Stor studie av virtuella visningar och program

Omslag, rapporten 'The Impact of Virtual Programs on Revenue Generation for Cultural Organizations', Cuseum 2021

Kommunikationsbyrån Cuseum (1) publicerade nyligen resultatet av en utvärdering bland 500 nordamerikanska museer och besöksmål, om effekten av virtuella visningar och program under pandemin. Det vill säga guidade visningar, föredrag, lektioner, filmer, samtal, uppträdanden och så vidare, via Internet.

Rapporten har flera intressanta avsnitt, även om den har fokus på möjligheter att skapa (nya) intäkter, det vill säga att kunna ta betalt för nätbaserat publikt innehåll, samt är baserad på mer kommersiella förhållanden i USA jämfört med nordiska museer och besöksmål. Primärkällan är heller inte besökare själva, utan en undersökning av personalens erfarenheter.

Historiska museer och sevärdheter var den största gruppen svarande, följt av konstmuseer, därefter vetenskapscentra, botaniska trädgårdar, akvarier med flera, samtliga i huvudsak små till medelstora organisationer.

Frågorna var indelade efter nätbaserade visningar, pedagogik och event:
-Virtual Tours
-Virtual Summer Camps
-Virtual K-12 Programs
-Virtual Art Classes
-Virtual Classes & Events
-Virtual Galas
-Virtual Animal Cameos

92% av de svarande erbjöd virtuella visningar och program. De flesta, 57%, hade fasta biljettpriser på nätbaserade arrangemang, men även frivilliga avgifter förekom.

Konstmuseer och besöksmål med levande djur erbjöd virtuella visningar flest av alla.
Endast 10% av barnmuseer och interaktiva museer erbjöd nätbaserade visningar av utställningar, föremål, miljöer och liknande.

En stor erfarenhet bland de svarade var att den virtuella/publika besökarantalet växte under pandemin. Detta kan ses som en utveckling av nya målgrupper, men det framkommer inte så tydligt om och hur de virtuella besökargrupperna skiljde sig från fysiska besökargrupper.
Precis som var fallet i den digitala museibarndomen, med CD-rom och webbplats-baserade utställningar, har de virtuella inslagen under pandemin sammantaget lett till ett ökat intresse från de digitala användarna att komma på fysiska besök.

Det andra intressanta resultatet av studien är att virtuella visningar enligt rapportförfattarna kräver mycket mindre personal och förberedelsetid, än motsvarande fysiska visningar och arrangemang.
Trots att huvuddelen i undersökningen var små och medelstora organisationer.

Detta kan säkert diskuteras och har kanske inte varit den helt samstämmiga upplevelsen i Sverige, Norden och Europa, även hos större organisationer. Där pandemin innebar en hastig omställning till virtuella inslag och för många, en uppförsbacke i att få grepp om digitala verktyg liksom förutsättningar för att skapa innehåll (produktion samt digitalisering), vilket ju har krävt både lärotid och insatser. Inte minst har det under pandemin saknats möjligheter och metoder att utvärdera användarnas upplevelser och behov (2)(3). Men rapporten ger också underlag för fortsatta diskussioner om utveckling av nya intäktsmöjligheter för kultur- och besökssektorn i stort.

Ladda ner hela rapporten från Cuseum (4)

“The Impact of Virtual Programs on Revenue Generation for Cultural Organizations”

Se även:
Viruspandemi, besökarströmmar och digital natur- och kulturvägledning
Coronapandemins påverkan på museisektorn
Kulturvanor i Sverige 2020

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality10: Research14: Museipedagogik & lärande15: Besökarstudier & publikutveckling17: IKT & lärande Kommentera artikeln!

Internt skämt, brist på korrektur eller exempel på “des-interpretation”?

SVT Nyheter Skåne (1) rapporterade nyligen om en besöksskylt vid Limhamns kalkbrott (2). Skylten, som vid en första titt ser ut som informationsskyltar ofta gör med text och grafiska bilder samt en tydlig logotyp för Malmö stad, innehåller samtidigt ett par uppenbart märkliga för att inte säga bisarra rader.

I skylttexten står att flera djurarter i miljön är hotade, att “Hoten kommer oftast från Lasse Berghagen” (3). Det anges även att en arbetstunnel i kalkbrottet invigdes 1968 – av artisten Kikki Danielsson (4).

Min första tanke var – har texten kanske lyfts från någon allmän källa, till exempel Wikipedia och/eller kanske påverkats av märkliga ordval vid översättning från någon webböversättning som Google?

Jo, texten liknar svenska Wikipedias artikel om “Limhamns kalkbrott” (5). Den har förkortats, fått knepiga tillägg och kompletterats med valda illustrationer, bland annat en bild av en vattensalamander som finns i Artdatabankens Artfakta (6). Men bilden som ska föreställa skalbaggen resedejordloppa (7) visar istället en vanlig loppa.

Bild av besöksskylt vid Limhamns kalkbrott, ur nyhetsinslag av SVT Nyheter Skåne. ©SVT

Vem har gjort denna skylt och varför innehåller den underligheter? Vem kan ha intresse av att producera en så här till synes “normal” skylt, med “knasiga” fakta? På ett sätt är det ju lite humoristiskt att klippa in absurda inslag, i en övrigt torr text.

SVT skriver att skylten är “fejkad”.
Kan det vara ett internt skämt, kanske i någon kommunal förvaltning? Missriktad samhällskritik? Kanske en bitter tidigare anställd person? Studentspexande?
Eller – ett test av ny skyltdesign/material?

Skyltens teckensnitt kanske inte hade valts av en professionell skyltproducent. Den passar bättre för tryckt text, i en folder eller en skrift. Den blir lite mer svårläst på en stor skylt. Och själva skylten verkar vara uppsatt med vad som liknar hjulmuttrar. Vilket kan fungera på tillfälliga skyltar (även en prototyp), men är knappast en lösning för en permanent upphängd besöksskylt.

Kanske har en tidigare skylt hängt på platsen och istället bytts ut mot denna? Stålramen som den hänger på tyder på ett professionellt arbete. Enligt ett mail som jag har fått från inslagets journalist, har en liknande skylt med kommunala bostadsbolaget MKB:s logotyp också hängt i miljön. Kommunen har ingen kännedom om skyltarnas innehåll. Ovanstående skylt har tagits ner och nya officiella skyltar planeras för platsen (8).

Vandalisering av publika skyltar i natur- och kulturmiljöer förekommer. Snuskiga ord och liknande kan skrivas ovanpå texter och bilder.
Men än så länge är det inte särskilt vanligt, för att inte säga väldigt sällsynt, att publika skyltar vid besöksmål förvanskas eller till och med byts ut mot alternativa, icke-officiella skyltar.

Här finns en möjlig risk att populära QR-koder på publika skyltar skulle kunna klistras över, i syfte att leda användare vidare till annat innehåll, även om detta också snarast har effekten av “busstreck” och knappast når den mängd personer som en “desinformatör” önskar? (Kräver ju en fungerande smartphone…)

Om det skulle gälla mer laddad information, till exempel platser som präglats av djupa konflikter, eller uppfattas ha öppet politiskt, ideologiskt innehåll, finns kanske risker att motsättningar ageras ut på skyltar.

Eller att innehåll manipuleras eller byts ut beroende på åsiktsriktning. Detta är allvarligt, särskilt om extrema åsikter skrivs så att de kan sammankopplas med officiella myndigheter.

Fast med tanke på det stora genomslag som digitala medier har idag, de “drev”, fusknyheter och kampanjer som går i sociala medier och möjligheten att “hacka” officiella webbplatser, så är nog inte ensligt placerade kulturmiljöskyltar den mest effektiva kanalen för att bedriva desinformation.
Kanske har detta gjort oss alla, journalistmedia inräknade, mer känsliga idag för sabotage-, desinformations- och konspirationsteorier…

Hela händelsen kan ju också ses som ett exempel på tidig sommartorka i nyhetsrapporteringen!
Eller…kan det vara så att…

Glad käll- och upplevelsekritisk men framförallt skön sommar önskas er läsare!

Fejkad skylt vid kalkbrottet i Malmö – Lasse Berghagen hängs ut som miljöhot

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat Kommentera artikeln!

Kostnadsfritt digitalt utvecklingsprogram

Små- till mellanstora museer och kulturarvsorganisationer i Europa har nu möjlighet att söka medverkan i ett kostnadsfritt digitalt utvecklingsprogram, “Digitraining – Digital & Audiovisual Capacity Building for Accessible Heritage” (1).

Initiativet bekostas av EU-programmet “Creative Europe” (2) och omfattar en tre-stegsinsats som i steg ett hjälper deltagare till både digital projektledning och att hantera nya digitala kommunikationsverktyg.
Fokuseringen på små till mellanstora organisationer görs för att lyfta museer som har behov, men sällan resurser för att genomföra medvetna digitala utvecklingsinsatser.

I steg ett lotsas deltagare genom digitala audiovisuella verktyg, hårdvara, projektledning, användarorientering samt möjligheter att utveckla intäkter via digitala satsningar.
Under steg två fördjupas kunskaperna genom mentor-baserad handledning. Vid steg tre kan ett urval deltagande organisationer erhålla en kostnadsfri produktion av en virtuell verklighets (VR)- eller förhöjd verklighets (AR)-applikation.

Totalt 60 museer/organisationer kommer att väljas ut bland ansökningarna. Slutdatum för ansökan är 31 maj och görs via programmets webbplats (4)

Bakom “Digitraining” står en projektgrupp av fem digitala kulturarvsutvecklingsinstitut, FORTH (5), INOVA+ (6), Khora (7), C-Factor (8) samt ARMINES (9) och Culture & Media Agency Europe (10).

Projektet pågår under 2021 till och med juli 2022. Gissningsvis kommer programmet främst att ges på engelska – fullständig information finns på satsningens webbplats (11).

Logotyp: Digitraining

“Digitraining – Digital & Audiovisual Capacity Building for Accessible Heritage”

Digitraining – Pressrelease (PDF)

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat02: Utställningar & form04: Skärm & rörlig bild06: Digitalguider & mobilt07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Comments Off

Utvärdering i tiden

Den senaste veckan har jag följt med i två olika webbinarier med fokus på utvärdering: “Moi! – Museums of Impact” (1) och “Publikguiden” (2).

Bägge handlar om helt nya initiativ, för att skapa organisationer i bättre samklang med brukare, intressenter och samhälle. Detta med hjälp av nya utvecklingsverktyg för effektutvärdering, som en del av organisationsutveckling, snarare än traditionell uppsummerande utvärdering efter en avslutad aktivitet.

Logotyp: MOI! Museums of Impact

“MOI!” (3) är ett pågående EU-projekt, lett av finska Museiverket (4), som syftar till att utveckla ett effektinriktat utvecklingsverktyg. För att identifiera inom vilka områden som en museiorganisation kan förbättra sina insatser och resurser: att vara öppna, att vara tillgängliga, att vara inkluderande, att utveckla nya publika tilltal, utveckla social förankring och relevans.

Under webbinariet presenterades en kort bakgrund till projektet, som i sin tur baseras på ett spännande, över tio år långt arbete med processbaserade självutvecklingsverktyg, inom finska museer (5).

Webbinariet hade rubriken “Nordic Stakeholder Forum” och syftade till att stämma av arbetet så här långt, i form av en diskussionspanel med inbjudna nordiska gäster samt webbworkshop för deltagare i mindre arbetsgrupper.
Under sommaren kommer själva utvärderingsverktyget, “the self-evaluation tool”, att utvecklas till en prototyp som kommer att testas vid medverkande museer i projektet.

Skärmbild från webbinarium om 'Publikguiden'

“Publikguiden” är ett helt nytt lanserat planeringsverktyg på webben att användas för publikutveckling, utvecklat av RePublik, Förvaltningen för kulturutveckling i Västra götaland (6) i samarbete med publikutvecklingskonsulten Heather Maitland (7).

Guidens syfte är att hjälpa kulturorganisationer att definiera sin publika verksamhet. Genom att formulera var arbetet med en utvecklingsplan kan börja, definiera befintliga och saknade resurser i organisationen, identifiera vad som fungerat bra och vad som kan förbättras, samt att förankra utvecklingsprocessen i hela organisationen.

Vid “Publikguiden”:s webbinarium medverkade Heather med en kommentar till utvecklingsarbetet av verktyget. Hon gav även en jämförande utblick med Irland, som likt Sverige dels har satsat mycket på digitalt kulturutbud under corona-pandemin, dels är ett land med mycket glesbygd och tydliga koncentrationer av offentlig kultur i storstäder.

Ingen receptkunskap
Det var intressant att jämföra dessa två initiativ. Det ena nyligen lanserat på nätet, det andra i ett tidigt uppbyggnadsskede.
Mycket handlar om pandemin just nu, vilket ju är ofrånkomligt. Men det är väldigt glädjande att se initiativ som kan hjälpa kultur- och kulturarvssektorn att hitta sin relevans, i en rätt splittrad samtid. Inte minst att ha tillgång till ett metodverktyg som har utvecklats på svenska.

Som Heather poängterade; det finns inte ett enda svar, eller endast ett sätt att utveckla sitt publika utbud. Varje organisation är unik, har ett visst innehåll, utbud eller samlingar, och verkar på orter med specifik identitet.

Varje organisations resa mot högre relevans är unik och måste därför formuleras utifrån den egna miljön, menade Heather. Förhoppningsvis kan “Publikguiden” bli ett “kartverktyg” för resan.

Skärmbild från 'Publikguiden'

Vid webbinariet arrangerat av “MOI!” handlade mycket av frågeställningen om museers/kulturarvsmiljöers relevans för samhället, snarare än en konkret presentation av hur det nya utvärderingsverktyget kommer att se ut. De flesta deltagare var förstås eniga om att museer är viktiga och vitala delar av både när- och civilsamhället. Det hade förresten varit intressant att höra: vem är egentligen negativ till museers existens? Vilka är argumenten? Detta snuddade Olle Amelin, chef för Jamtli (8) vid, när han menade att sociala medier inte är neutrala platser. Där samlas även de som inte är vänligt inställda.

Vad som var en viktig poäng bland många andra vid dagens summering, var att processbaserade verktyg, självutvärdering och effektmätning och liknande, endast fungerar om det finns en självupplevd motivation att göra en “genomlysning” av den egna organisationen.

Processverktyg är alltså inte vare sig någon “mirakelmetod” eller ett rakt körschema.  Att börja definiera sin verksamhet utifrån ett publiktillvänt perspektiv tar tid och är en resa som måste få ta tid.
Här tror jag att “Publikguiden” har hittat rätt genom att inkludera fallstudier att lära och inspireras av. Inte minst för arbetet att göra förnyelsearbete känt och angeläget hos alla inom en organisation. Samtidigt finns det risk att långa utvecklingsprocesser kan tappa fart och fokus under resans gång. Utvecklingsarbete är resurskrävande och om all nedlagd tid inte resulterar i konkreta förbättringar, då kommer motivation för några nya insatser knappast att öka.

Ytterligare en poäng som lyftes fram är att göra utvecklingsverktyg användarvänliga. Liksom att utöver själva “verktyget” även ta fram ett pedagogiskt handledningsmaterial, så att materialet kan användas när behovet uppstår.

Det blev under dagen även lite sammanblandning, upplevde jag, mellan “impact evaluation”, i betydelsen verktyg för organisationsutveckling, respektive “audience evaluation”, att så att säga förstå vad besökare tänker eller har upplevt eller lärt sig. Det är ju förstås närliggande perspektiv. Att förändra en organisation mot mer brukarinriktning bör baseras på att hämta kunskap om sina brukare, deltagare, sin publik. Ett processverktyg borde kunna utvecklas för att hantera, följa utfallet av dylika besökarstudier.

Men även om projektgruppen “MOI!” framhöll att syftet inte var att utveckla ett “mätverktyg” så innebär samtidigt en utvärdering av typen effektstudie, “impact evaluation”, att det finns en formulerad utgångspunkt att utvärdera emot. Om inte “effekten” är formulerad, till exempel som en målsättning, då blir det svårare att utvärdera den.

Första steget mot denna typ av processutveckling är kanske därför att ta sig an olustkänslor och misstänksamhet mot “utvärdering” och vara tydlig med dess syfte, vad som ska lyftas samt att det handlar om att skaffa sig en gemensam (gärna inspirerande) målbild – inte att granska och kritisera medarbetare.

En grupp människor, som står och väntar utomhus. Foto: Paul Henningsson, musedia

MOI!

MOI!@Facebook

Publikguiden

Se även:
Culture Segments

Story of Change 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat11: Konferenser15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Från “Samla, vårda, visa” till…

Reklamskylt i stadsmiljö om vidareutbildning för vuxna. Foto: Paul Henningsson, musedia

Är kulturarvspedagogik en profession? Pedagogiska aktiviteter i olika kulturarvsmiljöer är vanliga och populära. Samtidigt saknar Sverige akademisk grundutbildning och forskning på området. Är det främst undervisande aktiviteter för och med skolor som frågan avser? Behöver vi ställa ytterligare frågor för att försöka ringa in kunskapsfältets kvalitéer?

Är kulturarvspedagogik en profession? Det frågar sig Charlotte Ahnlund Berg i ett debattinlägg i Riksantikvarieämbetets senaste nyhetsbrev för museer (1). Texten är skriven mot bakgrund av författarens nyligen genomförda kartläggning av kulturarvspedagogikens akademiska status (2).

Det finns enstaka kurser i kulturarvspedagogik och en sedan länge utbredd praktik. Men bedrivs det forskning i ämnet? Finns det någon akademisk grundutbildning? Författaren spetsar till det ytterligare, genom att fråga: kan personer inom kulturarvssektorn utbildas till kulturarvspedagoger vid universitet, om där inte finns disputerade kulturarvspedagoger?

“..many inside and outside the museum community privately, and sometimes publicly, question whether any real learning occurs in museums.” (3)

Det här är en viktig fråga, tror jag, både för kulturmiljösektorn och för den akademiska världen. Det finns säkert flera infallsvinklar och författaren ställer flera frågor i sin artikel.

De senaste åren har mycket av fokus inom kulturarvskommunikation hamnat på undervisande verksamhet för skolor och barn. Det är ju en självklarhet om också detta ska vara fokus och det är kanske detta område som behöver byggas upp med mer teoretisk forskning. Det kanske är det som Charlotte efterlyser.

Ett “paraply”?
Men om vi ser till praktiken, som även nämns i artikeln, så spänner ju insatserna över en mängd ämnen, områden, användargrupper och perspektiv. Alla med individuella kunskapstraditioner och “implikationer”: kyrkor, industriarv, arkeologi, konstmuseer, vårdmiljöer, botaniska trädgårdar, hantverk, länsmuseer, arkiv, hembygdsgårdar, sagoberättande, matlagning, antropologi, musik, kulturlandskap osv osv osv.

Ska “kulturarvspedagogik” uppfattas som synonymt med till exempel “museipedagogik”, “arkivpedagogik”, “kulturmiljöpedagogik”, till och med “utomhuspedagogik”? Ska det förstås som ett sorts paraplynamn för många undergrupper av pedagogik? Finns det några alternativ?

Insatserna på området rör ju heller inte endast att lära av och genom kulturarvet. Människan har ju en lika naturlig relation till och interaktion med naturen. Vår jord och naturmiljö innehåller ju också naturarv. De flesta naturligt uppkomna, andra ett resultat av mänsklig närvaro. Naturen är lika ständigt levande och pågående, som det kulturella. Utan natur ingen kultur!
“Natur- och kulturarvspedagogik”? (4)

Inom organisationer som “Norske parker” (5), som inkluderar både nationalparker, världsarv och hembygdsmiljöer används begreppet “natur- och kulturvägledning” i större utsträckning för en publik, lärande kommunikation, i syfte att levandegöra olika miljöer.

“Heritage interpretation is a structured approach to non-formal learning specialised in communicating significant ideas about a place to people on leisure. It establishes a link between visitors and what they can discover at heritage sites such as a nature reserve, a historic site or a museum. // Interpretation is a form of storytelling” (6)

Sommar, sol och kulturarv runt hörnet... Foto: Paul Henningsson, musedia

Vem lär? Hur, vad och varför?
Benämningar är nödvändiga, som en sorts hjälpmedel att föra diskussioner kring. Men för att inte fastna i etiketter, kanske “professionen” kunde definieras utifrån följande:
¤) lärande pågår där besökare/deltagare finns
¤) det är inte begränsat vare sig till skolelever, eller till en viss typ av kulturarvsmiljö.

Museer och natur- och kulturarvsverksamheter möter, engagerar människor i skolbaserat lärande, det formella lärandet. Som ramas in med hjälp av läroplaner, kunskapsmål, lektioner och betyg.

Men till natur- och kulturarvsmiljöer söker sig i hög grad även de som deltar på egen hand, genom självstyrt, fritidsbaserat lärande (även kallat informellt lärande).

Och de allra flesta som söker sig till fornbyar, ruiner, museer, konsthallar, botaniska trädgårdar och liknande miljöer, söker sig dit för en meningsfull upplevelse, samvaro, att få nya impulser – att lära tack vare utbyte med andra och omgivningen.

Att diskutera professionalisering och forskning tror jag därför behöver tydliggöra områdets förankring i två sammanhang: både det formella och det informella lärandet. Och vad händer när dessa fält möts? För skolor kan möte med  natur- och kulturarvsmaterial på plats innebära en möjlighet för både lärare och elever att reflektera över vad de gör utanför klassrum och klassrumsläromedel (det vill säga få ett möte med informell lärandemiljö). Och vice versa, för natur- och kulturarvsyrken finns även möjligheten att formulera lärande som svarar mot skolans frågor, att agera undervisande.

I denna “ekologi” har dessutom en ny sfär gjort entré: digital kommunikation. Relationen mellan lärande och digital informations- och kommunkationsteknik, respektive relationer mellan formellt och informellt lärande och digital IKT, behöver också uppfattas och problematiseras – av natur- och kulturarvspedagogiken, som exempel på blandade lärmiljöer.

Här finns redan många bidrag, inte minst inom internationell museologi. Men forskningsfältet är ännu ungt och har hittills präglats av teknikfokus, snarare än användarupplevelser, vilka är viktiga för lärandeprocesser. Utan explikering av lärande och kulturarv – ju mindre digitalt stödjande av detta lärande!

“They’re teaching themselves in their own way basically. They’re actually zooming in on something that interests them rather than you saying ‘look what about doing this, doing that’. When you go to a museum there’s so many different things you can look at and they’re actually choosing the bits that interest them” (7

Avslutningsvis, om vi för den fortsatta diskussionen ser värdet i att prata om att lärandet dels följer den lärande varthelst hon/han/hen är, oavsett typ av kulturarvssammanhang, dels att natur- och kulturarvssektorn berör det formella och det informella lärandets områden, då tror jag också det behöver formuleras vad som präglar lärandet i dessa sammanhang. Kunskapsinhämtning är ju inte isolerat från hur lärandet går till..

I avhandlingen “Tinget, rummet, besökaren” (8), lyfter Fil. dr. Eva Insulander fram meningsskapande som centralt för lärande. Människor strävar ständigt att skapa mening i de situationer vi befinner oss och i dessa möten formas våra intryck till förståelse.

Rent teoretiskt har det inte alltid varit lätt att förena dessa perspektiv, menar Eva, eftersom de har olika akademiska traditioner. Lärande är traditionellt förknippat med undervisning, medan meningsskapande anses höra till kommunikationsstudier (9).

En “natur- och kulturarvspedagogik-plus-publikt-lärande-vetenskapsgren” behöver vara både tvärvetenskapligt förankrad, men också försöka överbrygga vissa akademiska gap.

“- learning is a process of active engagement with experience
– it is what people do when they want to make sense of the world
– it may involve the development or deepening of skills, knowledge, understanding, values, ideas and feelings
– effective learning leads to change, development and the desire to learn more”  (10)

Användare med AR-applikation i förhistorisk utställning. © Amgueddfa Cymru - National Museum Wales

Samlande och bevarande, samt skyddande av natur- och kulturarv har traditionellt sett definierat samhällets natur- och kulturvårdande institutioner. Det bevarade materialet har stått i centrum för forskning, för vetenskaplig utbildning.

Kulturarvspedagogikens praktik sammanfaller med framväxten av nationalstaternas offentliga samlingar av naturvetenskap, konst och etnografi. Exponerade i monumentala byggnader i tunga montrar, för en bildningsbar befolkningsmassa.

Industrialiseringen vid denna tid väckte drömmar om hembygdstraditioner och natur, men var samtidigt fascinerande ämne i teknik- och industriutställningar, som en sorts propaganda och attraktion, på samma gång.

Jag upplever att idag, i en tid då museer omorienterar sig, drar upp framtidsplaner, med tydliga samtidsfrågor som ekonomi, klimatförändring, migration, kriser, digitalisering, pandemier och demokrati, då kan lärande utgöra den kanske viktigaste konstanten som vi har. En kontinuitet att förhålla sig till, utöver att “bevara” för all framtid, när det är lätt att åka vilse i alltmer komplexa frågor.

De stora samtida frågorna är viktiga, de ger natur- och kulturarvsorgansiationer både aktualitet och kopplingar till natur- och kulturarvsmaterial. Förändringar i samhället är också en del av att människor ändras. Demografiska sammansättningar förändras, kunskaper, och värderingar omformas. Natur- och kulturarvsmiljöer är omistliga för demokratisk tillgång till kunskap (vilket nya museilagen anger).

Som livslångt lärande varelser, människor, har vi också behov att upptäcka och förhålla oss till eviga frågor, att möta nya tankar och att bekräfta andra.
Lärande sker också i det lilla, dagliga, som inte avhandlas i de senaste vetenskapliga rapporterna eller står på nyhetslöpsedlarna. Men inte mindre viktigt eller relevant för den sakens skull.

En diskussion om pedagogik och lärande måste väl därför dessutom inkludera hur vi bemöter varandra, i olika sorters samtal och utbyten. Och hur vi i samband med den processen skapar gynnsamma lärande- och upplevelsemiljöer.
Från “Samla, vårda, visa” till “Mötas, uppleva, lära”…

Tack för inlägget Charlotte, ser fram emot debatten om en mer professionell profession!

“If you’re going to open new doors—especially doors to the heart—you have to start at the front door. You have to show that you are inviting people in on their terms, with generosity, humility, and a nod to what speaks to them. Effective front doors have greeters who look like your community welcoming them at the door. Speaking their language. Providing entry points that match the keys they use every day.” (11)

Personer som promenerar i trapptorn av trä. Foto: Pexels.com CC 0


Essä-stafett: Är kulturarvspedagogik en profession?


Se även:
Digitala seminarier – Kulturarv i skolan

FUISM

NCK – Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik 

Naturvägledning i Norden

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research14: Museipedagogik & lärande Comments Off

Call for Content: Digikult 2021

Logotyp, vinjettbild: Digikult - Digitalt kulturarv i praktiken

Konferensserien “Digikult – digitalt kulturarv i praktiken” (1) efterlyser filmade presentationer av nyskapande digitala insatser inom kulturarvsområdet, i bred bemärkelse: digital transformation, utvecklingsprojekt, pedagogiska insatser, tillgänglighet, digitalisering och olika sätt att nå publiken (2).

Filmbidrag kommer att visas i samband med den digitala konferensveckan i april, samt finnas tillgängligt via Digikults webbplats.

Bidrag önskas senast 31 mars, se webbplatsen för fullständig information (3)!

Digikult.se: Call for Content

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 11: Konferenser Comments Off

Virtuell väv runt rummet

Sittande besökare vid utställningsinstallationen "Weaving Time". Foto: Edmund Li

Digitala vävstolen "Weaving Time", av Gagarín. Foto: Nicholas Gouin

Isländska utställningsformgivarna Gagarín (1) har i höst vunnit design-priset SEGD 2020 (2) för sin installation “Weaving Time” (3) i utställningen “The Incas, Treasures of Peru” ( 4), vid arkeologiska museet Pointe-à-Callière, Montreal.

Besökare kan skapa en digital väv runt rummet med hjälp av smarta mönsterkort som placeras i rad, på en bänk med infällda optiska sensorer som läser av valda kort.
Ett drag med en “skyttel” bekräftar mönsterraden, som projiceras framför besökaren och efter hand på skärmar i rummet i en ständigt pågående väv.

En mycket elegant förening av digitalt och taktilt, förhistoria och nutid, mytologi och teknik; helt enkelt utmärkt upplevelsedesign!

MuseiTeknik önskar läsare god jul och ett mer inspirerat nytt år!

The Incas, Treasures of Peru – Merit Award 2020

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild12: Interpretation16: Interaktionsdesign Comments Off

MuseiTeknik får nyare namn!

MuseiTeknik uppdaterar sitt namn!
Det nya namnet är: “MuseiTeknik, kulturarv och interpretation”.

På pappret är det ingen stor förändring. Det handlar fortfarande om hur natur- och kulturarvets värden kan kommuniceras på olika sätt. Med och för en besökande allmänhet, med olika tekniker. Fast möjligen en liten förskjutning av tonvikten…

“Much as we love our collections, a museum without users is very unlikely to survive. It is also missing the point…/Ultimately, a museum collection is a pointless bunch of objects unless people can see them, appreciate them, and learn from them. Yet they won’t be able to do that unless you’ve got the basics right..” (1)

Denna blogg har alltid haft “Heritage interpretation” (2) som utgångspunkt, inte minst perspektiv som kan formuleras som “The Visitor Experience” (3).
Därför blir det tydligare att nu också inkludera begreppet interpretation i namnet…

2006, när bloggen startade, var interpretation-begreppet inte så utbrett inom det svenska natur- och kulturarvsområdet. Men tack vare utvecklingsinsatser av bland andra Centrum för naturvägledning (4) och Riksantikvarieämbetet (5), så är vi numera fler inom sektorn som har börjat arbeta utfrån interpretation-perspektiv (6).
Grundandet av organisationen “Interpet Europe” (7) har också haft betydelse för att bredda fältet, utanför USA och Storbritannien.

Interpretation...kärt barn med många uttryck? Skärmbild från Interpret Sweden Network, 'Varför interpretation?', februari 2020. Illustration: Paul Henningsson, musedia

Det finns många beteckningar för att levandegöra natur- och kulturarv och i Sverige finns rotade traditioner att skapa upplevelser för besökare, att få kunskaper av kultur- och naturhistoria (8)

Eftersom det redan finns en grundad praktik här och ordet “interpretation” är ett låneord, kan det uppstå osäkerhet. Vad står det för? Behövs begreppet ens?

Utgångspunkten för “interpretation” är alltid en verklig företeelse, vi kan kalla det minnesarvet. T ex en viss naturmiljö, en historisk händelse, ett föremål och så vidare.
Syftet är att skapa anknytningar till och gestalta betydelsen av minnesarvet, genom att stimulera en besökande allmänhet att själv ställa frågor, utmana, känna, tänka.
Det vill säga inte att presentera en mängd färdiga “svar”..

För det intressanta är inte att kabla ut all kunskap som specialister “kan” om denna företeelse, utan istället duka för att besökare kan upptäcka själva.
Mindre av “undervisning” – mer betoning på “berättande”.

Meningsskapande – meaning making
Vad jag har fastnat för är att detta är ett perspektiv som handlar om ett aktivt medvetandegörande av lärandets betydelse, för vår interaktion med natur- och kulturarv.

Detta kan i sin tur göras på olika sätt, med hjälp av många tekniker, metoder, färdigheter. Det är heller inte begränsat till vare sig analoga eller digitala media, eller till enbart utställningar.

Vad som står i fokus är den lärande människans lärande, framförallt meningsskapandets betydelse (9) för hur vi som människor upplever och förstår, i samspel med andra och med vår omvärld.

Interpretation handlar alltså om multimodal kommunikation, att berätta för fler sinnen, med olika representationsformer, för att ansluta till skiftande upplevelse- och lärostilar hos de som väljer att besöka natur- och kulturarvsmiljöer.

Tänker vi sedan vidare på “interpretation” respektive “informellt lärande” så visar det sig att dessa två företeelser inte är begränsade till en viss typ av museum eller besöksmål, viss typ av samling eller media, eller viss typ av organisation. Det är något som kan appliceras i väldigt många sammanhang.

Vilket kan vara en tillgång, för att överbrygga ibland överbetonade skillnader mellan konsthallar, museer, nationalparker, förhistoriska ruinmiljöer, planetarier, äldre industrimiljöer osv.

Ständigt traditionella sändarmodellen vill nå ut
Den senaste tiden har diskussioner om musei- och kulturarvssektorns utveckling hamnat i lite platta hyllningar av “digital” som det nya normala (10). Digitalt är en möjlighet, men lyfts oftare fram som ett givet “svar”. (Vem ställde egentligen frågan?)

Vår möjlighet, vårt intresse och vilja att interagera med kulturarvet drivs ju inte av “tekniken”. Den drivs av oss själva, vårt egna lärande, vårt kollektiva minne och kultur, vårt meningsskapande som lärande människor. (Och museerna och kulturarvssektorn driver – tyvärr – heller inte den digitala utvecklingen… )

Varför finns natur- och kulturarvssektorn? För vem? Hur levandegör vi och gör minnesarvet betydelsefullt och viktigt för att koppla oss nutidsmänniskor till en kontinuitet?
Det är viktigt, tror jag, att ta den diskussionen. Eftersom kulturarvssektorn har en särskild möjlighet att, oberoende av samhällspendlingar, ständigt påminna oss om denna fråga.

Under pandemikrisen ledde begränsningar och stängningar till att många kulturarvsorganisationer började experimentera med nya publika tilltal via digitala kanaler (11). Vi har fått en mängd museiutspel på nätet. Men där ingen liksom har hunnit problematisera själva kommunikationen hur en digital dialog kan ske.

Det är mycket positivt att publika tilltalet har hamnat i fokus, i vad som varit en samhällskris med många problem och en stor oro.

Fast utan att aktivt synliggöra betydelsen av ett kontinuerligt informellt lärande för natur- och kulturarvssektorn, finns risken att traditionella sändar-mottagarmodeller överförs och tutar vidare i digital form (12).
Detta påverkar i slutändan “The Visitor Experience”.

Hur många museer och besöksmål har sett den pågående pandemin som ett tillfälle att lära sig om hur målgrupper har upplevt läget? Hur har de hittat till utbuden, vilka eventuella frågor och förväntningar hade de? Återkom grupperna, hur och varför? Och vilka har inte alls hörts i dessa digitala sammanhang? Hur har allt detta dokumenterats?
Är det kulturarvsaktörerna som “når ut” till “sin publik”, eller det publiken, besökarna som vill ta del av kultur?

Även om “digital omställning” låter mera “fancy” än fotriktig tillgänglighet, tror jag att kulturarvsområdet som helhet borde så att säga börja uppdatera sina perspektiv kring människors lärande, se meningsskapande som det hållbara bränslet för utveckling (13). Oavsett teknik, politik eller pandemik.

Välkommen till en nygammal blogg!

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik & lärande17: IKT & lärande Comments Off