Projekt i bild: ”Titanic Belfast”

Säg ”Titanic” och många tänker nog isberg och ”osänkbart” fartyg, eller storfilmen från Hollywood, med samma namn. En lika tragisk som mytomspunnen händelse i den moderna historien, som fortfarande fängslar, över hundra år efter att katastrofen inträffade (1).

I hjärtat av den nordirländska staden Belfasts gamla hamnområde, ligger den historiska besöksattraktionen ”Titanic Belfast”, intill den fysiska plats där det olycksdrabbade fartyget ”Titanic” började byggas 1909.

Exteriör av 'Titanic Belfast', södra fasaden. Foto: Paul Henningsson, musedia

Attraktionen ”Titanic Belfast” invigdes 2012 och har fått många priser för utställningarna och för den totalupplevelse som besöket sägs ge.

Hur kan en ganska väl dokumenterad för att inte säga exploaterad händelse, som Titanics undergång, berättas i utställningsform?

Att vi inte var ensamma att vara nyfikna på ”T.B”denna tidiga augustidag, visade sig snabbt i entrén…första semesterhelgen för britter och en förköpt biljett via nätet visade sig vara ett måste, för att inte behöva köa i timmar..

Tack vare en mycket vänlig och serviceinriktad herre vid receptionen, som berättade att de redan haft över 3000 besökare samma förmiddag (!), kom MuseiTeknik in med en speciell ”bloggarbiljett”…many thanks!

'Titanic Belfast' entré. Foto: Paul Henningsson, musedia

Interiör med del av trapphallen, 'Titanic Belfast'. Foto: Paul Henningsson, musedia

”Titanic Belfast” är en privat besöksattraktion, skapat som ett museum med scenografier, historiska föremål och repliker, digitala visualiseringar och interaktiva stationer.
En stor butik säljer böcker, souvenirer, repliker och presentartiklar. I butiksdelen kan besökare som blivit fotograferade mot ”greenscreen” (2) i foajén även hämta sitt minnesfotografi med ”Titanic”-bakgrund…

Själva byggnaden som är sex våningar hög, ligger som en stor grov kristall på kanten av en kajsida, arkitektoniskt medvetet utformat som ett ”landmärke”. Ett grepp som kan kännas igen från liknande ”ikonprojekt” med nya museianläggningar världen över (3). En byggnad med uppenbart skulpturliknande form, som kan associera till fartygsskrov och oceanångarens skala. Men kanske också påminna om isberg, sprickor och brottytor .

Titanic hade den senaste kommunikationstekniken ombord. Besökare vid interaktiv morsenyckel-station. Foto: Paul Henningsson,  musedia

Utställningarna är tematiskt – kronologiskt arrangerade. Tanken är att grupper av besökare släpps in i ena änden, vandrar igenom hela anläggningen och sedan lämnar vid en utgång. Det finns delvis möjlighet att ”gena” genom byggnaden, för den som väljer att inte ta del av alla utställningsdelar. Besöket inleds på första våningen, därefter en hiss upp till sjätte högsta våningen.

Virtuell stadsbild av Belfast vid förra sekelskfitet med animerade silhuettfigurer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Följa John med animerade figurer.. Foto: Paul Henningsson, musedia

Utställningens berättelse börjar på land: Belfast, Irland vid förra seklet, är den miljö som besökarna möter först. Via assymetriska stora projektioner med animerade silhuettfigurer, skapas en levande och myllrande känsla, där besökaren också blir en rörelse i kryssandet runt stadens rum. Det är kul att testa om det går att gå lika fort som figurerna!

Den kulturhistoriska bakgrunden sätter skeppsvarvet och fartygssatsningen i ett sammanhang; politiska konflikter med Storbritannien, nationalism, den svåra ekonomiska situationen, stor emigration från Irland..fast trots allt, ett liv som fortsätter, (vilket också kan jämföras med samhället idag, 2017…Brexit, EU, migration, global ekonomi, nationalism, terrorism..)

Montrar i form av koffertar introducerar historiska personligheter, Foto: Paul Henningsson, musedia

I den första delen introduceras även några personligheter som på olika sätt hade anknytning till Titanic:s öde. Ett hem- och restaurangbiträde som senare fick arbete ombord och som även överlevde katastrofen, samt ingenjörer och skeppsklarerare med flera. Några av personligheterna återkommer i de olika utställningsavsnitten, som en del av berättartråden.

Titanic och systerfartygen byggdes på legendariska skeppsvarvet “Harland and Wolff”, granne till attraktionen och ännu verksamt inom marina området (4).
De första ritningarna på skeppet och köldragningen förstärks av en rums- och golvinstallation där besökarna med sina fötter kan prova att hitta så många nitar som möjligt i skrovet..

Hur många nitar kan du knacka? Interaktiv golvinstallation på 'Titanic Belfast'. Foto: Paul Henningsson, musedia

Rekonstruktion av byggställningar för Titanic. Foto: 'Titanic Belfast'

Från den simulerade bygghissen upp till översta våningen syns en rekonstruerad byggställning i full skala, liknande den på varvet när Titanic byggdes – inget för personer med svindel…

Översta våningen är så att säga en ”attraktion inuti en attraktion”. Besökare köar länge för att åka en mekanisk gondoltur genom ett gestaltat skeppsvarv (också det ett beprövat grepp från andra internationella attraktioner), med fullskaliga modeller, audiovisuella effekter och röster från varvsarbetare. Bygget på varvet var slitsamt och farligt, och dödsolyckor från hög höjd hände. Inte en helt säkrad arbetsplats.

Fartygets konstruktion visualiseras med storskaliga foton och teknisk grafik. Foto: Paul Henningsson, musedia

'Titanic Belfast' byggdes med samma höjd som fartygets skrov. Taktil modell av skeppshallen. Foto: Paul Henningsson, musedia

Utställningen visar sjösättningen av Titanic med foto och animationer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Själva sjösättningen väckte stor uppmärksamhet i media. Fartygets konstruktion var av en helt ny typ, dess massiva storlek och kraftfulla motorer, den genomarbetade inredningen. Det måste ha varit ett tekniskt och upplevelsemässigt underverk. Och samtidigt, detta var långt innan utlandssemestrar och nöjesresande var någon självklarhet.

Jag hade för egen del inte helt klar uppfattning om att fartyget dels gjorde en provtur, dels vid sin första resa seglade mellan ett par hamnar, bland annat i Frankrike, innan hon slutligen 1912 seglade från Irland mot USA..

Fartygets interiör beskrivs med inslag av taktila stationer med inredningsmaterial och detaljer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Del av rekonstruerat soldäck på Titanic, med Atlantens vågor som filmbakgrund. Foto: Paul Henningsson, musedia

Livet ombord gestaltas med olika rekonstruerade miljöer; däcket, hytter för tredjeklass-passagerare, salong och restaurangdel. Fasta miljörekonstruktioner kompletteras av fullskaliga 3D-projektioner runt ett väggavsnitt.

I de fysiska miljöerna gestaltas passagerare och personal i form av dramatiserade projektioner direkt på rumsytorna. Enkelt och väldigt effektivt. Karaktärerna ger samtidigt en liten spöklik rysning, som ett eko, med tanke på att vi redan känner till hur det skulle gå…

Tyvärr är det svårt att höra dialog och ljud från scenerna, bland alla andra besökare..
Alternativa lösningar, t ex mer riktat ljud eller enkla hörlursstationer hade kunnat komplettera något..

Kyparen berättar om frukosten ombord.. Foto: Paul Henningsson, musedia

Projicerade korta dramatiserade sekvenser i en rekonstruerad tredjeklasshytt. Foto: Paul Henningsson, musedia

3D-projektioner visar delar av Titanics interiörer. Foto: 'Titanic Belfast'

I ett mörkt avskalat rum, där rumstemperaturen dessutom hålls rätt sval, hör vi brottstycken av radiosignaler. Upplysta morsekods-remsor blandas med en svag stjärnhimmel. Oroande citat på väggen, och i fonden, en projicerad animation där fartyget sakta börjar sjunka i fören.

För att skildra själva olycksögonblicket har utställningsmakarna skapat ett medvetet minimalt rum, som kontrasterar mot de tidigare tablåerna och miljöerna.
Ingen sensationalism eller överarbetad dramatik. Snarare ett märkligt lugn, gripande, värdigt och sorgligt.

Det tog över en timme innan de första livbåtarna sattes i sjön. Alla livbåtar nådde heller inte vare sig hjälpfartyg eller land.

Titanics kollision och förlisning visas som en animerad illustration. Foto: Paul Henningsson, musedia

Förhör med ögonvittnen och besättning följde efter katastrofen. Foto: Paul Henningsson, musedia

I efterspelet till katastrofen skildras de första förhören och rättegångarna i USA med ögonvittnen och inblandade.

Den mänskliga tragedin var skakande i sig, men innebar för rederiet även ekonomiska och juridiska problem. Hur väl förberedda var manskapet för jungfruresan? Ett av systerfartygen, ”Olympia”, fick ta paus och byggdes även om samt kompletterades med ett mycket större antal livbåtar än vad Titanic hade seglat med.

I denna del av utställningarna finns även en form av ”faktarumsdel”, dock utan bord och sittplatser, där besökare via pekskärmskiosker kan utföra olika sökningar i databaser och passagerarlistor, skapa egen grafik samt få statistiska sammanställningar om olika fakta.

Pekskärmskiosker med fakta och passagerarstatistik. Foto: Paul Henningsson, musedia

”Titanic Belfast”-utställningen avslutas med sökandet efter skeppsvraket, som slutligen hittades och fotograferade först på 1980-talet av marinforskare vid stiftelsen ”National Geographic” (5).
I en större hörsal visas filmklipp om sökningsarbetet samt decennier av dokumentation.

I en intilliggande rumsinstallation finns ett ytterligare exempel på hur byggnadens våningar kreativt utnyttjats för att återge skala och djup. Under våra fötter, på ett glasgolv, visas en film med ett kamerasvep över vraket nere i djupet på havsbottnen.

Innan besökare når utgången, presenteras den maritima sektorn och det marina ekosystemet på Nordirland idag, vilket tyvärr mest känns som en sponsrad uppställning.

Storskalig filmprojektion av Titanics vrak under ett glasgolv. Foto: 'Titanic Belfast'

På väg ut är vi är trötta, intrycken är många och promenaden rätt lång..

Dilemmat med denna typ av attraktion som kanske bara besöks en enda gång, t ex i samband med turistresa, är att som besökare så vill jag utnyttja biljetten och tiden maximalt, vilket naturligtvis inte är enkelt.

Eftersom tanken är att följa den linjära givna rutten, har vi även ett mer eller mindre konstant flöde av besökare bakom oss (ovanligt högt tryck, under en högsäsongsdag som denna) som så att säga omedvetet ”föser oss” vidare..

Trots detta upplevde jag inte utställningen som överlastad eller övertydlig. Det är levande men också värdigt. Min upplevelse om fartyget breddas till att även inkludera alla de människor som hade del i fartygets historia, både före och efter olyckan. Det övergripande intrycket är mänskligt, samlat, inte sensationellt eller effektsökande.

Utsikt från femte våningen mot platsen där Titanic sjösattes. Foto: Paul Henningsson, musedia

Det är i alla fall uppenbart att producenterna har tänkt på oss besökare. Här och var i passager fanns drickautomater för vatten och läsk på flaska, liksom toaletter, sittplatser, en klart trevlig men inte alltid självklar lösning vid besöksattraktioner.

En annan tillgång under besöket är de besöksblad över anläggningen som delas ut vid ingången till första utställningsdelen. Bladet sammanfattar rubrik och berättelser i varje huvuddel av museet, som dels hjälper till att följa innehållet på plats, dels behåller delar av upplevelsen efteråt. Ett stort plus för att besöksbladet även listar huvudföremål i varje utställningsdel. Smart och besöksvänlig lösning!

Utomhusutställning med skyltar av stål, emalj, med grafik och ljudstationer. Foto: Paul Henningsson, musedia

Ett av Titanics systerfartyg SS Nomadic i en äldre bevarad torrdocka. Foto: Paul Henningsson, musedia

Besöket på ”Titanic Belfast” kan kombineras med en guidad visning runt den historiska varvsmiljön, med en minneslund över de omkomna, samt ett besök på ”Harland & Wolff”.

I anslutning till anläggningen finns även en kostnadsfri utomhusutställning om platsen liksom museifartyget ”Nomadic”, det sista bevarade passagerarfartyget i världen från Titanics rederi,”The White Star Line”, restaurerad och placerad i en torrdocka.

Stort tack till personalen på ”Titanic Belfast” för pressmaterial och fritt inträde till besöket!

Hjälpsamma personalen vid besöksservice på "Titanic Belfast"! Foto: Paul Henningsson, musedia


Fakta:

Titanic Belfast, Belfast
http://titanicbelfast.com

Arkitekt: Civic Arts, Erik Kuhne and Associates

Förstudie: CHL Consulting

Formgivning: Event Communications

Interaktiv design: ISO Design

Invigt: september 2012

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 19: Projekt i bild Kommentera artikeln!

Interaktionsmöjligheter utöver “touch”

Interaktiva digitala inslag i utställningar är ofta synonyma med pek- eller touchskärmar. Fast det är förstås inte den enda möjligheten att skapa aktiveringsmöjligheter inför ett digitalt innehåll..

I artikeln “Beyond Touch: Options for Interactivity” (1), publicerad via portalen “Digitalsignagetoday.com” (2) listar Richard Slawsky tolv ytterligare möjligheter  att skapa “maskin-interaktion”, utöver touchlösningar.

De har alla olika egenskaper och kan kombineras för olika moment. Dels för moment där touchskärm av någon anledning inte är optimal, dels med tanke på att skapa varierande interaktionsmöjligheter för användare, som t ex i en utställningsmiljö. Artikelförfattaren utgår dock från butiks- och servicesektorn, där flera av dessa lösningar främst har utvecklats.

I slutet av denna text står hur du kan ladda hem artikeln. Här kommer en fritt översatt del av artikelns innehåll, med lite av mina egna kommentarer:

Av Alexsh – CC BY-SA 4.0

1) Mus / pekdon.
På första plats står en klassiker. En traditionell datormus fungerar egentligen som ett “pekfingerverktyg” som trycker på grafiska skärmgränssnitt, vilket ju inte minst kan utnyttjas för att interagera, via bildskärmar som saknar touch-input…(Styrkulor kräver mindre finmotorik av användaren och är dessutom en robust lösning i publik miljö..)

Del av datortangentbord. CC BY-0

2) Tangentbord / tangenttryck.
Även detta en klassisk inmatningsmetod, men utöver att användas för textinmatning, så kan knapparna på ett tangentbord  anpassas till kortkommandon för att styra och laborera med skärminnehåll. Vilket gör den till ett tillgängliggörande alternativ för t ex användare med synnedsättning eller kognitionsvariation. (Vilket alltså främst gäller fysiskt taktila tangentbord, inte virtuella skärmtangenter..)

QR-kod för webbadressen blogg.museiteknik.com

3) QR-koder / grafiska koder.
Via grafiskt omkodade webbadresser (ett abstrakt mönster som representerar bokstäver och siffror) finns möjlighet att presentera digitala informationslager, i form av bild, ljud, film och text, i ett analogt sammanhang. T ex i en annons i en dagstidning, fäst på en informationsskylt eller en bildkod vid en utställningsmonter. Själva interaktionen sker med hjälp av en mobil eller surfplatta, vars inbyggda kamera fungerar som streckkodsläsare (optisk avläsning) och som ihop med hjälpapplikation, hämtar innehållet på webbadressen…(Enkel och billig lösning, utan större ingrepp i miljön, fast inget som passar alla användare! Utan tillgång till nät, QR-kod app eller smart mobil kommer det inte att fungera så bra..)

Kinect Sensor. Spelkontroll för Xbox 360. Foto: James Pfaff - CC BY 2.0

4) Rörelsedetektorer / sensorer.
Ingen ovanlig teknik i utställningssammanhang. Men genom att aktivera innehåll först när användare närmar sig, t ex ett välkomstmeddelande, så kan en digital installation stå i strömbesparande viloläge dessförinnan. Vilket ju är bra. Det ger också möjlighet att starta rörlig bild, eller ljudatmosfär, som en del av en scenografi. (Tryckkänsliga sensorer, t ex plattor i trappsteg eller i stolsitsar, hör också till denna grupp, liksom så kallad geststyrning, men dessa nämns inte i Slawskys artikel.)

5) Bild-/ kameraigenkänning.
Lite mer av hokus pokus, än hittills nämnda varianter att aktivera saker…Utveckling av avancerade bildalgoritmer ( ) ger möjlighet att via kamera läsa av vissa universella yttre mänskliga attribut.  T ex gående individer eller grupper, personers längdmått, eller cykel-, rullstols- eller barnvagnsanvändare med mera.
Bildigenkänning via livekamera kan därför användas för att dynamiskt matcha information, anpassad efter en tänkt målgrupp. Som att  t ex annonsera program för barnfamiljer i en entréhall, när många barnvagns- eller familjegrupper “registreras” i miljön. Eller återigen, att låta väggskärmar gå i viloläge, utan synbar närvaro av besökare, vilket kan ha driftfördelar vid större besöksmål.

(Tekniken är dock inte helt utan etiska frågetecken. Och tankar om att servera innehåll dynamiskt enbart efter yttre “attributantaganden”, t ex långhårig person i kjol, kan vara ett rätt trubbigt verktyg att ge brukaranpassat innehåll..! I ett pedagogiskt sammanhang skulle tekniken förstås kunna användas för att diskutera och ifrågasätta problem såsom dold videoövervakning, datainsamling, könsstereotyper osv. )

Bildikon för text-till-talfunktion. Illustration: Fabián Alexis CC BY-SA 3.0

6 & 7) Text till tal / talstyrning.
Precis som bildigenkänning/bildavläsning, medger programalgoritmer idag funktioner att på digital väg både förstå och generera röstuttryck, som ligger nära naturligt mänskligt tal. Ett exempel är röststyrning/röstaktivering av funktionerna i smarta mobiltelefoner, vilket kan fungera som hjälpmedel för användaren. Eller utnyttjas vid moment där användare behöver ha händerna fria till annat – kanske vid en spelinstallation? “Digitalt tal/röst” kan även anpassas till olika språk, t ex för uppläsning av olika textinnehåll, liksom komma till användning i andra installationer än i mobiltelefoner.

8 Miljöförhållanden / fjärrinput.
Avancerad sensorbaserad avläsning och tolkning av förhållanden i miljön, t ex temperaturväxling eller högre eller minskad luftfuktighet, används inom flera områden. Både för styrning av värme i bostäder, liksom inom jordbruk, luftfart och andra helt miljöberoende arbetsområden. Externa faktorer som t ex väder och temperaturändringar kan också användas för att “regissera” digitala presentationer. T ex att i en naturutställning visa bildspel på djur i vinterdräkt vid vintertemperaturer. Eller växla bild från en utomhuskamera vid dålig väderlek, till alternativt bildinnehåll, t ex en film eller ett bildspel.
(Det finns också möjlighet att utnyttja avancerade digitala sensorer och förstärkare pedagogiskt: för att fånga upp och återge “djur-och naturinput”, såsom ljud eller färger, vilka våra mänskliga sinnesorgan annars sällan kan uppfatta på egen hand. T ex ljudet av exploderande pollen i björkträd osv…)

9-12: trådlös kommunikationsteknik
I slutet av artikeln (tekniklösningarna 9-12) listar Slawsky olika varianter på trådlösa tekniker, som även kan förenas med fysiska ting på olika sätt och som delvis utgör variationer på liknande tema.

T ex RFID och NFC-teknik, som är exempel på radiokommunikation på korta avstånd. En enkel variant är att använda ett plastkort, som ett nyckelkort på hotell, för att aktivera innehåll. Eller att innehåll aktiveras genom att känna av användare som bär en smartphone, där innehåll aktiveras i form av en “radiopuls”. Dessa och liknande tekniker, är på olika sätt kopplade till användarens positioner i rummet, dvs att de befinner sig i närheten för att ta emot och/eller aktivera innehåll.

Detta är heller inget nytt i utställningssammanhang…redan infraröd teknik, som är en trådlös teknik i form av ljusvågspuls, har under lång tid använts för t ex audioguide-system och liknande. Principen med sk “Beacons”, t ex Bluetooth (3) eller iBeacon (4) är liknande, fast som radiokommunikation för bland annat mobiltelefoner. Genom att närma sig en sändarpunkt kan innehåll automatiskt skickas till mobiltelefonen, t ex information om ett utställningsföremål.

Vad som enligt min mening också är särskilt intressant, som egentligen bara väntar på sitt genombrott inom utställningsvärlden, är möjligheten att utrusta fysiska föremål (läs: rekvisitaföremål!) med olika typer av aktiva sändare och/eller passiva sensorer, för att fungera som taktila, analoga gränssnitt för att aktivera digitalt producerat innehåll (5).

Smart rekvisita-föremål i installationen 'Tondo', Allard Pierson Museum, Amsterdam. Foto: meSch

Slawsky avslutar artikeln med “IoT”, Internet of Things, på svenska, sakernas internet (6). Även här kan på sikt föremål ges “högre intelligens” (dvs mer dynamiska funktioner) genom att kunna uppdateras av webbaserat innehåll liksom att kommunicera själv med Internet.

Inom biltillverkning och vitvarumarknaden pågår, som många känner till, till exempel produktutveckling där bilar och kylskåp skickar och tar emot information via nätet. Ett annat exempel kan vara att hantera en robotgräsklippare i hemträdgården via en mobil app, när man befinner sig på resa.. (I förlängningen kan tekniken innebära fördelar som styrsystem för geografiskt spridda anläggningar, t ex kulturhistoriska miljöer som kan inkludera obemannade installationer och miljöer, museer och liknande publika anläggningar.)

Artikeln “Beyond Touch..” kan laddas ner i sin helhet, efter att först ha skapat ett kostnadsfritt användarkonto hos “Digitalsignagetoday.com”

“Beyond Touch: Options for Interactivity”

Se även:
“Touchscreen Kiosks in Museums”

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 09: Alternativa gränssnitt16: Interaktionsdesign Comments Off

Kom närmare “publiken” – ny rapport

“We have understood Audience Development as a complex system, with policymakers and practitioners sharing responsibility. Just as audiences are multiple and diverse, the people responsible for meeting their cultural needs have different competences” (1)

Besökare i museiutställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

Europeiska kommissionens nya kultur- och mediastödsprogram, “Creative Europe” (2) står bakom en ny rapport om strategier för publikutveckling: “Study on Audience Development – How to Place Audiences at the Centre of Cultural Organisations” (3). Målgruppen för studien är både beslutsfattare inom kulturorganisationer, liksom yrkespersoner i praktisk verksamhet.

“Creative Europe” har ersatt kommissionens tidigare kultur- och mediastödsprogram och vänder sig till kulturella och kreativa näringsidkare. Kulturstödsdelen “Culture” inkluderar även stöd till projekt inom kulturarvsorganisationer.

Rapporten består av tre delar: en genomgång av tidigare forskning och litteratur in om området samt ett utkast till ramverk för att arbeta med professionell publikutveckling. Slutligen, en sammanställning av nyskapande publikutveckling hos 30 kulturorganisationer runtom i Europa.

Grafisk sammanfattning av strategisk publikutveckling. Utdrag ur 'Study on Audience Development; Part 1 tools' (2017)

Gruppen bakom undersökningen, där även Intercult (4), en Sverige-baserad pionjärgrupp inom publikutvecklingsfrågor har ingått, har dessutom utvecklat en “verktygslåda”, som kan användas fritt för att utveckla ett brukarcentrerat arbete. Verktygen kan även tillämpas inom musei-, kulturarvs- och besöksmålsorganisationer.

Hela projektet är väl genomarbetat och förhåller sig på ett bra sätt till de många nivåerna av Audience Development. Inte minst genom att på olika sätt lyfta fram relationen mellan beslutsfattare och yrkesutövare, som är viktig för processen att bli mer brukar/besökar/publikorienterad inom en verksamhet:

“..finding an appropriate balance between audience and artistic objectives means – necessarily – some kind of change. The proposed Tools are to be used freely keeping in mind that each organisation must first be fully aware of what role audiences have in the organisation’s mission” (5)

Rapportens olika delar kan hämtas hem via Creative Europe:s webbplats (6).

Mellan 12-13 juni arrangeras konferensen “BE SpectACTive!” (7) i Sibiu, Rumänien med direkt beröring till rapportens förslag:
“The impact of the audience-centric approach on the organizations and the policy implications” (8)

Study on audience development. How to place audiences at the centre of cultural organisations

Creative Europe
Creative Europe@Twitter 

Se även:
Re-Publik

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research11: Konferenser15: Besökarstudier & publikutveckling Comments Off

Tack Riksutställningar, ses igen..

Den sista maj i år läggs Riksutställningar (1) ner, som en följd av den nya kulturarvspropositionen (2), som regeringen presenterade i februari i år.

Delar av RU:s verksamhet kommer att föras över till Riksantikvarieämbetet (3), som ihop med Kulturrådet (4) blir en ny central myndighet för musei- och kulturarvsutveckling (5).

Det här är en modell som inte funnits tidigare i Sverige, dock  i en del grannländer, och därför historisk för svenska museisektorn. Lika historiskt, men kanske lite mer vemodigt, är beslutet att Riksutställningar läggs ner efter över 50 år.

MuseiTeknik hörde av sig till Tore Danielsson, projektledare på Riksutställningar, för fem korta frågor om vad som händer…

Porträttbild av Tore Danielsson, projektledare Riksutställningar. Foto: Riksutställningar

Vad kommer att hända  med namnet “Riksutställningar”, kommer det att användas i någon form?

- Det händer inget speciellt vad jag vet. Jag antar att myndighetsnamn är skyddade under den tid de existerar men vet inte hur och när det släpps till allmän registrering igen 

Vad händer med allt  material som har publicerats på RU:s webbplats?
 - Det finns ett förslag att innehållet ska finnas tillgängligt under ett år på Riksantikvarieämbetets webbplats. Så man blir hänvisad dit om man söker på adressen www.riksutstallningar.se

Vilket är ditt bästa minne, Tore, från arbetet på Riksutställningar?
- Har många bra minnen. Vi har ibland arbetat praktiskt med barn och ungdomar och vi gjorde till exempel direktsänd webb-TV från Eskilstunas konsthall – i den processen hade alla (barn och vuxna) funktioner som verkligen behövdes för att detta skulle fungera. Vi uppnådde ett koncentrerat “flow” där alla var viktiga och behövdes, vilket var ett fint minne och deltagarnas ålder förlorade helt sin betydelse. Man har en “kaptenstol” under tv-sändningar och barnen fixade det lika bra som de vuxna. Kul! 

Finns det något som du tycker att Riksutställningar borde ha utvecklat mera?
- Ett nationellt digitalt utställningsarkiv. Ett nationellt licenshanteringssystem för upphovsrättsligt material. Större internationella samarbeten. Typ EU-projekt och att använda de nätverk och kontakter utanför EU, som fanns hos vissa personer på RU..

På vilket sätt kommer RU:s arbete att fortsätta för museisektorn, under nya museimyndigheten Riksantikvarieämbetet?
- Jag tror inte så mycket av RU:s arbete kommer att fortsätta. RAÄ kommer att lösa uppgifterna på ett annat sätt. RU har ju inte haft någon riktigt fungerande ledning de tre senaste åren så vi har inte haft den påverkan som man kanske kan önska av en nationell myndighet. Men jag vet inte exakt vad som händer framöver, det här är frågor som går att utveckla.

Tack Tore för intervjun!
Och tack, Riksutställningar, vi ses igen

Filmkollage om Riksutställningars historia.
Idé och klippning: Lina Wennersten

Riksutställningar

Riksantikvarieämbetet

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat02: Utställningar & form Comments Off

Kreativa rumsprojektioner

Har ni en gammal projektor stående, som inte används till något? Utöver att det kan vara bra att ha projektorer i reserv, så kan även en enklare gammal projektor användas kreativt.Som att skapa förhöjd digital visualisering, genom att t ex projicera bildytor på rekvisitaföremål i en utställning.

Metoden kallas projektormapping, “projection mapping” (1), och bygger på möjligheten att styra digitala projektorers bildfält, så att bild visas inom en önskad avgränsning, som är anpassad efter ytan eller volymformen hos ett tredminsionellt fysiskt föremål.

Tekniken används ofta inom butiksskyltning och vid produktlanseringar, för att skapa händelse och rörelse för stillastående objekt, dvs en form av digital scenografi. Det här kan på ett enkelt och effektivt sätt ge analoga objekt i rummet en sorts “förhöjd verklighet”, och göra dem till en del av ett upplevelsebaserat berättande.

Exempel på projection mapping i utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

Med en särskild programvara för “Projection Mapping”, kan projektorer styras för att visa filmklipp, animationer eller stillbilder. Mer sofistikerade “Mapping”-tillämpningar kan synkroniseras med interaktiva presentationer, ljudsättning och så vidare. Även fasadprojektioner som utnyttjar högdefinitionsprojektorer kan använda sig av tekniken.

Vad som krävs för att komma igång är alltså endast en dator, projektor och projektorkabel och programvara! Plus några valda klipp och ett eller flera föremål som ska få projektioner…

Förberedelser
Det är bra att välja föremål med ljusa ytor, och att placera dem så att de alla finns inom projektorns riktfält. Det går förstås att experimentera med olika typer av strukturer och färger hos material, som kan bli en del av projektionen, men allmänt sett så ger ljusa, plana ytor den bästa bildåtergivningen.

Det går också att kombinera fler projektorer för mer komplexa visualiseringar. Men spännande effekter kan uppnås redan med endast en projektor, eftersom det går att kombinera flera bildfält inom samma projektion. T ex filmklipp och stillbild, eller film och bildspel med mera.

Det är viktigt att projektorn placeras på en plats, där inte passerande människors skuggor råkar skymma projektionen…samt att inte ha fullt dagsljus i rummet (särskilt inte för äldre, kanske mindre ljusstarka projektorer)!

Andra saker som är värda att tänka på vid “Projection Mapping” är att redan tänka in föremålets form, vid val och bearbetning av digitala klipp och bilder.

Som exempel: en kvadratisk bild som projiceras mot en cirkulär form kanske innebär att delar av bilden inte syns när hela cirkelytan projiceras och projektionen istället hamnar utanför föremålets avgränsning, vilket då förlorar en del av den visuella poängen.. I övrigt är det dock i själva programvaran, som den slutliga visuella formen och placeringen av klippen bestäms.

Projektorer med kort kastavstånd kan ge både bra bild och placeras nära projektionsyta för att undvika skuggning. Här en standardprojektor som placerats för att uppnå liknande effekt. Foto: Paul Henningsson, musedia
Fri programvara: VPT 7
Vilka program finns och hur fungerar de? Det finns flera programvaror, från högkostnadsvarianter, till mycket enkla gratisprogram.

Ett kostnadsfritt alternativ, som det både är enkelt att börja experimentera med och som även rymmer mer avancerade funktioner heter VPT 7, “Video Project Tool” (2).
Programmet finns för både Mac och PC och är skapat av den norske konstnären HC Gilje (3), som är verksam med videokonst, rumsinstallationer och performance.

På programvarans hemsida finns en matig manual i PDF-format. Själva programfilen behöver inte installeras utan kan köras direkt som en självständig applikation. Version 7 är stabilare än den tidigare version 6, men om 7 inte skulle fungera kan den tidigare versionen användas istället.

Det finns en brasklapp: VPT7 utnyttjar enbart “mov”-formatet, som är videoformat ursprungligen utvecklat för Apple/Mac. Andra vanliga videoformat som “avi”, “wmv” eller “mp4″ stöds inte utan måste först konverteras till “mov” innan det importeras till VPT 7. Det finns flera kostnadsfria konverteringsprogram av “mov” för PC, t ex Handbrake (4).

Grafiskt gränssnitt för programvaran VPT 7Se större bild

När programmet VPT 7 startar, ska tre fönsterpanåer synas på skärmen. Ett huvudfönster, som innehåller menyer och klipphantering, samt två mindre fönster, det ena ett förhandsgranskningsläge och det andra visar projektorbild i realtid.
Om en projektor redan har anslutits till datorn, så visas realtidsfönstret genom projektorn.

Principen för programvaran är att definiera olika bildskikt samt en körlista för hela projektionen.
Programmet arbetar med att länka in olika klipp, animationer och bilder, ur ett klippbibliotek, som ligger under programmets rotmapp.

När programmet startar för första gången, syns två klipp som demo i vyerna.
I exemplet är tanken att projektorbilden ska visas snett framför en kvadratisk låda, där klippen projiceras mot två kvadratsidor.

Överst i körlistan till höger visas det ena klippet “Petanque.mov”, som “Lager 1″ och det andra, “Prisme.mov”, som “Lager 2″. Genom att välja i menylistan vid filnamnet, kan andra klipp eller stillbilder länkas in eller samma klipp upprepas fler gånger. Ett bildlager kan även pausas/stängas av tillfälligt, genom att klicka knappen “On”/”Off” i arbetsvyn till höger.

I förhandsgranskningsfönstret skalas och töjs inlänkade bilder och klipp

Förhandsgranskningsfönstret har en smidig funktion: genom att dra i bildfältens hörn så kan bildformatet töjas/förändras, vilket påverkar klippets slutliga form i projektionen. Tanken är att med hjälp av perspektivförskjutning kunna anpassa projektionen till föremålet i rummet som får projektion, i detta exempel, “lådan”.
Vid behov kan föremålet behöva justeras, höjas, sänkas eller vridas, beroende på projektorns placering.

I vänstra arbetsfönstrets övre del kan ytterligare projektionslager läggas till eller tas bort, genom att klicka plus- eller minustecken. På så vis kan fler lager, t ex lådans ovansida, ges en egen projektion. Klippen kan skalas ner, för att få plats med fler volymer eller ytor i projektorns bildfält.

Nya projektionsytor skapas i form av skikt eller lager i programvaran VPT7, genom att trycka plus-knappen

Ovanstående beskrivning ger bara den mest grundläggande introduktionen till programmet VPT7. Det bästa är att själv testa med en projektor! På Youtube och Vimeo finns flera kom-igångfilmer av användare som har testat VPT7 (se länkar under artikeln).

Le Petit Chef from Skullmapping on Vimeo.

 

VPT 7 – Conversations with spaces

VPT7 Tutorial Part 1

Beginners guide to Projection Mapping

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form04: Skärm & rörlig bild08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt Comments Off

Pubkväll om digitalt och museer 27/4

Torsdagen den 27 april arrangerar föreningen IdeK (1) pubkväll på Medelhavsmuseet (2) i Stockholm, från klockan kl. 15.30.

Inbjuden gäst är Douglas Hegley från Minneapolis Institute of Arts (3). Douglas arbetar med vision och strategi för teknik och digitala medier i museer, bland annat med inriktning på digital storytelling.

Det blir en informell träff med nätverkande och prat om digitalt och museer!
Anmälan (självkostnadspris för pub) görs på IdeK:s webbplats (4).

Pubkväll med IdeK och Douglas Hegley


FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat Comments Off

Konferens: Digikult 29-30 mars

Följ konferensen Digikult (1), Digitalt kulturarv i praktiken 29-30 mars, via Twitter:


Digikult 2017, program

Se även:
Digikult 2017 summerat av Digisam

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat11: Konferenser Comments Off

Ny högskoleutbildning för musei- och kulturarvsguider

“Den allra bästa guiden får människor att tänka till och gå från guidningen med en djupare förståelse för hur det exempelvis var att leva på en viss plats” (1)

Hösten 2017 startar utbildningsprogrammet “Guide: upplevelser, kommunikation och kulturarv” (2) på Göteborgs universitet (3).

Syftet med den treåriga utbildningen är att kombinera djupare ämnesstudier inom arkeologi, konst, bebyggelse-, natur och kulturmiljöer, med kunskaper om både turistplanering liksom hur man skapar upplevelser kring historiska lämningar. Genom olika praktiska moment ska studenter förberedas till att kunna bli musei- eller besöksmålsvärdar eller turist- eller evenemangsguider.

“Guide: upplevelser, kommunikation och kulturarv” är ett samarbete mellan Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet (4) och Centrum för turism vid Handelshögskolan Göteborg (5):

“Kulturarv är nu ett av Göteborgs universitets officiella profilområden, med en särskild centrumbildning med säte på institutionen för historiska studier. Vid Handelshögskolans Centrum för turism knyts ämneskunskapen samman med kunskap om besöksnäring och destinationsutveckling. Flera av museerna i regionen bidrar med praktisk erfarenhet om hur vi gör kulturarv intressant och betydelsebärande och ger även utbildningen en fast förankring i kulturarvssektorn.” (6)

Enligt SVT Nyheter Väst (7) och Göteborgs-Posten (8) är detta den första universitetsutbildningen som ges för guider.

Utbildningen är dock en fortsättning på kurser som tidigare anordnats på Göteborgs universitet. Dessutom har även andra högskolor tidigare erbjudit universitetsutbildningar för guider, t ex Umeå universitet (9) och SLU, Sveriges lantbruksuniversitet (10) .

Besökare som lyssnar på en levande guide i en utställning. Foto: Paul Henningsson, musedia

Det nya guide-programmet är ett mycket intressant och spännande initiativ, eftersom utbildningen tydligt berör perspektiv kring besökares lärande, liksom interpretation och tillgänglighet.

Samtidigt hade det varit bra om utbildningen hade fått en liten tydligare spets kring just dessa frågeställningar: att som guide utgå från besökares behov och förutsättningar, snarare än från “fackämnen”. Här är interkulturella frågor, i kommunikation, upplevelse och förståelse av kulturarv, en viktig dimension, liksom att tänka: “målgrupper” och “visitor planning”. Jag är också nyfiken på hur utbildningen kommer förhålla sig till eventuella digitala stöd för levande guider, vid förmedling/kommunikation?

Inom kulturarvssektorn pågår en utveckling mot destinationsutveckling, hållbar lärande turism samt interpretation, hos myndigheter som Riksantikvarieämbetet (11), Statens fastighetsverk (12) och Naturvårdsverket (13), vilka har direkt relevans för kulturarvsguiders arbetsfält.

I detta sammanhang är även EU-projektet “InHerit” (14) vägledande, där CNV, Centrum för Naturvägledning vid SLU har varit svensk part bland åtta deltagande länder (15).

Projektet, som avslutades 2016, har syftat till att identifiera behov inom guide-professionen och att arbeta för en gemensam europeisk professionell certifiering för utbildning av guider/vägledare inom interpretation, vilket också har saknats inom yrkesfältet (16).

Undrar även när och var det första universitetsprogrammet för museipedagoger kommer att startas?!

“Guide: upplevelser, kommunikation och kulturarv”

Se även:
Linnéuniversitetet: “Kulturarv i samtid och framtid”

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat12: Interpretation14: Museipedagogik Comments Off