteras inte självklart. Vilka är “vi” eller står bakom “vår syn”? Relevansen för konstmuseet själv (och kanske främst konsthistoriker) tycks ha präglat framställningen:

“Hur har ett konstsamlar- och mecenatpar, två inflytelserika museichefer och en Düsseldorfmålare påverkat vår uppfattning om konstnärlig kvalitet? Hur har naivismen och det traditionella figurativa måleriet värderats i modernismens konstsyn?/ ..Vilken roll har dessa verk haft i museets historia?” (11)

Ämnet är ju inte enkelt, och får lite av en “narrspegel”-effekt; att ett museum väljer konstverk för att lyfta frågan om “konstnärlig kanon”, men som även bidrar till sk “kanonisering” genom att lyfta verk, utan att explicit berätta hur det kommer sig att just vissa urval har gjorts framför andra…

I slutet av bildspelet sägs att det även finns värden i att formulera och hålla sig till “kanon”. Att ta bort kanon-tanken helt skulle påverka själva konstbegreppet i sig.

Detta är kanske den mest spännande tanken i hela utställningen, men så att säga viskas fram på en liten  avslutningsbild på en bildskärm! För hemligt – detta hade kunnat lyftas mer aktivt i utställningen som en given ingrediens för ett tema. Vad är det egentligen du ser när du ser en tavla?

Skapa ingångar, för många besökare
Att “presentera” ett forskningsprojekt kan göras på olika sätt. Men i ett publikt rum som på ett museum, skulle nog andra grepp behövas, för att göra frågan relevant och spännande för icke-fackorienterade besökare.

Utan tvekan tror jag många skulle vara intresserade av lite nya infallsvinklar på konst, till exempel genom vinkeln kanon/kulturella värdenormer. Men utställningar som dessa skulle definitivt vinna på att knyta an mer till generella företeelser, att ställa de viktigaste frågorna på mest tankeväckande sätt, gärna i varierad form. Att engagera, inte endast presentera.

Här hade möjligheter att få se samtida källor, liksom andra illustrerande material ur t ex arkiv, kunnat ge sammanhang utöver tavelinformationen och en konkret hjälp att tänka historiskt. Både i tryckt grafisk form, i monter eller i digitala stationer. Vilka var de driftiga musiecheferna och människorna omkring dem?

Och varför inte ett utmanande “Kanon-spel” där besökarna får pröva rollen som expert eller mecenat, för att på så sätt kritiskt gestalta några av mekanismerna? För de besökare som kanske inte är direkt bekanta med fenomenet men kan bli?

Det skulle också kunna vara ett tillfälle att medvetandegöra för en besökande allmänhet, att museet överhuvudtaget håller på med forskning. Hur går det till och varför? Det är nog heller inte givet, men skulle också intressera många.
Att till exempel genom bild och film, eller till och med som “podd”, ge en flukt “bakom kulisserna”. Att komma närmare mästerverkens penseldrag och marmorådror, är väldigt lockande. Att ge en chans att som besökare lite få vara med, “där det händer”.

Men samtidigt, att placera interaktiva och/eller digitala stationer bredvid tavlorna hade kanske uppfattats som störande av vissa? Det är nog ingen slump att många konstmuseer valt att skapa separata ytor eller rum för mer aktiverande inslag, snarare än att integrera dem i själva utställningsrummet (12). 1900-talets enfärgade, avskalade konsthistoriska utställningsrum har sin egen norm!

Fortsatt skön museisommar!

Kanon. Perspektiv på svensk konsthistoria

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form12: Interpretation13: Museivetenskap Kommentera artikeln!

Stor studie av virtuella visningar och program

Omslag, rapporten 'The Impact of Virtual Programs on Revenue Generation for Cultural Organizations', Cuseum 2021

Kommunikationsbyrån Cuseum (1) publicerade nyligen resultatet av en utvärdering bland 500 nordamerikanska museer och besöksmål, om effekten av virtuella visningar och program under pandemin. Det vill säga guidade visningar, föredrag, lektioner, filmer, samtal, uppträdanden och så vidare, via Internet.

Rapporten har flera intressanta avsnitt, även om den har fokus på möjligheter att skapa (nya) intäkter, det vill säga att kunna ta betalt för nätbaserat publikt innehåll, samt är baserad på mer kommersiella förhållanden i USA jämfört med nordiska museer och besöksmål. Primärkällan är heller inte besökare själva, utan en undersökning av personalens erfarenheter.

Historiska museer och sevärdheter var den största gruppen svarande, följt av konstmuseer, därefter vetenskapscentra, botaniska trädgårdar, akvarier med flera, samtliga i huvudsak små till medelstora organisationer.

Frågorna var indelade efter nätbaserade visningar, pedagogik och event:
-Virtual Tours
-Virtual Summer Camps
-Virtual K-12 Programs
-Virtual Art Classes
-Virtual Classes & Events
-Virtual Galas
-Virtual Animal Cameos

92% av de svarande erbjöd virtuella visningar och program. De flesta, 57%, hade fasta biljettpriser på nätbaserade arrangemang, men även frivilliga avgifter förekom.

Konstmuseer och besöksmål med levande djur erbjöd virtuella visningar flest av alla.
Endast 10% av barnmuseer och interaktiva museer erbjöd nätbaserade visningar av utställningar, föremål, miljöer och liknande.

En stor erfarenhet bland de svarade var att den virtuella/publika besökarantalet växte under pandemin. Detta kan ses som en utveckling av nya målgrupper, men det framkommer inte så tydligt om och hur de virtuella besökargrupperna skiljde sig från fysiska besökargrupper.
Precis som var fallet i den digitala museibarndomen, med CD-rom och webbplats-baserade utställningar, har de virtuella inslagen under pandemin sammantaget lett till ett ökat intresse från de digitala användarna att komma på fysiska besök.

Det andra intressanta resultatet av studien är att virtuella visningar enligt rapportförfattarna kräver mycket mindre personal och förberedelsetid, än motsvarande fysiska visningar och arrangemang.
Trots att huvuddelen i undersökningen var små och medelstora organisationer.

Detta kan säkert diskuteras och har kanske inte varit den helt samstämmiga upplevelsen i Sverige, Norden och Europa, även hos större organisationer. Där pandemin innebar en hastig omställning till virtuella inslag och för många, en uppförsbacke i att få grepp om digitala verktyg liksom förutsättningar för att skapa innehåll (produktion samt digitalisering), vilket ju har krävt både lärotid och insatser. Inte minst har det under pandemin saknats möjligheter och metoder att utvärdera användarnas upplevelser och behov (2)(3). Men rapporten ger också underlag för fortsatta diskussioner om utveckling av nya intäktsmöjligheter för kultur- och besökssektorn i stort.

Ladda ner hela rapporten från Cuseum (4)

“The Impact of Virtual Programs on Revenue Generation for Cultural Organizations”

Se även:
Viruspandemi, besökarströmmar och digital natur- och kulturvägledning
Coronapandemins påverkan på museisektorn
Kulturvanor i Sverige 2020

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality10: Research14: Museipedagogik & lärande15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Comments Off

Internt skämt, brist på korrektur eller exempel på “des-interpretation”?

SVT Nyheter Skåne (1) rapporterade nyligen om en besöksskylt vid Limhamns kalkbrott (2). Skylten, som vid en första titt ser ut som informationsskyltar ofta gör med text och grafiska bilder samt en tydlig logotyp för Malmö stad, innehåller samtidigt ett par uppenbart märkliga för att inte säga bisarra rader.

I skylttexten står att flera djurarter i miljön är hotade, att “Hoten kommer oftast från Lasse Berghagen” (3). Det anges även att en arbetstunnel i kalkbrottet invigdes 1968 – av artisten Kikki Danielsson (4).

Min första tanke var – har texten kanske lyfts från någon allmän källa, till exempel Wikipedia och/eller kanske påverkats av märkliga ordval vid översättning från någon webböversättning som Google?

Jo, texten liknar svenska Wikipedias artikel om “Limhamns kalkbrott” (5). Den har förkortats, fått knepiga tillägg och kompletterats med valda illustrationer, bland annat en bild av en vattensalamander som finns i Artdatabankens Artfakta (6). Men bilden som ska föreställa skalbaggen resedejordloppa (7) visar istället en vanlig loppa.

Bild av besöksskylt vid Limhamns kalkbrott, ur nyhetsinslag av SVT Nyheter Skåne. ©SVT

Vem har gjort denna skylt och varför innehåller den underligheter? Vem kan ha intresse av att producera en så här till synes “normal” skylt, med “knasiga” fakta? På ett sätt är det ju lite humoristiskt att klippa in absurda inslag, i en övrigt torr text.

SVT skriver att skylten är “fejkad”.
Kan det vara ett internt skämt, kanske i någon kommunal förvaltning? Missriktad samhällskritik? Kanske en bitter tidigare anställd person? Studentspexande?
Eller – ett test av ny skyltdesign/material?

Skyltens teckensnitt kanske inte hade valts av en professionell skyltproducent. Den passar bättre för tryckt text, i en folder eller en skrift. Den blir lite mer svårläst på en stor skylt. Och själva skylten verkar vara uppsatt med vad som liknar hjulmuttrar. Vilket kan fungera på tillfälliga skyltar (även en prototyp), men är knappast en lösning för en permanent upphängd besöksskylt.

Kanske har en tidigare skylt hängt på platsen och istället bytts ut mot denna? Stålramen som den hänger på tyder på ett professionellt arbete. Enligt ett mail som jag har fått från inslagets journalist, har en liknande skylt med kommunala bostadsbolaget MKB:s logotyp också hängt i miljön. Kommunen har ingen kännedom om skyltarnas innehåll. Ovanstående skylt har tagits ner och nya officiella skyltar planeras för platsen (8).

Vandalisering av publika skyltar i natur- och kulturmiljöer förekommer. Snuskiga ord och liknande kan skrivas ovanpå texter och bilder.
Men än så länge är det inte särskilt vanligt, för att inte säga väldigt sällsynt, att publika skyltar vid besöksmål förvanskas eller till och med byts ut mot alternativa, icke-officiella skyltar.

Här finns en möjlig risk att populära QR-koder på publika skyltar skulle kunna klistras över, i syfte att leda användare vidare till annat innehåll, även om detta också snarast har effekten av “busstreck” och knappast når den mängd personer som en “desinformatör” önskar? (Kräver ju en fungerande smartphone…)

Om det skulle gälla mer laddad information, till exempel platser som präglats av djupa konflikter, eller uppfattas ha öppet politiskt, ideologiskt innehåll, finns kanske risker att motsättningar ageras ut på skyltar.

Eller att innehåll manipuleras eller byts ut beroende på åsiktsriktning. Detta är allvarligt, särskilt om extrema åsikter skrivs så att de kan sammankopplas med officiella myndigheter.

Fast med tanke på det stora genomslag som digitala medier har idag, de “drev”, fusknyheter och kampanjer som går i sociala medier och möjligheten att “hacka” officiella webbplatser, så är nog inte ensligt placerade kulturmiljöskyltar den mest effektiva kanalen för att bedriva desinformation.
Kanske har detta gjort oss alla, journalistmedia inräknade, mer känsliga idag för sabotage-, desinformations- och konspirationsteorier…

Hela händelsen kan ju också ses som ett exempel på tidig sommartorka i nyhetsrapporteringen!
Eller…kan det vara så att…

Glad käll- och upplevelsekritisk men framförallt skön sommar önskas er läsare!

Fejkad skylt vid kalkbrottet i Malmö – Lasse Berghagen hängs ut som miljöhot

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat Comments Off

Kostnadsfritt digitalt utvecklingsprogram

Små- till mellanstora museer och kulturarvsorganisationer i Europa har nu möjlighet att söka medverkan i ett kostnadsfritt digitalt utvecklingsprogram, “Digitraining – Digital & Audiovisual Capacity Building for Accessible Heritage” (1).

Initiativet bekostas av EU-programmet “Creative Europe” (2) och omfattar en tre-stegsinsats som i steg ett hjälper deltagare till både digital projektledning och att hantera nya digitala kommunikationsverktyg.
Fokuseringen på små till mellanstora organisationer görs för att lyfta museer som har behov, men sällan resurser för att genomföra medvetna digitala utvecklingsinsatser.

I steg ett lotsas deltagare genom digitala audiovisuella verktyg, hårdvara, projektledning, användarorientering samt möjligheter att utveckla intäkter via digitala satsningar.
Under steg två fördjupas kunskaperna genom mentor-baserad handledning. Vid steg tre kan ett urval deltagande organisationer erhålla en kostnadsfri produktion av en virtuell verklighets (VR)- eller förhöjd verklighets (AR)-applikation.

Totalt 60 museer/organisationer kommer att väljas ut bland ansökningarna. Slutdatum för ansökan är 31 maj och görs via programmets webbplats (4)

Bakom “Digitraining” står en projektgrupp av fem digitala kulturarvsutvecklingsinstitut, FORTH (5), INOVA+ (6), Khora (7), C-Factor (8) samt ARMINES (9) och Culture & Media Agency Europe (10).

Projektet pågår under 2021 till och med juli 2022. Gissningsvis kommer programmet främst att ges på engelska – fullständig information finns på satsningens webbplats (11).

Logotyp: Digitraining

“Digitraining – Digital & Audiovisual Capacity Building for Accessible Heritage”

Digitraining – Pressrelease (PDF)

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat02: Utställningar & form04: Skärm & rörlig bild06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

Utvärdering i tiden

Den senaste veckan har jag följt med i två olika webbinarier med fokus på utvärdering: “Moi! – Museums of Impact” (1) och “Publikguiden” (2).

Bägge handlar om helt nya initiativ, för att skapa organisationer i bättre samklang med brukare, intressenter och samhälle. Detta med hjälp av nya utvecklingsverktyg för effektutvärdering, som en del av organisationsutveckling, snarare än traditionell uppsummerande utvärdering efter en avslutad aktivitet.

Logotyp: MOI! Museums of Impact

“MOI!” (3) är ett pågående EU-projekt, lett av finska Museiverket (4), som syftar till att utveckla ett effektinriktat utvecklingsverktyg. För att identifiera inom vilka områden som en museiorganisation kan förbättra sina insatser och resurser: att vara öppna, att vara tillgängliga, att vara inkluderande, att utveckla nya publika tilltal, utveckla social förankring och relevans.

Under webbinariet presenterades en kort bakgrund till projektet, som i sin tur baseras på ett spännande, över tio år långt arbete med processbaserade självutvecklingsverktyg, inom finska museer (5).

Webbinariet hade rubriken “Nordic Stakeholder Forum” och syftade till att stämma av arbetet så här långt, i form av en diskussionspanel med inbjudna nordiska gäster samt webbworkshop för deltagare i mindre arbetsgrupper.
Under sommaren kommer själva utvärderingsverktyget, “the self-evaluation tool”, att utvecklas till en prototyp som kommer att testas vid medverkande museer i projektet.

Skärmbild från webbinarium om 'Publikguiden'

“Publikguiden” är ett helt nytt lanserat planeringsverktyg på webben att användas för publikutveckling, utvecklat av RePublik, Förvaltningen för kulturutveckling i Västra götaland (6) i samarbete med publikutvecklingskonsulten Heather Maitland (7).

Guidens syfte är att hjälpa kulturorganisationer att definiera sin publika verksamhet. Genom att formulera var arbetet med en utvecklingsplan kan börja, definiera befintliga och saknade resurser i organisationen, identifiera vad som fungerat bra och vad som kan förbättras, samt att förankra utvecklingsprocessen i hela organisationen.

Vid “Publikguiden”:s webbinarium medverkade Heather med en kommentar till utvecklingsarbetet av verktyget. Hon gav även en jämförande utblick med Irland, som likt Sverige dels har satsat mycket på digitalt kulturutbud under corona-pandemin, dels är ett land med mycket glesbygd och tydliga koncentrationer av offentlig kultur i storstäder.

Ingen receptkunskap
Det var intressant att jämföra dessa två initiativ. Det ena nyligen lanserat på nätet, det andra i ett tidigt uppbyggnadsskede.
Mycket handlar om pandemin just nu, vilket ju är ofrånkomligt. Men det är väldigt glädjande att se initiativ som kan hjälpa kultur- och kulturarvssektorn att hitta sin relevans, i en rätt splittrad samtid. Inte minst att ha tillgång till ett metodverktyg som har utvecklats på svenska.

Som Heather poängterade; det finns inte ett enda svar, eller endast ett sätt att utveckla sitt publika utbud. Varje organisation är unik, har ett visst innehåll, utbud eller samlingar, och verkar på orter med specifik identitet.

Varje organisations resa mot högre relevans är unik och måste därför formuleras utifrån den egna miljön, menade Heather. Förhoppningsvis kan “Publikguiden” bli ett “kartverktyg” för resan.

Skärmbild från 'Publikguiden'

Vid webbinariet arrangerat av “MOI!” handlade mycket av frågeställningen om museers/kulturarvsmiljöers relevans för samhället, snarare än en konkret presentation av hur det nya utvärderingsverktyget kommer att se ut. De flesta deltagare var förstås eniga om att museer är viktiga och vitala delar av både när- och civilsamhället. Det hade förresten varit intressant att höra: vem är egentligen negativ till museers existens? Vilka är argumenten? Detta snuddade Olle Amelin, chef för Jamtli (8) vid, när han menade att sociala medier inte är neutrala platser. Där samlas även de som inte är vänligt inställda.

Vad som var en viktig poäng bland många andra vid dagens summering, var att processbaserade verktyg, självutvärdering och effektmätning och liknande, endast fungerar om det finns en självupplevd motivation att göra en “genomlysning” av den egna organisationen.

Processverktyg är alltså inte vare sig någon “mirakelmetod” eller ett rakt körschema.  Att börja definiera sin verksamhet utifrån ett publiktillvänt perspektiv tar tid och är en resa som måste få ta tid.
Här tror jag att “Publikguiden” har hittat rätt genom att inkludera fallstudier att lära och inspireras av. Inte minst för arbetet att göra förnyelsearbete känt och angeläget hos alla inom en organisation. Samtidigt finns det risk att långa utvecklingsprocesser kan tappa fart och fokus under resans gång. Utvecklingsarbete är resurskrävande och om all nedlagd tid inte resulterar i konkreta förbättringar, då kommer motivation för några nya insatser knappast att öka.

Ytterligare en poäng som lyftes fram är att göra utvecklingsverktyg användarvänliga. Liksom att utöver själva “verktyget” även ta fram ett pedagogiskt handledningsmaterial, så att materialet kan användas när behovet uppstår.

Det blev under dagen även lite sammanblandning, upplevde jag, mellan “impact evaluation”, i betydelsen verktyg för organisationsutveckling, respektive “audience evaluation”, att så att säga förstå vad besökare tänker eller har upplevt eller lärt sig. Det är ju förstås närliggande perspektiv. Att förändra en organisation mot mer brukarinriktning bör baseras på att hämta kunskap om sina brukare, deltagare, sin publik. Ett processverktyg borde kunna utvecklas för att hantera, följa utfallet av dylika besökarstudier.

Men även om projektgruppen “MOI!” framhöll att syftet inte var att utveckla ett “mätverktyg” så innebär samtidigt en utvärdering av typen effektstudie, “impact evaluation”, att det finns en formulerad utgångspunkt att utvärdera emot. Om inte “effekten” är formulerad, till exempel som en målsättning, då blir det svårare att utvärdera den.

Första steget mot denna typ av processutveckling är kanske därför att ta sig an olustkänslor och misstänksamhet mot “utvärdering” och vara tydlig med dess syfte, vad som ska lyftas samt att det handlar om att skaffa sig en gemensam (gärna inspirerande) målbild – inte att granska och kritisera medarbetare.

En grupp människor, som står och väntar utomhus. Foto: Paul Henningsson, musedia

MOI!

MOI!@Facebook

Publikguiden

Se även:
Culture Segments

Story of Change 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat11: Konferenser15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Från “Samla, vårda, visa” till…

Reklamskylt i stadsmiljö om vidareutbildning för vuxna. Foto: Paul Henningsson, musedia

Är kulturarvspedagogik en profession? Pedagogiska aktiviteter i olika kulturarvsmiljöer är vanliga och populära. Samtidigt saknar Sverige akademisk grundutbildning och forskning på området. Är det främst undervisande aktiviteter för och med skolor som frågan avser? Behöver vi ställa ytterligare frågor för att försöka ringa in kunskapsfältets kvalitéer?

Är kulturarvspedagogik en profession? Det frågar sig Charlotte Ahnlund Berg i ett debattinlägg i Riksantikvarieämbetets senaste nyhetsbrev för museer (1). Texten är skriven mot bakgrund av författarens nyligen genomförda kartläggning av kulturarvspedagogikens akademiska status (2).

Det finns enstaka kurser i kulturarvspedagogik och en sedan länge utbredd praktik. Men bedrivs det forskning i ämnet? Finns det någon akademisk grundutbildning? Författaren spetsar till det ytterligare, genom att fråga: kan personer inom kulturarvssektorn utbildas till kulturarvspedagoger vid universitet, om där inte finns disputerade kulturarvspedagoger?

“..many inside and outside the museum community privately, and sometimes publicly, question whether any real learning occurs in museums.” (3)

Det här är en viktig fråga, tror jag, både för kulturmiljösektorn och för den akademiska världen. Det finns säkert flera infallsvinklar och författaren ställer flera frågor i sin artikel.

De senaste åren har mycket av fokus inom kulturarvskommunikation hamnat på undervisande verksamhet för skolor och barn. Det är ju en självklarhet om också detta ska vara fokus och det är kanske detta område som behöver byggas upp med mer teoretisk forskning. Det kanske är det som Charlotte efterlyser.

Ett “paraply”?
Men om vi ser till praktiken, som även nämns i artikeln, så spänner ju insatserna över en mängd ämnen, områden, användargrupper och perspektiv. Alla med individuella kunskapstraditioner och “implikationer”: kyrkor, industriarv, arkeologi, konstmuseer, vårdmiljöer, botaniska trädgårdar, hantverk, länsmuseer, arkiv, hembygdsgårdar, sagoberättande, matlagning, antropologi, musik, kulturlandskap osv osv osv.

Ska “kulturarvspedagogik” uppfattas som synonymt med till exempel “museipedagogik”, “arkivpedagogik”, “kulturmiljöpedagogik”, till och med “utomhuspedagogik”? Ska det förstås som ett sorts paraplynamn för många undergrupper av pedagogik? Finns det några alternativ?

Insatserna på området rör ju heller inte endast att lära av och genom kulturarvet. Människan har ju en lika naturlig relation till och interaktion med naturen. Vår jord och naturmiljö innehåller ju också naturarv. De flesta naturligt uppkomna, andra ett resultat av mänsklig närvaro. Naturen är lika ständigt levande och pågående, som det kulturella. Utan natur ingen kultur!
“Natur- och kulturarvspedagogik”? (4)

Inom organisationer som “Norske parker” (5), som inkluderar både nationalparker, världsarv och hembygdsmiljöer används begreppet “natur- och kulturvägledning” i större utsträckning för en publik, lärande kommunikation, i syfte att levandegöra olika miljöer.

“Heritage interpretation is a structured approach to non-formal learning specialised in communicating significant ideas about a place to people on leisure. It establishes a link between visitors and what they can discover at heritage sites such as a nature reserve, a historic site or a museum. // Interpretation is a form of storytelling” (6)

Sommar, sol och kulturarv runt hörnet... Foto: Paul Henningsson, musedia

Vem lär? Hur, vad och varför?
Benämningar är nödvändiga, som en sorts hjälpmedel att föra diskussioner kring. Men för att inte fastna i etiketter, kanske “professionen” kunde definieras utifrån följande:
¤) lärande pågår där besökare/deltagare finns
¤) det är inte begränsat vare sig till skolelever, eller till en viss typ av kulturarvsmiljö.

Museer och natur- och kulturarvsverksamheter möter, engagerar människor i skolbaserat lärande, det formella lärandet. Som ramas in med hjälp av läroplaner, kunskapsmål, lektioner och betyg.

Men till natur- och kulturarvsmiljöer söker sig i hög grad även de som deltar på egen hand, genom självstyrt, fritidsbaserat lärande (även kallat informellt lärande).

Och de allra flesta som söker sig till fornbyar, ruiner, museer, konsthallar, botaniska trädgårdar och liknande miljöer, söker sig dit för en meningsfull upplevelse, samvaro, att få nya impulser – att lära tack vare utbyte med andra och omgivningen.

Att diskutera professionalisering och forskning tror jag därför behöver tydliggöra områdets förankring i två sammanhang: både det formella och det informella lärandet. Och vad händer när dessa fält möts? För skolor kan möte med  natur- och kulturarvsmaterial på plats innebära en möjlighet för både lärare och elever att reflektera över vad de gör utanför klassrum och klassrumsläromedel (det vill säga få ett möte med informell lärandemiljö). Och vice versa, för natur- och kulturarvsyrken finns även möjligheten att formulera lärande som svarar mot skolans frågor, att agera undervisande.

I denna “ekologi” har dessutom en ny sfär gjort entré: digital kommunikation. Relationen mellan lärande och digital informations- och kommunkationsteknik, respektive relationer mellan formellt och informellt lärande och digital IKT, behöver också uppfattas och problematiseras – av natur- och kulturarvspedagogiken, som exempel på blandade lärmiljöer.

Här finns redan många bidrag, inte minst inom internationell museologi. Men forskningsfältet är ännu ungt och har hittills präglats av teknikfokus, snarare än användarupplevelser, vilka är viktiga för lärandeprocesser. Utan explikering av lärande och kulturarv – ju mindre digitalt stödjande av detta lärande!

“They’re teaching themselves in their own way basically. They’re actually zooming in on something that interests them rather than you saying ‘look what about doing this, doing that’. When you go to a museum there’s so many different things you can look at and they’re actually choosing the bits that interest them” (7

Avslutningsvis, om vi för den fortsatta diskussionen ser värdet i att prata om att lärandet dels följer den lärande varthelst hon/han/hen är, oavsett typ av kulturarvssammanhang, dels att natur- och kulturarvssektorn berör det formella och det informella lärandets områden, då tror jag också det behöver formuleras vad som präglar lärandet i dessa sammanhang. Kunskapsinhämtning är ju inte isolerat från hur lärandet går till..

I avhandlingen “Tinget, rummet, besökaren” (8), lyfter Fil. dr. Eva Insulander fram meningsskapande som centralt för lärande. Människor strävar ständigt att skapa mening i de situationer vi befinner oss och i dessa möten formas våra intryck till förståelse.

Rent teoretiskt har det inte alltid varit lätt att förena dessa perspektiv, menar Eva, eftersom de har olika akademiska traditioner. Lärande är traditionellt förknippat med undervisning, medan meningsskapande anses höra till kommunikationsstudier (9).

En “natur- och kulturarvspedagogik-plus-publikt-lärande-vetenskapsgren” behöver vara både tvärvetenskapligt förankrad, men också försöka överbrygga vissa akademiska gap.

“- learning is a process of active engagement with experience
– it is what people do when they want to make sense of the world
– it may involve the development or deepening of skills, knowledge, understanding, values, ideas and feelings
– effective learning leads to change, development and the desire to learn more”  (10)

Användare med AR-applikation i förhistorisk utställning. © Amgueddfa Cymru - National Museum Wales

Samlande och bevarande, samt skyddande av natur- och kulturarv har traditionellt sett definierat samhällets natur- och kulturvårdande institutioner. Det bevarade materialet har stått i centrum för forskning, för vetenskaplig utbildning.

Kulturarvspedagogikens praktik sammanfaller med framväxten av nationalstaternas offentliga samlingar av naturvetenskap, konst och etnografi. Exponerade i monumentala byggnader i tunga montrar, för en bildningsbar befolkningsmassa.

Industrialiseringen vid denna tid väckte drömmar om hembygdstraditioner och natur, men var samtidigt fascinerande ämne i teknik- och industriutställningar, som en sorts propaganda och attraktion, på samma gång.

Jag upplever att idag, i en tid då museer omorienterar sig, drar upp framtidsplaner, med tydliga samtidsfrågor som ekonomi, klimatförändring, migration, kriser, digitalisering, pandemier och demokrati, då kan lärande utgöra den kanske viktigaste konstanten som vi har. En kontinuitet att förhålla sig till, utöver att “bevara” för all framtid, när det är lätt att åka vilse i alltmer komplexa frågor.

De stora samtida frågorna är viktiga, de ger natur- och kulturarvsorgansiationer både aktualitet och kopplingar till natur- och kulturarvsmaterial. Förändringar i samhället är också en del av att människor ändras. Demografiska sammansättningar förändras, kunskaper, och värderingar omformas. Natur- och kulturarvsmiljöer är omistliga för demokratisk tillgång till kunskap (vilket nya museilagen anger).

Som livslångt lärande varelser, människor, har vi också behov att upptäcka och förhålla oss till eviga frågor, att möta nya tankar och att bekräfta andra.
Lärande sker också i det lilla, dagliga, som inte avhandlas i de senaste vetenskapliga rapporterna eller står på nyhetslöpsedlarna. Men inte mindre viktigt eller relevant för den sakens skull.

En diskussion om pedagogik och lärande måste väl därför dessutom inkludera hur vi bemöter varandra, i olika sorters samtal och utbyten. Och hur vi i samband med den processen skapar gynnsamma lärande- och upplevelsemiljöer.
Från “Samla, vårda, visa” till “Mötas, uppleva, lära”…

Tack för inlägget Charlotte, ser fram emot debatten om en mer professionell profession!

“If you’re going to open new doors—especially doors to the heart—you have to start at the front door. You have to show that you are inviting people in on their terms, with generosity, humility, and a nod to what speaks to them. Effective front doors have greeters who look like your community welcoming them at the door. Speaking their language. Providing entry points that match the keys they use every day.” (11)

Personer som promenerar i trapptorn av trä. Foto: Pexels.com CC 0


Essä-stafett: Är kulturarvspedagogik en profession?


Se även:
Digitala seminarier – Kulturarv i skolan

FUISM

NCK – Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik 

Naturvägledning i Norden

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Call for Content: Digikult 2021

Logotyp, vinjettbild: Digikult - Digitalt kulturarv i praktiken

Konferensserien “Digikult – digitalt kulturarv i praktiken” (1) efterlyser filmade presentationer av nyskapande digitala insatser inom kulturarvsområdet, i bred bemärkelse: digital transformation, utvecklingsprojekt, pedagogiska insatser, tillgänglighet, digitalisering och olika sätt att nå publiken (2).

Filmbidrag kommer att visas i samband med den digitala konferensveckan i april, samt finnas tillgängligt via Digikults webbplats.

Bidrag önskas senast 31 mars, se webbplatsen för fullständig information (3)!

Digikult.se: Call for Content

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 11: Konferenser Comments Off