Kreativt kioskhölje av kartong

En genialisk lösning som kan användas för “rapid prototyping” (1) av publika digitala kiosker!

(För övrigt extra skoj att använda just bananlådor under Retrospelsmässan (2), på den före detta “Bananpiren” i Göteborg..)

"Arkadspel" i tillfälliga kartonghöljen, Retrospelsmässan 2019, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

"Arkadspel" i tillfälligt kartonghölje, Retrospelsmässan 2019, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Laptop-datorer, externa bildskärmar och enkortsdatorer blir arkadspel i "kartongkiosker". Retrospelsmässan 2019, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Justering av tekniken inuti arkadspels-höljet. Retrospelsmässan 2019, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Del av tillfällig arkadspelspanel. Retrospelsmässan 2019, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia
Retrospelsmässan

Se även:
Electrokit: Arkadkontroller

Museduino

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild Comments Off

“God praxis” för museisektorn

Hackdash.org: Del av startsida för digitala koncept - Digisam och Enheten för digital förmedling

I dagarna pågick 2019 års upplaga av konferensen “Digikult” (1). Jag hade tyvärr inte möjlighet att delta (kanske kunde arrangörerna fundera på möjligheter till halvdags-/endagsbiljett också? :-) ).

Plockar dock upp David Haskiyas trevliga konferenspresentation av enheten för digital förmedling på RAÄ (2), smidigt delad och publicerad via Google Docs (3)..

Enheten för digital förmedling är, som nog är känt vid det här laget, resultatet av ett uppdrag från regeringen att låta Riksantikvarieämbetet bli ny central resurs för landets museer:

“Enheten arbetar med och för museer med målet att stärka Sveriges museer som digitala organisationer och deras digitala praktik…// Museer, och andra kulturarvsorganisationer, ska uppleva att enhetens arbete har resulterat i för dem värdefulla, förbättrade och fördjupade kunskaper om metoder, tekniker och tjänster för digital förmedling.” (4)

Haskiya, som är chef för enheten, tar i sin presentation upp olika, men framförallt två intressanta saker.

Dels avsikten att arbeta med utveckling och spridning av “God praxis”-tänkande för museisektorn, en översättning av engelskans uttryck “Best practice” (5).
Dels att arbeta mer med prototyping (6), prototypisering, i arbetet med digitala tjänster, plattformar och lösningar.

Jag tror att “god praxis” och prototypisering är rätta vägar för att möjliggöra mer användarorienterad och framförallt mer processorienterad utveckling av digitala tillämpningar inom musei-sektorn.

“God praxis”, för att utveckla ett mått av standard för t ex struktur, format och information. Men inte minst för att undvika att projekt utvecklas isolerat, var för sig, i en redan ekonomiskt undernärd verksamhet…

Laborationer i en utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

Publik, teknik & “generation Z”
Det ska bli spännande att följa utvecklingen mellan nya enheten och museerna. Lite av en utmaning. Det bästa är om sektorns utveckling sker behovsstyrt. Hur ska “god praxis” om “god praxis”-sättet förankras till att bli en självupplevd fråga i en bransch, som dels inte haft för vana att arbeta på det sättet, dels har olika förutsättningar?
(Detta identifierades redan i RAÄ:s kartläggning av museernas digitala förmedling 2018, bland annat stora bristen på utvärdering av digitala tillämpningar (7).

I presentationen citeras kulturpropositionen från 2016/17 (8), som bland annat uppmanar till utveckling av utställningsmediet, som ett sätt att göra museer mer angelägna för fler. Samt att kulturarvsinstitutioner bör ligga i framkant när det gäller digital interaktion.

Jag kan känna att detta är både lockande och självklart.
Fast…är det tillräckligt? Och är det svaret på frågan: hur ska fler kunna ta del av museers samlingar och kulturarvsmaterial?

Varken “utställningar” eller “ny teknik” är något som i första hand skapar angelägenhet, eller egentligen efterfrågas på det sättet av besökare.
Det finns de som menar att generationen som är uppvuxen med det digitala samhället inte efterfrågar “teknik” eller ser det som spännande – de tar den så att säga för given (9).

Utställningar och mediainslag är förstås verktyg, inramningar för att skapa möten, händelser, interaktioner med berättelser kring kulturarvsmaterial, både online och offline (och därför roliga och meningsfulla för oss som arbetar i denna sektor!).
Men det är andra faktorer som kan göra museer, utställningar och samlingar relevanta. T ex för mindre besöksvana grupper i samhället. Inte minst för att stimulera till att göra återbesök.

Gemenskap, kunskap, minnen och sinnen... Museijärnvägsentusiaster. Foto: Paul Henningsson, musedia


Vidga den digitala frågan

En form av “kompetenshöjning” kan vara en del i arbetet att utveckla museers “digitala praktik”.
Men kanske behöver den “digitala praktiken” också arbeta för att vidga frågeställningen, till att också problematisera kommunikationshelheten, där det digitala ingår som en självklar del.

Där tror jag att vi behöver börja ifrågasätta musei- och kultursektorns grundföreställning om att den ska “nå ut”, till en “publik”!

Och istället formulera, eller “addressera” som det ibland heter, vårt lärande, som det genomgående tema för hur vi som människor formar och formas av kulturen, vad föremål, platser och berättelser betyder för oss och hur vi får utbyte av det på olika sätt.

Vad innebär det att vara “användare” i museernas ekologi. Vem är användare? Hur? Varför inte? Blir digitalt material automatiskt tillgängligt och relevant, genom Creative Commons (10)-deklarationer? Vad innebär risker för digitalt utanförskap i musei- och kulturarvssammanhang? Vad betyder digital kommunikation för lärandet i våra olika levnads-sfärer? Och vad betyder det rumsliga och sociala för hur vi kommunicerar genom tekniken?

I forum som “Digikult”, museernas vårmöte, egentligen i bredare museipolitik idag, saknar jag fortfarande medvetandegjorda, drivna frågor om brukares lärande, om meningsskapande och erfarande ( 11) i interaktioner med kulturarv.

Och perspektiv på “publikutveckling” (i brist på bättre uttryck) som är lika intresserad av andra perspektiv på kultur/gemenskap, som det egna förgivettagna (ofta svårt, mycket svårt att tänka utanför egna ramarna..)

För utan frågor om vad kulturarv, föremål och konst betyder för oss alla, och vad som eventuellt sker vid interaktioner med dessa kulturavtryck, så stannar den “digitala praktiken” endast vid att vara en gest.

Ett sämre scenario, när museisektorn vill växla upp digitalt, är om dialogen främst landar mellan museibransch och IT-bransch.
Berättelser och användare först. Alltid.

Digikult 2019

“Digital förmedling”

Se även:
Gemensam EU-deklaration för ett digitalt kulturarv

NEMO Reading Corner: Learning

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 11: Konferenser13: Museivetenskap17: IKT & lärande Comments Off

Det formativa arbetet med “besökare” och “publik”…

Internationella turister vid besökskylt på Riddarholmen, Stockholm. Foto: Paul Henningsson, musedia

Två aktuella rapporter har publicerats den senaste tiden, som på ett välkommet sätt visar att frågor om besökarperspektiv, att planera för besökare samt att arbeta för att analysera och utveckla nya målgrupper, har blivit mer och mer medvetandegjort inom kulturarvsområdet.

Den ena rapporten, “Att vidga sin publik handlar om att vidga sig själv” (1), utgiven av Riksantikvarieämbetet (2), är resultatet av ett tvåårigt projekt “Museer – en fråga för fler” (3).

Den andra, utgiven av Naturvårdsverket (4), är en handledning, “Naturvägledning i natur- och kulturområden” (5) och en uppföljning till en tidigare rapport om tillgänglighet (6).

Omslag till skriften 'Att vidga sin publik', publicerad av Riksantkvarieämbetet

Anpassning efter tänkta besöksgrupper
Riksantikvarieämbetets rapport bygger på en kartläggning bland museer i Sverige, samt en orientering i hur frågor om besökarstudier och publikutveckling vid museer har genomförts internationellt.

“Vi ska titta på hur museer i Sverige arbetat med att nå en ny publik och hur det fallit ut samt lyfta fram ett antal museer som på olika sätt arbetat för att vidga sin publik och på så sätt gjort museerna till en fråga för fler.” (7)

Rapportförfattarna pekar i sin sammanfattning på att det finns skillnader mellan vad forskning och statistik anger som hinder för att kommunicera med fler grupper i samhället, jämfört med vad musei- och minnesinstitutioner själva identifierar som barriärer för besök.

Bland intervjuade museer finns en bild av att yttre faktorer, såsom osynlighet i mediabrus, avstånd till museilokal eller entréavgifter skapar hinder för icke-besökare. Medan forskningen, enligt rapportförfattarna, snarare visar på museers organisationsformer i sig som delar av strukturella (kulturella, socioekonomiska, pedagogiska) hinder.

Samtidigt har museernas arbete med att vidga grupper av besökare inneburit försök att förstå sin önskade publik och i det, anpassat och förändrat sin verksamhet utifrån de behov, förutsättningar, livsvillkor och önskemål publiken har.

“För att vidga sin publik har de alltså vidgat sig själva och sin verksamhet.” (8)

Metodisk planering
“Naturvägledning i natur- och kulturområden” är framtagen av Centrum för Naturvägledning (9) på uppdrag av Naturvårdsverket. Även Riksantikvarieämbetet har medverkat i utformningen av handledningen.

Materialet riktar sig till offentliga organ, organisationer och enskilda som förvaltar natur- och kulturmiljöer.

“Att anpassa åtgärder och aktiviteter utifrån varje områdes förutsättningar är centralt. Samtidigt är det av stor betydelse att utgå från besökarnas perspektiv och intressen.
Genom fördjupad kunskap om naturvägledning kan förvaltaren både utveckla kvalitet i naturvägledning i egen regi och bedöma och vägleda andra aktörers aktiviteter. Detta bidrar både till att viktiga perspektiv på förvaltning av skyddade natur- och kulturområden kommuniceras och att besökarens upplevelse blir av hög kvalitet.” (10)

Omslag till skriften 'Naturvägledning i natur och kulturområden' utgiven av Naturvårdsverket

Skriften presenterar centrala begrepp för besökarorienterad planering i natur- och kulturmiljöer, samt ger en praktisk stegvis modell för att utveckla naturvägledningsinsatser, som i sin tur baserats på Naturvårdsverkets modell för tillgänglighetsplanering i utomhusmiljöer (11).

Sedan 2018 pågår dessutom ett projekt på Naturvårdsverket att i samarbete med RAÄ skapa en onlineutbildning om tillgänglighet för natur- och kulturmiljöer (12).

En formativ agenda
Det är mycket intressant och av stort värde att handledningen för naturvägledning aktivt problematiserar besökarperspektivet, som ett led i dessa miljöers anläggning och skötsel.

Jag upplever att det traditionellt sett har varit “sakämnen” som stått i fokus inom förmedlingsarbete. Det vill säga att “nå ut” med “kunskap” om “naturen” eller “arkeologin”, “historien” och så vidare.
Sakämnet är naturligtvis utgångspunkten för att kommunicera något väsentligt. Men utan att vi samtidigt synliggör hur besökare erfar, associerar till och vad de behöver för att relatera till “ämnet”, så ökar risken att kommunikationsinsatserna hamnar bredvid målet. Det vill säga missar att kommunicera, beröra. Och vad är vitsen med att prata bredvid eller över folks huvuden?

“Förmedlingen” (“Vägledningen”, eller egentligen: “Interpretationen”) blir så att säga bättre av att vi aktivt inkluderar att ta med hela besökarupplevelsen. Från att någon börja intressera sig för att göra besök i naturen/fornlämningen, till att denne faktiskt läser skylten eller interagerar med den bärbara digitalguidens skärm (13)…

Centrum för Naturvägledning har de senaste åren arbetat med internationalisering på olika sätt, vilket märks genom referenserna till “interpretation” i handledningen. Även om vi, enligt mina observationer, fortfarande befinner oss i ett “förhandlingsskede”, i ett möte mellan starkt förankrad svensk/nordisk naturförmedlingstradition (“folkbildning”) och anglosaxisk tvåvägskommunikations-tradition..
Ska “naturvägledning” benämnas som “interpretation”? Är “naturvägledning” detsamma som “interpretation”? Om inte, på vilket sätt då? Är frågan viktig?

Känner för övrigt annars igen mig i handledningens resonemang kring val av form och teknik! Vilket får mig att hoppas, att bland annat denna blogg på något sett har bidragit till “agendan”!

“Alltför ofta påbörjas planeringsprocesser med beslut om form eller metod för kommunikation. Naturvägledning utgår från att lyfta fram ett områdes värden och resurser i form av naturfenomen, berättelser med mera. Att noga tänka igenom vad man vill berätta, för vem och hur det ska gå till minskar risken att välja metoder som inte bidrar till naturvägledningens syfte, inte tilltalar besökarna eller innebär att man låser in sig i onödigt kostsamma tekniska lösningar.” (14)

Uppfatta, orientera, välja, agera! 'Beslutskedjan' för besökare vid kulturbesök är inte alltid avgjord på förhand. Foto: Paul Henningsson, musedia

Riksantikvarieämbetets rapport är en annan sorts temperaturmätare i tiden.

Den tar avstamp i den etablerade kunskapsbild som finns idag, kring vilka grupper som främst besöker respektive vilka som inte kommer till museerna (15).

Men rapportkartläggningen visar på hur många olika typer av museiinstitutioner praktiskt har närmat sig frågor om besökare i sin verksamhet. Inte minst genom en förändrad syn på besökaren och hennes roll i verksamheten.

Här finns en mer närvarande insikt om att organisationerna, dvs museerna måste förändra sig själva och synen på både besökare och sig själva, om de ska lyckas arbeta mer aktivt inkluderande.

Detta kan förstås motiveras olika, beroende på typ av organisation och storlek. Men en varaktig förändring av synen på besökare, publik, “community”, kräver att hela organisationen utvecklar sig. Inte bara i marknadsföringsgruppen eller bara i ledningsgruppen. (Kanske är det så att museernas berömda “uppdrag” ska kompletteras med en formulering – för vem som kulturarvet faktiskt ska bevaras och kommuniceras?!)

Både Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket är två centrala myndigheter, “moderskepp”, för bevarande- och utvecklingsfrågor inom det gemensamma natur- och kulturarvet. Ämbetet som dessutom är ny “riksresurs” för landets museer.

Kanske har Naturvårdsverket ett sorts försprång i att ligga nära besökare, tack vare konceptet “Naturum” (16)?
Jag hoppas att Riksantikvarieämbetet, i samverkan med andra myndigheter, branschorganisationer, och för all del även enskilda konsulter/entreprenörer, kommer behålla och fördjupa frågan om besökarperspektiv i museers organisation och utveckling. Ungefär som hur norska ABM-utvikling (17) en gång arbetade framgångsrikt…


“Att vidga sin publik handlar om att vidga sig själv”

“Naturvägledning i natur och kulturområden. En handbok för planering och genomförande av naturvägledning i skyddade natur- och kulturområden.”

Se även:
“Publik – en antologi om konst, kultur och utveckling”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research13: Museivetenskap15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Digitalt interaktiva projektioner

I väntan på nästa mässa med museitekniska lösningar, och innan vårsolen kommit fram helt, kan kanske digitalt interaktiva bords- och väggytor vara något att laborera med?

Mediaföretaget Sonys bärbara interaktiva projektor “Xperia Touch” (1) förenar optiska sensorer för multitouch-rörelser, med en projicerad bild på valfri fysisk yta.

Ett alternativ till pekskärmar och multitouchskärmar, vilket kan möjliggöra dels mindre påträngande digitala presentationer i känsliga miljöer, dels skapa scenografiskt integrerade lösningar i t ex en utställningsmiljö. Innehållet kan t ex vara en traditionell digital grafisk presentation, ett bildspel eller 3D/VR-applikation.

Två personer som använder interaktiv projektionsbild med Xperia Touch. Foto: Jon Fusco

Sony Xperia Touch. Foto: Sony

I huvudsak handlar det om projektioner på korta avstånd, men går enligt tillverkaren att visa en bildyta upp till 80″. Projektorn har Android som operativsystem och kommunicerar bland annat via Wifi, Bluetooth och NFC.

Tekniken är inte ny i sig och “Xperia Touch”, vars namn ju känns igen från serien av smarta mobiler och surfplattor, har funnits på marknaden sedan 2017/18.

I princip är detta en utveckling av picoprojektorer (2), “pocket-projektorer”, för att t ex titta på film eller bilder från en mobiltelefon. Men som i detta fall drivs med hjälp av Android och har avancerade sensorer för rörelseinteraktion (och rumslig reaktion). Den kan sägas vara en “surfplatta utan skärm”, egentligen!

Person som interagerar med projektion med 'Puppy Cube'. Foto: Puppyrobot.com

En väldigt snarlik variant heter “Puppy Cube Projector” (3), även den en kompakt, sensorfylld och Android-baserad bärbar interaktiv projektor.

Något bättre optik än “Xperia Touch” och klarar t om upp till 100″ bildprojektion, även om tillverkaren rekommenderar spannet 23″- 40″. “Puppy Cube” har dessutom HDMI-kontakt, som alternativ anslutning.

Kompakt design och smarta funktioner till trots – gemensamt för mobila projektorer är att de är dagsljuskänsliga. De fungerar bäst i mörkare rumsförhållanden. Vilket kan gälla för en äldre kulturhistorisk inomhusmiljö, eller i en utställning.

Del av installation 'Moments of Delight, Detroit Institute of Arts. Foto: Anne Reeves

Den experimentellt händige kan konstruera en egen interaktiv projektionsyta, med hjälp av dator, projektor och webbkamera samt öppen källkod som “La Tabla” (4)…

Personer som laborerar med en interaktiv La Tabla-projektion. Foto: La Tabla

Eller varför inte börja med att återanvända en äldre smart mobil som enklare pico-projektor, lagd inuti en pappkartong, med ett gammalt förstoringsglas som lins?! (5)
Vänd det dunkla till något upplysande!

“Xperia Touch”
“Puppy Cube Projector”

Se även:
“La Tabla” 
“3$ Box Projector”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 04: Skärm & rörlig bild09: Alternativa gränssnitt16: Interaktionsdesign Comments Off

Projekt i bild: “Titanic. The Exhibition”

Fullskalig 3D-illustration av salongstrappan på rms Titanic. Foto: Paul Henningsson, musedia

“Titanic. The Exhibition” (1) är en internationell vandringsutställning som skildrar det mytomspunna passagerarfartyget, som katastrofalt sjönk på sin första tur över Atlanten i april 1912, efter en kollision med ett isberg (2).

Under vintern har den visats i en tillfällig lokal i Göteborgs centrum, efter att tidigare ha visats i bland annat Skellefteå och Malmö, där över 70, 000 personer besökte den. Senare i vår fortsätter den till Uppsala och är snart inne på sitt tjugonde år (!) som turnerande utställning..

De senaste åren har jag, märkligt nog, råkat besöka ett par olika utställningar om fartygets öde. Senast var det ett besök på Titanic-centret i Belfast, vilket har recenserats på en annan plats här i MuseiTeknik.

Händelsen och berättelsen fortsätter att engagera, vilket även denna utställning är ett tydligt exempel på. Bakom produktionen står det spanska företaget “Musealia” (3), med “Nordic Exhibitions & Events” (4) som samarbetspart för turnén runt Sverige.

“Nordic Exhibitions” har marknasfört utställningen aktivt med TV-reklam och online, bland annat på Youtube (5). När jag besökte utställningen en vanlig måndag (en dag då för övrigt många offentliga museer ju håller stängt) kom hela tiden en jämn ström av personer, i blandade åldrar, till utställningen.

Del av utställningsrummet på 'Titanic. The Exhibition'. Foto: Paul Henningsson, musedia

Befriat från väggtexter
Utställningen inleds med att besökare fotograferas på en landgångs-liknande entré, där fotot sedan sätts i ett tidstypiskt passagerarkort, att hämtas som minne i butiken efteråt (ett grepp som känns igen från Belfast-centret).

Den mycket öppna och serviceinriktade frontpersonalen tar sig tid och samtalar med alla besökarna, vid in- och utgångar, vilket ger ett avspänt intryck, inför “avresan”.

När en av dem hängde på mig lurarna till utställningens audioguide, hajade jag till när hon berättade att hela guiden (“hela visningen”) är en timme och tjugo minuter lång (!).

Det lät väldigt långt. Hur kommer detta att upplevas? Kommer jag inte att kunna stanna upp var jag vill, välja att titta?

Att gå runt själv och titta på alla de bilder, föremål och miljöer som finns här är förstås möjligt. Men audioguiden, som ges på 11 europeiska språk
och ingår i entréavgiften, lämnas ut till alla besökare. Vilka sedan går runt på egen hand, utan någon levande guidepersonal i övrigt, inne i själva utställningen.

För den här utställningen är så långt från en “bok på väggen”-utställning som man kan komma. Förutom korta monter-etiketter vid utställda föremål, är utställningen helt befriad från textskyltar.
Hela historien berättas genom audioguidens berättarröst: från grundandet av affärskonsortiet bakom fartyget, till det bedövade sökandet av överlevande efter katastrofen och efterspelet.

Som en levande dokumentärfilm
Linjära guidade turer vid populära turistattraktioner kan ibland upplevas som mekaniskt framförda. I sämsta fall flåsiga och därför tröttande.

Men här fungerar det – och det fungerar förvånansvärt bra. Framförallt för att utställningsproducenterna enligt min mening har arbetat med två saker:
1) ett tydligt, för att inte säga självklart dramatiskt berättelseunderlag.
2) en rak “självspelande” teknik, vanliga mediespelare, som ger full uppmärksamhet åt berättarinnehållet och därför skapar en klart immersiv upplevelse vid rundvandringen.

Själva produktionen, berättarframförandet, är förstås en del av dramatiseringen. Speakerrösten, som tillhör historikern, “Titanic”-experten Claes-Göran Wetterholm (6) samt den svenska utställningens huvudcurator, har drag av ett klassiskt sakligt Hans Villius-format (7).

Men som dessutom, och jag vet inte om det varit medvetet, har kombinerats med en lätt angelägen, ibland till och med lite darrande röst. Det hörs att berättarpersonen är en del av sitt “ämne”.

Olika musikspår löper bakom hela röstberättelsen och spelar på känslostämningar: rytmiskt, vemodigt, nedstämt, melodiskt, ibland även keltiskt (väldigt påminnande om signaturen till TV-deckarserien “Shetland”(8).

Musiken är den bärande delen och är kanske själva anledningen till att det inte känns som en vanlig audioguide: jag promenerar mig igenom en historisk dokumentärfilm, vilket jag nog inte har upplevt tidigare på detta sätt.

Mediespelare för audioguide, av typen 'Energy Sistem Slim MP4'. Foto: Paul Henningsson, musedia

Fullskalekonstruktion i utställningen av en del av hyttkorridorer för första klass-hytter, rms Titanic. Foto: Paul Henningsson, musedia

Fullskalig rekonstruktion av del av lyxhytter på rms Titanic. Foto: Musealia

Växlingar mellan ljudberättande och rummet
Hela utställningsytan består av rum med stora fotografier, montrar med autentiska föremål från “Titanic” men också från rederiets systerfartyg, personliga tillhörigheter och dokument, modeller, kopior och rekonstruerade miljöer. Hela miljön har svarta fondväggar och sparsam belysning.

Guide-berättelsen kombinerar historiska fakta med valda person-öden. Flera svenska passagerare fanns ombord, på väg till ett väntat nytt liv i Amerika. En dagbok från en av de omkomna svenska männen, är den enda kända bevarade passagerardagboken från det förlista fartyget.

De stora fotografierna är numrerade och kommenteras i nummerordning av guiderösten.
För att tydliggöra fokus på kommenterade föremål och dokument har montrarna fått bokstäver i alfabetisk ordning.

Fotografier med siffror och montrar med bokstäver kommenteras av audioguiden. Foto: Paul Henningsson, musedia

Föremålsmonter med bokstavsmarkering. Foto: Paul Henningsson, musedia

Upplägget gör att besökarens fokus styrs aktivt, men det hela görs ledigt, utan att det stör. Kanske är formatet extra bra för ensambesökare. Täckande hörlurar kan ibland isolera besökare i sällskap från varandra.

Ljudguiden erbjuds sympatiskt nog även som teckentolkade filmer på Youtube, via enkelt uppsatta QR-koder vid varje kommenterad punkt i rummen.

Rösten växlar dessutom med ett par valda arkivinspelningar med intervjuer av överlevande personer.

Modell av säkerhetslucka inuti fartyget. Foto: Paul Henningsson, musedia

Del av utställningsrum. På flera platser finns bänkar att sitta på. Foto: Paul Henningsson, musedia

Berättarkommentarer teckentolkas för mobiler med hjälp av QR-kodslänkade klipp på Youtube.

I avdelningen som berättar om kollisionsögonblicket finns en konstgjord isvägg, där berättaren uppmanar oss besökare att känna på isen och föreställa oss kylan i det minusgradiga vattnet.

I utställningens sista rum lämnas hörlurarna tillbaka. Här finns namntavlor över samtliga omkomna besökare ombord.

Konstgjord isvägg i del av utställningen. Foto: Paul Henningsson, musedia

Audioguiden är en sorts bildberättelse, som görs till fotoförstoringar runtom utställningen. Foto: Paul Henningsson, musedia

Kusligt och känsligt
På två ställen i ljudberättelsen kommer den historiska händelsen kusligt nära i utställningsdunklet.

Dels ljudet från en av de bärgade mistlurarna som hittades på 1990-talet och som fortfarande fungerar, efter 80 år på havsbotten.

Dels berättelsen om det nygifta paret och bröllopsringen som gled av handen vid räddningsförsöket, och som senare hittades i parets livbåt ute till havs.

Speakern tystnar en stund, musiken lägger ett mjukt täcke…låter besökaren absorbera.

Att se de privata små föremålen här i montrarna känns lite märkligt.

Jag kommer att tänka på att tragedier pågår just nu, för många som försöker fly i överlastade gummibåtar till Europa över Medelhavet.
En del människor har inte ens ägodelar, som anhöriga kan få ha kvar som enda minne, eller ens anhöriga i livet.

Personliga föremål från “Titanic”-katastrofen är samlarobjekt med höga antikvitetsvärden. De personliga tragedierna och minnena har med tiden blivit handelsvaror…diskussioner om äganderätter till bärgade föremål pågår fortfarande (10 ). Vem kan äga ett gemensamt kulturarv?

Foto av paret Lindell som omkom vid räddningsbåtarna. Foto: Paul Henningsson, musedia

Detaljbilder av föremål och dokument i montrar. Foto: Musealia

Utrymme för kompletteringar?
De sista funderingarna är mina egna. Utställningen kommenterar inte samtida situationer, samlarproblematik eller några andra historiska skeppsbrott. Det är så att säga inte syftet utan har avgränsats till att vara en dokumentär historik.

Både Titanic-centret i Belfast och denna utställning har valt en kronologisk historisk vandring genom tid, som inramning. Men denna utställning har en mer personlig ton.

De utställda föremålen är direkt invävda i den löpande kommentaren. Man kommer närmare föremålen här, jämfört med den mycket större Belfast-anläggningen.

Många besökare till “Titanic” stannar länge och blir berörda.
- Särskilt manliga besökare är oftare tagna efter utställningen, vad det nu kan komma sig?, berättar Tintin, en av värdarna.
- Många frågar också vad som hände med de andra fartygen, Olympic och Britannic?

Bevarade telegram från fartyg som deltog vid räddningsarbeten. Foto: Paul Henningsson, musedia

En rumslig, absorberande berättelse. Besökare som lyssnar på en bänk i utställningen. Foto: Paul Henningsson, musedia

Flera utställda föremål, t ex möbler, kommer från Titanics samtida systerfartyg. Möjligen kunde utställningen även inkluderat någon bakgrund om dessa fartyg och deras fortsättning.

Jag saknade även en översiktlig grafisk bild av fartyget, med läge för hytt- och rumsbeteckningar, eftersom speakern refererade till dessa.

Det förekommer även flera handskrivna dokument, brev, vykort som behandlas av guiderösten men de är lite svårlästa i mörkret. Hade varit positivt att se fler avskrifter eller förstoringar av dessa.

Den 25 maj invigs utställningen vid Fyrishov Arena, Uppsala (11)
Stort tack till Mattias Zingmark och frontpersonalen för det givande besöket!

 

Utstallningsentrén på Södra Hamngatan, Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia


Fakta:

“Titanic. The Exhibition”
https://www.titanicgoteborg.se/

Utställningsyta: ca 1,800 m2

Utställningsproduktion: Maite Aguirre, Musealia

Svensk utställningsvärd: Nordic Exhibitions & Events

Invigd: Februari, 2000

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 19: Projekt i bild Comments Off

Mixed Interpretation?

Onsdag 5 december hölls det tredje seminariet i en serie om interpretation (1), vid hällristningsvärldsarvet Vitlycke, Tanum (2).

Workshopen, som arrangerades av Vitlycke museum (3) i samarbete med Kulturarvsakademin (4), innehöll presentationer samt demonstrationer av AR-, VR- och 3D-projektionstekniker.

Produktionsföretag och konstnärer medverkade, med exempel på aktuella digitala applikationer i olika förhistoriska miljöer. Aktuell forskning inom 3D-dokumentation av hällristningar i Sverige presenterades också.

Själv bidrog jag med en presentation om interpretation och digital interpretation (5); museer och kulturmiljöer har med dioramor, modeller och dramatiserade aktörer skapat analoga “virtuella” uttryck inom sin interpretation, något som kan relateras till dagens 3D- och speldesign. Dessutom presenterade jag ett par valda internationella exempel på digital interpretation, för att illustrera “Bästa genomförandemetod” (Best practice) inom området.

Foto av hällristning, Vitlycke världsarvsområde [CC BY 0] från Wikimedia Commons

Det var intressant under dagen att kunna jämföra VR och AR som kommunikationsform.

Visualiseringsföretaget Disir:s (6) VD Helena Hulth, presenterade hur företaget startades i en kombination av arkeologi och spelutveckling, med mobila AR-tillämpningar kring Uppsala högar. I nya projektet “Visir” (7) är syftet att visualisera uppländska resmål genom historien och utveckla hållbar kulturturism.

En stor utmaning för visualisering och digital rekonstruktion av förhistoriska miljöer, är många gånger bristen på källmaterial. Inte bara fysiskt utan även berättarmässigt. En avvägning behöver göras mellan källkorrekt och visuellt tilltalande presentation: hur “verkliga” får miljöer och människor göras, utan att de uppfattas som “absolut sanna”, och därför vilseledande?

Till skillnad från VR medger AR ett större fokus på att betrakta den verkliga fysiska miljön runt användaren, eftersom den smarta mobiltelefonens skärm utgör ett “extra öga” att betrakta verkligheten igenom. Detta ställer andra krav på berättandet, jämfört med en helt kontrollerad 3D-scenografi.

Konstnären Marika Hedemyr (8), som arbetar i området mellan performance och digital kommunikation reflekterade över skapandeprocessen, i två aktuella AR-produktioner för Mölndals stadsmuseum (9): vilka röster hörs respektive hörs inte? Vem väljer och hur? Och vems är den nya berättelsen som berättas, i nya “digitala museirum” utanför fysiska museiutställningar?

Hand som håller upp smart mobiltelefon i landskapsmiljö. 'Enter Mölndal Tulebo', foto: Marika Hedemyr/Enter Mölndal

Del av historisk 3D-visualisering av Uppsala Domkyrka. Illustration: Disir Productions

Kommunikation grundad i mångas perspektiv
Omkring 125 000 personer besöker Vitlycke-miljön årligen. Drygt 9000 deltar i visningar av hällristningshällarna, arrangerade av museet – vad upplever alla andra besökare, menade museets pedagog Hans Lundenmark. Hur kan miljöernas ofta svårupptäckta hällristningar levandegöras och visualiseras för olika besökargrupper, på nya varsamma sätt?

Det handlar inte minst om tillgänglighet, i de fall där fysiska besök dessutom kan vara svåra att göra eller hällmotiv är omöjliga att uppfatta för synnedsatta personer.

Marika Hedemyrs arbete med binauralt ljud (10) var mycket intressant, liksom möjligheter att ta fram taktila 3D-utskrifter av hällmotiv, vilket börjat testas vid Svenskt Hällristningsforsknings Arkiv.

En lika intressant diskussion som utvecklades under seminariet handlade dels om förhållningssätt till svåra eller obehagliga delar av kulturarvet, t ex våldsbejakande delar av förhistoriska kulturer. Eller avvägningar mellan känsliga kulturmiljöer och publikutvecklingsaspekter.

Person som använder AR-kikare i utställning. Moesgaard museum, foto: Paul Henningsson, musedia

Ytterligare en tråd som kändes ny och tillspetsad var: i vilka former sker samarbeten kring digitala kulturprojekt? “Digital interpretation” kan många gånger handla lika mycket om förväntningar på tekniken, som den faktiska utvecklingen av innehållet.

I större kulturella utvecklingsprojekt är fokus ofta på stora förväntningar, stora mål och oklara resultat menade Hannes Andersson (11), internationellt verksam svensk-nederländsk samtidskonstnär, som efterlyste mindre storskaliga digitala utvecklingsprojekt.

Samarbete på tvärs över discipliner är viktiga, men sällan ges möjlighet att lära känna den kultur och det språk som har byggts upp inom respektive område, som design, pedagogik, teknik, konst, spelutveckling och så vidare. Vilket enligt Andersson är en förutsättning, för att kunna gemensamt kommunicera något med någon.

Här har även beställare en nyckelroll, i att efterfråga relevanta produkter och tjänster, när det gäller levandegörande av en publik kulturmiljö.

“ICT introduces new ways of communication based on ubiquity, de-materialisation and constant updating, totally usual for the Information Society, but strange for museums that are based on a built place, objects and permanency. Thus, in order to find out what integration means and how to achieve it, museums first need to go beyond museographic considerations and establish their role in society.” (12)

Tack till Johan Gustafsson, Aleka Karayeorgopoulos, Vitlycke museum och Kulturarvsakademin för en mycket givande workshop!


Interpretation i Världsarvet del 3 

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt11: Konferenser12: Interpretation16: Interaktionsdesign Comments Off

Museers stora värde för lärande – inte utan utmaningar

Då och då är det givande att bläddra bland sparade anteckningar och mappar..

Råkade hitta rapporten “Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums” (1), en brittisk studie och utvärdering av ett statligt finansierat samarbetsprojekt mellan skolor och museer, som ägde rum 2006-2007.

I rapporten, som genomfördes av “Research Centre for Museums and Galleries” (2) vid universitetet i Leicester (3) på uppdrag av kulturdepartementet “Department for Culture, Media and Sport” (DCMS) (4), pekade den utvärderande forskargruppen på många positiva effekter av samarbete mellan skolor och museer.

Bland annat stora möjligheter att utveckla och fördjupa arbetet att verka för social inkludering, en frågeställning som delas mellan skolor och museer, liksom möjligheten att visa på museers värde för att stärka lärandet hos enskilda barn.

Samtidigt menade forskargruppen att museer kan bli bättre på att utveckla kopplingar till det sociala grannskap, som skolorna oftare är en del av:

“Some museums were using sophisticated ways of engaging with communities, but some failed to grasp what was needed…/Not all museums seemed ready to work through the internal cultural changes necessary to embed community-based learning into museum culture” (5)

Hårda och mjuka hinder
Undersökningen, som omfattade 12 brittiska centralmuseer i hela landet samt 50 lokala institutioner/besöksmål, byggde bland annat på enkäter och intervjuer med både barn, lärare, organisationer och allmänhet, liksom analys av skol- och museimaterial.

Detta material jämfördes med tidigare liknande kvalitativa undersökningar som gruppen har genomfört. Bland annat en identifiering av vad som lägger hinder för att vilja eller kunna besöka museer? Underlaget kan enligt författarna sammanfattas och grupperas under 11 rubriker, vilka pekar mot olika typer av upplevda hinder, både på individuell och samhällelig nivå.

Tabellista: 'Barriers to visiting as identified by museums'. Utdrag ur rapporten 'Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums' RCMG (2007)

Listan innehåller hel del utmaningar värda att känna till…! Hinder eller faktorer som jag inte tror enbart gäller brittiska förhållanden, utan även kan sägas vara giltiga i Sverige, eller vad tror du som läser detta…?

Här är uppställningen, efter min fria översättning:

Attityd- och känslomässiga hinder:
Fördomar från museipersonal om museibesökare
Ovilja att som besökare riskera uppfattas som “töntig”
“Inget för mig” : museer uppfattas som tråkiga, ej fräcka, irrelevanta, dammiga, icke-lockande, elitistiska, traditionella, konservativa, vita, medelklass
Negativa erfarenheter från tidigare besök
“Döda grejer i glasmontrar”

Kulturella hinder:
Samlingarna irrelevanta eller saknar attraktionsvärde, saknar kopplingar till ens personliga liv/(samtida) referenser
Upplevs inte representera verkligheten eller livserfarenheter
Finns inte med på den kulturella kartan som en del av “kultur”
Image som påverkas av institutionsnamn: t ex “Nationalmuseum”

Bemötande:
Passiva upplevelsemiljöer
Uppfattas som ointresserade av att kommunicera med besökare eller att ta emot input från besökare

Ekonomiska hinder:
Hushåll med låg ekonomi bortprioriterar
Socialt utsatta i stad och glesbygd ej delaktiga
Långtidsarbetslöshet
Kostnader vid besök: transport, avgifter, entré, mat osv

Skola och utbildning – strukturella & kulturella hinder:
Begränsningar i grundskolans läroplan
Ovana vid aktiva museibesök – brist på tid och resurser
Administration och skolans schema/organisation
Brist på lärarassistans/gruppkoordination vid stora klassaktiviteter
Rese- och entréavgifter
Riskfaktorer (vid transport, på plats, i ny miljö osv)
Ordningsfaktorer för storgrupp med barn
Museers inriktning mot mindre barn / “barnsligt” innehåll
Brist på föreberedande pedagogiskt material
Brist på kännedom om utbud

Geografiska hinder:
Isolerade glesbygds- och stadsmiljöer (t ex förort)
De flesta gör resor inom närområde, ej långt utanför dagligt levnadsområde
Museets läge

Informationshinder:
Okunskap om museers existens och vad de erbjuder
Okunskap om fri entré på vissa museer/besöksmål
Okunskap/brist på erfarenhet om hur museer och kulturmiljöer kan brukas

Intellektuella hinder:
Språkbarriärer, t ex där huvudspråket inte är modersmål hos besökare
Museer talar till välutbildade, är “snobbbiga”
Brist på självsäkerhet /kunskaper (“literacitet”) att läsa av kulturföremål, betrakta konst
Ämne som uppfattas som specialområde/fackinriktat: t ex biologi, militär, marint
Krävande innehållsframställningar (t ex texttyngda)

Vardagsliv:
Museum har låg prioritet/låg status i “vardagslivspusslet”
Krävande livssituationer, t ex ensamstående, separerade, med särskilda behov
Brist på besökar-kultur i egna familjen, som reflekteras av umgängeskretsar
Ej aktiv/värderad del i egna livsstilen, t ex bland unga personer

Fysiska hinder:
Museibyggnad uppfattas präktig, sluten, sträng, hotfull, dyster, glåmig, ej välkomnande
Brist på service- och behovsytor, t ex familjerum, generösa toalettutrymmen, rum för vila, bön
Svårighet att överblicka och orientera sig rumsligt (före och under besök)

Tillgänglighet:
Svårigheter vid nedsatt sinnesförmåga, fysisk/motorisk variation

 

“Inspiration, Identity, Learning: The Value of Museums”(PDF)

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Bokrecension: “Interpretation – kommunikation som gör skillnad”

Det här är en bok som jag har väntat på att få läsa: något så unikt som en handbok på svenska, över arbetsfältet “Interpretation”.

Författaren, Sam H Ham, numera pensionerad professor i kommunikationspsykologi vid universitetet i Idaho  (1), USA, är en av förgrundsgestalterna inom samtida interpretation.

Ham har genom sin forskande praktik bidragit till att utveckla kunskapsfältet till en profession. Framförallt genom att lyfta fram vikten av att arbeta både strukturerat och med tematiskt tänkande inom interpretation-planering.

1993 kom skriften “Environmental Interpretation – A Practical Guide for People with Big Ideas and Small Budgets”, som fått stor spridning inte bara i engelsktalande länder utan även världen över. 2013 följde Ham upp med boken “Interpretation—Making a Difference on Purpose” (2), som nu alltså finns översatt till svenska, genom en utgivning av Centrum för Naturvägledning (3) vid Statens Lantbruksuniversitet, SLU i Uppsala.

Bokomslag: 'Interpretation - kommunikation som gör skillnad'

Kopplingarna till Sverige och svenska är intressanta. Boken kan på olika sätt sägas sluta en cirkel mellan (nordamerikansk) interpretation och naturvägledning i Norden.

Bakom översättningen står bland annat Sven G Hultman, en av de personer som har lagt grunden till modern naturvägledning i Sverige. Redan på 1970-talet verkade Hultman i USA och inspirerades av interpretation. Åter i Sverige arbetade han för att införa “interpretation”, eller “tolkning”, som han valde att kalla det på svenska (4).

Mellan 2012 och 2014 var Sam H Ham inbjuden gästprofessor vid CNV/SLU, för att utveckla forskning om naturvägledning i Sverige. Under arbetet väcktes förslaget att översätta boken, som en del i att etablera arbetsfältet här och samtidigt förena de många olika yrkesgrupper som verkar inom området. Vilket signaleras med bokens underrubrik: “Handbok för vägledare i natur- och kulturarv” .

Men det här är ingen konventionell handbok, det vill säga en handledning som ger en linjär översikt över ett visst valt ämne. Utan ett mellanting mellan en handbok, en resonerande text och en inspirerande idébok. En bok att läsa igenom, men också att återvända till, i takt med att läsarens egna färdigheter prövas och utvecklas.

Ham har på ett spännande sätt valt ett tilltal som ansluter till syftet med “interpretation”: att vilja beröra och få den som tar del av innehållet, att själv stimuleras till att fundera, reflektera och skapa egen förståelse över det som kommuniceras. Han gör försöket att kommunicera vad “interpretation” handlar om, med hjälp av ett “interpretation”-perspektiv.

Vägledning – interpretation
Bokens 194 sidor är rikt illustrerade och de flesta bilder har på ett ledigt sätt anpassats till svenska och nordiska exempel.

Till varje kapitel hör utvikningar i form av “tankefotnoter”, som ger möjlighet att förhålla sig vidare till de olika frågeställningarna. Varje kapitel avslutas dessutom med ett “ordmoln” av nyckelord, som ger en bra påminnelse om vad du just har läst. De kan också fungera som summering över vilka koncept som behandlas i varje kapitel, för den som skummar igenom boken.

Redan i inledningen, i det svenska förordet, får läsaren vinkar om att kunskapsfältet “interpretation” inte utgör någon färdig “mall”, utan rymmer resonemang som också behöver anpassas och omtolkas till svenska företeelser.

Översättarna har till exempel valt att kalla personer som ägnar sig åt interpretation för “vägledare”, snarare än att översätta engelskans “Interpreter” till en “Interpretatör” eller motsvarande. “Vägledare” är redan ett inarbetat begrepp, är en motivering.

Däremot själva syftet med att “vägleda”, är att skapa “interpretationsmöten” mellan de som på sin fritid besöker en natur- eller kulturmiljö, här kallat “publik” eller ibland “åhörare” (motsvarande Hams ordval “audience”) och det som utgör själva innehållsframställningen, kallat “interpretationsprodukten”.

En “interpretationsprodukt” kan till exempel bestå av en upptäckartur med levande vägledare/guide, eller en utställning och så vidare.

I förordet finns dessutom en intressant kommentar att “interpretation” utgör ett av många sätt att så att säga göra skillnad (för deltagare) inom naturvägledning.
Inom CNV:s egna verksamhet har ett perspektiv utvecklats att förstå och tala om naturvägledning som i första hand en form av social interaktion, än som ett medel för endast budskapsöverföring, vilket ibland står i fokus inom interpretation-verksamhet.

En modell för att kommunicera natur- och kulturarv
Den röda tråden genom bokens tio kapitel är den sk “TORE-modellen” ™ (5), utvecklad av Ham, här i boken översatt som “TORG”-modellen:

“T” står för “Tematisk” (“Thematic”) – en bärande idé, en sammanhängande tanke
“O” står för “Organiserad” (“Organized”) – ett innehåll strukturerat enligt valt tema
“R” står för “Relevant” (“Relevant”) – ett tilltal som anknyter till publikens referensramar
“G” står för “Givande” (“Enjoyable”) – en upplevelse som berikar och berör

Modellen sammanfattar interpretations-praktikens förhållningssätt till kommunikation, menar Ham.

För att kommunicera på ett levande, intresseväckande och engagerande sätt med sin publik, behöver vägledare tänka strategiskt. Om det som ska kommuniceras inte görs med hänsyn till hur människor förhåller sig till budskapskommunikation, så uppstår heller ingen möjlighet att vare sig beröra eller bli berörd/involverad i framställningen.
Genom att kommunicera genomtänkt, blir det enklare för deltagare att ta del av ett innehåll och dess budskap. Det blir enligt Ham dessutom enklare för vägledaren att planera och strukturera sin aktivitet, med hjälp av “TORG”-modellen.

Flera av Hams resonemang i boken kopplar till Ham:s egna disciplin, kommunikationspsykologi, med referenser till hur människor uppfattar information, vad som styr bearbetning och möjligheterna att även påverka människors uppfattningar.

Att arbeta utifrån tematiserad kommunikation är enligt Ham den avgörande kvalitén för kommunikation inom interpretation. Något som skiljer dess uttryck och avsikt från t ex marknadskommunikation eller en teaterföreställning.

Resonemangen ligger nära det som egentligen är “kärnvärdet” inom interpretation: att inte endast presentera “information” på ett trevligt, lättillgängligt sätt. Det handlar istället om skapa en kommunikation om vårt gemensamma natur- och kulturarv som utmanar publik/deltagare att tänka själva, och att på så sätt skapa sina egna betydelsebärande kopplingar – egentligen, att skapa mening.

Genom att stimuleras till att tänka efter själv, ökar inte bara möjligheten för människor att förstå och komma ihåg. Det ökar även möjligheten för att vi ska bli mer engagerade, att ta till oss budskap på en djupare nivå. Att bry oss om.

“Vem vet mest?” är inte poängen
Tankarna om att “utmana”, går tillbaka till interpretationsfältets “gudfader”, skribenten och naturälskaren Freeman Tilden (6), som formulerade syftet med interpretation med orden: “Provoke, relate, reveal”.

Ham refererar även till Tilden och menar att nutida forskning inom både psykologi och kognitionsvetenskap bekräftar teserna från Tilden, som var före sin tid med att formulera tankar om “uppelvelsebaserad” kommunikation.

Följden av att tänka “publik” eller “besökare”, upplever jag själv är styrkan med interpretation-praktiken, vilket även är tydligt fokus i Hams bok.

För oavsett om vi är guider, naturvägledare, utställningsproducenter, uppelevelsemakare eller kulturarvspedagoger så ska vi inte mata besökare med allt vi vet om ett “ämne” (även om det både är lockande och rätt så naturligt). Utan istället först tänka några extra varv för att inte säga allt, utan säga det på sätt som gör innehållet relevant och lockar till egna reflektioner hos deltagare.

Ham ger mycket värdefulla praktiska exempel på hur vägledaren kan formulera engagerande kommunikation, genom att tänka universella teman, personligt tilltal genom så kallad självreferering, sekventiell eller icke-sekventiell kommunikation och så vidare, vilka alla kan tillämpas för att t ex formulera ett utställningsmanus, ett guidemanus, leda en workshop och så vidare.

Författaren berör också praktiska sätt för vägledare att utvärdera sin kommunicerande aktivitet. Bland annat metoden tankelisting, vilket har tillämpats i verksamheten vid en del svenska naturum.

Läsa, läsa om, läsa mellan raderna..
“Interpretation – kommunikation som gör skillnad” är en utmärkt bok för de som intresserar sig för kunskapsfältet, eftersom den vill lyfta fram interpretation som ett aktivt förhållningssätt: till “minnesarvet”, till en publik, till kommunikation och inte minst: till den egna utgångspunkten för aktiviteten eller vad som kommuniceras.

Boken kommer förstås att bli given litteratur inom kulturmiljövård, naturpedagogik, museologi, turistkunskap med flera högskole-områden.
Jag tror att boken kommer att fungera särskilt bra för de som redan har varit involverade en del med t ex naturvägledning, att utforma och planera visningar/gruppedagogiska aktiviteter, utställnings- och mediaproduktion och så vidare.

Ham har en personlig stil och bokens upplägg kräver lite mer av läsaren. Hans uttryck och en del allmänna referenser är säkert naturliga hos läsare i nordamerika, men låter här och var lite mer omständiga på svenska.

En del val i översättningen upplever jag tyvärr lägger små trubbigheter mellan läsningen och de tankar som Ham vill ge oss. Även om översättarna medvetet, för att följa författaren, valt att hålla sig till ordet “publik” trots dess avighet i sammanhanget, så behöver du som läsare ibland så att säga tänka till en gång extra, för att hålla tråden.

Det finns en medveten interaktivitets-tanke inom interpretation; att skapa kommunikation mellan människor, miljöer, med flera sinnen, med personligare tilltal.
“Publik” och “åhörare” skickar däremot lite motsägelsefulla signaler som dels låter som scenframställningar, dels konnoterar anonyma grupper av passivt tittande människor, vilket inte riktigt stämmer med syftet med interpretation..

Det är förstås naturligt att utgå från sin egna forskningshemvist. Men jag är lite förvånad att Ham inte mer aktivt refererar till hela kunskapsfältet kring konstruktivistiskt lärande. Som inte endast ser lärande hos individer, utan även som ett socialt samspel, där “interpretationsmöten” ju utgör exempel på just situerat lärande (7).

Ham ger ett par exempel på interpretation i förhållande till formellt lärande, och benämner besökare som frivilliga eller “ofrivilliga”. Men han nämner samtidigt inte den etablerade företeelsen informellt lärande (i USA ofta kallat “Self-paced learning“ eller “Free choice learning”), vårt “egenlärande”. Eller nämner den mängd forskning som har gjorts på det området inom museivetenskap, musei- och kulturarvspedagogik, visitor studies och så vidare, vilka alla är givna sammanhang för “interpretationsprodukter”.

Vad jag också saknar i boken är mer handfasta exempel på interpretation som inte är platsspecifik, det vill säga äger rum vid besök på plats i en natur- eller kulturmiljö. På ett par ställen lyfter Ham fram hur interpretation även kan omfatta t ex bruk av filmer, webbplatser och så vidare, vilket hade varit intressant att utveckla ytterligare gentemot en mer etablerad praktik, inte minst i en “digital” tidsålder!

Tack till Per Sonnvik med kollegor på CNV.

 

“Interpretation – kommunikation som gör skillnad”

Författare: Sam H. Ham

Svensk översättning: Ewa Bergdahl, Sven-G Hultman & Eva Sandberg

Fyrfärg. Mjuk pärm, 194 sidor
ISBN: 978-91-978530-4-0

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research12: Interpretation Comments Off