Nya utbildningar inom interpretation

En grupp besökare vid Ale stenar, Österlen. Foto: Paul Henningsson, musedia

CNV, Centrum för Naturvägledning (1) vid Sveriges lantbruksuniversitet (2) har påbörjat ett samarbete med europeiska aktörer inom interpretation-området (3), med syfte att utveckla riktlinjer för kompetensutveckling inom naturvägledning, eller i praktiken “interpretation”, vilket är den internationellt etablerade beteckningen för natur- och kulturarvskommunikation.

Kompetensutvecklingsprojektet, som har både den akademiska världen och myndigheter, liksom utövande yrkesmänniskor som sina målgrupper, handlar till exempel om att identifiera gemensamma europeiska kvalitetsindikatorer på interpretation.

Området är brett och rymmer allt från besöksguider till lärande och utvärdering, till konservering, förvaltning och utveckling av skyddsvärda natur- och kulturarvsmål.

Som en del av CNV:s medverkan i projektet InHerit (4), arrangeras i maj och juni olika kurser i interpretation, dels på Långholmen i Stockholm, dels ett kurspaket i Bergslagen riktat till områdets besökshistoriska centrum (5).

Vid båda kursdatum är besöksguidning i fokus och där ska deltagare få praktiska kunskaper i att planera, genomföra och utvärdera tematiska, strukturerade visningar.
Kursupplägget bygger på en pilotmodell som tidigare har genomförts i Storbritannien och Italien.

Se CNV:s webbplats (6) för mer information om dessa och kommande utbildningar inom naturvägledning/interpretation. Du kan också prenumerera på CNV:s nyhetsbrev (7).

Logotyp: InHerit

Utveckla din guidning genom interpretation


Se även:
Museum Study – Interpretation Online Course List

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat12: Interpretation Kommentera artikeln!

“Just because your museum objects are online…”

Vilka nya “vanor” har du skaffat dig den senaste tiden :-) ? Tänkvärt om digitaliseringsarbete inom museer och kulturarv just nu…!

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier16: Interaktionsdesign Kommentera artikeln!

“Digikult 2016″ via Twitter

Följ konferensen Digikult 6-7 april via Twitter:


Digikult 2016

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat11: Konferenser Kommentera artikeln!

Meningsskapande i ett digitalt landskap

“Learning is not a simple matter of transferring information. It is an active process in which people construct new understandings of the world around them through active exploration, experimentation, discussion and reflection. If we ‘go digital’ simply to deliver information, we are missing the revolutionary potential of new technology to transform learning.” (1)

I en tänkvärd gästblogg-artikel (2) på EPALE, Electronic Platform for Adult Learning in Europe (3) argumenterar Dimitra Christidou, projektledare vid NCK, Centrum för Kulturarvspedagogik (4), för behovet att inom museivärlden se IKT som en del av ett utvecklat lärande.

Museer och kulturarvsorganisationer, menar hon, behöver bättre kunskaper för att både utveckla pedagogiska arbetssätt, liksom att lära sig mer om brukare:

“..museums need to learn more about their users before designing these online resources. By knowing more about our visitors, we can design digital learning scenarios that are relevant to them. /..to critically reflect upon and rethink our digital interventions to be benefit-led, by creating relevancy to our audiences, both existing and potential, online and on-site.” (5)

Besökare som ser på filmklipp i utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia


Multimodalitet och lärostilar

Christidous perspektiv ansluter till den konstruktivistiska synen på lärande, etablerat inom museifältet av bland annat forskare som Hein (6) och Hooper-Greenhill (7). Konstruktivism ger en heltäckande bild av den informella lärandets process, vad som är dess kvaliteter.

Vi har alla med oss våra egna erfarenheter, attityder och kunskaper, vid kontinuerlig interaktion med omvärlden; i vardagen, på resor, i studier och arbete, under fritidsumgängen etc. Både social, kulturell och rumslig interaktion präglas och påverkas av detta förhållande. Vilket alltså kan inkludera bruk av kulturarv, musei- och utställningsbesök, bokläsning, filmtittande och så vidare.

Till grund för beskrivningsmodeller om hur museibesökare skapar mening och förståelse genom upplevelse, ligger decennier av empirisk forskning inom ett brett museifält: via studier av observerbara målgrupper som familjer, ströbesökare och så vidare. Eller studier av vad deltagare gör och upplever i publika program, vid kulturhistoriska besöksmål, utställningar, via metoder som t ex konversationsanalys, videodokumentation och liknande (8).

Förskolegrupp på London Zoo. Foto: Paul Henningsson, musedia

Denna forskning har bidragit till att forma en förståelse, referesram, för hur informella lärandeprocesser fungerar, vilket i konstruktivistisk anda (!) successivt kan addera studier av tillämpning av (hur) digitala medier tillämpas, t ex just i utställningssammanhang.

Studier visar t ex att digital IKT innebär en stor potential i att erbjuda och stötta multimodalitet, växlingar mellan olika typer av material i utställningssammanhang, analoga som digitala, samt medge växlingar som “anropar” olika förmågor hos användare (9).

Utställningar som t ex erbjuder fler modaliteter (10), olika sinnesupplevelser, talar i sin tur till fler upplevelse- och lärandestilar hos besökare, vilket ju är positivt (11).

I de fall vi som lärande individer också kan påverka, välja, kombinera de sätt som vi ges möjlighet att uppleva saker och ting, ökar möjligheterna för att också hitta en lärande-stil som passar den individuella färdigheten och verkar gynnsamt för vårt egna lärande. Inom interaktionsdesign är just vikten av att få feedback, samt begriplig feedback, en av hörnstenarna inom lyckad kommunikation mellan användare och maskin/teknik/tjänst/produkt…

Museikommunikation kan därför med hjälp av digital IKT bli “responsiv”. Inte bara i betydelsen anpassa sig beroende på individers privata val av den digitala hårdvaran (läs: datorer, surfplattor eller mobiler). Utan också bli responsiv för behov och erfarande-variationer hos olika brukare.

Fast motsägelsefullt nog, så förenklas inte vårt lärande om digital IKT, av att modaliteter inom IKT fragmenteras mer och mer. Med en mängd möjligheter som finns att individualisera vår kommunikation med omvärlden, samt att interagera med olika typer av informationsbärare.

Lägereld….eller megafon?

En utmaning i att utveckla digitala media, baserat på perspektiv om lärande, tror jag ligger i att observera, beskriva och analysera det lärande som pågår i spannet mellan senare tidens sociala medier och mobila kommunikation (12).

Det här är en intressant kommunikationssfär, eftersom det kombinerar olika saker: valfria rörelseförhållanden inom en spatial/fysisk rumslighet, liksom samtidiga multimodala kommunikationsmöjligheter, i “ändlösa” nätverk (13). Oberoende av vad vi gör eller befinner oss, finns en möjlighet att via digital teknik kunna sätta oss i förbindelse med fritt vald information och upplevelser liksom att ha kontakt med andra personer, även i realtid.

På det sättet ligger den senaste IKT-utvecklingen, åtminstone i teorin, mycket nära det som brukar beskrivas som “self-paced” eller “self-directed learning”, dvs självstyrt lärande (14).

Utdrag ur onlinekonversation på Naturhistoriska riksmuseets Facebook-sida.

Funderar vi vidare, t ex på begreppet “social” i uttrycket “sociala medier”, konnoterar det en närhet till den sociala kommunikation och tvåvägsutbyte, som ju är ett bärande begrepp för förståelsen av konstruktivistiska perspektiv på lärande. Där utbyte och interaktion mellan sociala individer och grupper, är centralt för hur våra sinnen konstruerar förståelse och genererar meningsskapande.

Hur väl överensstämmer den konstruktivistiska modellen med användares meningsskapande strategier i mobilt tillgängliga, digitala sociala nätverk?

Fungerar sociala medier som “lägereldar” för oss människor, en miljö för samhörighet, delande och berättande? Eller fungerar de snarare som “megafoner”, en vidareutveckling av massmedielandskapet, fast nu med en mängd individuella avsändare? Vad påverkar denna utveckling? Och vad innebär mobilanvändares beteende i det fysiska rummet, kopplat till den interaktion som sker via mobilen i t ex sociala mediekanaler?

I detta fall innebär tidiga besökarstudier kring bärbara elektroniska museiguider nästan en form av grundforskning för andra kunskapsfält; flera studier har påvisat att besökare hamnar i en form av “bubblor”, avskärmade från andra besökare och omgivande miljö, vilket påverkar det sociala utbytet och formandet av mening hos grupper av besökare (15) (16).

Situationen kan jämföras med studier av mobiltelefonanvändande inom familjer, samt vuxen- och barninteraktion.

Forskning visar att barn upplever bristande kontaktbarhet och frånvändhet hos mobilskärmsabsorberade föräldrar. Upptagenhet med smarta mobiltelefoner uppfattas till och med som ett sjukdomstillstånd, där vuxna upplevs bete sig som deprimerade personer (17).

Hur påverkas museibesök och lärande hos museibesökares som har blivit beroende av följa informations- och kommunikationsflöden via privata mobiler? Vilken typ av användning och interaktion prioriteras i fysiska rum, som nu förhöjs av sociala medier och mobilkommunikation?

Besökare med iPad på Etnografiska museet, Stockholm. Foto: Paul Henningsson, musedia


Mot ett informellt digitalt lärande

“Educators involved in adult learning in museums need to be supported in shaping a better understanding of how digital technologies and tools can facilitate and enhance the learning processes, based on pedagogical underpinnings. ../..we need to be educated in educating how digital technologies can create and sustain the relevance of museum collections to users.” (18)

Jag delar helt och hållet Christidous argument, lika mycket som jag gärna “bekänner” mig till den konstruktivistiska synen på lärande…!

Fast samtidigt, “digital” är inte någon entydig företeelse, utan spänner över en mängd olika nivåer, vilket också påverkar hur vi förstår det “digitala livet”, som en del av ett lärande. På liknande sätt är heller inte “lärande” något som kan definieras enkelt (19)

Museer och museers lärande är även del av ett samhälle, där det finns motstridiga intressen och till och med öppet (ideologiskt) motstånd mot att betrakta museer som platser som utmanar och kritiskt ifrågasätter historiebilder och vetenskap (20).

Diskussionen slutar ju inte här…men den digitala utvecklingen väcker nya frågor om upplevelse- och lärande, utifrån sociala och kvalitativa beskrivningsmodeller..

OK Computer: When museums meet digital

Se även:
Museum Participation: New Directions for Audience Collaboration

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 14: Museipedagogik17: IKT & lärande Comments Off

Konferenser: “Digikult” + museernas vårmöte

Två av årets viktigare nationella museikonferenser genomförs nu under våren. “DigiKult – digitalt kulturarv i praktiken” (1), som den 6-7 april hålls för fjärde gången, samt museernas vårmöte (2), 19-21 april, med underrubriken “Mod och makt”.

Som vanligt under vårmötet, hålls ett par förmöten med associerade föreningar och nätverksgrupper. En av profiltalarna i programmet är bland andra David Fleming, ledande museiutvecklare och chef för National Museums Liverpool (3).

Under vårmötet delas även pris ut till t ex årets utställning och årets pedagogiska pris, genom föreningarna “Forum för utställare” (4) respektive FUISM (5).
De nominerade utställningarna 2016 är “MegaMind” (6) på Tekniska museet (7) och “Utopian Bodies ” (8) på Liljevalchs (9), båda i Stockholm samt “Playground” (10) på Världskulturmuseet (11) i Göteborg.

Taktil upplevelsetavla i utställningen Kännbart. Foto: Örebro läns musuem (CC BY-NC 2.0)

Dag två är extra intressant, med flera programpunkter om digital förmedling, digitalisering, publik- och organisationsutveckling och tillgänglighetsfrågor. Under andra dagen hålls även seminarium med den lockande titeln: “Hur ser museiteknikers situation ut på svenska museer?”  (12).

Museernas vårmöte hålls i Linköping och Norrköping, se konferenswebbplatsen (13) för anmälan och fullständigt program.

Eregalerij, Rijksmuseum Foto: Erik Smits, 2015

Till “DigiKult” kommer gäster verksamma både i Sverige och internationellt. De senaste gångerna har programmet haft tydligt fokus på digitala förmedlingsfrågor och användarorienterade perspektiv, med flera presentationer av pågående eller genomförda projekt. Ett bra tillfälle att både uppdatera sig och möta/diskutera IKT med kollegor…

I årets program blir det intressant att möta bland andra representanter från Rijksmuseum (14) i Amsterdam, Nederländerna, från British Library, att höra om projekt kring digitala berättelser, forskning kring selfie-fotografering i utställningar samt en presentation av “KulTur” (15), organisationen Svenskt kulturarvs (16) nya mobil-app för barn och skolor.

Användargränssnitt från appen KulTur ©Svenskt kulturarv

“Digikult” arrangeras av Västra götalandsregionen, Västarvet (17), Kultur i Väst (18), Göteborgs kulturförvaltning (19) med flera parter. Hela programmet i detalj, liksom information om anmälan finns på konferensens webbplats (20).

Museernas vårmöte 2016
DigiKult – digitalt kulturarv i praktiken

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat11: Konferenser Comments Off

Ny handbok: “Museums and Visitor Photography”

Person som fotograferar inomhusmiljö med smart mobiltelefon (CC0)

“Over one trillion photographs were taken last year… Photography is profoundly redefining the museum experience – inside and online.” (1)

Digitalkameror, kameror i smarta mobiltelefoner och sociala mediekanaler – inom besökarstudier, museipedagogik samt IKT och lärande, växer nu intresset allt större för museibesökares fotande och digitala bildflöden, som nytt forskningsfält.

I nya skriften “Museums and Visitor Photography” (2), publicerad av förlaget MuseumsEtc (3) presenteras internationella erfarenheter av både praktiska projekt och aktuell forskning på området.

Projekt och studier vid museer, konsthallar och besöksmål visar att det digitala och mobila fotograferandet har positiv betydelse för besökares upplevelser och lärande och kan ge möjligheter att utveckla kommunikationen med nya målgrupper. Med rätt förutsättningar kan digitalt fotande och delande bland annat:

* stärka social interaktion och gruppdynamik hos besökare
* uppmuntra besökare att utforska och interagera med miljöer och föremål
* motivera besökares lärande
* bidra till att utveckla innehåll i utställningar och online-samlingar
* kommunicera med nya och/eller särskilda målgrupper

Skriften kan beställas direkt från förlagets webbplats (4).

Fotograferande besökare i arkeologisk utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia
“Museums and Visitor Photography”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier17: IKT & lärande Comments Off

MuseiTeknik 10 år – en skissartad krönika

Gott nytt år och god fortsättning!

I år fyller MuseiTeknik 10 år…. ingen hög ålder, men kanske inte vad jag trodde, när jag startade denna blogg år 2006..

Jag har deltagit i andra bloggprojekt och även hört från bloggande vänner och kollegor. Många bloggar startar aktivt men rinner sedan av olika anledningar ut i sanden. Det svåra är att skriva regelbundet. Ibland blir det perioder utan inlägg, ibland kommer bara ett par rader. Hur relevanta inläggen är, kan ju bara bloggens eventuella läsare avgöra.

Vissa bloggar får stort antal följare och kommentarer, vissa bloggskapare blir kändisar. Kanske har bloggvågen lagt sig? Är poddradio (1) det nya bloggformatet? (2)

Jag tänker ibland på en museikollega som jag arbetade med åren 1998-99. Under en fika-rast sa han sade att han inte alls förstod varför någon vill skriva inlägg i en diskussionsgrupp på Internet. “Det är som att skriva ut i rymden..man vet inte vem, eller om någon ens kommer att läsa det!” Meningslöst och obegripligt!

Person i rymddräkt vid en apparat. (CC0) Källa: public-domain.zorger.com

Ett konstant föränderligt nu
10 år är som sagt ingen lång tid, egentligen. Men något som jag också funderat på den senaste tiden är att den digitala tekniken mer och mer har blivit ett sorts mått, på hur vi förhåller oss till tid, och till tiden som går. Hur det digitala, i takt med att digital IKT ges en så stor plats i vardag och samhälle, också kommit att innebära en ny sorts tidsaxel, som tycks ställa nuet i en allt skarpare kontrast till förfluten tid. Ett “nu” – i konstant förändring. Vilket också påverkar hur en framtid uppfattas.

I den stora utredningen “Digitalisering, främjande och framtid” (3) som den regeringstillsatta digitaliseringskommissionen presenterade i början av 2015, talas det varmt om digitalisering på en mängd områden.
En framtid formulerad utifrån ett framtidsinriktat, mycket digitalt “nu”. Lite typiskt nog utan att aktivt uppfatta kulturarvet som del av samhällets digitaliseringsstrategi.

Den nya museiutredningen “Ny museipolitik” (4), ett annat framtidsscenario som kom i höstas, uppfattar digitaliseringens betydelse för kulturarvsverksamheter. Särskilt ur administrativ och förvaltande synpunkt, medan frågor om t ex lärande (som ju kan stödjas av digitala resurser) bara berörs kort. Och då mer allmänt, i form av kontakter mellan museer och skolan.

Den i utredningen föreslagna nya myndigheten för museer bör få en roll att “bistå museer i digitaliseringsfrågor”(5), något som bygger vidare på en grund redan lagd av andra organ, som t ex samordningssekretariatet för kulturarv och IKT, Digisam (6) men också Riksutställningar (7). Förändring kan också innehålla kontinuitet…

Det är samtidigt positivt att vi under året som just passerade även har börjat fokusera på “mjukare” frågor om digital IKT. Om hur vi egentligen använder medierna gentemot varandra, och om hur medietjänster vill använda vår privata information. Om etik-frågor, handhavande och förhållningssätt, i ett digitalt utvidgat landskap.

MIK (8), media- och informationskunnighet, är en satsning och nationell kampanj, som delvis tar vid där DigiDel-nätverket (9) slutade; initiativet att överbrygga digitala kompetensklyftor i samhället.

Huvudsakligen riktas MIK mot skola och unga användare, men förhoppningsvis kan det utvecklas och bli start för diskussioner om det är vi människor som ska forma tekniken och tjänsterna. Eller ska vi låta oss formas av dem?

Jag tror frågan är viktig även för hur vi brukar IKT inom museiprofessionen. Inte minst för att skapa långsiktig hållbarhet i museers tillämpningar av IKT, dvs en balans mellan mänskliga och tekniska resurser..

Illustration: Arkimedes hävstång (CC0)

Teknik, avstånd och självupptagenhet
Som sagt, digitala diskussionsgrupper på nätet, “communities”…det är inte så många som pratar om dessa nuförtiden. År 1999 är “ljusår” bort, sett med “dagens” digitala glasögon på näsryggen.

Hur ofta får du t ex förslag på spännande texter från 90-talet, när du söker med webbens etablerade sökmotorer? Söktjänsten Google tycks uppfatta att webbens tideräkning startade året då de lanserade sin söksida…de populära och bekväma sökverktygen är så nära vår näthinnor att vi har börjat att sluta komma ihåg saker som adresser, telefonnummer, webbadresser…påverkas hjärnans minne också av den digitala utvecklingen (10)?

Facebook igår, Snapchat idag… Interaktiva Flash-sidor respektive HTML5-baserad animation…

Vi hör och repeterar vidare till vår omgivning att tekniken utvecklas fort. Tekniken som vi uppfattar som modern, anses i nästa ögonblick som “föråldrad”…och i och med det görs också en mer eller mindre medveten bedömning, eller värdering, av tid som gått. Kommer detta att påverka hur vi uppfattar historisk tid?

I den smarta mobiltelefonen i din hand, väntar 14 uppdateringar på morgonen.
Uppgraderar du inte systemet, finns det risk att saker i mobilen slutar att fungera. I värsta fall är inte din nya mobil ens byggd för att klara framtida systemversioner. Du får helt enkelt köpa den senaste modellen. Igen och igen..

Att “leva digitalt” har därför en dubbel betydelse. Vi utnyttjar inte bara alla fantastiska möjligheter med IKT. Vi lever också i den nya tidsrymden. I den rymden handlar det om att befinna sig vid en ständig “framkant”. Eller?

För måste man underkasta sig “ögonblicksliv” och konstant uppgradering och uppdatering, bara för att man tar till sig digital teknik? Kan man vara “festsurfare” ungefär som en feströkare? (Anses “feströkare” vara rökare? Kanske inte av dem själva?) Eller vara “smygsurfare”?

Fast hur många idag vill dölja att de använder nätet, mobiltelefoner, e-post och sociala medier? Det handlar väl snarare om att just lyfta fram “Jaget”? Få många kontakter, följare och “likes”..Att synas, i “selfie” efter “selfie”..

På vissa platser i världen är tillgång till digital teknik och kommunikation begränsad. På vissa platser kan viss digital användning även innebära fara för ditt egna och andra anknutna personers liv. Och på vissa platser i världen följs och loggas allt som kommuniceras via e-post, telefon, SMS och sociala medier..

Illustration av sk snör- eller burktelefon (CC0)

Vi har på många sätt kommit närmare varandra, bland annat tack vare digital kommunikation. Men har avstånden försvunnit? Eller har de hamnat på andra platser? Eller visar de sig på andra sätt?

Vad tycker alla “nättroll” om att komma nära varandra, att leva i ett öppet samhälle? Ett samhälle där vi delar med oss, ser alla som medmänniskor, oavsett eventuellt kön, religiös uppfattning, hudfärg eller fysisk förmåga?
Is media the only message? (11)

Museisektor med kort projektminne
Inte kompatibel. Inte uppgraderingsbar. Ej möjlig att migrera. Kan inte utvecklas vidare. Bygger på en osäker plattform. För tung. Ej responsiv.

I takt med digitaliseringen av kulturarvet, har många personer, institutioner och organisationer kunnat konstatera, efter hårt förarbete och därefter glatt utvecklingsarbete, att lösningen som man tagit fram redan har blivit obsolet..
Ibland har detta inneburit dyrköpta erfarenheter.

Många satsningar, som av olika skäl kanske inte gick att utveckla vidare, kan ändå haft stor betydelse. Strategiskt sett, principiellt sett eller pedagogiskt, eller för att de rent kreativt har varit banbrytande.

Illustration av Leviathans teleskop ca 1860 (CC0)

Tyvärr lyfts dessa (redan glömda) museiprojekt fram alltför sällan. Vilket tenderar att ytterligare späda på nyhetsbehaget hos “spetsteknik”. När viktigare kunskaper egentligen kan finnas att hämta i erfarenheter ackumulerade över tid (=forskning).

Kanske är det för att museivärlden ofta är beroende av extern teknisk expertis, som det sällan hörs återkopplingar till tidigare genomförda digitala museiprojekt? Det vill säga parter som främst rör sig i teknikvärlden, inte specifikt i museiteknik-världen och kanske därför inte har (konkurrenters) digitala museiprojekt som referens…

Här är museisektorns egna möjligheter till lärande, genom möjligheter att aktivt dokumentera och dela erfarenheter också viktigt att lyfta fram, vilket jag brukar säga då och då..

Jämför man dessutom “äldre” banbrytande digitala projekt med de senaste, är det dessutom ofta fråga om variationer på ett tema, utan egentligen stora skillnader. Applikationer som i praktiken bygger på tidigare tillämpningar, snarare än att vara helt fristående innovationer, vilket annars ofta är “auran” kring nya IKT-lösningar.

'The Victorian Court', The Australasian Sketcher, Melbourne, 6 Nov 1880 (CC0) Källa: http://collections.museumvictoria.com.au/items/253808

För oavsett gränssnitt, tekniska metoder och genomföranden, så är “scenen” och syftet egentligen detsamma: att förbereda inslag och material, som låter brukaren associera till dennes personliga erfarenheter på olika sätt. Antingen via en mekanisk tryckknapp som startar ett bildspel, eller via trådlös positionering vilken triggar gåtor i en spel-app på en smart mobil.

Det är för att skapa vissa upplevelser, som vill skapa meningsfullt utbyte och kontakt med olika typer av berättarframställningar, som vi tillämpar olika lösningar (12). Inte för att endast tillämpa digitala lösningar, vilket sedan får bli vad det vill nere på utställningsgolvet…

Det låter självklart, men kan gärna upprepas, eftersom det i livet på den digitala framkanten ofta blir fokus på just det digitala..

Under året som gått har det börjat pratas lite om problemet att utbytet kring digital musei- och kulturarvsinnovation främst sker inom digitala forum och därför riskerar bli en hyperspecialiserad sektor. Skild från andra delar av museivetenskaperna och många andra museiyrken (13). Det blir ju också en konstig och inte helt lyckad utveckling.

Det kommer förhoppningsvis mera..
Här på MusieTeknik:s sidor har jag under 2015 bland annat skrivit om:
twittrande tonåringar, tillgänglighetsprojekt med IKT, konferenser om berättande ljud och iterativa designprocesser, referat av böcker och föreläsningar om interpretation och utställningsdesign, tips om ny sensorteknik med mera.

För mig som museikonsult på musedia (14) har det också varit ett stimulerande och kreativt år, med redaktörssamarbete med Riksutställningars Teknik-nyhetsbrev (15), utställningskonsultationer och besökarstudier, medverkan i ett nystartat nätverk för digitala museiträffar i västsverige, nya audioguide-kunder inklusive ljudproduktioner och en ljudworkshop, samt interpretation-koncept utvecklade för museer och besöksmål.

Tack för att du läser denna blogg! Jag hoppas och önskar att 2016 blir ett kreativt nytt år för oss alla! Väl mött med tankar, kommentarer, frågor och förslag om museer, IKT och förmedling,  på denna blogg, på Mötesplats museer (16), på Linkedin (17) eller via slitstark e-post!

Illustration av hand som pekar till höger (CC0)

Paul Henningsson, musedia
redaktör
MuseiTeknik

Mer om denna blogg

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat Comments Off

Vykort från London..

Virtuell besöksassistent, Waterloo station, London. Foto: Paul Henningsson, musedia

Häromdagen råkade jag stöta på denna “virtuella vakt” vid tunnelbanestationen Waterloo (1) i London, England.

Installationen består av en talande animerad figur, som ger meddelanden och aktuella hänvisningar till passerande resenärer.

Liknande “visuella assistenter” började placeras ut 2014 vid olika järnvägsstationer och flygplatser i England.

Tekniken har beskrivits som “cutting edge” (2) men principen är egentligen rätt enkel: en projektor kopplad till dator eller mediaspelare, placerad inuti en pulpetliknande hurts.
Filmsekvenserna med “assistenten” projiceras sedan diagonalt genom en skyddande glasskiva på en bakomstående silhuettformad plastskiva, i nästan mänsklig storlek. Effekten är att se en person som tycks stå bakom t ex en informationsdisk eller liknande, vilket påminner om hologramtekniken (3).

Lösningen kan också kombineras med tryckknapps- eller pekskärmsinteraktion, back-projection eller kopplingar till nätverk för att uppdatera innehåll i realtid och så vidare.

Mänsklig form mer effektiv?
Just denna stationsassistent är rörelseaktiverad med en optisk sensor, dvs ljudet och klippet startar när någon närmar sig tunnelbanans rulltrappa. Ljudet kom från en enkel högtalare placerad på pulpetens front, monterad rätt lågt ner. Ljudet var i detta fall inte särskilt hörbart och alltså inte så effektivt i den skramliga rulltrappsmiljön..

Enligt tillverkaren Tensator (4) är digitala skyltar med mänsklig form annars mer effektiva för att förmedla budskap, jämfört med konventionellt skärmbaserat innehåll (5)..(- i alla fall för seende personer).

Samtidigt kan denna typ av människoliknande gestalt kan också verka lite skrämmande för vissa personer.. Och om tanken är att informera på en allmän plats, som en station eller flygplats, så handlar det heller inte bara om ljudåtergivning. Val av språk som “assistenten” ska tala kan bli en fråga, liksom att ställa frågan om en inspelad figur är en adekvat lösning för att ge den typ av information som resenärer ofta söker på flygplatser (6)?

Virtuella guider och hologramprojiceringar är heller inte nya i utställningssammanhang men “virtual assistants” kan ses som ytterligare en variant av att skapa en mer naturlig upplevelse av en person i en utställningsmiljö. Med en lösning som jämfört med hologram dessutom inte är vare sig tekniskt dyr eller komplicerad att utföra. Exempel på tillämpningar kan vara att gestalta dramatiserade guide-karaktärer, historiska personligheter som för ett samtal med varandra, eller som “levande mannekängdocka” i rekonstruerade miljöer och liknande.

Tensator Virtual Assistant

Se även:
Pepper’s Ghost – workshop

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild Comments Off