Bokrecension: “Interpretation – kommunikation som gör skillnad”

Det här är en bok som jag har väntat på att få läsa: något så unikt som en handbok på svenska, över arbetsfältet “Interpretation”.

Författaren, Sam H Ham, numera pensionerad professor i kommunikationspsykologi vid universitetet i Idaho  (1), USA, är en av förgrundsgestalterna inom samtida interpretation.

Ham har genom sin forskande praktik bidragit till att utveckla kunskapsfältet till en profession. Framförallt genom att lyfta fram vikten av att arbeta både strukturerat och med tematiskt tänkande inom interpretation-planering.

1993 kom skriften “Environmental Interpretation – A Practical Guide for People with Big Ideas and Small Budgets”, som fått stor spridning inte bara i engelsktalande länder utan även världen över. 2013 följde Ham upp med boken “Interpretation—Making a Difference on Purpose” (2), som nu alltså finns översatt till svenska, genom en utgivning av Centrum för Naturvägledning (3) vid Statens Lantbruksuniversitet, SLU i Uppsala.

Bokomslag: 'Interpretation - kommunikation som gör skillnad'

Kopplingarna till Sverige och svenska är intressanta. Boken kan på olika sätt sägas sluta en cirkel mellan (nordamerikansk) interpretation och naturvägledning i Norden.

Bakom översättningen står bland annat Sven G Hultman, en av de personer som har lagt grunden till modern naturvägledning i Sverige. Redan på 1970-talet verkade Hultman i USA och inspirerades av interpretation. Åter i Sverige arbetade han för att införa “interpretation”, eller “tolkning”, som han valde att kalla det på svenska (4).

Mellan 2012 och 2014 var Sam H Ham inbjuden gästprofessor vid CNV/SLU, för att utveckla forskning om naturvägledning i Sverige. Under arbetet väcktes förslaget att översätta boken, som en del i att etablera arbetsfältet här och samtidigt förena de många olika yrkesgrupper som verkar inom området. Vilket signaleras med bokens underrubrik: “Handbok för vägledare i natur- och kulturarv” .

Men det här är ingen konventionell handbok, det vill säga en handledning som ger en linjär översikt över ett visst valt ämne. Utan ett mellanting mellan en handbok, en resonerande text och en inspirerande idébok. En bok att läsa igenom, men också att återvända till, i takt med att läsarens egna färdigheter prövas och utvecklas.

Ham har på ett spännande sätt valt ett tilltal som ansluter till syftet med “interpretation”: att vilja beröra och få den som tar del av innehållet, att själv stimuleras till att fundera, reflektera och skapa egen förståelse över det som kommuniceras. Han gör försöket att kommunicera vad “interpretation” handlar om, med hjälp av ett “interpretation”-perspektiv.

Vägledning – interpretation
Bokens 194 sidor är rikt illustrerade och de flesta bilder har på ett ledigt sätt anpassats till svenska och nordiska exempel.

Till varje kapitel hör utvikningar i form av “tankefotnoter”, som ger möjlighet att förhålla sig vidare till de olika frågeställningarna. Varje kapitel avslutas dessutom med ett “ordmoln” av nyckelord, som ger en bra påminnelse om vad du just har läst. De kan också fungera som summering över vilka koncept som behandlas i varje kapitel, för den som skummar igenom boken.

Redan i inledningen, i det svenska förordet, får läsaren vinkar om att kunskapsfältet “interpretation” inte utgör någon färdig “mall”, utan rymmer resonemang som också behöver anpassas och omtolkas till svenska företeelser.

Översättarna har till exempel valt att kalla personer som ägnar sig åt interpretation för “vägledare”, snarare än att översätta engelskans “Interpreter” till en “Interpretatör” eller motsvarande. “Vägledare” är redan ett inarbetat begrepp, är en motivering.

Däremot själva syftet med att “vägleda”, är att skapa “interpretationsmöten” mellan de som på sin fritid besöker en natur- eller kulturmiljö, här kallat “publik” eller ibland “åhörare” (motsvarande Hams ordval “audience”) och det som utgör själva innehållsframställningen, kallat “interpretationsprodukten”.

En “interpretationsprodukt” kan till exempel bestå av en upptäckartur med levande vägledare/guide, eller en utställning och så vidare.

I förordet finns dessutom en intressant kommentar att “interpretation” utgör ett av många sätt att så att säga göra skillnad (för deltagare) inom naturvägledning.
Inom CNV:s egna verksamhet har ett perspektiv utvecklats att förstå och tala om naturvägledning som i första hand en form av social interaktion, än som ett medel för endast budskapsöverföring, vilket ibland står i fokus inom interpretation-verksamhet.

En modell för att kommunicera natur- och kulturarv
Den röda tråden genom bokens tio kapitel är den sk “TORE-modellen” ™ (5), utvecklad av Ham, här i boken översatt som “TORG”-modellen:

“T” står för “Tematisk” (“Thematic”) – en bärande idé, en sammanhängande tanke
“O” står för “Organiserad” (“Organized”) – ett innehåll strukturerat enligt valt tema
“R” står för “Relevant” (“Relevant”) – ett tilltal som anknyter till publikens referensramar
“G” står för “Givande” (“Enjoyable”) – en upplevelse som berikar och berör

Modellen sammanfattar interpretations-praktikens förhållningssätt till kommunikation, menar Ham.

För att kommunicera på ett levande, intresseväckande och engagerande sätt med sin publik, behöver vägledare tänka strategiskt. Om det som ska kommuniceras inte görs med hänsyn till hur människor förhåller sig till budskapskommunikation, så uppstår heller ingen möjlighet att vare sig beröra eller bli berörd/involverad i framställningen.
Genom att kommunicera genomtänkt, blir det enklare för deltagare att ta del av ett innehåll och dess budskap. Det blir enligt Ham dessutom enklare för vägledaren att planera och strukturera sin aktivitet, med hjälp av “TORG”-modellen.

Flera av Hams resonemang i boken kopplar till Ham:s egna disciplin, kommunikationspsykologi, med referenser till hur människor uppfattar information, vad som styr bearbetning och möjligheterna att även påverka människors uppfattningar.

Att arbeta utifrån tematiserad kommunikation är enligt Ham den avgörande kvalitén för kommunikation inom interpretation. Något som skiljer dess uttryck och avsikt från t ex marknadskommunikation eller en teaterföreställning.

Resonemangen ligger nära det som egentligen är “kärnvärdet” inom interpretation: att inte endast presentera “information” på ett trevligt, lättillgängligt sätt. Det handlar istället om skapa en kommunikation om vårt gemensamma natur- och kulturarv som utmanar publik/deltagare att tänka själva, och att på så sätt skapa sina egna betydelsebärande kopplingar – egentligen, att skapa mening.

Genom att stimuleras till att tänka efter själv, ökar inte bara möjligheten för människor att förstå och komma ihåg. Det ökar även möjligheten för att vi ska bli mer engagerade, att ta till oss budskap på en djupare nivå. Att bry oss om.

“Vem vet mest?” är inte poängen
Tankarna om att “utmana”, går tillbaka till interpretationsfältets “gudfader”, skribenten och naturälskaren Freeman Tilden (6), som formulerade syftet med interpretation med orden: “Provoke, relate, reveal”.

Ham refererar även till Tilden och menar att nutida forskning inom både psykologi och kognitionsvetenskap bekräftar teserna från Tilden, som var före sin tid med att formulera tankar om “uppelvelsebaserad” kommunikation.

Följden av att tänka “publik” eller “besökare”, upplever jag själv är styrkan med interpretation-praktiken, vilket även är tydligt fokus i Hams bok.

För oavsett om vi är guider, naturvägledare, utställningsproducenter, uppelevelsemakare eller kulturarvspedagoger så ska vi inte mata besökare med allt vi vet om ett “ämne” (även om det både är lockande och rätt så naturligt). Utan istället först tänka några extra varv för att inte säga allt, utan säga det på sätt som gör innehållet relevant och lockar till egna reflektioner hos deltagare.

Ham ger mycket värdefulla praktiska exempel på hur vägledaren kan formulera engagerande kommunikation, genom att tänka universella teman, personligt tilltal genom så kallad självreferering, sekventiell eller icke-sekventiell kommunikation och så vidare, vilka alla kan tillämpas för att t ex formulera ett utställningsmanus, ett guidemanus, leda en workshop och så vidare.

Författaren berör också praktiska sätt för vägledare att utvärdera sin kommunicerande aktivitet. Bland annat metoden tankelisting, vilket har tillämpats i verksamheten vid en del svenska naturum.

Läsa, läsa om, läsa mellan raderna..
“Interpretation – kommunikation som gör skillnad” är en utmärkt bok för de som intresserar sig för kunskapsfältet, eftersom den vill lyfta fram interpretation som ett aktivt förhållningssätt: till “minnesarvet”, till en publik, till kommunikation och inte minst: till den egna utgångspunkten för aktiviteten eller vad som kommuniceras.

Boken kommer förstås att bli given litteratur inom kulturmiljövård, naturpedagogik, museologi, turistkunskap med flera högskole-områden.
Jag tror att boken kommer att fungera särskilt bra för de som redan har varit involverade en del med t ex naturvägledning, att utforma och planera visningar/gruppedagogiska aktiviteter, utställnings- och mediaproduktion och så vidare.

Ham har en personlig stil och bokens upplägg kräver lite mer av läsaren. Hans uttryck och en del allmänna referenser är säkert naturliga hos läsare i nordamerika, men låter här och var lite mer omständiga på svenska.

En del val i översättningen upplever jag tyvärr lägger små trubbigheter mellan läsningen och de tankar som Ham vill ge oss. Även om översättarna medvetet, för att följa författaren, valt att hålla sig till ordet “publik” trots dess avighet i sammanhanget, så behöver du som läsare ibland så att säga tänka till en gång extra, för att hålla tråden.

Det finns en medveten interaktivitets-tanke inom interpretation; att skapa kommunikation mellan människor, miljöer, med flera sinnen, med personligare tilltal.
“Publik” och “åhörare” skickar däremot lite motsägelsefulla signaler som dels låter som scenframställningar, dels konnoterar anonyma grupper av passivt tittande människor, vilket inte riktigt stämmer med syftet med interpretation..

Det är förstås naturligt att utgå från sin egna forskningshemvist. Men jag är lite förvånad att Ham inte mer aktivt refererar till hela kunskapsfältet kring konstruktivistiskt lärande. Som inte endast ser lärande hos individer, utan även som ett socialt samspel, där “interpretationsmöten” ju utgör exempel på just situerat lärande (7).

Ham ger ett par exempel på interpretation i förhållande till formellt lärande, och benämner besökare som frivilliga eller “ofrivilliga”. Men han nämner samtidigt inte den etablerade företeelsen informellt lärande (i USA ofta kallat “Self-paced learning“ eller “Free choice learning”), vårt “egenlärande”. Eller nämner den mängd forskning som har gjorts på det området inom museivetenskap, musei- och kulturarvspedagogik, visitor studies och så vidare, vilka alla är givna sammanhang för “interpretationsprodukter”.

Vad jag också saknar i boken är mer handfasta exempel på interpretation som inte är platsspecifik, det vill säga äger rum vid besök på plats i en natur- eller kulturmiljö. På ett par ställen lyfter Ham fram hur interpretation även kan omfatta t ex bruk av filmer, webbplatser och så vidare, vilket hade varit intressant att utveckla ytterligare gentemot en mer etablerad praktik, inte minst i en “digital” tidsålder!

Tack till Per Sonnvik med kollegor på CNV.

 

“Interpretation – kommunikation som gör skillnad”

Författare: Sam H. Ham

Svensk översättning: Ewa Bergdahl, Sven-G Hultman & Eva Sandberg

Fyrfärg. Mjuk pärm, 194 sidor
ISBN: 978-91-978530-4-0

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat10: Research12: Interpretation Kommentera artikeln!

Konferensdag: “Museums+Tech 2018: the collaborative museum”

Fredagen den 19 oktober arrangerar The Museum Computer Group, MCG (1) en heldagskonferens, med tema digital kommunikation och samskapande:

“How can a collaborative and participatory approach to projects, whether from within your institution, or partnered with external agencies or local communities, invite new audiences, bring higher quality content, and provide museums with important learning experiences for the future? …What is the role of digital technologies and platforms…/in creating a collaborative museum?”(2)

Programmet är späckat med både presentationer och möjligheter till aktivt nätverkande.

Konferensen hålls på National Gallery (3) i London. Medverkar gör bland andra representanter från Wikimedia UK, English Heritage, Royal Museums Greenwich, Imperial War Museum men även från Nationalmuseum och Riksantikvarieämbetet.

Medlemmar betalar £120, icke-medlemmar £150. Reducerat pris för studerande. Se fullständigt program och länk till anmälan på konferensens hemsida (4)

Medlemsskap i MCG är kostnadsfritt för enskilda och organisationen står även bakom en aktiv, läsvärd e-postlista (5)!

“Museums+Tech 2018: the collaborative museum”

Museums Computer Group, bildcollage.

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 11: Konferenser Kommentera artikeln!

Vägen till museet går via besökaren…. (eller: det participatoriska paradigmskiftet?)

Touch-skärm förhöjd med taktilt gränssnitt, Moesgaard museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

“Deltagarism”. Har nyligen lärt mig ett nytt ord, efter att ha läst helgmagasinet “Två dagar” (1), i morgontidningen “Göteborgs-Posten” (2).

Artikeln “Uppdrag: fånga besökaren” handlar om nutida museer som inte längre är “dammiga och tysta utan har blivit en upplevelseattraktion”, där du som besökare är tänkt att delta (3). Underrubriken är: “En förbättrad upplevelse, eller publikfrieri som gått för långt?”.

Med korta glimtar från några valda västsvenska museer, som ligger i framkant med konst- och kulturhistoriska utställningar, beskriver artikelförfattaren Johanna Ohlson hur museer i allt högre grad inkluderar besökares upplevelse och aktiva deltagande i verksamheten. Ohlson gör även kopplingen till att museer i Sverige har höga besökssiffror jämfört med andra länder inom EU.

“..mest tongivande bland trenderna i museivärlden är det som kallas deltagarismen. En tanke som bygger på att besökaren ska vara delaktig. På ett eller annat sätt. Besökaren får tycka till, vara med och skapa, eller helt enkelt vara den som berättar historien. Det kan handla om att trycka på en knapp eller sitta med i en referensgrupp. Det gäller att ta tillvara den kunskap som finns utanför museets väggar och om att inte längre jobba med envägskommunikation.” (4)

Tyvärr är online-artikeln endast öppen för prenumeranter. Men roligt att tidningens läsare kan få se detta vid frukostbordet…Det är sällan dagspressen skriver om museer, och museivetenskapliga perspektiv, på detta sätt, vilket är välkommet.

Omslag från Göteborgs-Postens tidningsbilaga 'Två dagar' och artikeln 'Uppdrag: fånga besökaren'.

Begrepp som speglar relationer
Uttrycket “deltagarism” kan ha ett ursprung och betydelse som jag inte känner till. Min första tanke var att fundera på “-ism”? Vad betyder det?
“Aktivism”, “populism” och “ålderism” är alla uttryck för en sorts ytterligheter, vilka ibland kan vara negativt laddade (5).

Jag hittar inte “deltagarism” i SAOL, på Wikipedia eller i sökningar i andra morgontidningars arkiv. Ohlson ger tyvärr ingen hänvisning varifrån hon har hämtat begreppet. Inga av de intervjuade i artikeln använder heller ordet.

Musei- och kulturområdet umgås hela tiden med begrepp, som betecknar utveckling i relation till en omvärld, ett omgivande samhälle.

“Tillgänglighet” är ett exempel, ett typiskt etablerat begrepp. “Inkludering” är ett annat lite mer tillspetsat och mer samtida uttryck.
“Interaktivitet” var länge ett hett ord bland museer, kanske mest syftande på digitala tillämpningar. “Spelifiering”, “medskapande” eller “samskapande” kan ses som en gren av denna utveckling.

“Brukardialog”, “publikutveckling” och “crowdfunding” är ytterligare företeelser som markerar hur offentliga institutioner söker olika nya vägar att utvecklas, genom att praktiskt involvera sina brukare i olika sammanhang.

Det är därför alltid spännande att hitta begrepp som kan matcha de ofta dominerande anglosaxiska uttrycken, inom t ex museologi, lärande, interaktionsdesign osv. Uttryck som i sin tur kan vara inlånade från olika kunskapsfält och områden, som t ex (digital) spelutveckling.

Hur användbart är begreppet “deltagarism”? Vad betyder det?
Innebär det att besökarperspektivet inom museikommunikation uppfattas som en tillfällig “trend”, ett mode? Uppfattas det till och med som en “ytterlighet”, rentav en “extremism”?!

“MitTDC, Spotify, Viasat, Netflix, HBO. Det er blot nogle af de tjenester, som den moderne medieforbruger benytter sig af. Vi ser tv ‘on demand’, når vi ikke lige har travlt på de sociale medier med at ‘dele’, ’like’, ’blogge’, ’tweete’ eller ’instagramme’. Og når vi går i teatret eller på museum bliver vi i stadig højere grad positioneret som ’brugere’. Seeren, lytteren, udstillingsgæsten, læseren er blevet en ’deltager’ – en aktiv medskaber af indhold” (6)

“Dogm” eller möjlighet, eller både och?
Ordet verkar i detta fall närmast vara ett inlån från Danmark: mellan 2014-16 pågick forskningsprojektet “Deltagerisme: dogme og mulighedsfelt” (7), bekostat av Statens Museum for Kunst (8), med samtidskonstmuseet Arken (9), utanför Köpenhamn, som initiativtagare.

Projektet ville med utgångspunkt från det samtida digitala, sociala livet granska vad “delande” och “deltagande” innebär i praktiken, för konstmuseer i synnerhet. Avsikten var dessutom att granska eventuella nackdelar med utvecklingen:

“– Problemet uppstår om besökaren är den som ska producera kunskapen, och sen också konsumera den. Då finns ju en risk att han eller hon inte blir klokare än sin egen erfarenhet, och vi kommer inte vidare, säger Camilla Jalving, museumsintendent på Arkens konstmuseum utanför Köpenhamn och som också leder forskningsprojektet.” (10)

Forskningsprojektet inkluderade ett par seminarier och summerades sedan som en antologi 2017, i ett temanummer av Arkens konstpublikation “Bulletin” (11).

I texterna får läsaren en lite mer utvecklad bild av begreppet “deltagarisme”. Temanumret är förresten dessutom skrivet på engelska och begreppet i fokus är här “Participation”..

“The increasing role of participation is linked to new technology and new forms of art practice, but also to new cultural policies, the experience economy, and increasing demands on cultural institutions to justify their existence../..Participation is therefore not as simple as ‘taking part’. On the contrary. To participate is also to take part in new forms of consumption and behaviour that are firmly anchored in the politics and ideology that form us as subjects.” (12)

Jaktutställning på Berlins naturhistoriska museum, 1925. Foto: Bundesarchiv, Bild 102-01060 / Georg Pahl / CC-BY-SA 3.0

Besökare i hands-on utställning om älgars liv och sinnen. Foto: Paul Henningsson, musedia

En av texterna slår fast att begreppet “participation” delvis används på olika sätt inom musei- och kultursektorn. Vilket bidrar till svårigheter att hitta en entydig definition, och därför också entydig tillämpning av begreppet:

“..three dominant discourses within the field of art and museology can be outlined: a ‘democracy’ discourse, a ‘museum’ discourse, and an ‘art’ discourse.” (13)

Bakom de tre “skolorna”, eller riktningarna, ser Jalving för det första en radikal demokratisk-politisk uppfattning om upphävandet av institutionen och dess ensidiga makt/organisation, till ett jämlikt samskapande mellan medborgare och “experter”. Några av dessa tankar har bland annat utvecklats av medieforskaren Nico Carpentier.

För det andra, en pragmatisk, tillgänglighetsbaserad skola, där “participation” är en form av verktyg för att skapa ett innehåll vid t ex museer som är relevant för sina besökargrupper. Vilket uppnås i form av olika dialogbaserade metoder och aktiverande inslag i t ex utställningar. Rötterna finns inom konstruktivistiska pedagogiken, med profilutövare som Ben Gammon, Lynda Kelly och Nina Simon, med flera.

För det tredje, “Participation” relaterar till en konstfilosofisk riktning, som diskuterar en förändrad syn av det traditionella fysiska konstverkets tillkomst och upplevelse, mot sk processbaserade verk. En förändring som även påverkar hur konst till exempel visas i utställningssammanhang:

“..the artist is conceived less as an individual of discrete objects than as a collaborator and producer of situations; the work of art as a finite, portable, commodifiable product is reconceived as an ongoing or long-term project with an unclear beginning and end; while the audience, previously conceived as a ‘viewer’ or ‘beholder’, is now repositioned as a co-producer or participant” (14)

Tillbaka till rötterna..
“Deltagarism” kan alltså vara ett sätt att sammanfatta, eller ge namn åt förändringar mot större besökaroreintering och brukarmedverkan, som pågår parallellt inom kultursektorn i stort.
Där även arkiv, kulturmiljövård, bibliotek och även naturvägledningsverksamheter kan ingå, utöver museerna.

Processen har pågått under lång tid och “rörelsen” är inte ny i sig.
T ex i Sverige i början av 90-talet arbetade bland andra Kulturrådet (15) med strategier för vad som kallades “vidgat deltagande” i kulturlivet (16), vilket innebar att ge fler människor möjlighet att både kunna ta del av och själva utöva kultur.

Ett mer nutida praktiskt exempel är kunskapsprojektet “FunkTek” (17), som involverade personer med funktionsvariation vid utvärdering och produktion av museiutställningar, för att skapa en ny typ av brukarsamarbete.

Vart tar all skräp och plast vägen? Berättelser med "skräpfigurer" skapar samtal med barn på brittiskt vetenskapscenter. Foto: Paul Henningsson, musedia

En viktig pusselbit i utvecklingen av vad som kan kallas “deltagarism” på dagens museer, upplever jag, är science centerrörelsens utveckling, från 1960-talet och framåt.
I dess strävan efter demokratisering av naturvetenskapsområdet, “Public Understanding/Awareness of Science” (18); att skapa rum för dialog mellan allmänhet och vetenskapssektor (med vissa baktankar om hållbarhet: att även få återväxt till högskolor och naturvetenskapliga yrken, bland nyfikna unga…)

Framförallt avsikten att skapa pedagogisk kommunikation, som bjuder in allmänheten att likt en forskare själv utforska, uppleva fysiska och observerbara fenomen, samt skapa sammanhang/mening kring dessa, i en egen vardag (19). Detta som ett sätt att komma närmare, få ny förståelse, genom att vara del av en aktiv upplevelse.
Hands-on, minds-on, hearts on!

Även framväxten av “Interpretation”-fältet, vilket startade professionellt redan i mitten av 1900-talet, är en del av avsikten att inte endast “presentera” natur- och kulturarvets uttryck. Utan istället involvera alla som brukar den, genom direkt kontakt med de berättelser som betyder något för förståelsen och upplevelsen av miljön.

“Interpretation” vilar på en självklar besökarkommunikativ grund och syftet är att ge något mer än endast “information” om djurliv eller historien. Multisensorisk tvåvägskommunikation är medlet och målet. Det handlar om att “göra skillnad” (20). På så sätt en nära, multimodal kusin till “Public Awareness of Science”-fältet.

Trams, fördumning och pekpinnar!
Nu är det inte alla som applåderar utvecklingen….
Några av undertonerna i debatten om “deltagarism” är kritiska. Eller egentligen mycket negativa.

Bland vissa museiprofessionella, kritiker och journalister finns uppfattningen att orientering mot besökares upplevelser, interaktiva verk och målgruppstänkande i förmedling och marknadsföring, leder till en trivialisering, kommersialisering och utarmning av museers egentliga syfte. En “eventkultur” eller “underhållningskultur” börjar ta över museirummen (21).

Även i den senaste tidens debatt i svensk media om museer och kulturarv, har det hörts fräna toner om plakat-utställningar, pekpinnar och “barnsliga” inslag.

Museer som tappar sitt “egentliga” fokus på “forskning” om föremål, och istället för “fakta” visas politiskt färgade åsikter (22).

Dessa uttryck påminner om den svepande debatten på 90-talet om “fördumning”, “dumbing down” (23), som började höras under den tidiga vågen av digitala och “interaktiva” inslag i museerna .

Vissa kulturkritiker menade att inslag av digital multimedia förolämpade och underskattade besökarna. Istället för att öppna ingångar till konst- och kulturarvet, begränsade tekniken besökarnas egna fria upplevelser och associationer.  En poänglös iscensättning av “interaktivitet”:

“…lights and noise to get them interested. This undermines the value of reflection and serious thought, the silent contemplation of objects and ideas. It treats interaction as end in itself. The objective of the exhibit, and its measure of success, is how many visitors come and whether they get involved. If the visitor is pressing a button, if they are involved in an interactive process, it doesn’t seem to matter what the process is that they are involved in.” (24).

Digitalt, eller snarare “multimedia”, var under den första digitala “museivågen” för många synonymt med “interaktivitet” och “virtualitet”. Det var dessutom ofta frågan om fasta inslag i utställningar, t ex multimediakiosker eller “sökbara” databasapplikationer, det vill säga datorskärmsbaserade gränssnitt.

Tyvärr stimulerade en del av dessa tillämpningar varken besökares nyfikenhet, eller baserades på interaktiv kommunikation. Där användaren hade möjlighet att inte endast “välja”, utan också kunde manipulera eller påverka innehållet.

Pekskärmskiosk med bilddatabas i kulturhistorisk museiutställning 2001. Foto: Paul Henningsson, musedia

Den fortsatta utvecklingen av Internet, sociala medier och mobil kommunikation har medfört att gränser mellan tid och rum lösts upp, samtidigt som både kommunikationssätt och kommunikationskanaler har vidgats för att inte säga fragmenterats.

Idag kan museibesökare sampublicera bilder eller filmer av sina upplevelser, tillsammans med museipersonalens bildurval, i sociala medier.

Möjligheterna är dessutom flera att arbeta digitalt för att skapa interaktiv kommunikation. Där även traditionellt “analoga” berättartekniker såsom scenografi, serierutor, med mera, används för att skapa tilltal och relation med användare.

I de mest lyckade, men samtidigt de kanske mest extrema exemplen, kan även nyare teknik för Virtual Reality innebära mycket hög inlevelse för användare, tack vare de suggestionstekniker som uttrycket baseras på.

Fast trots dessa möjligheter och trots uppenbara kopplingar till publikvänligare kommunikation, är tillämpningar av tekniken inte givna.
I artikeln “Uppdrag..” menar en intervjuad museichef att de är alltmer försiktiga med att utnyttja digitala kommunikationsformer. De till och med väljer att helt avstå från IKT i sin förmedling:

“Vi tror att barn, eller snarare alla, kan uppleva en trötthet på skärmar. Att de känner ett behov av något annat. Vi försöker våga vara analoga, att ta ett steg tillbaka lite. Vi gör det vi är bra på. Och det är en annan typ av stimulans”. (25)

Absorbera mera
Efter att ha läst mer och funderat ett par varv till, undrar jag vad motsatsen till “deltagarism” kan vara? “Avståism”?

Knappast något önskvärt för någon. Inte ens för de som flaggar för faran för “eventkultur”, eller en allt mindre föremålsforskning…

Om vi ser begreppet “deltagarism” som en översättning av engelskans “Participation”, så är ett problem, vilket togs upp i antologin Arken Bulletin, att begreppet har många definitioner, beroende på hur och var det används. “Participation” tycks användas som beteckning för ett par faktorer som råkat sammanfalla, men som varken behöver vara relaterade till varandra eller som delvis bara visar ytliga likheter med varandra.

I hjärtat av användar- och besökarorienteringen finns ett fokus på “upplevelse”, men även det ordet kan tolkas olika beroende på inställningar till det. Som en “häftig ploj” utan varaktigt värde. Eller som ett naturligt återkommande moment i hur vi erfar och lär, i livets alla situationer.

Kanske vinddraget från människor som passerar en konstinstallation, utan att ta del av det, kan kallas ett “deltagande”….eller inte.

Att hänga tavlor, för att försöka förutse eller på förhand regissera uppmärksamheten hos besökare, kan också ses som ett exempel på “upplevelseinriktning”.
Men utan att besökarpersoner även involveras i själva hängningen/placeringen av verken, kan vi ju endast anta vad som skulle fånga eventuell uppmärksamhet. Upplevelsedesign är intimt förknippad med aktiv brukarmedverkan i “produkten”…(26)

Avslutningsvis är jag inte helt säker på om “deltagarism” är den bästa svenska översättningen av andemeningen i “Participation”?
En näraliggande synonym, som används ännu oftare i det anglosaxiska musei- och konstområdet är begreppet “Engagement”.

“Engage” betyder på svenska bland annat att vara “djupt inbegripen” i något, vilket jag uppfattar i museisammanhang syftar på avsikten att som sagt involvera besökare/brukare i något: att ägna mer tid åt, bli mer absorberad av det som kommuniceras. Och därmed få mer rikare upplevelse, kanske till och med nytt intresse för något? Och att lära sig något nytt, på samma gång?

Att “delta” är i jämförelse något mer flyktigt. Jag upplever att det fortfarande finns en liten distans i uttrycket och det är inte givet att “deltagaren” är särskilt aktiv. Man kan ju vara passivt deltagande…

Skriv ett vykort till utställningens medverkande berättarpersoner.  "Aswat", Världskulturmuseerna Göteborg. Foto: Paul Henningsson, musedia

Vidare tror jag att mycket av kritiken mot en “deltagande” kultur, “larm” om fördumning, utarmning och underhållning, bygger på missuppfattningar och ren okunskap.

Enligt min mening kan endast förmedlad “fakta” om museiföremål resultera i lika ytlig eller fördummande “kunskap”, som en “designad upplevelse” kan ge.
Som människor söker vi intuitivt efter meningen, sammanhanget för allt vi möter. Men vissa av oss behöver höra, andra behöver göra, en tredje behöver läsa, en fjärde känna, en femte vill upprepa och så vidare… Vill vi kommunicera med barn, behövs ett tilltal baserat på hur barn uppfattar och orienterar och interagerar med sin omvärld…

Själv är jag den förste att förhålla mig kritisk till forcering av digitala tillämpning inom museiområdet.. Allra mest om tekniken skapar fler barriärer för användaren, än vad den överbryggar. Men det betyder ju inte att digitalt stödd interaktivitet i sig är detsamma som “underhållningskultur” i negativ betydelse.

Det handlar dels om att tillämpa tekniken med rätt kunskap om besökssituationen, dels hitta en balans mellan materialet, innehållet, berättelsen, mediet, budgeten (!) och brukaren.

Läget kompliceras lite med tanke på att behållningen av ett besök, om vi här kan kalla det “upplevelsen”, redan påbörjas innan vi kommer i kontakt med platsen/miljön, och fortsätter även under en tid därefter. Det vill säga, “deltagarism” sträcker sig längre utanför museernas och konsthallarnas entréer, egentligen, in i våra dagliga liv..

Där ligger en utmaning, att skapa så kallade sömlösa led mellan olika situationer som användare befinner sig i, både i den fysiska och digitala världen (som inte alltid är känd av oss som arbetar med t ex museiutbud).

Det handlar framförallt om att inte tro att det går att skapa nya beteenden. Framgången för nya tjänster, digitala eller inte, behöver baseras på den befintliga praktiken hos användaren, för att upplevas som berikande av sina brukare (27).

Den kanske största utmaningen är att besvara frågan: hur blir vi som museer “responsiva” till vår omvärld, i hela organisationen, både fysiskt och digitalt?

En början, för att hitta balansen mellan innehåll, teknik och uttryck är att öppna upp för dialog mellan alla som kan vara berörda, intresserade eller delaktiga, till att bli medaktörer, medskapare, “tillsammansgörare”.
Det participatoriska paradigmskiftet har bara börjat!

“Uppdrag: fånga besökaren”

The Art of Taking Part. Arken Bulletin 2107

Se även:
Immersion in Museums: AR, VR or Just Plain R?

 

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form03: Installationer & montrar07: Webb & sociala medier08: VR & Augmented Reality09: Alternativa gränssnitt12: Interpretation13: Museivetenskap14: Museipedagogik15: Besökarstudier & publikutveckling16: Interaktionsdesign17: IKT & lärande Kommentera artikeln!

En enkel detalj

Moesgaard museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

BIljettscanner vid entré till utställningar, Moesgaard museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Entrébiljetter vid Moesgaard museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Felmeddelande på biljettscanners bildskärm, Moesgaards museum. Foto: Paul Henningsson, musedia

Självservice på mäktiga Moesgaard museum (1) utanför Århus, i Danmark…

Smidigt tänkt, fast en inte helt tillgänglig biljett-scanning framför utställningarna…

Entrébiljetterna samt ser i princip likadana ut som köpkvittot.
Om kvittot råkar scannas, istället för biljetten, blir det fel och grinden öppnas ej.

Ni är inte de första, kan jag säga…
upplyser museets “spärrvakt” oss, med ett vänligt, snett leende…

Kanske en tydlig och läsvänlig grafisk symbol på biljetterna kunde hjälpa?
Särskilt en väldigt varm och suddig dag som denna…

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 02: Utställningar & form16: Interaktionsdesign Kommentera artikeln!

Hologram-effekt med bildskärm

Del av installationen 'Hologram Box'. Foto: Paul Henningsson, musedia

Modeföretaget Atacac (1) vill utveckla hur kläder formges, produceras och marknadsförs, genom bland annat digitala visualiseringsmetoder.

“Hologram Box” (2) utvecklad av Jimmy Herdberg och Rickard Lindqvist, är en rumslig digital skyltningsinstallation som visar en tredimensionell klädkatalog där varje plagg kan roteras i 360°.

En hologram-liknande effekt, där plagget upplevs sväva fritt i rummet, uppstår genom att låta 3D-bilden reflektera mot en transparent akrylatskiva klädd med reflekterande plastfilm.

Istället för att utnyttja en back-projection (3), där bilden projiceras med projektor bakom en duk/skiva, så använder installationen “front-reflektion”.

Den snedställda akrylatskivans plastfilm reflekterar bilden från en LED-bredbildsskärm i porträttformat, som i sin tur har ligger infälld plant nedanför den reflekterande ytan, dold för personer som står framför montern.

En separat knappkontroll framför montern låter användaren stega mellan plaggen samt rotera varje individuella bild.

Infälld LED-skärm i montern på 'Hologram Box'. Foto: Paul Henningsson, musedia

Installationen 'Hologram Box'. Foto: Paul Henningsson, musedia

Inspirationen kommer från den legendariska optiska illusionstricket Pepper’s Ghost (4), som används inom scenografi och även i utställningssammanhang (5). 2018 mottog gruppen bakom produkten utmärkelsen “Swedish Design Award” inom kategorin “Mode” av föreningen Svensk Form (6).

“Hologram Box” har visats på bland annat Form/Design Center (7) i Malmö, samt på mode-, konst- och teknik-marknaden FAT Market (8), i samband med nyligen genomförda marina festivalen “Volvo Ocean Race” (9) i Göteborg, där även dessa bilder togs.

“Hologram Box”

Se även:
Magic Mirror Central

Turn Cell Phone and Tablet into 3D Hologram

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 03: Installationer & montrar04: Skärm & rörlig bild Comments Off

Museers digitala förmedlingsarbete kartlagt

Strax före museernas vårmöte i Malmö (1) publicerade Riksantikvarieämbetet (2) en kartläggning av digital förmedling vid svenska museer (3). Undersökningen presenterades också vid årets upplaga av konferensen Digikult (4).

Syftet med kartläggningen var att få en bild av vilka behov och förväntningar som landets museer har kring digitala tillämpningar inom förmedling. Detta för att som ny myndighet med ansvar för museiutveckling, kunna stötta museer med kunskap-, teknik- och metodutveckling. Enkäten var dessutom en fortsättning på ämbetets arbete med museidialoger landet runt (5).

Kartläggningen genomfördes hösten 2017, i form av en webbenkät som sedan följdes upp med ett urval av intervjuer bland olika typer av museiorganisationer.

Enkäten skickades ut till 1597 e-postadressater och resulterade i 526 svar. 15 intervjuer genomfördes som komplettering av webbenkäten.

I enkäten ställdes 18 frågor, varav 6 av dem handlade om demografiska och geografiska uppgifter.

Med vissa variationer bland svaren från de större statliga museerna, var resultatet att museer i Sverige i första hand efterlyser stöd inom digitisering, erfarenhetsutbyte och samarbete, samt digitala tekniklösningar.

Större museer arbetar bredare med digitala insatser, jämfört med mindre och ser även fysiska och digitala besök som lika viktiga. Mindre museers arbete med digital kommunikation handlar främst om att försöka generera fysiska besökare till sina anläggningar.

Användning av webbplatser och sociala medier är utbrett vid alla typer av museer. Avancerade digitala utställningslösningar såsom VR, AR och RFID-teknik förekommer främst vid större museer (länsmuseer, statliga museer).

Organisation och budget påverkar..
Bakom den lite långa titeln “Museers digitala förmedling. Nulägesanalys med fokus på hur museer i Sverige använder digitala metoder, produkter och innehåll i utåtriktad verksamhet” finns förstås mycket spännande läsning, för oss som intresserar oss för digital förmedling…

Även om tekniska tillämpningar utvecklas kontinuerligt, ansluter resultatet i denna undersökning till liknande undersökningar som har gjorts tidigare, både i Sverige (6) och i Norden (7).

Jag upplever också att enkäten i sin helhet speglar och bekräftar en till stora delar förväntad relation mellan mindre, lokala museer, respektive de större statliga och främst huvudstadsbaserade museerna, i viss mån även länsmuseerna.

En större organisation, med fler anställda och med en långsiktigt säkrad finansiering, har fler möjligheter att arbeta fokuserat med bärande delar i verksamheten, i detta fall digitala frågor. Den digitala utvecklingen av gratistjänster, öppna källkodslösningar och alltmer prisvärd hårdvara öppnar samtidigt för många möjligheter att börja experimentera och lära sig, förutsatt att intresse och vilja finns att göra det..

Här handlar det om något som enkäten också frågade efter – att integrera digitala verktyg och metoder, på ett relevant sätt i flera verksamhetsdelar. Och inte minst i målformuleringar.

Del av utställningen 'Megamind', Tekniska museet i Stockholm. Foto: Paul Henningsson, musedia

Detaljerade svarsalternativ och fackuttryck
Jag tycker det var intressant att en stor del av de svarande tillhörde gruppen ideella museer, arbetslivsmuseer och hembygdsmuseer. Kanske är det i den museisektorn som “nya” RAÄ ska lägga sitt digitala huvudarbete?

Det var dessutom intressant att strax under 40% av respondenterna var verksamhetschefer. Tyvärr visar inte sammanställningen vilka övriga tjänster/titlar som fanns representerade bland svaren, trots att frågan fanns med i enkäten. Det hade varit intressant att se spridningen inom museerna, hur stor del som kanske till exempel var pedagoger, tekniker osv. (Även om flera roller/uppgifter ofta kan finnas hos en och samma person, vid mindre museer.)

Spontant upplevde jag att enkätfrågorna innehöll rätt många och detaljerade svarsvariationer att ta ställning till. Dels innehöll de mycket specifika frågor om vissa digitala plattformar, dels kanske något mindre inkluderande fackuttryck, sett till de sinsemellan rätt olika musieverksamheterna i undersökningen.

Arbetsmuseer brukar till exempel kanske inte tala i termer om att “curera och bearbeta” utställningar? Och “Positionering” som teknik, är ju egentligen beroende av ytterligare teknik för att vara meningsfull i en “förmedlande” kommunikation. Det kanske även är besökare som interagerar med tekniska tillämpningar, inte tvärtom, vilket ställdes som en fråga!

Pratar vi om “digital museiförmedling” är tekniken förstås verktyget. Men lika viktigt är hur själva syftet med förmedlingen förstås/formuleras, i en verksamhet eller organisation. Digital förmedling står ju heller inte för sig själv, utan bör relateras till förmedling/kommunikation i stort. Detta kanske inte var enkätens syfte i första hand, men kunde gärna få bli en uppföljande undersökning!

Tur med stadsbuss från 1960-talet under industriarvsdag. Foto: Paul Henningsson, musedia

Avslutningsvis, positivt nog ställde enkäten också frågor om utvärdering, även om det inte riktigt står klart vad enkätförfattarna menat med “uppföljning”, samt den lite motsägelsefulla frasen “kvalitativ mätning” (8)…

På frågan om hur museet eventuellt följer upp dess utåtriktade verksamhet fungerar, svarade hela 14% att: “Vi följer upp, men resultaten påverkar inte i någon stor utsträckning arbetet med museets framtida insatser”, vilket ju får anses väldigt rakt uttryckt!!

Läsning av rapporten rekommenderas. Den kan laddas ner från RAÄ:s webbplats (9). Där finns även en svarsunderlaget i anonymiserad form, samlad i ett kalkylblad (10), för den som vill ta del av enkätresultatet lite närmare.

Ny rapport om museernas digitala förmedling

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 10: Research Comments Off

Konferens: “Exhibiting Sounds of Changes”

Mellan 11 och 13 juni arrangeras den internationella konferensen “Exhibiting Sounds of Changes” (1) vid Werstas Arbetarmuseum (2), i Tampere (Tammerfors) Finland.

Arrangörer är gruppen inom EU-projektet “Sounds of Changes” (3), där bland annat Arbetets museum (4) i Norrköping ingår, samt WorkLab (5), det internationella organet för arbetslivsmuseer.

EU-projektet startade 2013 med syfte att verka för dokumentation av det försvinnande industrisamhällets ljudbilder, som många gånger utgör vardagsljudbilder vilka även berättar om det industriella kulturarvet.

Ljudinsamling pågår och samlas på en ljudkulturarvsportal, “Work with sounds” (6), en given resurs för alla som är intresserade av multisensorisk kommunikation, tack vare licensiering genom Creative Commons (7).

Tema för 2018 års konferens är industri-, social- och teknisk kultur. Hur kan ljud bevaras och förmedlas som immateriellt kulturarv?

Flera programpunkter låter spännande, t ex: “Sounds as cultural heritage – The EU-project ‘Sounds of Changes’ and how sounds can revive memories”, “The importance of visitors sharing memories at the Workers Museum in Copenhagen” och “Use of Sounds in Finnish Labour Museum Werstas exhibitions” (8).

Anmälan görs före 20 maj till adress: soundsofchanges@tyovaenmuseo.fi

För mer information om anmälan, program och kringarrangemang, se konferensens hemsida (9).

Logotyp för EU-projektet 'Sounds of Changes'

International Conference on Exhibiting Sounds of Changes

“Work with Sounds”

Se även:
CTS – conserve the sound

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 11: Konferenser Comments Off

Museet som gränssnitt för en uppsjö av upplevelser

“My biggest takeaway from this year’s conference is that the museum sector is starting to move towards the state of post digital. The focus on audience engagement, on service design and on delivering the museum experience through multiple channels and touch points made me wish for more museums sending not just digital staff to Museums and the Web but entire cross departmental teams and managers.” (1)

Kajsa Hartig (2), Digital navigatör vid Nordiska museet (3), Stockholm skriver intressanta summerande intryck om “the post-digital museum”, och om “touchpoints” (4), på crowd-bloggsidan “Medium” (5).
Efter att ha deltagit på 2018 års upplaga av världsledande konferensen “Museums and the Web” (6)…

Snart dags att ta sig dit igen! Kanske nästa år..

Under tiden ska vi förstås gå på Digikult.. (7).

MW18: Museums and the Web 2018

Some quick notes from #MW18

Museums and the Web

Digikult

FacebookTwitterGoogle+Share
Publicerat under rubrikerna: 01: Nyheter & saxat07: Webb & sociala medier10: Research11: Konferenser13: Museivetenskap Comments Off